Tjetjenien – Putin och Kadyrov

Tjetjenien – från Rysslands huvudvärk till Putins nickedocka

Så kvävdes tjetjenernas långa kamp för att frigöra sig från den ryska björnens klor i Putins och Ramzan Kadyrovs omfamning.

Så kvävdes tjetjenernas långa kamp för att frigöra sig från den ryska björnens klor i Putins och Ramzan Kadyrovs omfamning.

Wikimedia Commons / Jonas Sjöwall Haxø

Mer än tvåhundra år av konflikter med Ryssland har krävt många människoliv i Tjetjenien.

Den bergiga, lilla nordkaukasiska staten och dess befolkning har erövrats, deporterats och vid minst två tillfällen bombats sönder och samman av den ryska stormakten.

Här är Tjetjeniens turbulenta väg från Katarina den stora till Ramzan Kadyrov.

Nagel i ögat på Ryssland

Det kan vara svårt att upptäcka Tjetjenien på en karta över världens största land, Ryssland.

Den ryska delrepubliken är stor som Kuwait och ligger undangömd i bergskedjan Kaukasus, som sträcker sig från Svarta havet till Kaspiska havet.

Trots sin litenhet är Tjetjenien en gigantisk nagel i ögat på Ryssland.

I två århundraden har separatistiska islamister med våld försökt frigöra landet från Rysslands björnklor och utropa Tjetjenien som en självständig islamisk stat.

Det har lett till ett lindrigt uttryckt spänt förhållande mellan tjetjener och ryssar, och under 1990-talet resulterade spänningarna i två blodiga krig, som krävde omkring 160 000 civila tjetjeners liv.

Tjetjeniens placering i Ryssland

Tjetjenien som en liten droppe i det ryska havet. Tjetjenien ligger norr om den 1 100 kilometer långa bergskedjan Kaukasus, som utgör gränsen mellan Ryssland och de tidigare sovjetrepublikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien.

© Wikimedia Commons

Kaukasuskrigen

Tjetjenerna är ett av minst 40 olika folkslag i Kaukasus, som omfattar mer än 20 miljoner människor.

De etniska minoriteterna i Kaukasus har varit underkastade makter såsom Bysantinska riket, Mongoliet, Persien, Osmanska riket och senast alltså Ryssland.

Rysslands dominans över Kaukasus går ända tillbaka till 1760-talet, då den ryska kejsarinnan Katarina II utvidgade det ryska riket genom omfattande erövringar.

Planen var att Nordkaukasus, däribland Tjetjenien, skulle införlivas i Ryssland, men de muslimska folkslagen i regionen motsatte sig ryssarnas invasion.

Det blev startskottet till kaukasiska kriget, som pågick från 1817 till 1864.

Imam Sjamil kapitulerar till rysk greve.

Upprorsledaren och den tjetjenske nationalhjälten Sjamil kapitulerar till den ryske greven Barjatinskij den 25 augusti 1859. Målning av den ryske konstnären Alexej Danilovitj Kivsjenko (1851–1895).

© Wikimedia Commons/Aleksey Kivshenko

På ena sidan stod de mäktiga ryska tsarerna med en gigantisk armé i ryggen. På andra sidan stod det fattiga tjetjenska folket under ledning av imamen Sjamil.

Den tjetjenska rebellarmén besegrades slutgiltigt 1859, och efter det lydde Tjetjenien officiellt under rysk överhöghet.

Kortlivad självständighet

Kriget lade Tjetjenien i ruiner.

Städer och byar var nedbrända, och omkring hälften av befolkningen tros ha omkommit under kriget.

Hatet mot Ryssland genomsyrade den tjetjenska befolkningen, som talade arabiska och bekände sig till islam i stället för ryssarnas kristna gud.

När Vladimir Lenin kom till makten efter den ryska revolutionen 1917 försökte han inta en mer försonlig attityd till utbrytarrepubliken.

I ett särskilt uttalande till det ryska rikets muslimer sa han:

”För all framtid förklaras er tro och era traditioner, era nationella och kulturella institutioner, fria och okränkbara. Bygg upp ert nationella liv fritt och utan hinder. Det är er rättighet.”

