Sovjetunionen förblöder i de afghanska bergen

År 1979 utstrålar ryssarna stor självförtroende när de rycker in i Afghanistan, men Sovjetunionen har kraftigt underskattat fiendens kampvilja. För soldaterna blir kriget ett helvete där döden lurar i vartenda bergspass.

År 1979 utstrålar ryssarna stor självförtroende när de rycker in i Afghanistan, men Sovjetunionen har kraftigt underskattat fiendens kampvilja. För soldaterna blir kriget ett helvete där döden lurar i vartenda bergspass.

Imageselect & Patrick Robert – Corbis/Getty Images

Solen håller på att gå ner bakom den snöklädda bergskedjan Hindukush denna kalla aprilkväll år 1980. En kolonn av sovjetiska militärfordon slingrar sig fram genom bergslandskapet. Ljudet från stridsfordonen och lastbilarna fyller Panjshirdalen norr om Afghanistans huvudstad Kabul när kortegen rullar genom en smal passage med ett stup på ena sidan och en brant, stenig klippa på den andra.

Den 25-årige löjtnanten Vladimir Poljakov njuter av de vackra bergen när han plötsligt hör ett dån längre fram. Den långe, mörkhårige officeren är helt säker på att det är ett angrepp av de lokala upprorsmännen, mujahidin. Några sekunder senare haglar mycket riktigt kulor och granater över Poljakovs enhet. Han och hans män lämnar snabbt de utsatta lastbilarna och söker skydd bakom några stenblock.

Sovjetiska soldater

De sovjetiska soldaterna hade svårt att hitta mujahidin bland Afghanistans berg.

© Alexander Sekretarev/AP/Ritzau Scanpix

Under flera minuters intensiv beskjutning hör löjtnanten sina soldater bli skjutna av den osynliga fienden. Han inser att de kommer att bli dödade av mujahidin om de fortsätter att gömma sig bakom stenarna. Poljakov tecknar åt sina mannar att ta sig uppför den branta bergssidan och angripa rebellerna på deras avsats. När de till slut lyckas ta sig upp är emellertid afghanerna borta – försvunna i nattens mörker.

I gryningen klättrar ryssarna ner från bergssidan. I morgonsolen ser de omkring 25 döda kamrater som stupat i bakhållet. Själva har ryssarna förmodligen inte sårat en enda mujahedin. Nedslagna lyfter soldaterna upp sina döda från den blodiga marken.

Poljakov och hans landsmän har kallats in till tjänstgöring i Afghanistan för att utkämpa en heroisk strid i kommunismens namn. Bara fem månader efter den sovjetiska invasionen av grannlandet har dock trupperna redan insett att fälttåget kommer att stå dem dyrt – och då har ryssarnas kval i Afghanistan bara precis börjat.

Mujahidin

Mujahidin var mycket mobila och anföll bland annat de sovjetiska truppernas stationära ställningar från höjderna med granateld för att därefter snabbt gömma sig någon annanstans.

© Erwinlux

Sovjetunionen vill ha en kommunistisk granne

Sovjetunionens intresse för det oroliga Afghanistan har ökat under loppet av 1970-talet. Det uttorkade grannlandet i söder, som huvudsakligen består av berg och öknar, är egentligen inte särskilt intressant för stormakten, men kalla kriget har gjort det viktigt med ”buffertzoner” mot väst i form av allierade grannländer.

Moskva ser därför med tillfredsställelse på när det kommunistiska Afghanistans folkdemokratiska parti (PDPA) år 1978 tar makten genom en statskupp. PDPA inför kvinnlig rösträtt, förbjuder tvångsäktenskap och genomför jordreformer efter sovjetisk förebild. Nästan alla Afghanistans 20 miljoner invånare är emellertid muslimer, så reformerna väcker starkt missnöje bland muslimska grupper, som tar till vapen mot regeringen.

Även inom PDPA är det oroligt, vilket slutar med att officeren Hafizullah Amin på hösten 1979 låter avrätta den tidigare presidenten och tar över makten.

Kommunisten Hafizullah Amin

Kommunisten Hafizullah Amin hann vara Afghanistans president i tre och en halv månad innan han dödades av sovjetiska specialstyrkor.

