Lenin är i fin form. Det slår i det närmaste gnistor om hans ord, när han den 30 augusti 1918 besöker Mikhelsonfabriken i Moskva för att berätta om bolsjevismens många fördelar.
”Med oss finns det bara en väg: Seger eller död”, avslutar Lenin med knuten näve inför de jublande arbetarna.
I tio månader har bolsjevikledaren haft makten i Ryssland, efter att han under oktoberrevolutionen 1917 störtat den sittande regeringen.
Men bolsjevikerna är oroliga att makten ska glida dem ur händerna, för de har gott om motståndare runt om i landet.
De har dödat honom! De har dödat honom! Arbetare efter attentatet mot Lenin
Därför talar Lenin regelbundet till arbetarna – bolsjevikernas kärnanhängare.
När partiledaren efter sitt tal är på väg mot sin bil på fabrikens gård, kliver en kvinna plötsligt fram och höjer en pistol.
Gården rungar av tre skott, och Lenin kollapsar bland de arbetare som har följt honom ut från fabriksbyggnaden.
”De har dödat honom! De har dödat honom!” skriker arbetarna, medan de bär den sårade partiledaren till bilen, som i ilfart kör mot sjukhuset.

Lenin var på väg till sin bil, när Fanny Kaplan avlossade tre skott mot honom – två av dem träffade.
Under tiden griper Lenins säkerhetspersonal skytten – tjugoåttaåriga Fanny Kaplan. Hon förkunnar att hennes handling är politiskt motiverad.
Trots att Kaplan träffar sitt mål med två av de tre skotten och sårar Lenin i halsen och i axeln, överlever han mirakulöst.
Men det misslyckade mordförsöket ska få konsekvenser för alla Rysslands invånare.
Några timmar efter attentatet utfärdar bolsjevikerna ett meddelande om det ”fega försöket att döda kamrat Lenin”, och i ett följande dekret är tonen otvetydig: Det kommer att bedrivas ”skoningslös massterror mot alla fiender till revolutionen”.
Ingen i Ryssland kan känna sig säker. Ett omfattande och skoningslöst terrorprogram lett av bolsjevikernas ökända Tjeka ska se till att inget kan hota Lenins revolution.

Fanny Kaplan betraktade Lenin som en landsförrädare.
Förvirrad kvinna utlöste terrorn
Den tjugoåttaåriga kvinna som den 30 augusti 1918 avlossade tre skott mot Lenin hette Fanny Kaplan. Hon övermannades omedelbart och fördes till säkerhetspolisen för att förhöras.
”Jag gjorde det på egen hand. Jag vill inte säga vem som gav mig revolvern. Jag avslöjar inga detaljer. Jag beslutade mig för länge sedan att skjuta Lenin.
Jag betraktar honom som en förrädare av revolutionen”, var det enda Kaplan sa.
Tjekans personal förhörde henne i tre dygn, tills de gav upp sina försök att få ur henne något mer. Enligt flera källor var Fanny Kaplan mentalt instabil.
Under tsartiden hade hon suttit fängslad i elva år, och under fängelsetiden visade hon tecken på sinnessjukdom.
Detta har fått många att ifrågasätta hennes skuld – kanske var hon bara en syndabock.
År 1922 berättade en avhoppad ledare från Socialistrevolutionära partiet dock att Kaplan var medlem, och att han utsett henne att utföra attentatet.
Fanny Kaplan arkebuserades den 3 september, varpå hennes lik lades i en tunna och brändes.
Tsaren hade drivits bort
Endast ett och ett halvt år före Fanny Kaplans attentatsförsök var Ryssland ett helt annat land.
Landet styrdes av tsar Nikolaj II. Tsarfamiljen hade i generationer kontrollerat riket, men ojämlikheterna var nästan lika enorma som avstånden i det gigantiska landet.
Bönderna och arbetarna tjänade under åren fram till 1916 med nöd och näppe så att de och deras familjer inte svalt ihjäl, men när första världskriget ledde till matbrist i landet började underklassen svälta.
”Vi vill ha bröd!” lät det under demonstrationerna mot tsaren.
I mars 1917 blev pressen på Nikolaj II så stor att han såg sig tvungen att abdikera.
En tillfällig regering utsågs, men i november 1917 tog bolsjevikledaren Vladimir Lenin saken i egna händer.
Genom en statskupp i samband med den så kallade oktoberrevolutionen tog han makten.
”Det var lika lätt som att lyfta en fjäder”, sa Lenin vid ett senare tillfälle.
Att behålla makten i det splittrade landet var emellertid en annan sak.
Eftersom de allra flesta ryssar var bönder och arbetare, skulle Lenin i princip kunna ha haft ett massivt stöd, men eftersom bolsjevikerna insisterade på att de skulle regera landet på egen hand fick de många motståndare – även i revolutionära kretsar, där deras tidigare politiska partner, det socialistrevolutionära partiet, tog avstånd från Lenins diktatoriska metoder.
”Vi kommer ingen vart, om vi inte använder terror.” Lenin, 1917
Bolsjevikerna omgavs av fiender, och Lenin och hans kumpaner var snabba att stämpla alla kritiker som skadedjur, som skulle bekämpas.
I revolutionens namn var de så kallade klassfienderna inom överklassen och borgerskapet, som Lenin tyckte om att kalla ”kapitalistisk avföda”, ”rika lättingar” och ”hysteriska intellektuella”, lovligt byte.
Den nye Sovjetledaren drog sig inte för att regera med järnnäve.
”Vi kommer ingen vart, om vi inte använder terror”, sa Lenin till sina partikamrater kort efter maktövertagandet.
Sovjetledaren behövde bara samla ihop sina blodhundar och släppa dem lösa.