Torn i bergen i Tjetjenien

Det är uppe i de oländiga bergstrakterna i södra Tjetjenien som rebeller sökt skydd under de olika självständighetskrigen.

© Shutterstock

Tjetjeniens historia – i korta drag

Traditionella klädedräkter i Kaukasus

Traditionella klädedräkter från Kaukasus från slutet av 1800-talet. Mannen och kvinnan längst till höger är tjetjener. De kaukasiska folken är från vänster till höger: Osseter, tjerkesser, kabardiner och tjetjener.

© Wikimedia Commons

1859: Kaukasus, och därmed Tjetjenien, införlivas i Ryssland.

1917: I kölvattnet på den ryska revolutionen uppnår Tjetjenien kortvarigt självständighet.

1922: Tjetjenien införlivas i den nyetablerade Sovjetunionen.

1944: Josef Stalin deporterar 400 000 tjetjener till Centralasien under förevändning att det tjetjenska folket samarbetade med tyskarna under andra världskriget.

1991: Sovjetunionen kollapsar, och Dzjochar Dudajev väljs till president för Tjetjenien. Landet förklarar sig självständigt.

1994: Ryssland skickar militära styrkor till Tjetjenien för att bekämpa upprorsgrupper. Detta resulterar i det första tjetjenska kriget.

1996–1998: Ryssland och Tjetjenien ingår en vapenvila, och Tjetjenien uppnår verklig självständighet.

1999: Den nyvalde ryske premiärministern (och senare presidenten) Vladimir Putin sätter in militär i Tjetjenien för att bekämpa regionens radikaliserade upprorsgrupper. Kriget pågår officiellt fram till 2002.

2002: Tjetjenska rebeller tar över 800 personer som gisslan i en teater i Moskva.

2003: Vladimir Putins handplockade man, Ahmad Kadyrov, väljs till president i Tjetjenien.

2004: President Kadyrov dödas i ett bombdåd under invigningen av en stadion. Alu Alchanov väljs till ny president.

2004: Tjetjenska rebeller tar 1 300 barn, lärare och föräldrar som gisslan i en skola i staden Beslan. Totalt 344 personer mister livet.

2007: Ramzan Kadyrov blir ny president för Tjetjenien. Han innehar fortfarande posten.

Införlivat i Sovjetunionen

Två kartor över Tjetjenien

Tjetjenien består inte enbart av berg. I norr på andra sidan floden Terek, som rinner genom landet i öst-västlig riktning, är terrängen betydligt flackare och framkomligare. På den andra kartan kan man tydligt se att Tjetjeniens karaktär i hög grad även bestäms av landets floder.

© Wikimedia Commons

Ledarna för folken i Nordkaukasus – där Tjetjenien ingår – tog den nye kommunistiske ledaren på orden och utropade den 11 maj 1918 Nordkaukasus som en självständig stat.

Självständigheten blev dock kortlivad. Lenin ville inte att Nordkaukasus skulle ha fullständig autonomi, så 1919 satte han in Röda armén i regionen.

Tre år senare, 1922, införlivades alla de kaukasiska staterna i den nyetablerade Sovjetunionen.

Tjetjenien fick status som autonomt område, och 1934 slogs den nya regionen ihop med grannområdet, där folket ingusjierna lever.

Området fick 1936 beteckningen Tjetjeno-ingusjiska autonoma republiken.

Stalin deporterar 400 000 tjetjener

Tjetjener återvänder hem från deportering 1957.

Tjetjenska medborgare i Kirgizistans huvudstad Bisjkek väntar på att transporteras hem till Tjetjenien 1957.

© Wikimedia Commons

Det var dock fortfarande ryssarna som bestämde, och regionens så kallade autonomi var inte värd någonting i realiteten.

Därför fortsatte tjetjenska rebeller att kämpa för självständighet under 1930-talet och början av 1940-talet.

Sovjetunionens ledare, Josef Stalin, fick 1944 nog av den obstinata muslimska minoritetsgruppen.

Han skrotade republiken och deporterade befolkningen, som bestod av 400 000 tjetjener och 90 000 ingusjier, till Centralasien.