© Creative Commons

Det väcker oro i Moskva. Den sovjetiska ledningen med generalsekreterare Leonid Brezjnev i spetsen litar inte på Amin, som ryssarna anser är mer USA-vänlig än sin företrädare. Kreml gör därför en insats i Afghanistan som de tänker kan slå två flugor i en smäll. De kan både tillsätta en mer sovjettrogen ledare i form av kommunisten Babrak Karmal och bli av med hotet från de islamiska rebellgrupperna, som stöttas av de muslimska grannländerna.

”Det har beslutats att sända åtskilliga kontingenter av sovjetisk trupp som är stationerad i landets sydliga regioner till Demokratiska republiken Afghanistans territorium för att förhindra ett eventuellt antiafghanskt agerande från grannländerna”, lyder det i ett direktiv från Moskva den 24 december 1979.

Samtidigt beslutar ryssarna att röja Amin ur vägen. Tidigare i december försökte de döda honom genom att ge en sovjetisk kock i uppdrag att hälla gift i afghanens älskade cocacola. Attentatet misslyckades dock. Man lyckades bara få Amins nevö att hamna koma när han smakade på drycken. Nu finns det inte utrymme för fler misstag, så ryssarna skickar spetsnazförband till Kabul.

Afghanistan, demonstration

Sovjetunionens ”intervention” var mycket impopulär bland unga afghanska studenter. De demonstrerade i Kabul och attackerade den sovjetiska ambassaden.

© Bettmann/Getty Images

Ryssarna vägrade kalla det för ett krig

Enligt Moskva rörde det sig inte om någon invasion av Afghanistan. Att sända in 100 000 soldater i grannlandet skulle bara betraktas som ett nödvändigt ingripande i en konflikt som utgjorde ett hot mot det afghanska folket.

Enligt Sovjetunionen existerade inget krig i Afghanistan. De många ryska soldaterna, stridsvagnarna och flygplanen ingick inte i en invasion av grannlandet, som väst påstod. Ledarna i Moskva hävdade att trupperna hade skickats till Afghanistan för att rädda det afghanska folket undan en katastrof. Samma svada fick Sovjetunionens allierade i Östtyskland och resten av östblocket höra.

”För närvarande verkar det som om de progressiva och demokratiska landvinningarna för det afghanska folket är allvarligt hotade”, stod det i ett brev till ambassaderna den 27 december 1979, i vilket de sovjetiska ledarna informerade ”våra vänners politiska ledning om de åtgärder vi vidtar”.

Varken orden ”krig” eller ”invasion” användes av ledarna i Kreml, som förklarade sitt ingripande med att de ryska styrkorna officiellt bjudits in av den afghanska regeringen. Det stämde visserligen att president Hafizullah Amin hade bett Kreml om militärt stöd i kampen mot rebellgrupperna. Amin bad dock inte ryssarna att avlägsna honom från makten och ockupera landets alla regeringsbyggnader.

Elitsoldater likviderar ledare

På morgonen den 27 december är Hafizullah Amin på strålande humör. Han har fått höra att Moskva kommer att skicka honom soldater i kampen mot de muslimska rebellgrupperna. Regeringsledaren vet emellertid inte att han själv är målet för ryssarnas plan och att elitsoldater i ett spetsnazförband står beredda att storma Tajbegpalatset utanför Kabul.

Spetsnazsoldaterna är klädda i afghanska uniformer när de klockan 19.30 öppnar eld mot regeringssoldaterna som försvarar palatset. Ryssarna kör uppför backen mot Tajbeg i bepansrade fordon medan de kastar granater och skjuter mot försvararna. Utanför palatset hoppar elitsoldaterna ut och tar sig in genom fönstren.

”Ryssarna kommer att hjälpa oss!” Hafizullah Amin till sin adjutant

Under dagens lunch har ryssarna återigen försökt förgifta Amin, som därför håller på att behandlas av två läkare när palatset attackeras. Det råder kaos, men Amin är fortfarande övertygad om att ryssarna är på hans sida och säger optimistiskt till sin adjutant: ”Ryssarna kommer att hjälpa oss!” När adjutanten svarar att det är ryssarna som anfaller kastar Amin ett askfat efter honom i raseri. Han vägrar tro att det är sant.

Efter att själv vid flera tillfällen förgäves ha försökt ringa efter hjälp lutar han sig dock lamslaget tillbaka i sin stol och mumlar för sig själv: ”Jag visste det. Det är sant alltihop.”