På propaganda-plakater pralede bolsjevikkerne af, hvor mange fjender de udslettede.
Bolsjevikerna såg fiender överallt
För Lenin och bolsjevikerna vimlade det av hot mot revolutionen överallt i samhället. Alla från personer med särskilda privilegier till tidigare socialistiska bundsförvanter stämplades som fiender.
Bolsjevikerna hade en benägenhet att se fiender i stort sett överallt – både verkliga och inbillade – för om en person inte tillhörde proletariatet eller bolsjevikpartiet, betraktades hen i det närmaste automatiskt som en motståndare.
Överklassen och borgerskapet var ”klassfiender”, politiska motståndare var ”kontrarevolutionärer”, och om en person på något annat sätt sågs som en nagel i ögat på bolsjevikerna och deras revolution var vederbörande en ”fiende till staten”.
Kort sagt: Det var betydligt svårare för Lenin och hans anhängare att hitta vänner än att hitta fiender.
De vita
Antikommunister
Beteckningen ”de vita” omfattade en uppsjö av antikommunistiska grupper. Till dem räknades bland andra borgerliga demokrater, liberala republikaner, nationalister och högerorienterade tsaranhängare.
Prästerna
Rövare i Guds namn
Bolsjevikerna var övertygade ateister och avskydde kyrkan. Rysslands över 200000 präster och andra med anknytning till kyrkan betraktades som tjuvar, som med tron och kyrkan som vapen plundrade folket.

Kapitalisterna
Det giriga borgarpacket
Företagsägarna, som i regel tillhörde det bättre borgerskapet, var enligt bolsjevikerna samhällets skadedjur. De satt på produktionsmedlen och blev förmögna på arbetarnas hårda slit.
Kulakerna
De giriga storbönderna
Rysslands storbönder kallades för kulaker och enligt Lenin var de ”blodsugare”, som utnyttjade fattiga bönder. Alla bönder som vägrade ge spannmål till bolsjevikerna betraktades som kulaker.
Tsarens folk
Det gamla gardet
Alla som innehaft poster under tsaren eller stöttade tsardömet betraktades som fiender – oavsett om det rörde sig om officerare, tjänstemän eller vanliga medborgare, som hade tjänat tsaren.

Socialistrevolutionära
Revolutionens förrädare
Det socialistrevolutionära partiet var från början bolsjevikernas fränder, men när Lenin 1917 satsade på att ta makten på egen hand, stämplades hans forna samarbetspartner som ”kontrarevolutionära”.
De intellektuella
Överklassens odågor
Den ryska intelligentian var enligt Lenin kapitalisternas lakejer. Välutbildade betraktades dessutom som ett hot, eftersom de ofta var kritiska till de politiska makthavarna, som nu var bolsjevikerna själva.

Utländska makter
Den yttre fienden
Bolsjevikerna fruktade – inte helt utan fog – utländska makter. Enligt Lenins propaganda var det utlandet som kontrollerade ”de vita”. Att ett antal länder aktivt stöttade de vitas motståndskamp var sant.
Järn-Feliks bildade terrorförband
I december 1917 möttes bolsjevikernas högsta ledning för att diskutera vad de skulle ta sig till med ”kontrarevolutionärerna” – en av många beteckningar för personer som inte stöttade bolsjevismen.
”Vi behöver inte rättvisa nu. Vi behöver slåss till döden!” Feliks Dzerzjinskij, ledare för Tjekan
I mötet deltog Feliks Dzerzjinskij, som på grund av sin principfasthet och sin samvetslöshet gick under namnet ”Järn-Feliks”.
Den magre bolsjeviken hade gått i bräschen i samband med maktövertagandet och var även nu redo att ta itu med hårdhandskarna mot fienden.
”Vi behöver inte rättvisa över huvud taget. Jag föreslår – nej, jag kräver – ett organ, som ska göra upp den revolutionära räkningen med de kontrarevolutionära”, dundrade han.
Järn-Feliks fick full uppbackning, och den 20 december 1917 bildade Lenins regering ”Utomordentliga kommissionen för kamp mot motrevolution och sabotage” – snart känd som ”Tjekan”, bolsjevikernas hemliga polis.
Dzerzjinskij blev chef för den nya säkerhetspolisen, som i likhet med många andra polisiära enheter fick till uppgift att bekämpa kriminella av alla de slag.
Men Tjekan fick även väldigt speciella befogenheter. Organisationen skulle specifikt ta sig an klassfiender som präster, bolagsägare, storbönder och det breda borgerskapet.
Tjekisterna fick därför tillåtelse att konfiskera egendomar och driva bort fiender från deras hem.