Antalet dödsoffer är okänt, men omkring 40 procent av de deporterade tros ha omkommit – många av dem dog under själva resan i ouppvärmda godsvagnar.

Sovjetregeringen förklarade att deporteringen berodde på att tjetjenerna var förrädare och samarbetade med tyskarna i det pågående världskriget.

Det verkliga skälet var dock snarare att Josef Stalin ville bli av med den muslimska minoriteten, som åsamkade honom och regimen besvär.

Efter Stalins död 1953 bad Sovjetunionen officiellt om ursäkt för deportationerna, och 1956 fick Tjetjenien status som autonom republik igen.

I slutet av 1950-talet hade de flesta tjetjener återvänt från exilen.

Det första tjetjenska kriget

Massgrav i Tjetjenien

Rysk soldat står på en massgrav med döda tjetjener i byn Saadi-Kotar (ryska: Komsomolskoje), där en massaker ägde rum under det andra tjetjenska kriget.

© Wikimedia Commons

Deportationerna gjorde inte tjetjenernas hat mot ryssarna mindre, och de följande decennierna växte sig önskan om att lösgöra sig från den kommunistiska övermakten allt starkare.

Efter Sovjetunionens sammanbrott förklarade Tjetjenien sig självständigt, men det godtog inte den nye ryske presidenten Boris Jeltsin.

Tjetjenien hade status som autonom republik. Det innebar att landet till skillnad från tidigare sovjetstater som Georgien och Armenien inte kunde kräva sin frihet från Ryssland.

I den ryska lagen stod det klart och tydligt att Rysslands totalt 21 autonoma republiker lydde under Ryssland – trots att Sovjetunionen hörde till det förflutna.

Konflikten mellan utbrytarrepubliken och Ryssland eskalerade i början av 1990-talet, och 1994 rullade ryska stridsvagnar in i Tjetjenien.

De följande 20 månaderna försökte ryssarna krossa det tjetjenska motståndet med en omfattande militär insats.

Inledningsvis lyckades de driva upp rebellerna i bergen, men efter hand kunde separatisterna pressa tillbaka den ryska armén.

Det andra tjetjenska kriget

Soldat under kriget i Groznyj

En tjetjensk soldat med det bombade presidentpalatset i Groznyj i bakgrunden (januari 1995).

© Wikimedia Commons

Parterna enades 1996 om en vapenvila, vilket i praktiken innebar att Tjetjenien blev självständigt.

Det var inget som tilltalade Vladimir Putin, så när han 1999 kom till makten inledde han det andra tjetjenska kriget.

Officiellt slutade kriget omkring 2002 med en rysk seger.

De tjetjenska myndigheterna uppgav 2005 att de officiella förlusterna i de båda krigen uppgick till 160 000 civila.

Stridshandlingarna mellan tjetjenerna och ryssarna upphörde dock inte med krigets slut.

Under 00-talet stod radikaliserade tjetjenska rebellgrupper bakom ett antal blodiga terrordåd.

I oktober 2002 tog tjetjenska separatister mer än 800 personer som gisslan i en teater i Moskva. Samtliga 40 gisslantagarna dödades av ryska specialstyrkor och 130 personer i gisslan dog efter att ha inhalerat en gas som specialstyrkorna pumpade in i teatern i samband med fritagningen.

Två år senare tog tjetjenska terrorister 1 300 barn, lärare och föräldrar som gisslan på en skola i Beslan. Totalt 344 personer miste livet, mer än hälften av dem var barn.

Putins nickedocka styr Tjetjenien

Vladimir Putin och Ramzan Kadyrov

Ryssland och den ryska delrepubliken Tjetjenien har legat i konflikt i århundraden. Efter det andra tjetjenska kriget slog sig presidenterna för Ryssland och Tjetjenien, Vladimir Putin och Ramzan Kadyrov, samman i ett diaboliskt partnerskap.

© Wikimedia Commons

I dag styrs Tjetjenien av Vladimir Putins handplockade bödel, diktatorn Ramzan Kadyrov.

Han blev president för delrepubliken 2007 och tog över posten efter sin far, Ahmed Kadyrov, som 2004 dödades i ett bombattentat i den tjetjenska huvudstaden Groznyj.

