Släkten tystade ner Lydias sjukdom
När Lydia skrevs in på Västerviks hospital 1920 skrevs hon samtidigt ut ur släkthistorien. Per Johansson berättar om hur han forskade fram sin bortglömda morfars mors öde.
Lydia från omkring 1910. I bakgrunden Västerviks hospital.
"Patienten har fått god uppfostran och genomgått sju klasser i Uppsala högre flickläroverk, blivit konfirmerad och har varit guvernant innan hon ingick äktenskap. Patientens lynne före sjukdomens utbrott beskrivs som ljust och glatt. Hon har varit intelligent och mycket livlig.”
Patienten som doktor Albin Jonsson vid Västerviks hospital beskriver i sina journalanteckningar den 22 november 1920 är den 36-åriga läroverksadjunktshustrun Lydia Blomgren från Kalmar. Hon har i oktober drabbats av värk i huvudet och kroppen och efter det har hon börjat höra röster som talar till henne.
De säger bland annat att Jesus har givit henne uppdraget att frälsa människorna och att hon först måste frälsa sin man och sina barn, vars själar redan är döda.
Med sig från Kalmar har patienten ett brev från en kollega till doktor Jonsson. Kollegan vädjar till sin ”bäste broder” att skriva in fru Blomgren eftersom det i hemmet finns tre vettskrämda barn och en dito faster.
Maken Åke vårdas på sjukhus för en magåkomma och patienten har fått flera utbrott i hemmet. Hon har vårdats en kortare tid på en prästgård utanför Kalmar, men har gjort sig omöjlig där och är inte välkommen att stanna.
Skrivs in på Västerviks hospital
Albin Jonsson skriver in Lydia Blomgren, som samtidigt tvingas lämna över omsorgen av barnen Sven, 12, Erik, 10 och Britta, 7 till andra. Lydia ska komma att stanna på Västerviks hospital i elva år.
Barnen hinner alla bli vuxna innan hon hösten 1931 blir utskriven och i vart fall de båda sönerna kommer för alltid att ha en minst sagt komplicerad relation till sin mamma. Erik Blomgren, som var min morfar, nämnde aldrig någonsin under de tjugo år vi kände varandra sin mor.
Jag intresserade migtidigt för släktforskning och vid besöken hos mormor och morfar uppmuntrades detta med berättelser och visning av fotografier.
Artikelförfattaren Per Johansson utanför det gamla hospitalet i Västervik där hans morfars mor, Lydia Blomgren, bodde.
Lydia nämndes aldrig
Där fanns mormors stränga far som varit ägare till fiolen som jag precis hade fått ärva, mormors mor Hilma som ramlat i en källartrappa och slagit ihjäl sig, och morfars far Åke, lektor i språk precis som morfar och den senares stora idol.
Men Lydia nämndes aldrig. Av min mamma fick jag veta att hon hade blivit psykiskt sjuk på något sätt, att hon och Åke hade levt som skilda och att min morfar och hans syskon hade vuxit upp utan henne.
Kanske hade jag nöjt mig med den förklaringen om det inte vore för att familjen senare skulle drabbas hårt av psykisk ohälsa och för att jag är sådan som vill gå till botten med saker.
När morfar hade varit död i tjugo år började jag ta reda på mer om släkthemligheten Lydia.
Föddes i Timrå 1884
Lydia Vikström och hennes tvillingsyster föddes i Timrå sommaren 1884. Tre år senare fick de en yngre syster, men 1893 skilde sig deras mor från den enligt uppgift alkoholiserade fadern.
Enligt gängse rutiner på 1890-talet tog modern Emmy de tre döttrarna och reste till Köpenhamn, varvid fadern kunde ansöka om skilsmässa med skälet att hustrun hade ”förlupit landet”.
Fadern gifte snartom sig och så småningom hittade även modern en ny man och gifte sig. Hösten 1903 flyttade familjen till Vänersborg eftersom styvfadern hade fått en lärartjänst på läroverket i staden.
Samma termin hade den 30-årige ungkarlen och prästsonen Åke Blomgren fått tjänst på samma läroverk, och sannolikt är det genom kollegan som han träffar den 19-åriga Lydia som försörjer sig som guvernant.