Feliks Dzerzjinskij nåede at blive arresteret af zarens politi seks gange. Erfaringerne fra fængslet brugte han siden imod revolutionens fjender.
Järn-Feliks skapade terrorverktyget
Tjekans chef, Feliks Dzerzjinskij, var en outtröttlig arbetsnarkoman, som inte drog sig för något i kampen för revolutionen.
Få av Lenins partikamrater var så hängivna revolutionen som Feliks Dzerzjinskij.
Han hade tillbringat elva år i tsarens fängelser på grund av sina revolutionära åsikter, innan han 1917 kom ut och bidrog till Lenins maktövertagande.
Feliks Dzerzjinskij, som föddes i Polen, var efter sin tid i fängelse väl förtrogen med tsaren repressionsapparat, och därför gav Lenin honom i uppgift att organisera bolsjevikernas egen säkerhetspolis.
Under sitt första år som chef för Tjekan arbetade, åt och sov Dzerzjinskij på sitt kontor och unnade sig ingen vila.
Outtröttligt reste han runt i Ryssland för att rekrytera och utbilda lokala Tjekastyrkor. Han lärde bland annat ut förhörs- och tortyrmetoder, som han var bekant med från tsarens fängelser.
”Vi behöver inte rättvisa nu. Vi behöver slåss till döden!” rasade han.
Enligt Dzerzjinskij riskerade det uråldriga hatet mellan proletariatet och de högre klasserna att leda till godtyckliga blodsutgjutelser:
”Jag bestämde mig därför för att systematisera den revolutionära maktens straffsystem”, skrev han i ett brev 1922.
Tjekachefens uthållighet var ett av skälen till att han kallades ”Järn-Feliks”. Ett annat var hans cynism.
Själv sa han att han hade lärt sig att vara ”empatilös”. Feliks Dzerzjinskij blev en av bolsjevikernas mest fruktade män, men även en av de mest beundrade.
Trots sin enorma makt lät Jern-Feliks sig aldrig korrumperas och han levde spartanskt fram till död 1926 vid endast 49 års ålder.
Konfiskering av ägodelar inleddes redan i slutet av 1917, när Tjekan började sparka in dörrarna hos ”klassfiender”.
Utan förvarning stormade grupper av fyra–fem tjekister in hos välbeställda familjer och länsade lådor och skåp på smycken och kontanter.
Det hände även att hela hus konfiskerades, så att högt uppsatta bolsjeviker eller officerare i den nybildade Röda armén kunde flytta in.
Det var precis vad den nittonåriga studenten Galina Djurjagina fick uppleva i december 1917, när hon var på besök hos sin döende morfar i en stad vid Uralbergen.
Familjen tillhörde överklassen, och samma dag som morfadern somnade in konfiskerades hela den stora villan.
Strax därefter utsattes även Galinas eget hem i Perm, där hon bodde med sina föräldrar och två syskon, för två husrannsakningar. Första gången stal tjekisterna allt bordssilver, och andra gången rekvirerades barnens rum.
Galinas far var läkare och därmed en del av överklassen, men eftersom hans arbete var viktigt, fick familjen lov att bo kvar i en del av huset.
”Vi förintar borgerskapet som klass.” Martin Latsis, ledare för Tjekan i Ukraina
Många andra inom det övre samhällsskiktet mötte ett värre öde. Ledaren för Tjekan i Ukraina, Martin Latsis, förkunnade att den nya säkerhetspolisen var ”en kamporganisation” med ett viktigt uppdrag:
”Vi förintar borgerskapet som klass. Vi letar inte efter bevis eller vittnen för att avslöja handlingar eller yttranden mot sovjetmakten. Den första fråga som vi ställer är vilken klass han tillhör. Vad har han för bakgrund, uppfostran, utbildning och arbete? Dessa frågor avgör den anklagades öde. Det är essensen av den röda terrorn.”

