Frantz Schmidt stirrade koncentrerat på trappstegen framför sig.
Förutom att själv hålla balansen måste han samtidigt stötta mannen som med hopbundna händer snubblade fram vid hans sida, på väg uppför den smala dubbelstegen.
De båda männen kom till de översta stegen som låg framför galgens tvärbjälke. Frantz sträckte sig framåt och fick tag i repet som han hade hängt upp i förväg.
Försiktigt lät han snaran glida över mannens huvud och ned kring hans hals. Här skildes deras vägar.
Med en snabb rörelse knuffade Frantz ned mannen från stegen medan han själv stod kvar. Han såg hur det tjocka repet skar in i halsen på den sprattlande mannen.
Inte förrän kroppen hängde livlös i galgen kunde Frantz betrakta sitt uppdrag som slutfört. Med raska steg klättrade han nedför stegen och fick tre rungande örfilar från mäster, som väntade nere på marken.
Det markerade att Frantz Schmidt, vilket mästaren ropade ut med hög röst, hade ”avrättat behändigt, utan fel” och nu vid 19 års ålder var färdig bödel.
Avrättningen av tjuven Lienhardt Russ, som ägde rum den 5 juni 1573 i den sydtyska byn Steinach, blev bara den första av många som Frantz Schmidt skulle komma att utföra.
När han drog sig tillbaka 45 år senare hade 394 personer dött och många fler hade piskats, torterats och vanställts, bl.a. brännmärkts, fått öron och tungspetsar avklippta eller benen krossade ett i taget.
Ingen hade frågat Frantz om han ville bli bödel; yrket gick i arv från far till son. Det gjorde även föraktet från omgivningen.
Bödelns kopplingar till synd, straff och död gjorde honom fruktad och utstött, förvisad till det medeltida samhällets utkanter.
Bödelyrket till slumpvis utvalda
Många av Frantz kolleger hade flera generationer av bödlar i släkten, men familjen Schmidt hade kommit in i det illa sedda yrket på senare tid – och av ren otur.
Frantz far Heinrich Schmidt var en hederlig skogsman och fågelfångare i staden Hof i södra Tyskland. På hösten 1553 hade han kommit för att titta på en avrättning.
Traktens markgreve hade låtit arrestera tre män som planerat ett attentat mot honom. Markgreven hade gett order om att de tre genast skulle hängas, men staden var för liten för att ha en egen bödel.
Markgreven var otålig och vägrade att vänta på att en bödel från någon av de större städerna skulle kallas dit.
I stället återgick han till en gammal sed och utsåg en av åskådarna till att genomföra avrättningen. Heinrich hade otur: valet föll på honom.
Fågelfångaren gjorde allt för att slippa men den hetsige greven viftade bort alla undanflykter.
”Om min far inte hade lytt skulle markgreven ha hängt honom tillsammans med de tre övriga männen”, berättade Frantz. På så sätt var familjen Schmidts öde som bödlar beseglat.
Bödeln bedömdes först och främst utifrån sin skicklighet i att hugga av huvuden. Om han var bra på sitt hantverk behövde han bara utföra tre moment för att leverera en effektiv, imponerande och spektakulär avrättning.
Bödeln övade på grisar och hundar
Berättelsen om den olycksalige Heinrich Schmidt har överlevt ända in i våra dagar; till skillnad från många andra på 1500-talet kunde sonen Frantz nämligen både läsa och skriva.
Det var ett krav – alla bödlar måste kunna skriva utförliga listor över sina avrättningar. Frantz förde dessutom dagbok.
Från den första avrättningen år 1573 och fram till dess att han gick i pension år 1618 skrev Frantz regelbundet om sitt liv.
Frantz beskriver sin barndom i några få meningar, men historikerna vet att söner till bödlar – liksom de flesta unga pojkar på den tiden – fick lära sig faderns yrke.
Som ung tonåring fick Frantz mest ägna sig åt att rengöra svärd och tortyrredskap och göra rep och kedjor klara inför avrättningarna.
När han blev äldre och starkare hjälpte han även till med själva avrättningen.
Hans far har troligen uppmanat honom att noga se på så att han skulle vara väl förberedd den dag han själv skulle knyta snaran eller hantera svärdet eller yxan.
I synnerhet halshuggning krävde mycket övning. Varje bödel lät tillverka ett eget svärd som passade till just hans händer och sätt att svinga det.
De flesta bödelssvärd var omkring en meter långa och tre kilo tunga. Några var utsmyckade med religiösa motiv, t.ex. bilder av Kristus eller jungfru Maria.