Sonen var de facto president från 2004, men kunde formellt kalla sig president först 2007, eftersom han enligt tjetjensk lag skulle ha fyllt 30 för att kunna inneha posten.

Det råder ingen tvekan om var Ramzan Kadyrovs lojalitet ligger.

Det blev tydligt senast när Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022.

Dagen därpå arrangerade Kadyrov en stor militärparad utanför presidentpalatset i Groznyj (se video).

Iförd dyra designerkängor av märket Prada och ett stort helskägg förkunnade Kadyrov att ”tjetjenska krigare kommer att erövra de hetaste konflikthärdarna i Ukraina”.

Han rekommenderade även Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj att ge upp.

Med Ramzan Kadyrov vid makten kan Putin vara säker på att tjetjenernas strävan efter självständighet inte resulterar i ett tredje krig.

Kadyrov är nämligen känd för sin brutalitet, och han skyr inga medel för att krossa sina – och därmed Putins – fiender.

USA införde år 2017 ekonomiska sanktioner mot Ramzan Kadyrov.

Anledningen var enligt det amerikanska finansdepartementet att Tjetjeniens ledare är ansvarig för mord, försvinnanden, tortyr och maktmissbruk.

Fem exempel på den brutala verkligheten i Tjetjenien

Ramzan Kadyrov år 2010 med Vitalij Klytjko

Ramzan Kadyrov älskar att synas i sällskap med starka män. Här är han med Vitalij Klytjko, den tidigare ukrainske världsmästaren i tungviktsboxning och nuvarande borgmästaren i Kiev. De skulle knappast vilja befinna sig i samma rum i dag.

© Shutterstock

Flera av Ramzan Kadyrovs mest rabiata handlingar har orsakat stor upprördhet och många protester i västvärlden. Här är ett litet urval.

Stöd för hedersmord

Kadyrov uttalade 2009 sitt stöd för hedersmorden på sju kvinnor, som de föregående månaderna hittats ihjälskjutna vid vägkanten i Tjetjenien. Kvinnorna hade skjutits i huvudet. Han var övertygad om det rättfärdiga i att kvinnorna på grund av dålig moral dödats av manliga släktingar.

Paintball mot kvinnor på gatan

Kvinnor som gick utan huvudbeklädnad på gatorna i Tjetjenien blev 2010 plötsligt lovligt byte. Vid flera tillfällen blev kvinnor nämligen beskjutna med kulor från paintballgevär av män i kamouflagekläder, som enligt uppgift till förväxling liknade de uniformer som landets säkerhetsstyrkor bar. Ramzan Kadyrov sa om händelserna: ”Jag vet inte (vilka de är, red.), men när jag får reda på det kommer jag att uttrycka min tacksamhet.”

Kadyrovs söner tävlar i MMA

År 2016 deltog tre av Ramzan Kadyrovs söner på mellan åtta och tio år i tv-sända MMA-matcher mot jämnåriga. MMA är en av de brutalaste kampsporter som finns. Inom Mixed Martial Arts möts deltagarna i burar, och i stort sett alla knep är tillåtna. Till och med Rysslands ombudsman kritiserade händelsen. Kadyrov ignorerade kritiken fullständigt.

Kadyrovs slagskämpar

Ramzan Kadyrov har specialiserat sig på att bjuda in avdankade kändisar för att sprida stjärnglans över Tjetjenien. I synnerhet slagskämpar som Jean-Claude Van Damme, Steven Seagal och Mike Tyson står högt i kurs hos den tjetjenske machopresidenten.

Förföljelse av homosexuella

Att homosexuella och bisexuella utsätts för våld, fängslas och torteras är vanligt i Tjetjenien. Ett antal män som gripits på grund av sin sexualitet har lyckats fly från Tjetjenien. För några av dem har friheten dock blivit kortvarig, eftersom de kidnappats och förts tillbaka till fångenskap i Tjetjenien. Ramzan Kadyrovs egen inställning till förföljelser av homosexuella kommer inte som någon överraskning. I linje med sin vanliga retorik har han sagt att även om det är olagligt att attackera homosexuella, så skulle han ge sitt bifall när det händer.