Sverige kartlagt sedan 1600-talet
Inget annat land har på samma systematiska sätt som Sverige kartlagt sina byar och gårdar. Över en miljon kartor finns bevarade från 1600-talet och framåt.
Karta över Skarpsundby i Uppland, 1639.
År 1628 var Sverige i början av sin stormaktstid och hade stora ambitioner. Men kunskaperna om hur landet såg ut var klena. Kungamakten behövde kartlägga vilka resurser som fanns i landet och Gustav II Adolf beslutade att bilda ett lantmäteri.
Utmaningen var enorm. Enligt instruktionen skulle lantmäteriet bland annat avmäta och kartlägga alla byar, städer, hamnar, gruvor, bergsbruk och alla sjöar och vattendrag som kunde vara till nytta. Idén var att man skulle kunna sitta på Stockholms slott, slå upp vilken by
i riket som helst och förstå hur det såg ut där.
Tre miljoner historiska kartor
De kartor som kom att framställas under 1600-, 1700- och 1800-talet kallas i allmänt tal historiska kartor. I dag finns närmare tre miljoner av lantmäteriets samlade kartor bevarade i landsarkivet i Härnösand och i Riksarkivet i Arninge.
Många är digitaliserade och fritt tillgängliga på nätet. Därtill finns många, många tusen militära och civila kartor i andra statliga arkiv och otaliga kartor i privat ägo.
Mats Höglund är arkivarie på Riksarkivet och expert på historiska kartor. Han har i många år arbetat med kartmaterialet, och talar om ett fantastiskt källmaterial.
– Det finns inget annat land som har haft en centralt styrd lantmäterifunktion ända sedan 1600-talet, och som så systematiskt har kartlagt marken på by- och gårdsnivå, säger han.
Det finns många andra länder som var tidigare med kartläggningar – till exempel Nederländerna, England och Danmark – men då handlade det om enstaka kartor.
Mats Höglund vid en äldre geometrisk karta över Kungslena by i Västergötland från 1650.
På kartorna kan man se hur byarna såg ut innan de skiftades, och där kan man följa hur jordbrukslandskapet har förändrats fram till i dag.
– När man vill förstå Sveriges historia är kartorna en viktig pusselbit som visualiserar det som annars bara finns att läsa som text, säger Mats Höglund.
Anders Bure ledde lantmäteriet
Uppdraget att leda lantmäteriet gick till Anders Bure, generalmatematikern som redan hade upprättat en karta över Skandinavien med omgivning. Utbildade lantmätare fanns inte i Sverige och Bures första uppgift blev att lära upp en stab på sex personer.
Fokus lades under lantmäteriets första tid på att kartlägga alla gårdar och byar i dåvarande Sverige, som också innefattade Finland. Den första serien av kartor samlades i de geometriska jordeböckerna med en skala som oftast var 1:5 000. Kartorna framställdes genom geometriska metoder, därav namnet. Lantmätaren tog ut trianglar och vinklar i landskapet och förde över dem på papper.
Det var främst skatte- och kronohemman som kartlades, men fanns ett frälsehemman i byn fick det ingå. Det hände också att adeln anställde egna lantmätare för att få sina marker karterade.
Åker och äng centralt
Den första instruktionen från 1628 till Bure var inte så detaljerad, men redovisningen av åker och äng var central. Många av de geometriska kartorna ger värdefulla detaljer kring hur marken och vegetationen såg ut och brukades under 1600-talet.
De äldre geometriska kartorna har en rubrik, Notarum Explicatio, med beskrivningar av byns eller gårdens resurser. I den mer detaljerade instruktionen till lantmätarna från 1634 uppmanas de att ange vilken typ av jord som finns i åkermarken, vilken slags äng det handlar om, och om det finns tillgång till fiske och skog.
Ett arbetslag i lantmäteri i Holms socken i Västernorrland, omkring 1890.
