Så hittade Ulla släkten i Argentina
I åratal försökte Ulla Kristoffersson spåra upp släktingar som emigrerade till Sydamerika i början av 1900-talet. Efter flera år utan framgång gav ett TV-program den avgörande ledtråden.
Någon gång på 1980-talet var jag på besök hos min pappas kusin i Jönköping. Min pappas släkt kommer från Småland och jag hade nyligen börjat släktforska. Kusin Gunnar och hans fru Vega följde med på en liten rundresa i området och vi var bland annat i Rogberga, där min farfar Gustaf Adolf Kratz föddes 1881.
Gunnar pekade bortåt en väg och sa: ”Där borta bodde några släktingar till oss som emigrerade till Brasilien.” Min nyfikenhet väcktes. Vad hände med dessa släktingar och fanns det någon släkt kvar i Brasilien? Skulle jag kunna hitta dem?
Det skulle visa sig ta många år innan jag fick dessa frågor besvarade.
Utvandrade till Guarani
Drygt 4 000 svenskar emigrerade under åren runt förra sekelskiftet till Brasilien. De allra flesta hamnade i södra Brasilien, vid Uruguayfloden, där brasilianska myndigheter hade mätt ut en koloni, Guarani, åt svenskarna.
Brasilien hade behov av att befolka områdena i det inre av landet mot Uruguayfloden på gränsen till Argentina. Den brasilianska regeringen betalade resan för familjer med barn. På så vis reste de som inte kunde betala resan till Nordamerika istället till Brasilien.
FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Men det var ofta fattiga stadsbor utan erfarenhet av jordbruk som flyttade. De fick slita livet ur sig på usel odlingsmark. En del sökte sig vidare till Argentina, andra gav upp och åkte tillbaka till Sverige.
Jag började mina efterforskningar om våra släktingar som hade emigrerat till Brasilien med att ta reda på namnen på dem som faktiskt hade åkt. Det var inte så svårt då vi har ett ovanligt släktnamn – Kratz.
Snickaren Sven August utvandrade 1891
Jag hittade i husförhörsboken på Granholmen nr 1 i Häljaryd församling en Sven August Kratz, som bodde i området, men som 1888 flyttade till Stockholm. Där hittade jag så småningom familjen boende på Kungsholmen, inte långt från där jag själv vuxit upp.
Sven August var snickare och järnvägsarbetare. Familjen utvandrade 1891 till Brasilien. De kom fram till Guarani, Rio Grande do Sul den 18 december 1891 under registreringsnummer 463–468.
Svenskar utanför sitt hem i urskogen i Brasilien 1891. Foto från boken Röda jordens svenskar (1948).
Inget svar från svenska ambassaden
Familjen bestod då av Sven 34 år, Maria 34 år, Erik 10 år, Ester 7 år, Carl 6 år och Lilli 4 år. Lilla Bror Algot dog under resan. Exakt vad han dog av vet vi inte, men men det var många barn som inte överlevde den långa, strapatsrika resan.
Jag såg också att äldste sonen Erik och min egen farfar var födda med bara någon dags mellanrum, på granngårdar i Rogberga. De var sysslingar och de måste ha umgåtts och lekt med varandra.
När jag hade denna information skrev jag till svenska ambassaden i Sao Paulo för att ta reda på om de hade några upplysningar om familjen, som i varje fall till att börja med var svenska medborgare. Men när jag aldrig hörde ifrån ambassaden gav jag upp letandet under en period.
Hade tagit sig vidare till Misiones i Argentina
En dag kom jag över en bok om svenskar som emigrerade till Brasilien, Brasiliensvenskarna av Göran Friborg, utgiven av Svenska emigrantinstitutet. I ett kapitel i boken berättades det om de svenskar som hade rest vidare från Brasilien till provinsen Misiones i norra Argentina.
Det fanns även en lista på vilka dessa svenskar var i slutet på 1920-talet och i den dök en familj med efternamnet Kratz upp. Jag bestämde mig för att göra en chansning och skicka brev till några av de personer som omnämndes i boken med efternamnet Kratz.
Jag valde männen eftersom kvinnorna ju kunde ha bytt efternamn. Någon exakt adress hade jag inte, bara orten Yerba Viejo. Något svar på mina brev fick jag dock aldrig.
Släkting från Argentina dök upp i TV
Så en kväll 1991 ringde min faster från Stockholm och tipsade om ett kommande TV-program om svenskar som utvandrat till Argentina och bodde i en liten stad i norra delen av landet. Programmet sändes på nyårsafton det året och hette De okända utvandrarna.