Flyttade till Kalmar
De äldsta bevaradebreven mellan de båda är från 1904. Han skriver kärleksdikter och hon kallar honom sin ”lilla gubbe”. 1906 vigdes de av Åkes far i Flistad utanför Falköping och året därpå flyttade de till Kalmar, där de inom sex år fick tre barn. Där tycks livet ha haft sin gilla gång fram till det olycksaliga året 1920.
Min morfars äldre bror donerade före sin död en samling brev, fotografier och andra släkthandlingar till Riksarkivet, en samling som än så länge bara är tillgänglig för släkten.
Lydias sjukjournal från Västerviks hospital.
Dom i Rådstufvurätten
En mulen höstdag 2015 gav jag mig på de delar som kunde tänkas ha kopplingar till Lydia, och där fanns 14 års brevväxling mellan henne och Åke, från 1904 och framåt. Men efter 1918 finns ingenting bevarat, trots att jag vet att brevskrivandet fortsatte fram till 1950-talet då Åke avled.
Bara några korta formella dokument skvallrar om Lydias sjukdom: En dom i Rådstufvurätten (rådhusrätten) i Kalmar från september 1921 som omyndigförklarar Lydia Blomgren och utser maken Åke till hennes förmyndare och ett beslut från 1950 som entledigar en sjuk och åldrande Åke från uppdraget och utser äldsta sonen till ny förmyndare.
I domen från 1921 uppges att Lydia vårdas på Västerviks hospital. Det är ny information för mig och jag förstår att det är den bästa ledtråden jag dittills har fått om hennes öde.
"Sinnesrubbad idiot" enligt prästen
Varför blev Lydia sjuk? Delvis kan det vara ärftliga orsaker. Hennes ena farbror, enligt kyrkböckerna ”sinnesrubbad”, har som 27-åring blivit inskriven på hospital och en moster och en morbror har gått samma öde tillmötes.
Mostern har skrivits in som 18-åring och ska komma att tillbringa sextio år på Vetlanda hospital innan hon avlider där 1934. Morbrodern har som 37-åring dött på samma hospital år 1900 efter att ha vistats där sedan han var tjugo. ”Sinnessjuk idiot” har prästen skrivit i församlingsboken intill dödsdatumet.
När Lydia skrivs in framkommer det att hon under flera år har lidit av magkatarr. Hon beskriver sitt friska jag som en glad och positiv person, som samtidigt är en smula orolig av sig till sin läggning.
Att hennes man har vistats på sjukhus har påverkat henne starkt, liksom att en väninna, läroverksadjunktshustrun fru R, har drabbats av mentalsjukdom. Händelsen har fått henne att börja oroa sig för att hon själv ska drabbas.
Patientjournalen tung läsning
Lydias patientjournal, som jag enkelt får ut från Landstingsarkivet i Kalmar, är tung läsning. Lydia framställs som en svår patient, som gång på gång måste flyttas tillbaka till den ”oroliga avdelningen” efter att ha vårdats en tid på den lugna.
Hon får utfall och infall och obstruerar när hon inte vill göra som personalen säger. När hon sätts i långbad skvätter hon vatten omkring sig och medpatienter klagar på att hon går runt och lägger sig i andras sängar.
När hennes man Åke kommer och hälsar på henne och har med sig blommor och choklad slår hon blommorna i huvudet på honom och skäller. Vidare refererar läkarna mycket av det hon berättar om rösterna i huvudet.
Ibland är hennes barn döda, ibland är hon Kristi närmaste brud och en annan gång uppger hon att hon är gift med läkaren som hade hand om hennes tredje förlossning eftersom maken Åke inte längre är i livet.
Vill bli utskriven
I perioder är hon lugnare, men driver en hård kamp för att få bli utskriven trots att de försök man gör att låta henne vistas utanför sjukhusområdet slutar med att hon vill tillbaka.
