Skägg har genom årtusendena satt sin prägel på världshistorien. I Sparta rakade man skägget av räddhågsna krigare för att visa att de var ynkryggar, och Egyptens faraoner bar lösskägg för att komma närmare gudarna.
På 1800-talet rekommenderade engelska läkare sina patienter att odla skägg som skydd mot alla möjliga sjukdomar.
2. Ynkryggar miste skägget
Skägg var i det närmaste obligatoriskt i antikens Grekland, där alla män med självrespekt lät ansiktshåret växa. Skägg var ett tecken på intelligens och hög social status. Krigarna i den grekiska stadsstaten Sparta var inget undantag. Deras skägg var välvårdade och trimmades alltid inför en strid.
Den grekisk-romerske författaren Plutarchos hävdade att en man från Sparta sagt följande: ”Jag låter mitt skägg växa, så att jag kan se mina grå hår och på så sätt påminna mig om att leva upp till dem med värdighet.”
För en spartiat var inget ovärdigare än att visa rädsla i strid. En ynkrygg utsatte inte enbart sina kamrater för fara – han svek hela samhället. Ynkryggar tvingades att ikläda sig en iögonfallande klädedräkt och att raka av halva sitt helskägg. På så sätt kunde alla se att de var utstötta.
I det oerhört militaristiska samhället var förödmjukelsen betydligt värre än fysisk bestraffning, och familjen påverkades i flera generationer: döttrar till en ynkrygg hade svårt att hitta en man att gifta sig med.
4. Rakning slutade med krig
Att raka av sig skägget kan vara ödesdigert. Det fick den franske kungen Ludvig VII erfara, när han i mitten av 1100-talet återvände hem slätrakad efter ett krig mot hertigdömet Champagne.
Rakningen sades vara en botgöring, som kungen ålagts efter att hans soldater under fälttåget 1142 bränt inne 1 500 män, kvinnor och barn i en kyrka. För att visa sin ånger skulle kungen raka av sig sitt skägg, så att han framstod som lika from som prästerna, som alltid var slätrakade.
Hans hustru, den vackra Eleonora av Akvitanien, uppskattade emellertid inte sin makes nya utseende och sa åt honom att låta skägget växa ut igen. När kungen vägrade började deras äktenskap knaka i fogarna, och efter tio års miserabelt samliv gick makarna skilda vägar.
Redan åtta veckor efter skilsmässan gifte Eleonora om sig med den engelske kungen Henrik II. Utöver Eleonoras hand skulle Henrik även få två provinser i södra Frankrike som hemgift. Ludvig vägrade att gå med på det, vilket ledde till krig mellan Frankrike och England. Konflikten tog slut först mer än 300 år senare, när hundraårskriget avslutades.
6. Protestanter gjorde uppror med hår på hakan
Under reformationen gjorde protestanterna allt för att särskilja sig från katolikerna. På den tiden var katolska präster och munkar alltid slätrakade – det hårlösa ansiktet betraktades som ett tecken på ödmjukhet. Men när den tysk-romerske kejsaren år 1521 stämplade reformationsfadern Martin Luther som en laglös kättare, var han tvungen att gå under jorden och odlade då helskägg för att dölja sin identitet.
Snart gjorde många protestanter honom sällskap och anlade enorma skägg. Att skägget fick dem att se ut som profeterna i Gamla Testamentet var en bonus.
Den tyske protestanten Johann Eberlin von Günzburg drömde om en värld helt utan slätrakade ansikten. Som han formulerade det:
”Alla män ska bära skägg. Män med släta ansikten ska fördömas.”
8. Alla ville se skäggiga damen
När Annie Jones kom till världen i delstaten Virginia i USA år 1865 fick hennes föräldrar en chock. Deras lilla bebis hade hår i hela ansiktet – antagligen led hon av den ovanliga ärftliga åkomman hypertrikos. Det dröjde dock inte länge förrän föräldrarna började sko sig på sin dotters udda utseende. Redan när dottern var ett år gammal hyrde de ut henne till den kontroversielle affärsmannen P.T. Barnum, som tjänade miljoner på att ställa ut vanskapta personer i Barnum’s American Museum.
När Barnum insåg vilken guldkalv Annie var ingick han ett lukrativt kontrakt med hennes mor på 150 dollar i veckan för att ställa ut barnet. Som vuxen blev Annie känd i hela USA under artistnamnet ”skäggiga damen” i P.T. Barnums cirkus.
Hon var en av Barnums huvudattraktioner och samtidigt en aktiv förespråkare för att så kallade ”freaks” skulle få bättre förutsättningar. År 1902, vid 37 års ålder, blev hon plötsligt sjuk och avled.
10. Läkare ordinerade skägg till patienter
”Frånvaron av skägg är i regel ett tecken på fysisk och moralisk svaghet”, stod det i boken ”The Philosophy of Beards” från 1854. Även läkare hade börjat bli förespråkare för skäggets betydelse för hälsan.
Från 1850-talet och framåt uppmanade läkare i Storbritannien sina patienter att låta skägget växa som skydd mot bronkit och andra luftvägsåkommor – ett vanligt problem i det av smog plågade London. Enligt läkarna fungerade skägget som ett filter, som stoppade smittämnen och luftföroreningar från att ta sig in i halsen.
Andra ansåg att ett skägg hjälpte till att göra halsen avslappnad, vilket var viktigt för framför allt talare. I tidningen Hampshire Advertiser förkunnade man 1861 till exempel att slätrakade präster inbjöd till ”lungproblem av alla de slag”.
I själva verket utgör ett helskägg en större hälsofara än ett slätt ansikte. Forskning visar att skäggprakten kan innehålla en hög koncentration av sjukdomsframkallande bakterier.