Många vanliga ryssar angav vänner eller grannar för antirevolutionär verksamhet.
Attentat utlöste blodbadet
Trots Tjekans insatser för att röja undan allt motstånd var missnöjet med bolsjevikerna så stort att ett inbördeskrig bröt ut i landet 1918.
På ena sidan stod ”de röda”, som stred för Lenins regim, och på andra sidan ”de vita”, varav många ville återinföra tsarstyret.
Dessutom gjorde icke-ryska minoriteter i gränstrakterna uppror och krävde självständighet, medan de så kallade gröna bestående av upproriska bönder inte ville ha varken tsaren eller bolsjevikerna vid makten.
Lenin kontrollerade framför allt områdena vid Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg) och Moskva och vidare ner till Kaspiska havet, men i hela östra delen av Ryssland var de rödas inflytande tämligen blygsamt.




Bolsjevikerna var omringade av fiender
När Lenin 1918 ingick en separatfred med Tyskland bröt ett inbördeskrig ut. De vita styrkorna erövrade stora områden av Ryssland och fick stöd av bland annat brittiska och franska styrkor.
Bolsjevikernas maktområde i oktober 1919.
De vita angrep från både öster och väster.
Styrkor från bl.a. Frankrike, England och USA försökte hjälpa de vita.
Terrorn intensifierades under inbördeskriget, och vintern 1918 avrättade Tjekan i Kiev cirka sextusen personer – de flesta av dem officerare, som inte stöttade bolsjevikerna.
Ett ögonvittne berättade om händelserna i Kiev:
”Man inledde bokstavligt talat rena slakten på den ryska officerskåren. Man släpade ut de olyckliga officerarna från hotellrum och lägenheter och förde dem till avrättningsplatsen. Under mina promenader i Vladimirskaja Gorka-parken såg jag varje dag nya lik. Längs murarna som omgav Tsarskijparken och Kupertjeskijparken låg tusentals nakna eller delvis avklädda lik i travar.”
”Introducera massterror! Inte en minut får spillas!” Lenin i telegram, 1918
Sommaren 1918, när Tjekan bestod av sammanlagt 113 avdelningar i olika distrikt, meddelade Lenin att säkerhetspolisen skulle gå ännu hårdare fram:
”Introducera massterror! Inte en minut får spillas! Ni måste agera med allt ni har: Massrannsakningar, avrättningar för vapeninnehav, massdeportationer av opålitliga element”, instruerade bolsjevikledaren i ett telegram den 9 augusti 1918 en Tjekachef i Nizjnij Novgorod, fyrtiofem mil öster om Moskva.
Lenins och Tjekaledarnas terror gjorde dem dock till potentiella mål. Den 17 augusti blev chefen för Tjekan i Petrograd, Moisej Uritskij, ihjälskjuten av en ung man.
Mindre än två veckor senare var det självaste Lenin som utsattes för ett attentat, när socialistrevolutionären Fanny Kaplan sköt och sårade honom efter hans tal på fabriken i Moskva.
Attentaten fick bolsjevikerna att trappa upp kampen mot alla tänkbara motståndare. Deras tidning i Petrograd, Krasnaja Gazeta, rasade:
”Nu har vi en skyldighet att agera. Bort med de sentimentala, som är rädda för att utgjuta oskyldigas blod!” stod det den 31 augusti, och två dagar senare förkunnade tidningen att bolsjevikerna nu skulle jaga statens fiender och få ”gatorna att översvämmas av borgerligt blod”.
”Förbered er på en skoningslös slakt på revolutionens fiender!” Kommunisttidningen Pravda
Inte heller bolsjevikernas partiorgan, dagstidningen Pravda, skrädde orden i sin uppmaning till folket: ”Förbered er på en skoningslös slakt på revolutionens fiender. Städerna måste renas från denna borgerliga förruttnelse!”
Galinas far greps
En av de många från överklassen som fängslades dagarna efter mordet på Tjekachefen Uritskij var Galina Djurjaginas far.
Natten den 20 augusti 1918 hade tjekister tagit med sig pappan inför den skräckslagna familjens ögon.
Tidigt nästa morgon sökte Galina upp alla hon kände som hade anknytning till Tjekan, däribland flera av hennes medstuderande.
Men det var portvakten på sjukhuset där pappan arbetade som hjälpte Galina.
Tack vare sina kontakter inom Tjekan ordnade han så att Galina och mamman fick göra ett besök i säkerhetspolisens fängelse utanför staden.
Till dotterns och mammans fasa såg de på vägen genom fängelset otaliga bekanta ansikten från sin umgängeskrets.
”Det såg ut som om hela den kultiverade klassen hade gripits”, skrev Galina djupt omskakad i sin dagbok på kvällen. När de fick syn på pappan blev de ännu mer förfärade.
”Vi kände knappt igen honom. Så våldsamt hade han förändrats på två nätter. Mor började gråta”, berättade Galina.
Pappan var fåordig, och samtalet gick trögt. Ingen vågade säga något, för allt skulle kunna användas mot dem – trots att det enda pappan hade gjort var att tillhöra överklassen.
”Besöket är slut. Marsch!” skrek en soldat, och kvinnorna fick bege sig hem utan att veta något mer om pappans öde.
”Han är inte längre en människa, bara en skugga.” Galina Djurjagina i sin dagbok
Dagen därpå meddelade Tjekan att flera invånare i staden skulle skjutas som ”vedergällning för kamrat Uritskij”. Familjen Djurjagina var utom sig – tänk om pappan var en av dem!
Klockan två på natten den 25 augusti dök en av Galinas kvinnliga medstuderande, som hade anslutit sig till Tjekan, upp tillsammans med pappan.
Kvinnan berättade att pappan skulle ha skjutits om hon inte ingripit.
”Jag sprang som en galning och kom i samma ögonblick som er far fördes ut till exekutionsplatsen. Jag vädjade om att han skulle släppas fri. Varsågod, här har ni honom”, sa studiekamraten.
Fadern var blek som döden och stod apatisk i dörren i samma nattskjorta som han burit när han greps.
Redan dagen därpå gick han till arbetet, men han var förändrad för alltid.
”Han är inte längre en människa, endast en skugga. Han säger inte ett ord, och vi besvärar honom inte med några frågor”, skrev Galina i dagboken.