Spetsnazförbandet tar sig effektivt igenom palatsets gångar och skotten ljuder allt högre. Oväsendet får Amins femårige son att springa gråtande till sin pappa och klamra sig fast vid hans ben.

”Kom, så går vi. Det är farligt här. Han behöver inte oss längre”, säger den ena läkaren till den andra innan de lämnar Amin och hans son.

Några sekunder senare når de ryska soldaterna fram till presidenten. De skjuter honom med sina automatgevär. För säkerhets skull kastar de även en granat mot målet. Både Amin och hans son sprängs i bitar.

Tajbegpalatset, Afghanistan

Efter att spetsnazförbandet stormat Tajbegpalatset och dödat Hafizullah Amin användes palatset som den sovjetiska arméns högkvarter i Afghanistan.

© aka4ajax

Innan solen går upp nästa morgon har andra ryska styrkor intagit regeringsbyggnader samt tv- och radiostationer runtom i Kabul. Redan på morgonnyheterna meddelar Radio Kabul att Hafizullah Amin har ställts inför rätta och därefter arkebuserats som ”en folkets fiende”. Landets nye ledare är Babrak Karmal.

Samtidigt rullar närmare 100 000 sovjetiska soldater och tusentals militärfordon över gränsen och breder ut sig över Afghanistan. I Moskva förväntar man sig att när armén väl kontrollerar städerna, industrierna och transportvägarna så kommer allt att ordna sig. Soldaterna kan därför lugnt ta sig an uppgiften med stolthet.

”Vi fick veta att vi skulle skatta oss lyckliga. Vi hade fått den stora äran att partiet betrodde oss med uppgiften att genomföra en internationell insats i Afghanistan”, berättade den 20-årige soldaten Ivan Kovaltjuk.

Under de första dagarna går framryckningen bra. Invasionsarmén utstrålar optimism och självsäkerhet. Allt ser ut att bli en stor framgång. Ryssarna har emellertid kraftigt underskattat sina afghanska motståndare.

Islamister tar upp kampen

Medan de ryska stridsvagnarna rullar in i Afghanistan förbereder sig de islamiska rebellgrupperna, mujahidin, på att göra livet surt för invasionsstyrkan och Karmals regeringsarmé. De olika grupperna, som skiljer sig mycket åt, är inte överens om hur deras land ska styras på sikt, men de är eniga om att kommunismen inte är vägen framåt och att alla ryssar och sovjetsympatisörer ska få plikta med livet.

Mujahidin vet att de står inför en militär stormakt, men de heliga krigarna strider med hjärtat. Till deras fördel talar det faktum att stora delar av världen ser med oro på Sovjetunionens invasion. Snart stöttar muslimska länder som Saudiarabien, Egypten och Pakistan mujahidin ekonomiskt såväl som militärt.

USA, som ser allvarligt på Sovjetunionens upptrappning av kalla kriget, bidrar också snart med tusentals brittisktillverkade gevär av typen Lee-Enfield samt ammunition.

Afghanistan, mujahidin

Efter hand som kriget fortskred fick mujahidin allt tyngre vapen. Många av sina vapen hade de erövrat från sovjetiska styrkor.

© Patrick Durand/Getty Images

Vapnen smugglas från Pakistan till Afghanistans bergsområden, där rebellgrupperna gömmer sig i grottor. Dagtid kontrollerar de sovjetiska styrkorna visserligen Afghanistans centrala delar, men på kvällarna och nätterna är det mujahidin som bestämmer. Det gäller inte minst när ryssarna tar sig in i bergspassen, som utgör viktiga försörjningsleder mellan Sovjetunionen och Afghanistan.

År 1980 råkar ryssarna i ett stort antal bakhåll liknande det som löjtnant Vladimir Poljakovs enhet utsattes för i Panjshirdalen i april. På ett mästerligt vis anfaller gerillakrigare med 10–30 man från höjderna och försvinner snabbt innan ryssarna hinner ge något effektivt svar.

Video: Se mujahidin strida i bergen

En annan metod som de heliga krigarna ofta använder är att placera ut minor på vägen för att sedan, när ryssarna stannar för att avlägsna dem, attackera med prickskyttar. Den närmast osynliga fienden får de sovjetiska styrkorna att kalla mujahidin duhki, spöken.