Gång på gång anklagar hon maken för att vara den som håller henne inlåst, och hävdar att läkarna säger att hon kunde ha blivit utskriven för länge sedan. Förtvivlad skriver Åke Blomgren brev på brev till ansvarig läkare för att försäkra sig om att inte något missförstånd har skett.
”Någon särskild sköterska eller annan person för hennes vård eller för tillsyn över henne, är jag ej i tillfälle att avlöna. Och skulle min hustru inackorderas i något privat hem, så skulle för övrigt både jag och andra hennes anhöriga få gå i en ständig oro för att någonting skulle kunna inträffa”, skriver han och lugnas av läkaren att någon utskrivning ännu inte är planerad.
Patienter på Västerviks hospital i arbetsterapi någon gång på 1920-talet. I terapin
deltog även Lydia när hennes sjukdom medgav det.
Inga besök från barnen journalförda
Om något av barnenhälsar på under de elva år Lydia befinner sig i Västervik så är det i alla fall inte något som läkarna tycker är värt att notera i journalen. Men det framgår att hon skriver brev till barnen med jämna mellanrum.
Till min morfar skriver hon och gratulerar honom på 17-årsdagen och förhör sig om hur det går med skola och annat innan hon plötsligt skiftar ton och börjar skriva om sin egen situation. Hon vill att han ska vidarebefordra några rader till Husmoderns korrespondensavdelning för att hjälpa henne bort från mentalsjukhuset.
”Äger min man rätt att kvarhålla mig på hospitalet när hospitalets läkare medgiva att jag ej behöver vara här? Om så är fallet, kan jag då begära bo i äktenskapsskillnad? Vem skall jag i så fall vända mig till? Patient.”
Skrivs ut 1931
De sista åren börjar hon visa tecken på sjukdomsinsikt, men säger samtidigt att hon har förstått att hon måste säga att hon har varit sjuk och att hon inte längre hör röster för att kunna bli utskriven. När hon till slut skrivs ut är det för fortsatt vård på annat håll. Hon är ännu inte friskförklarad.
Vad som händer Lydia efter 1931 har ännu inte gått att klarlägga.
Till en början bor hon inackorderad på en ort i Småland där det finns någon som sköter om henne. Hon vill inte längre flytta hem till sin man i Kalmar och även om de aldrig skiljer sig kommer hon och Åke aldrig mer att leva tillsammans.
Med tiden verkar hon bo ensam, och det finns inga tecken på att hon ska ha vårdats inom psykiatrin någon mer gång. Men hon verkar orolig och flyttar ofta. Till slut är både hon och Åke tillbaka i det Västergötland där de en gång träffades.
Sönerna har kontakt med henne och träffar henne ibland, men det verkar vara motvilligt. Deras far försöker både själv hålla kontakten med hustrun och uppmuntra barnen till att göra detsamma.
När min mormor är i Skövde och hälsar på Åke med min fyraåriga mamma och ettåriga moster försöker han få Lydia att komma dit, men hon svarar inte. Och när min morbror föds tre år senare skickar Åke ett brev till min morfar och gratulerar.
”Jag antar att du på något sätt meddelar din mamma om pojken”, skriver han.
Då är Åke Blomgren redan sjuklig och han avlider 1954, 81 år gammal. Lydia står överst bland de sörjande i dödsannonsen.
Lydia blir 83 år
Själv lever hon till 1967, de sista åren på ett äldreboende. Hon blir 83 år och trots att hon efter arv har över 100 000 kronor på banken äger hon inget mer än några enkla möbler, en kaffeservis och ett par smycken. På begravningen dricks kaffe för 88:40 kronor. På kransen från min mormor och morfar står det bara två ord: ”Till Mamma”.
Min morfar avlider på luciadagen 1994. Några dagar tidigare har min morbror ställt några frågor till honom för att undersöka hur klar han är i huvudet: ”När är jag född?” undrar morbror och morfar svarar snabbt: ”I februari –49.” ”Och mamma då?” fortsätter morbror. ”4 juli -84”, svarar morfar. ”Det stämmer”, kommenterar morbror. Det var inte många gånger han hade hört morfar referera till sin egen mamma.
Publicerad i Släkthistoria 8/2016