På andra stod det skrivet uppbyggliga sentenser, som ”Akta dig för onda gärningar, annars leder din väg till galgen” eller det mer handfasta ”Herren anklagar, jag avrättar”.
Svärdet var bödelns viktigaste och mest personliga verktyg, och hemma hos mäster Heinrich hängde svärdet på hedersplatsen ovanför eldstaden när det inte användes vid avrättningar eller i Frantz utbildning.
Lag och ordning var tidens melodi
Lärlingens första offer var oftast en pumpa. Senare ersattes de gula frukterna med rabarberstjälkar, som var lite svårare att träffa och vars sega trådar påminde lite om strukturerna i en människohals.
Därefter följde getter, grisar och andra husdjur som var relativt lätta att hålla fast, och till sist någon kringstrykande hund.
Avrättningen av hunden fungerade som en generalrepetition inför den första riktiga avrättningen.
För Frantz del genomfördes provet i maj 1573. En månad senare utförde han sitt gesällprov vid galgen i Steinach.
Frantz kunde inte ha blivit färdig vid en bättre tidpunkt. Hur bisarrt det än låter ökade efterfrågan på bödlar explosionsartat i slutet av 1500-talet.
Under medeltiden hade såväl handel som hantverk ökat i det tysk-romerska riket. Utvecklingen ledde till att städerna blev rika – några av dem blev till och med självständiga stater.
De började snart konkurrera om att locka till sig handel och produktion, och lag och ordning var ett säljande argument för att locka folk till staden.
Städerna tävlade om att föra den hårdaste linjen mot kriminella. De fick monopol på avrättningar, något som tidigare ofta varit en privatsak mellan brottslingen och offret – eller dennes familj.
Frantz insåg dock snart att efterfrågan på hans tjänster inte hängde ihop med aktning. Liksom de flesta andra hantverksgesäller tillbringade han sina första år som färdigutbildad med att resa från arbete till arbete.
Livet på landsvägarna lärde honom att hans yrke skilde honom från andra människor. Frantz och alla andra skarprättare fick vänja sig vid öknamn som slaktare, blodsdomare, mästerman och stupagreve.
”Horunge till en bödel” var också ett vanligt skällsord. Det var otänkbart att andra hantverksgesäller skulle bjuda in Frantz i sina kretsar.
De enda som ville umgås med en bödel eller sitta vid samma bord som honom på värdshusen var andra utstötta kringresande, som romer, tiggare och legosoldater.
Frantz visste att många bödlar råkade i dåligt sällskap och att ännu fler blev försupna; med flaskans hjälp kunde de döva smärtan och den svåra ångesten över att ha dödat och plågat andra människor.
Det ödet ville Frantz undgå till varje pris. Dessutom visste han att blivande arbetsgivare bedömde bödeln utifrån dennes rykte och umgängeskrets.
I dessa tider, när alla vurmade för lag och ordning, måste man ha ett fläckfritt rykte. Därför valde Frantz det enda alternativ som fanns: han tackade artigt nej till alla invitationer till dryckesgillen och höll sig alltid för sig själv.
Frantz levde ett ganska ensamt liv på landsvägarna men i gengäld belönades han för sin avhållsamhet och sin stillsamma livsstil.
Han hade aldrig några problem att få arbete och fick tidigt prestigefyllda anställningar. Först arbetade han i storstaden Bamberg.
Senare, bara 24 år gammal, fick han ett kontrakt med stadens ledning i Nürnberg – ett jobb som var varje bödels dröm.
Nürnberg hade omkring 100 000 invånare och var ett av det tysk-romerska rikets största handels- och kulturcentrum, bara överträffad av Augsburg, Köln och Wien.
Nürnbergs banker och köpmän var bland de främsta i Europa. Och med status som en av landets viktigaste handelsstäder måste det finnas en stenhård bödel som kunde skrämma bort potentiella förbrytare.
Tortyr var ett hantverk
Bödelns roll var inte bara att göra hantverket under själva avrättningen – han kunde även vara en del av rättsprocessen från början till slut.
Frantz beskriver själv hur han påbörjade förhöret så snart myndigheterna hade pekat ut en misstänkt.
Offret släpades ned i fängelset och placerades i tortyrkammaren, ett litet fönsterlöst rum med välvt tak.
Här förhörde Frantz den misstänkte medan han visade upp sina tortyrredskap och berättade vad de kunde användas till. Om hoten inte fick den misstänkte att erkänna kom de grymma redskapen till användning.
Bland Frantz övertalningsmetoder fanns tumskruvar, så kallade ”spanska stöveln” (benskruven) och facklor som hölls under den anklagades armhålor.