”Dukhi undviker gärna direkt konfrontation. Deras frekventa bakhåll gör det svårt för våra enheter att manövrera snabbt och operativt. De är kort sagt sluga jävlar”, säger en rysk överstelöjtnant, vars trupper gång på gång möter motstånd i Panjshirdalen, en trång passage som snart får namnet ”Dödens dal”.

En rad faktorer gjorde att den sovjetiska invasionen av Afghanistan misslyckades. Ryssarna hade inte förberett sig tillräckligt väl och underskattade kraftigt det afghanska folkets motståndskraft.

Afghanistan, rysk konvoj
© Bettmann/Getty Images

Ryssarna förde ett omodernt krig

Sovjetunionen gick in i Afghanistan med helt fel taktik. Precis som under andra världskriget invaderade ryssarna med ett stort antal stridsvagnar, trots att dessa var i princip oanvändbara i Afghanistans bergsområden. Det dröjde månader innan ryssarna gick över till att i högre grad använda helikoptrar.

Afghanistan, regeringsarmén
© Russian Look Ltd./Imageselect

Regeringsarmén ville inte strida

Ryssarna hade räknat med att den afghanska regeringsarmén skulle stå för huvuddelen av striderna mot rebellgrupperna. Många av afghanerna var emellertid omotiverade. Flera av dem sålde sina vapen, eftersom priset för en pistol kunde försörja en familj ett helt år. Många valde också att gå över till mujahidin.

Afghanistan, mujahidin på åsna
© Robert Nickelsberg/Getty Images

Civilbefolkningen tog mujahidins parti

Den sovjetiska ledningen hade underskattat hur svagt intresset inom den afghanska befolkningen var för ett kommunistiskt styre. Den fattiga landsbygdsbefolkningen var knappt medveten om att det satt en kommunistisk ledare i Kabul. De identifierade sig mer med de de muslimska upprorsmännens världsbild.

Mujahidin med Stinger
© Robert Nickelsberg/Getty Images

Stöd utifrån ingöt stridsvilja i gerillan

USA:s och de muslimska grannländernas stöd för mujahidin bara ökade. Från år 1985 pumpade USA och Saudiarabien årligen in 250 miljoner dollar till stöd för gerillan. Tillförseln av vapen som pansarvärnsminor, sprängdeg och luftvärnsrobotar gjorde mujahidin övertygade om att de kunde vinna kriget.

Mujahidin, möte med Reagan
© Michael Evans, see stamp and name on roll #C12820

Fienden fick professionell utbildning

Under loppet av kriget blev mujahidin alltmer professionella. I läger vid gränsen till Pakistan utbildades de av pakistanska officerare och CIA-personal. De heliga krigarna fick lära sig allt från att organisera bakhåll till att hantera granatkastare och pansarvärnsvapen.

Panjshirdalen färgas röd av blod

Ingen av mujahidins rebellgrupper är mer framgångsrik än Ahmad Shah Massouds, en afghan med tillnamnet ”Lejonet av Panjshir”. Han utbildar och leder sin gerillaarmé i den 145 kilometer långa dalen, som ligger bara några timmars bilresa från Kabul.

”Massoud har stor personlig och ledarmässig talang. Han uppvisar en orubblig vilja att uppnå sina mål. En smart, listig och grym motståndare”, skriver ryssarna i sina hemliga arkiv.

Under krigets första två år stupar många ryssar mellan klippväggarna i Panjshir. När Massouds mujahidin i april 1982 till och med genomför en djärv nattlig räd mot den sovjetiska flygbasen i Bagram, strax söder om dalen, får ryssarna nog. Nu ska de en gång för alla inta ”Dödens dal” och få bukt med det ständiga hotet från bergen.

Afghanistan, nedskjuten sovjetisk helikopter

Sovjetunionen förlorade minst 333 stridshelikoptrar i Afghanistan.

© Peretz Partensky from San Francisco, USA

Klockan fyra på morgonen den 17 maj dundrar flygplan och stridshelikoptrar in över dalen. De fäller bomber och avfyrar robotar där de tror att mujahidin håller till. Ett par timmar senare börjar en styrka om närmare 10 000 man och stridsfordon rycka fram på marken vid dalens sydvästra öppning, medan helikoptrar flyger in fallskärmssoldater i dalen som ett led i en helt ny taktik, som överraskar gerillakrigarna.

