I full stridsmundering förkunnade Jevgenij Prigozhin, ledare för de ryska legosoldaterna i Wagnergruppen, för ett par dagar sedan att hans styrkor hade erövrat den enorma saltgruvan vid staden Soledar.
Det är fortfarande osäkert om ryssarna verkligen har kontroll över gruvan, men det skulle i så fall vara en viktig seger för stridsmoralen, för de enorma saltgruvorna i Ukraina har i mer än hundra år haft en stor betydelse för båda länderna.
Saltgruvorna växte sig allt större
Det har förekommit saltproduktion i Donetskregionen sedan 1500-talet. Det var dock först i slutet av 1800-talet som ryska och ukrainska geologer upptäckte hur gigantiska förekomster av rent salt som det fanns under marken.
Ukraina var en del av det ryska imperiet, och ryssarna såg stora fördelar i saltproduktionen, eftersom de annars hade varit tvungna att importera stora mängder dyrt salt. Inom loppet av ett par decennier uppstod en enorm industri i området, som kom att stå för Europas största produktion av salt.
Gruvorna består i dag av mer än 200 kilometer tunnlar, som ringlar sig fram 200–300 meter under marken. Tunnlarna innehåller i det närmaste små städer med bland annat kyrkor och hallar så stora att det går att spela fotbollsmatcher i dem.
Under Sovjetunionens tid kom mer än fyrtio procent av hela rikets saltförbrukning från gruvorna i Donetsk, men det gick upp för ryssarna att de kilometerlånga gångarna även kunde användas som något annat – vapenlager.
Med början 1952 magasinerades flera tusen gevär och automatkarbiner i gruvorna, och lagren växte för varje år som gick.
Vid Sovjetunionens sammanbrott 1991 hämtades inga av vapnen tillbaka till Ryssland och när en ukrainsk försvarsexpert år 2002 undersökte lagret, bedömde han att det bestod av omkring 3,5 miljoner eldhandvapen.
Ukraina hade nytta av det enorma vapenlagret i samband med den ryska invasionen, då tusentals civila ukrainare beväpnades. Många av vapnen från saltgruvorna används sannolikt fortfarande för att hålla stånd mot soldater från det land som lämnade kvar dem.