Under Pariserkommunen henrettede de revolutionære bl.a. Paris’ ærkebiskop, Georges Darboy.
Skoningslösa fransmän inspirerade Lenin
Lenin och andra högt uppsatta bolsjeviker var fascinerade av den så kallade Pariskommunen, som kortvarigt tog makten i Paris 1871.
Det revolutionära styret bildades efter att huvudstadens vänsterorienterade arbetare gjort uppror mot regeringen.
Rebellerna terroriserade systematiskt andra samhällsgrupper och avrättade flera hundra motståndare utan rättegång.
Den franska regeringen tog tillbaka Paris under ”blodiga veckan” i maj 1871. Det kostade minst 25000 personer från arbetarkvarteren livet.
Lenin studerade Pariskommunen, eftersom arbetarna med sin revolt mot andra samhällsklasser hade genomfört en revolution som hans.
Att Pariskommunen föll berodde enligt Lenin på att det fanns för många intellektuella bland rebellerna.
De var alltför blödiga gentemot motståndarna. Massorna hade däremot inte visat någon nåd – och det tänkte inte Lenin heller göra.
Tjekisterna torterade fångar
Att göra alla som i likhet med Galina Djurjaginas far betraktades som statens fiender stumma och apatiska var en central del av den röda terrorn.
Alla borgare – i synnerhet intelligentian – skulle leva i ständig rädsla. På så sätt såg bolsjevikerna till att ytterst få vågade sätta sig upp mot regimen.
Därför var det viktigt att tjekisterna, som under 1918 växte från en styrka av 12000 till 40000 personer, betedde sig barskt och brutalt – både i stadsbilden och innanför fängelsemurarna.
Tjekachefen i Ukraina, Martin Latsis, gjorde det tydligt vad han krävde av sin personal:
”Detta är det smutsigaste av alla arbeten. Du kan inte utföra det med silkeshandskar på dig.”
”Det är straffet för att du gav min dotter ett dåligt betyg.” Tjekist till Galina Djurjaginas lärarinna
Enligt Latsis var jobbet så brutalt att personalen kontinuerligt behövde bytas ut: ”Arbetet bryter ner många unga kommunister med en svag karaktär.”
Tjekan lockade därför till sig i synnerhet personer med psykopatiska drag. Galina Djurjaginas tidigare matematiklärare fick känna på hur sadistiska tjekisterna kunde vara.
Hon våldtogs av en grupp tjekister och fördes sedan ut i en skog med bindel för ögonen. Männen tvingade henne att ställa sig på knä vid en grav.
En av dem höll en pistol mot hennes huvud, men när han tryckte på avtryckaren hördes bara ett klick.
”Det är straffet för att du gav min dotter ett dåligt betyg”, sa tjekisten, innan lärarinnan fick lov att gå.
”Tjekisterna bestod helt klart av perverterade personer.” Den belgiske bolsjeviken Victor Serge
Även inom bolsjevikernas egna led var det känt vad för slags personer som sökte sig till säkerhetspolisen.
”Tjekisterna bestod helt klart av perverterade personer, som såg konspirationer överallt. Jag vet att Feliks Dzerzjinskij betraktade dem som ’halvruttna’”, berättade belgaren Victor Serge, som 1919 anslöt sig till bolsjevikerna i Petrograd, senare i livet.