”Plötsligt kom 200 helikoptrar och satte ner mellan 2 000 och 3 000 kommandosoldater. Det överrumplade våra mujahidin. Ryssarna spred ut sig över hela Panjshirdalen, så det var svårt och farligt för oss att gå till anfall”, mindes en av Massouds krigare.

Massoud är dock en genial taktiker. Genom att skapa ett bergskred med hjälp av dynamit blockerar han vägen för större delen av fiendens huvudstyrka vid dalöppningen. På så vis avlägsnar han tillfälligt hotet därifrån, så att mujahidin längre upp i dalen kan fokusera på att besegra fallskärmssoldaterna.

I bergen försöker ryssarna jaga gerillakrigarna, men de befinner sig verkligen på bortaplan. Det blir soldaten Igor Ponomarenko snart varse när han med sin enhet förgäves försöker anfalla en grupp mujahidin på en bergskam.

”Än i dag minns och hör jag deras skrik.” Den sovjetiske soldaten Igor Ponomarenko, om att förlora sina kamrater i striderna

”Vi avancerade från klippa till klippa och sten till sten, högre och högre, medan vi täckte varandra med våra automatgevär. Alla var dock inte lika lyckosamma med att korsa området. Vi tvingades lämna kvar stupade kamrater och fyra sårade, men gerillakrigarna började skjuta på de sårade. Vi kunde inte göra någonting för att hindra dem. Än i dag minns och hör jag deras skrik”, berättade Ponomarenko efter kriget.

Trots alla svårigheter får ryssarna kortvarigt kontroll över dalens botten. Mujahidins ständiga angrepp från höjderna gör dock att de sovjetiska styrkorna efter några veckor återigen tvingas lämna passet.

År 1984 försöker sig ryssarna på ett ännu större angrepp med 20 000 man i Panjshirdalen, men resultatet blir det samma. De sovjetiska trupperna tvingas inse att de inte kommer att kunna ta kontroll över dalen. I stället inriktar de sig på att hålla mujahidin i schack i området genom mindre operationer och genom att regelbundet bomba dalen och dess byar.

”Eftersom de har misslyckats med att krossa oss har de riktat sin vrede mot försvarslösa människor. De dödar gamla män, kvinnor och barn, förstör hus och bränner sädesfält”, beklagar sig Massoud.

Ryssarna tappar motivationen

År av misslyckade operationer och stupade kamrater gör att ryssarna låter sin frustration gå ut över civilbefolkningen. Löjtnant Poljakov ser att även hans män tar till övervåld och skäms över att han knappt känner någon ånger när han ser en civil afghan ligga med kulor i kroppen.

I Kunardalen nära den pakistanska gränsen stöter ryssarna på många herdar som hjälper mujahidin att smuggla vapen genom att bland annat binda fast dem under buken på sina får. Det får ryssarna att ta i med hårdhandskarna. När ett par soldater tillfångatar en pojke som har skjutit mot dem med en urgammal musköt gör kompanichefen processen kort när soldaterna kommer in i lägret med den lille fången.

”Han spräckte pojkens huvud med sin gevärskolv – dödade pojken med ett enda slag utan att ens resa sig ur stolen”, berättar ett ryskt vittne.

”Sand i dina ögon, sand i din mun, sand rinner genom dina blodådror.” Rysk soldatsång om livet i Afghanistan

Poljakov och många andra av hans landsmän i armén är skakade över hur mycket lokalbefolkningen hjälper mujahidin. Soldaterna från Moskva har ju fått veta att de befinner sig i Afghanistan för att hjälpa afghanerna mot imperialisterna och de islamiska upprorsmännen.

Den fattiga landsbygdsbefolkningen har emellertid inte mycket till övers för ryssarnas närvaro och ju mer främlingarna förstör, desto större blir stödet för de muslimska rebellgrupperna, som även klär ut sig som civila. Mujahidin gömmer sig bakom burkor och bondedräkter och placerar minor i klockor och bandspelare i hus i byarna.

De ryska soldaterna blir alltmer frustrerade över att inte göra några framsteg och tillvaron bland Afghanistans berg och öknar är tröstlös.

”Sand i dina ögon, sand i din mun, sand rinner genom dina blodådror”, hörs soldaterna sjunga i barackerna.