Om ogärningsmannen var motsträvig kunde Frantz även dra fram sträckbänken. Offret lades på bänken, bands kring handleder och vrister, och med hjälp av en vals och ett hjul drogs armar och ben långsamt ut i var sin riktning tills lederna gick av.
Ett annat sätt var att binda den anklagades händer på ryggen och sakta dra dem upp i luften vid handlederna, samtidigt som stenar kring fötterna tyngde ned kroppen.
Metoden kallades ”strappado” och var oerhört plågsam. Ofta drogs offrets axlar ur led.
Själva förhöret utfördes av två storborgare, t.ex. borgmästare eller rika köpmän, som ställde sina frågor genom en särskild kanal från ett rum i våningen ovanför.
Under hela förloppet bedömde Frantz hur mycket tortyr den anklagade tålde och vad som behövdes för att tvinga fram ett erkännande.
Efter att domen fallit var det han som verkställde straffet, oavsett om offret skulle avrättas, stympas, piskas eller förvisas.
Bödeln bar rosa
Frantz blev rikligt belönad för sitt arbete. Som grundlön fick han två och en halv gulden i månaden, en jättesumma i en tid då en vanlig fångvaktare fick 10–15 gulden om året.
Dessutom hade han tillägg för förhör och fri bostad – som dessutom var skattefri.
Med den lönen var Frantz en av de fem mest högavlönade i staden, och han hade råd med en eftertraktad livsstil på samma nivå som läkare och jurister.
Välståndet avspeglades i klädstilen. I de flesta städer fick bödeln gå klädd som han ville. Illustrationer visar att bödlarna ofta var välklädda på gränsen till det pråliga. Det gällde även Frantz.
En teckning, kanske gjord av ett ögonvittne, återger hans avrättning av en kvinna. På bilden svingar han svärdet iklädd rosa strumpor, ljusblå byxor med rosa blygdkapsel, och en läderväst utanpå blå jacka och vit skjorta.
Men trots pengar och fina kläder var Frantz inte välkommen i finare sällskap. Till och med husets placering visade att han befann sig i samhällets utkanter.
Byggnaden – ett stort hus med moderna bekvämligheter bland annat uppvärmt bad – låg på en ö.
En gångbro av trä ledde ut till ön, men för att komma dit måste gästerna först passera en svinmarknad, ett slakteri och traktens fängelse.
Bödeln blev läkare på gamla dagar: Frantz ägnade hela sitt liv åt att pina och plåga sina medmänniskor, men egentligen ville han hellre lappa ihop dem. När han gick i pension tog han revansch.
Ingen ville gifta sig med bödeln
Trots detta väckte både hans hus och hans kläder avund, inte minst bland andra hantverkare som rentav kände sig hotade av den ökande handeln med utlandet.
Många hantverkare lät sin frustration gå ut över bödlarna och utestängde demonstrativt bödlarnas söner ur sina respektive skrån.
En sådan uteslutning innebar en katastrof för den drabbade, eftersom medlemskap var nödvändigt för att få arbete.
Bödelns placering på samhällets botten innebar också att det var mycket svårt för honom att hitta en hustru.
Det var inte många kvinnor, inte ens från de lägsta samhällsklasserna, som ville ha någonting att göra med en professionell mördare. De enda som ville dela säng med en sådan som Frantz var prostituerade.
Trots det lyckades Frantz, ett och ett halvt år efter att han anställts i Nürnberg, skaffa sig en fästmö.
Han förlovade sig med den nio år äldre Maria Beckin, och den 7 december 1579 vigdes paret i hemmet – bödeln var nämligen inte välkommen i kyrkan.
Endast några få faktauppgifter, bland annat datum för förlovningen och bröllopet, berättar om äktenskapet. Ingen vet om det handlade om äkta kärlek.
Arkivhandlingar visar emellertid att Maria var dotter till en fattig änka och att hon hade tre ogifta, hemmaboende syskon.
Dessa uppgifter, tillsammans med Marias ålder – 34 år och på den tiden en hög ålder för en ogift kvinna – talar för att de båda valde varandra eftersom valmöjligheterna var ganska begränsade.
Familjen har troligen ständigt blivit påmind om sin plats i samhällets utkant. Mer eller mindre fina antydningar och ibland rena förolämpningar hörde till vardagen.
Dessutom var bödlar utestängda från firandet av högtider och offentliga festligheter.
Inte ens de läkare och jurister som Frantz arbetade ihop med varje dag ville kännas vid honom eller hans hustru och barn när de råkade mötas på stadens gator.