Tjekaen havde frie hænder til at torturere og myrde enhver modstander af revolutionen – også uden beviser.
Alla medel var tillåtna
Tjekans lokalavdelningar tävlade om att komma på de mest bestialiska tortyr-metoderna. Beskrivningarna av grymheterna kom från deras fiender, som hade ett intresse av att överdriva, men många av metoderna har verifierats senare.

Råttfällan
I Kiev stoppade tjekisterna en råtta i ett plåtrör, vars öppna ände pressades mot fången. När röret hettades upp började den panikslagna råttan gnaga sig genom offret för att komma undan.

Bensågen
Tjekan i Tsaritsyn, dagens Volgograd, lade sina fångar på en brits. Med en bensåg sågade de i offrens muskler och ben, tills de erkände vad som helst.

Skalperingen
Tjekisterna i ukrainska Charkiv utvecklade en blodig tortyrmetod som gick ut på att offren skalperades och fick huden på händerna bortskuren.

Temperaturchock
I Odessa vid Svarta havet tog Tjekan med fångar till stranden, där de gång på gång tvingades ner i en balja med skållhett vatten för att sedan kastas i det kalla havet.

Fakirtunnan
Tjekans offer i Voronezj i sydvästra Ryssland tvingades nakna ner i en tunna vars väggar var fyllda med spikar. Sedan rullades tunnan runt.

Begravningen
De sadistiska tjekisterna i Kiev tvingade ner sina fångar i en kista med ett ruttnande lik. Först efter en halvtimme öppnade de kistan.

Smältugnen
I Odessa surrade Tjekans bödlar fast sina offer vid en planka, som sakta men säkert föstes allt närmare en öppen smältugn.

Kröningen
Tjekisterna i Voronezj brukade ”kröna” kyrkans män med en krans av taggtråd, så att taggarna borrade sig djupt in i skalpen.
Sadister var bra att ha i samband med gripanden och förhör i fängelset, där tortyr var vanligt förekommande. Tortyren skulle få fångarna att ange andra kontrarevolutionära, men var dessutom ett effektivt sätt att skrämmas.
Många av Tjekans tortyrmetoder var inspirerade av 1400-talets spanska inkvisition.
Den gripne kunde till exempel hängas upp och ner under längre tid eller placeras en ”kraniekrossare”, som långsamt pressade ihop skallen. Bolsjevikerna kom emellertid även själva på hemska sätt att plåga offren på.
I Orjol i västra Ryssland band tjekisterna till exempel fast fångar vid en påle och hällde vatten på dem, så att de blev till levande isstatyer.
I Vologda norr om Moskva förhörde en endast tjugoårig Tjekachef vintern 1920 konsekvent sina fångar medan de var nedsänkta i en iskall flod – efter en sinnesundersökning förklarades han senare mentalt störd.
Som ett led i terrorn såg tjekisterna alltid till att tortyren utfördes så att de andra fångarna kunde höra skriken under förhören.
Galina Djurjaginas far, som tillbringade fem dygn i fängelse i augusti 1918, blev inte själv torterad, men den psykiska terrorn av att höra medfångarnas skrik räckte för att skrämma honom från vettet – inte minst när han såg offren komma tillbaka till cellerna med brännmärken, blödande sår från piskrapp eller avsliten hud.
För Lenins motståndare skulle det emellertid bli ännu värre.
Hösten 1918 utökade Sovjetregeringen Tjekans befogenheter som ett led i terrorprogrammet. En mordorgie väntade.
Tjekan löpte amok
Efter attentaten mot Lenin och Uritskij hade terrorn blivit värre och värre.
Affischer med parollerna ”Död åt borgarklassen! Bort med kapitalismen” hade satts upp överallt i städerna, och tjekisterna omringade hela stadsdelar för att gripa kontrarevolutionärer.
Dittills hade det varit så kallade revolutionstribunaler som dömt statens fiender till döden.
Dessa bestod inte av jurister, som dömde enligt lagen, utan av bolsjeviker, som avkunnade domar utifrån sin egen uppfattning om ”revolutionärt samvete”.
Även om tribunalerna inte erbjöd de gripna särskilt mycket rättssäkerhet blev det ännu värre 1918.
Nu fick Tjekan rätt att döma misstänka på egen hand och straffa dem med döden eller arbetsläger.
Tjekisterna fungerade därefter inte bara som polis, detektiver, åklagare, fångvaktare och bödlar, utan nu även som domare.
Arbetslägren var Lenins nya åtgärd, där klassfiender kunde ”isoleras för att skydda den sovjetiska republiken”, som det stod i ett regeringsdekret från september 1918.
”Händerna och resten av kroppen fryser till is i den bittra kölden.” Lägerfånge om förhållandena i Sibirien
Lägren var avsedda att vara omskolningsläger, där de intagna skulle matas med propaganda, men i själva verket var de slavläger.
På minimala ransoner skulle fångar slita 12–14 timmar i sträck – till exempel med att fälla träd i isande kyla på Solovetskijöarna i Vita havet eller bryta kol i Sibirien.
”Man står i snö upp till knäna, så det är svårt att röra sig. Jättelika träd, nedhuggna med yxor, faller över fångarna och dödar dem ibland på fläcken.
Klädd i trasor, utan vantar och med endast bastskor på fötterna är det knappt man kan hålla sig upprätt på grund av undernäring. Händerna och resten av kroppen fryser till is i den bittra kölden”, berättade en lägerfånge.
I början av 1920 fanns det 34 läger, men endast ett och ett halvt år senare förfogade Tjekan över 117 läger med mer än 60000 interner.
Även antalet avrättningar blev allt större. Från hösten 1918 och tre år framåt eskalerade mördandet, när tjekisterna ohämmat angrep i stort sett alla som inte passade in i bolsjevismens samhällsideal.