Standardiserade kartfärger 1634
År 1636 kom en instruktion som gav en del riktlinjer för vilka färger de geometriska kartorna skulle innehålla. Åkern skulle vara grå, ängar gröna, sjöar ha en ljusblå kant, rågångar vara röda. Skogen skulle vara mörkgrön och stenbackarna vita. Men friheten i kartframställningen var ändå stor.
Mats Höglunds favoriter bland de handritade kartserierna är just 1600-talets geometriska kartor. Samtidigt som kartorna är relativt enhetliga som källmaterial är de också variationsrika i sitt utförande och präglade av den enskilda lantmätarens handlag.
– När man som jag har arbetat länge med historiska kartor, kan man ofta se vilken lantmätare som har gjort kartan, innan man läser namnet, säger han.
Av olika orsakerupphörde projektet med de geometriska jordeböckerna i början av 1650-talet när omkring hälften, cirka 30 000, av Sveriges gårdar hade karterats. Arbetet hade resulterat i omkring 10 500 kartor.
Nu följde en period när lantmäteriet fokuserade på geografiska småskaliga kartor över större landområden som socknar och landskap. Sådana kartor skulle lantmäteriet också producera.
De yngre geometriska jordeböckerna
Omkring 1680 fick karteringen av Sveriges byar ny fart och de yngre geometriska jordeböckerna kom till. Nu lades betydligt mer omsorg på kartans tillhörande text med beskrivningar av byn eller gården. Också utmarken skulle karteras och beskrivas.
Färgsättningen var en annan än tidigare och skalan ofta större, 1:4 000 i stället för 1:5 000. Nu ingick Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Gotland i Sverige och de saknade i stor utsträckning geometriska kartor sedan tidigare.
Även om denstörre delen av den yngre geometriska karteringen bands samman i böcker, så finns det också en stor mängd lösblad. Det finns också jordeböcker som bara innehåller text.
Bunden volym med kartor från öarna Usedom och Wollin i det som då var Svenska Pommern. Kartorna kan dateras till slutet av 1600-talet.
Skifteskartor viktiga för reformen
I en lantmäteriförordning 1749 och i en kunglig förordning 1757 inleddes skiftning av byarnas åkermark. Det blev lantmätarnas nya stora utmaning. Åkrarna var ordnade i tegskiften där varje bonde hade åkermark, tegar, uppdelade på flera olika gärden. Ibland var tegarna mycket små och åkerbruket fick skötas gemensamt.
De svenska skiftesreformerna var storskiftet, som kom först, enskiftet och laga skifte. Alla hade som mål att samla bondens mark i större skiften för att kunna brukas mer rationellt. Bonden skulle själv kunna bestämma när det var dags att så och skörda.
Storskifteskartorna skiljer sig på vissa sätt tydligt från kartorna i de geometriska jordeböckerna. Inte minst börjar man avbilda varje hus.
– Med hjälp av skifteskartorna kan man redan från mitten av 1700-talet se hur många byggnader det fanns i en by man är intresserad av. Och i texten framgår också vilka funktioner husen hade, säger Mats Höglund.
Före och efter på kartan
Viktigt att förstå är att kartorna från storskiftet, enskiftet och laga skifte visar både hur ägofördelningen såg ut före skiftet med alla tegar och hägnader – och lantmätarens förslag till ny fördelning.
Hur jorden skulle fördelas framgår av den så kallade delningsbeskrivningen och går också att se på kartan i form av gränsmarkeringar och bokstäver som motsvarar en viss markägare.
– Man kan utgå från att skiftet blev genomfört så som det ritades in på kartan, även om det säkert kan finnas undantag, säger Mats Höglund.
Storskiftet och laga skifte genomfördes i en stor del av landet, medan enskiftet framför allt genomfördes i de södra och mellersta delarna av landet.
Under lång tid var Finland en del av Sverige, och Sverige hade provinser i Baltikum och norra Tyskland. Också här gjordes ambitiösa karteringar under vissa perioder, men dessa kartor finns numera framförallt i respektive länders arkiv.
LÄS MER: HÄR HITTAR DU KARTORNA!
Publicerad i Släkthistoria 2/2015