När jag såg det dök plötsligt en man som till utseendet var mycket lik min farfar upp på tv:n. Det måste vara en släkting, tänkte jag. Och mycket riktigt. Hans namn var Adolf Kratz, son till Erik Kratz, som utvandrat som tioåring – alltså min farfars sysslings son. Nu var jag närmare mitt mål än någonsin förr.
Adolf Kratz skickade ett foto på sig och sina syskon och föräldrar till Ulla Kristoffersen.
Skickade nytt brev till Adolf Kratz
Adolf Kratz var en av dem som jag hade försökt skicka brev till utifrån uppgifterna i boken. Men eftersom jag hade skrivit orten Yerba Viejo, vilket i boken angavs som familjen Kratz bostadsort på 1920-talet, som adress så hade brevet inte kommit fram.
Men enligt programmet bodde Adolf Kratz numera i en stad som heter Panambi. Jag skickade omedelbart iväg ett nytt brev. Jag visste nu också att jag kunde skriva på svenska eftersom Adolf pratade svenska i programmet.
Efter ett par veckor blev jag uppringd av en man vid namn Mario Källsten, bosatt i Bergen i Norge. Han kunde berätta att han var född och uppväxt i Oberá i norra Argentina, men numera bodde i Norge. Oberá var en stad som grundlades på platsen dit de svenskar som hade lämnat Brasilien och flyttat över floden till Argentina bosatt sig.
Marios mamma Hilma, som var Adolfs kusin, hade ringt från Argentina och berättat att Adolf fått brev från mig. Adolf talade svenska, men han kunde inte läsa på svenska. Det kunde dock Hilma. Det hade väckt stor uppmärksamhet att han hade fått brev från en släkting i Sverige. De trodde inte de hade någon släkt kvar där.
Hilma med familj till Rogberga
Mario Källsten berättade också att samma sommar skulle hans mamma Hilma, syster Marian och systerson Carlos komma på besök från Argentina. De skulle då passera Rogberga i Småland för att titta på platsen där Hilmas mamma Ester Idalia Kratz, som var syster till Adolfs pappa, var född. Jag skyndade mig då att kontakta hembygdsföreningen i Rogberga, för att höra om huset fanns kvar, så att de kanske kunde besöka det.
Jag fick omgående svar från hembygdsföreningen. De hade översikt över alla från Rogberga som hade emigrerat, men eftersom familjen Kratz först hade flyttat till Stockholm, hade de missat denna familj. Att några från Rogberga utvandrat till Brasilien och Argentina var mycket spännande för dem och de ville gärna träffa Hilma med familj, när de kom till Småland.
Hilma Källsten och hennes barns besök i Sverige väckte stor uppmärksamhet i hembygden.
Togs emot med kyrkkaffe i Rogberga
När familjen slutligen anlände till Rogberga församling i Småland blev de högtidligt inbjudna till kyrkan på gudstjänst med kyrkkaffe, där Hilma fick berätta om livet i Argentina. De blev även visade runt i området. Hilma berättade senare för mig med tårar i ögonen att hon nu hade suttit på trappan som hennes mamma så många gånger hade berättat om, och tittat ut över Rogbergasjön.
Efter besöket i Småland kom hela familjen och besökte mig och min man där vi bor strax utanför Oslo. De stannade ett par dagar. Vi fick mycket god kontakt och jag fick veta mycket om släkten i Argentina. Hilma kunde släkten på sina fem fingrar och jag fick namn på de flesta.
Släktträff i Argentina
Ett par år senare reste vi till Argentina för att hälsa på familjen där. Det visade sig att vi har mycket större släkt i Argentina än vi har i Sverige. Vi fick veta att det inte bara var Sven August Kratz som utvandrade från Rogberga. Även hans syster Christina utvandrade med man och sex barn. Det hade jag inte upptäckt, eftersom hon inte använde namnet Kratz, utan Andersdotter.
En bror utvandrade till Tyskland och dog där utan familj. Endast en syster blev kvar i Sverige, för att ta hand om de gamla föräldrarna.
Så småningom har det blivit flera hundra ättlingar i Sydamerika till dessa två syskon från Småland. Jag räknade en gång ut att jag har haft minst 300 släktingar i Argentina och Brasilien. De som blev kvar i Sverige fick inte många barn och här har jag inte så många släktingar. I Sydamerika har de haft stora familjer.
Pratade svenska i famijen
I Argentina ordnade man en stor släktträff för oss hemma hos Adolfs son Orlando. Vi blev också visade runt för att hälsa på flera släktingar och fick se de platser där släkten hade bott och bodde. Adolf var en mycket stolt guide, med sonen Orlando som chaufför.
Adolfs fru var argentinsk och barnen talar bara spanska. Adolf, vars föräldrar var svenska, kunde visserligen inte läsa på svenska, men han kunde tala. Det kunde även Hilma. Familjen hade alltid talat svenska hemma, och Hilma prenumererade dessutom på Allers, som hon även kunde läsa på svenska.