Overalt i Rusland udførte Tjeka-enheder uhyggelige massakrer til skræk og advarsel.
Till de mest förföljda hörde präster och andra inom kyrkan, som skulle straffas för att kyrkan i århundraden hade roffat åt sig stora rikedomar från folket.
Tjekisterna verkade nästan tävla om att överträffa varandra i barbariskt beteende mot kyrkans män.
I Petrograd upptäckte en grupp tjekister att en präst höll en minnesceremoni för bolsjevikernas offer i staden.
Tjekisterna tvingade med alla deltagare till havet. Där tvingades prästen att ge alla den sista smörjelsen, innan de sköts och slängdes i vattnet.
I staden Perm sökte lokala tjekister upp en präst, som de påstod sympatiserade med de vita.
De sadistiska tjekisterna skar ut ögonen på prästen och lät honom gå genom staden som en varning till invånarna, innan tjekisterna begravde honom levande.
Många av stadens övriga präster bakbands och kastades i floden. Om någon av dem lyckades komma upp till ytan, kastade tjekisterna sten på dem, tills de drunknade.
Omkring niotusen präster tros ha dödats mellan 1918 och 1921 – många av dem dödades av Röda armén, när den under inbördeskriget drog fram genom Ryssland.
”Vi behöver inga bevis, korsförhör eller misstankar för att rättfärdiga att vi skjuter någon.” Tjekist i staden Kungur
Även andra högutbildade eller högt uppsatta personer i samhället, som hade levt gott under tsaren, mördades på alltmer bestialiska vis.
Ofta körde tjekisterna ut sina offer i skogen, där de fick gräva sin egen grav, innan de avrättades med en kula i nacken.
”Vi behöver inga bevis, korsförhör eller misstankar för att rättfärdiga att vi skjuter någon”, konstaterade en tjekist i staden Kungur.
Inte sällan sköts personer på godtyckliga grunder, eller för att de råkade dela namn med en misstänkt person.
Hösten 1918 fick Galina Djurjagina höra från en bekant hur omänskligt tjekisterna betedde sig.
”I dag mötte jag ingenjörens dotter på gatan. Hon var blek som ett lik. Hennes far och tre bröder hade gripits.
Först hade de piskats och sedan kastats i smält järn på den fabrik som de arbetade på.
Jag tror aldrig att det tidigare i historien har inträffat något så förfärligt som denna ’röda terror’, som bolsjevikerna kallar det”, skrev Galina i sin dagbok, som hon höll gömd i ett ventilationsschakt i huset:
”Om jag ertappas med den på mig, är jag dödens lammunge.”
I slutet av1918 anförtrodde Galina sin dagbok att familjen levde ”i konstant skräck för att bli skjuta”.
De var tvungna att försöka fly från Lenins bödlar.