På vintern snöar det i bergen och på sommaren plågas ryssarna av värmen. De går omkring i bara kalsongerna och försöker skydda sig mot hettan genom att sätta upp madrasser framför fönstren och kasta spannar med vatten på dem.

Afghanistan, sovjetiska soldater

Under det nio år långa kriget skickade Sovjetunionen omkring 620 000 soldater till Afghanistan.

© Patrick Robert – Corbis/Getty Images

Primitiva förhållanden i kombination med förorenat vatten gör att lägren plågas av dysenteri, fläcktyfus och kolera, men för Poljakov är ändå det värsta att se soldaterna använda narkotika. När han kommer på sina män med att röka hasch låter han genast prygla dem, men överallt försöker de modlösa soldaterna köpa droger av lokalbefolkningen.

Vodka och hembränt är ett annat problem bland de sovjetiska soldaterna, som mujahidin utnyttjar. När deras spanare ser att ryssarna är berusade inleder de antingen ett större anfall eller smyger sig in i lägren och dödar redlösa soldater.

I Kabul lyckas en mujahedinvänlig afghan som bjudit hem en politisk officer och två rådgivare till och med hälla så mycket whisky i dem att de somnar. Afghanen kontaktar rebellerna, som kommer och hämtar de tre berusade ryssarna.

”Vi tog med oss fyllbultarna till ett gömställe i en bergsby. När de hade nyktrat till dagen därpå erbjöd vi dem att konvertera till islam och välja den rätta vägen, men det ville de inte. Vi kunde inte skjuta dem, eftersom skotten skulle kunna dra till sig uppmärksamhet från en postering i närheten, så vi begravde dem levande”, berättade en av rebellerna.

Ahmad Shah Massoud, Afghanistan

Ahmad Shah Massoud räknas i dag som en av världens bästa gerillaledare, jämförbar med Che Guevara och Hô Chi Minh.

© Jean-Luc Bremont/AP/Ritzau Scanpix

Afghanskt lejon tämjde björnen

Ahmad Shah Massoud, ”Lejonet av Panjshir”, var den ryska björnens värsta mardröm. Afghanen var mycket intelligent och hämtade inspiration från tidigare gerillaledare. Även efter kriget fick Massoud en huvudroll.

År 1953 föddes Ahmad Shah Massoud i en lerhydda i Panjshirdalen som en del av den persisktalande tadzjikiska minoriteten. Han växte upp i dalen och visste allt om bergen, där han gång efter annan slaktade de ryska styrkorna under den sovjetiska invasionen.

Till skillnad från många av de övriga muslimska upprorsledarna intresserade sig Massoud för andra böcker än bara Koranen. Han läste persisk poesi och studerade även hur personer som Mao och Che Guevara gjort för att lyckas som gerillaledare. Hans studier gjorde att han med Vietnamkriget som förebild organiserade sina krigare i små grupper som överföll ryssarna för att sedan gå upp i rök. Han fokuserade också i många fall på sårbara ryska positioner och upprättade försörjningslinjer genom bergen.

Massouds grupp växte från knappt tusen man med bristfällig utrustning år 1980 till 13 000 välutbildade gerillakrigare år 1989. ”Lejonet av Panjshir” blev känd i hela Afghanistan för sin krigsinsats och 1992 utsågs han till försvarsminister i landets nya regering. Han satsade huvudsakligen på att bekämpa talibanerna, men lönnmördades av al-Qaida två dagar före 11 september-attackerna i USA. Ett par månader tidigare hade han förgäves försökt varna väst för en stor, nära förestående terrorattack.

Vapen utifrån avgör kriget

I mitten av 1980-talet är både de sovjetiska styrkorna och Kreml frustrerade över de uteblivna framgångarna i Afghanistan, men ryssarna har fortfarande tillgång till ett mycket värdefullt vapen: stridshelikoptrarna. Med sina automatkanoner och robotar orsakar de så kallade Mil Mi-24 död och förödelse runtom i Afghanistan. Till och med på mujahidins hemmaplan i bergen kan helikoptrarnas skickliga piloter flyga mellan klippväggarna. Från luften anfaller de allt som ser ut att vara gerillakrigare eller vapenkaravaner med materiel och ammunition från Pakistan.

Bland civilbefolkningen och mujahidin kallas helikoptrarna ”Satans vagn”. Rebellgrupperna ber utlandet om vapen som kan slå ut de flygande bestarna. De blir bönhörda år 1986, då Ronald Reagan beslutar att den amerikansktillverkade Stingerroboten ska massproduceras och skickas till de afghanska upprorsmännen i kampen mot kommunismen.