Under Ulla Kristoffersens resa till Argentina träffade hon många släktingar och blev visad platserna där släkten hade bott. En stor släktträff ordnades också hemma hos Adolfs son Orlando. Fotot är taget hos Adolfs dotter Angelica.
Många av svenskättlingarna talade fortfarande svenska, om än en ganska gammaldags sådan. Det var trots allt hundra år sedan deras föräldrar kom till Argentina.
En intressant iakttagelse vi gjorde var att de som hade svensk mor talade svenska, medan de som bara hade en svensk pappa inte talade svenska. Papporna verkar inte ha fört vidare språket till sina barn i samma utsträckning som mödrarna. Inte undra på att det heter modersmål!
Familjebibeln bränd på bål
Hilma berättade att Adolf hade blivit så glad när han fått mitt brev, att han hade reagerat som om det var hans sedan länge förlorade dotter som skrivit. Detta visade han med stor gästfrihet. Han och hans fru hade bäddat till oss i det enda sovrummet, men vi bodde redan på hotell, så vi tackade nej.
Han visade oss en skokartong med sina allra käraste papper och fotografier, minnen från Sverige och livet i Sydamerika. Samtidigt berättade han att hans farfar på resan från Sverige fått med sig den Kratzka familjebibeln. Det var klart att han skulle ha den som skulle resa så långt!
Men när tredje generationen övertog bibeln var det ingen i familjen som kunde läsa svenska längre så bibeln blev bränd på bål. Jag kunde ha gråtit, vilken skatt som gått förlorad!
Hårt liv i Brasilien
Av våra argentinska släktingar fick vi veta mer om släktens öden i det nya landet. Familjen Kratz reste tillsammans med trehundra andra svenskar i maj 1891. Resan tog ett helt år. Väl framme fick de köpa 25 hektar jord per familj. Men livet i Brasilien visade sig bli svårt, både för familjen Kratz och de andra svenskarna. Det var svårt att odla okända grönsaker och klimatet var besvärligt.
När Uruguayfloden, som utgjorde gräns mellan Brasilien och Argentina, efter några år dessutom svämmade över sina bräddar och familjerna förlorade det lilla de ägde, fattade många svenskar beslutet att resa över floden till den argentinska sidan. Eftersom den brasilianska staten hade betalat resan för invandrarna ville man behålla dem i landet, men många lyckades ändå ta sig över gränsen till Argentina.
Av Oberás 65 000 invånare är omkring 2 000 personer svenskättlingar.
Släkt både i Brasilien och Argentina
En del blev dock kvar i Brasilien, däribland Sven August och hans familj. När vi besökte Argentina bodde flera av Adolfs sju syskon i Brasilien, på andra sidan floden, medan han själv alltså bodde på den argentinska sidan. Adolf reste över ibland för att besöka dem.
När han var med i programmet på svensk tv, där jag först såg honom, bodde han i staden Panambi, men när vi besökte Argentina hade han flyttat till ett hus i utkanten av Oberá och hade en liten köksträdgård.
Stoltheten fick Sven August att stanna
Efter översvämningskatastrofen, som inträffade 1911, begärde svenskar hjälp av sitt hemlands myndigheter för att kunna återvända hem. Begäran hörsammades och den svenska beskickningen i Buenos Aires fick i uppdrag att på statens bekostnad skicka hem dem som inte längre kunde klara sitt uppehälle.
När jag frågade varför Adolfs farfar inte tog chansen och reste hem igen, fick jag till svar att stoltheten låg i vägen för det. Sven August hade blivit ovän med föräldrarna, som inte ville att familjen skulle resa så långt. Då var det svårt att resa hem igen och erkänna att man haft fel.
Många släktband mellan svenskättlingarna
Den svenska gruppen i Sydamerika var ganska liten och barnen från de svenska familjerna gifte sig med varandra. Därigenom är vi släkt med många av svenskättlingarna i området. Adolfs mamma var till exempel syster till Hilmas pappa och Adolfs pappa var bror till Hilmas mamma. Då blev barnen ”dubbelkusiner”.
Våra kontakter med svenskarna i Argentina bestod i många år efter vårt besök. Vi har haft besök av argentinska släktingar i Norge där vi bor och en man vid namn Leonardo Andersson, som handlade med svenska maskiner i Oberá och som därför ofta reste till Sverige i affärer hälsade då och då på oss i Oslo tillsammans med sin fru. Adolf och Hilma är dock döda nu, Adolf dog redan 1996 och Hilma 2003. Även Hilmas son Mario i Bergen är död.
Publicerad i Släkthistoria 5/2017