Trots detta verkar det som om familjen Schmidt levde ett någorlunda harmoniskt familjeliv. Frantz hade en fast inkomst, bostaden var rymlig och barnaskaran växte snabbt.
Maria och Frantz blev föräldrar till fyra pojkar och tre flickor. Men de drabbades av sorger också: fyraårige Vitus och treåriga Margaretha drabbades av pesten och dog på sommaren 1585.
Det var ett öde som drabbade många under medeltiden då pestepidemier var vanliga och barnadödligheten mycket hög.
Trots Frantz yrke tycks han och familjen ha varit omtyckta inom den närmaste umgängeskretsen, och det gällde i synnerhet Maria.
När både Maria och den 16-årige sonen Jörg dog år 1600 möttes familjen av tydlig medkänsla. Ovanligt nog bars den unge Jörgs kista av hans klasskamrater, medan ”flera grannar frivilligt och i sympati” bar den döda Marias kista hela den långa vägen till kyrkogården.
Änklingen Frantz fortsatte med sitt arbete. När han närmade sig 60-årsåldern kunde alla se att han inte längre orkade utföra sitt ofta fysiskt ansträngande arbete.
År 1611 avrättade han en kvinna som dömts för otrohet och incest, men han behövde hugga hela tre gånger innan huvudet skildes från kroppen.
Frantz prestation kallades ”skändlig” och ”avskyvärd”. Själv skrev han i sin dagbok ordet ”slarvig” – en bödels beteckning för en avrättning som gått snett.
Återfick sin heder
Slarviga avrättningar var inte ovanliga, men Frantz var känd för att vara säker på handen. Senare gick det även snett när en man skulle brännas på bål.
I vanliga fall såg bödeln till att den dömde dog innan elden tog fart – antingen genom strypning eller genom att en påse med krut hängdes kring den dömdes hals.
Den här gången gick någonting på tok, trots att Frantz hade vidtagit båda säkerhetsåtgärderna. Den dömde, falskmyntaren Georg Karl Lambrecht, brändes till döds under svåra plågor.
Avrättningen, som ägde rum den 13 november 1617, blev Frantz sista: ”Den 4 juli (1618) blev jag sjuk och på Sankt Lorenz dag (10 augusti) lämnade jag min tjänst efter att ha innehaft och utövat yrket i 40 år”, skrev han.
Sex år senare, på hösten 1624, nådde han höjdpunkten i sitt liv och sin karriär. I en 15 sidor lång böneskrift till kejsar Ferdinand II gick han igenom sin historia och sitt livsverk, och bad avslutningsvis om att få familjens heder återupprättad.
Han hänvisade till sin långa och trogna tjänst som bödel.
”Under hela denna tid förekom inga klagomål mot mig eller mina många avrättningar, och jag lämnade frivilligt yrket för omkring sex år sedan på grund av min höga ålder och fysiska svaghet.”
Han berättade dessutom hela historien om sin far som tvingats in i bödelsrollen. ”Oavsett hur mycket jag än ville göra mig fri från det”, skrev Frantz, hade Heinrichs olycka och vanära tvingat honom att bli bödel i stället för att studera medicin, som han egentligen velat.
Bifogat till brevet fanns ett utlåtande från riksrådet i Nürnberg, som intygade att Frantz var ”känd för sitt stillsamma liv, sitt lugn och sitt sätt att upprätthålla den kejserliga lagen”.
Svaret kom bara tre månader senare och var precis vad en före detta bödel kunnat önska sig. Frantz ”nedärvda skam, som förhindrar honom och hans barn att betraktas som rättskaffens”, blev ”genom kejsarens makt och barmhärtighet upphävd och upplöst, och hans hedervärda status bland andra välrenommerade människor kungjord och upprättad”, stod det i brevet.
Med de orden hade Frantz Schmidt och hans ättlingar befriats från bödelyrkets förbannelse som genom ett trollslag.
Nu kunde han njuta sin ålders höst i lugn och ro. Den pensionerade bödeln var nu 72 år gammal och ägnade sina sista år åt att studera medicin – något hans familjeyrke hade hindrat honom från under hela hans liv.
Två av hans döttrar blev ingifta i fina familjer, och en av sönerna, Frantzenhans, blev läkare.
Den slutgiltiga upprättelsen fick Frantz efter sin död.
I officiella dokument kallas han inte längre bödeln från Nürnberg, utan ”den högt aktade Frantz Schmidt, läkare från Obere Wörhdstrasse”.
För en bödel på medeltiden var det en ära som överträffade det mesta.