De hvide styrker havde intet tilovers for deres modstandere og deres støtter, som de massakrerede i stor stil.
Motståndarna var lika brutala
På stora propagandaaffischer målade ”de vita” upp ”de rödas” fasansfulla mördande. Men de var inte mycket bättre själva.
Lenin var inte ensam om att utnyttja terror för att skrämma fienden.
De kontrarevolutionära tillämpade också otyglat våld och avrättningar för att visa för folket att allt motstånd mot ”de vita” skulle kosta dem dyrt.
”Ju större terror, desto större blir vår seger”, förkunnade den vita sidans generalmajor Lavr Kornilov, medan general Artemyev i Sibirien förklarade i detalj för sina soldater i de vita styrkorna hur bolsjevikernas medhjälpare skulle behandlas. ”Om bönderna gör väpnat motstånd mot styrkorna ska hela deras by brännas ner, hela den manliga befolkningen ska skjutas, och all egendom ska konfiskeras”, löd hans order.
Landsbygdsbefolkningen utsattes ofta för massakrer, och i synnerhet längs Transsibiriska järnvägen öster om Bajkalsjön hopades massgravarna, vilket den amerikanske löjtnanten John F. McDonald bevittnade sommaren 1919.
McDonald, som ingick i en amerikansk expeditionsstyrka som stöttade de vita, fann en nödtorftigt täckt massgrav. Många av liken låg så ytligt att vilda hundar hade börjat äta av dem:
”En del hade avskurna fötter, en hade inget huvud, en hade fått sina genitalier avskurna. Givetvis kunde det bero på hundarna, men det såg inte ut som ett verk av hundar”, skrev löjtnanten.
Den vita terrorn var inte lika omfattande som den röda, men kostade trots det sannolikt 100000 människor livet.
Familjen lämnade allt
År 1919 rasade inbördeskriget mellan de röda och de vita fortfarande.
Efter en kortvarig framgång för de vita under våren, då bland annat Perm fallit i anti-bolsjevikernas händer, ryckte Lenins röda styrkor fram igen.
I början av juni stod det klart att Galinas hemstad snart skulle intas av tjekister igen.
Galina hade inte mer än sina kläder och sin dagbok med sig, när familjen kom med ett av de sista tågen från Perm.
”Om de röda får tag i oss, är det bättre att dö.” Galina Djurjaginas far
Tillsammans med flera tusen andra flyktingar färdades de i godsvagnar mot Sibirien, som bolsjevikerna ännu inte hade erövrat. I den proppfulla vagnen tog Galinas far fram fem små flaskor.
”Det här är kaliumcyanid. Om de röda får tag i oss, är det bättre att dö än att falla i deras klor”, sa pappan.
Först efter en månad i den stinkande tågvagnen, då många av passagerarna hade dött av sjukdomar, anlände familjen till Irkutsk i sydöstra Sibirien.
Men friheten blev kort. Redan hösten 1919 erövrade de röda stora delar av Sibirien, och familjen Djurjaginas öde skulle ännu en gång avgöras av bolsjevikernas nycker.
Pappan fick emellertid lov att leva, eftersom det rådde brist på läkare, och ingen i familjen tog gift.
Familjen inhystes i en kåkstad av gamla tågvagnar i Omsk, där pappan var tvungen att arbeta som läkare.
Rättigheter och egna åsikter var ett avslutat kapitel i det nya samhället.

I juli 1926 døde Tjeka-grundlæggeren, Feliks Dzerzjinskij, som siden blev hædret med utallige statuer. Blandt kistebærerne var Josef Stalin, som havde lært meget af Feliks.
Tjekan återuppstod i ny skrud
I slutet av 1920 besegrade bolsjevikerna slutgiltigt de vita styrkorna och avslutade därmed inbördeskriget.
Först 1922 lyckades man emellertid krossa de sista motståndsfickorna av arbetare och bönder, som – paradoxalt nog – slogs mot den regim som ursprungligen hade proklamerat att den tog proletärernas parti.
Förhållandet till befolkningen hade nämligen förvärrats av den ekonomiska politiken under inbördeskriget, då staten nationaliserade all industri och förbjöd privat handel.
Bolsjevikerna tvångskonfiskerade all lantbruksproduktion, och om bönder eller fabriksägare vägrade lämna ifrån sig sina varor var straffet läger eller döden.
Strejkande arbetare, som var missnöjda med sina arbetsförhållanden, hotades av säkerhetstjänsten att skriva under försäkringar om ”att arbeta samvetsgrant i framtiden”.
Bolsjevikernas terror hade effektivt knäckt motståndet bland befolkningen och bidragit till att ge dem kontroll över hela Ryssland, som i december 1922 fick namnet Sovjetunionen.
Exakt hur många offer terrorn krävde är omöjligt att säga, men historiker uppskattar att Tjekan mellan 1917 och 1922 avrättade minst 100000 personer.
När Lenin 1922 upplöste Tjekan, sysselsatte säkerhetstjänsten omkring 300000 personer.
Tjekan försvann emellertid inte utan övergick till ”Statens politiska förvaltning” (GPU), som fortsatte att gripa och avrätta personer som satte sig upp mot staten.
Senare blev tjänsten en del av det ökända KGB. Sovjetmedborgarna slapp aldrig regimens järnnäve.
Galina Djurjagina var emellertid en av dem som slapp ur systemets klor.
År 1925 lämnade hon Sovjetunionen med sin österrikiske make – en krigsfånge som hon mött efter ankomsten till Omsk i Sibirien.
Hon avled 1991 – några månader innan Sovjetunionen kollapsade.

Galina giftede sig i 1921 og fik en søn. Den lille familie forlod fire år efter Rusland.