Sovjetisk helikopter av typen Mil Mi-24

Helikoptern Mil Mi-24 var framför allt under krigets första år ett av ryssarnas trumfkort. Med sin enorma eldkraft och stora precision var ”Satans vagn” fruktad av afghanerna.

© Shutterstock

Under sommaren får mujahidin lära sig att använda det toppmoderna robotvapnet och den 26 september smyger sig en grupp ledd av ingenjören ”Ghaffar” fram bland bergen till en sovjetisk flygbas öster om Kabul. När fyra Mil Mi-24-helikoptrar närmar sig sätter sig mujahidinsoldaterna på huk med sina nya vapen vilande på axlarna. Med några sekunders mellanrum flyger tre Stingerrobotar iväg i en hastighet av 2 700 kilometer i timmen och träffar tre av helikoptrarna. Maskinerna förvandlas till eldklot innan de faller brinnande till marken. Gerillakrigarna slänger avfyrningsrören på ryggen och skyndar tillbaka upp bland bergen medan mörkret faller.

Insatsen markerar början på slutet för Sovjetunionens invasion av Afghanistan. Livet som helikopterpilot har med ens blivit livsfarligt och under de följande månaderna förlorar ryssarna ett stort antal stridshelikoptrar, var och en värd motsvarande tolv miljoner dollar.

Stingerrobot

Stingerrobotarna var särskilt effektiva mot Mil Mi-24, eftersom de låste sig fast vid målet med hjälp av såväl infraröd- som UV-sensorer. Det gjorde det mycket svårt att skaka av sig robotarna.

© Flickr/Central Intelligence Agency

Gorbatjov vill ut ur Afghanistan

Medan ryssarna har stått och stampat i Afghanistan har det skett flera ledarbyten i Moskva, där Michail Gorbatjov har blivit generalsekreterare år 1985. Den progressive ledaren har aldrig tyckt att kriget i grannlandet var någon bra idé och i november 1986 anser han att det är dags för Sovjetunionen att dra sig ur.

”Ska vi verkligen strida i det oändliga när våra trupper bevisligen inte kan hantera situationen? Vi måste avsluta den här processen så snabbt som möjligt”, säger Gorbatjov till sina kommunistiska kamrater i politbyrån.

Ledarna i Kreml enas om att krigsinsatsen ska avslutas inom loppet av två år. I sju år har sammanlagt 620 000 ryssar och närmare 300 000 afghanska regeringssoldater försökt knäcka mujahidin utan att lyckas. Kriget är impopulärt bland befolkningen och det kostar stormakten enorma summor – pengar som landet inte har.

Gorbatjov beslutar att dra ut hälften av de kvarvarande trupperna ur Afghanistan under 1987, och året därpå ska resten ha återvänt till Sovjetunionen. Under hela perioden av tillbakadragande ska de sovjetiska styrkorna huvudsakligen ägna sig åt defensiva insatser. Att strida mot rebellgrupperna är från och med nu upp till Afghanistans nye kommunistiske ledare Mohammad Najibollah och hans soldater.

Afghanistan, Sovjetunionen, tillbakadragande, jubel

Afghanerna jublade när Sovjetunionen inledde sitt tillbakadragande i februari 1987. Det dröjde ytterligare två år innan alla sovjetiska trupper var ute ur landet.

© Creative Commons

Något försenade rullar de sista sovjetiska stridsvagnarna och lastbilarna över stålbroarna vid gränsen mellan Afghanistan och Sovjetunionen i februari 1989. Bland fordonen med kurs hemåt finns ett bepansrat trupptransportfordon. En afghansk pojke springer fram till fordonet.

”Hej, kommendör! Stick hem till Moskva, din jävel!” ropar han och spricker upp i ett leende.

”Om inte annat så har vi lärt dem att svära”, kommenterar en sovjetisk rådgivare.

EPILOG

Invasionen av Afghanistan blev kostsam för den sovjetiska armén. Av de 620 000 stationerade soldaterna sårades 35 000 och 450 000 insjuknade. Officiellt dog omkring 14 500 man, men många som stred i Afghanistan uppskattar att förlusterna i själva verket uppgick till närmare 75 000. Därutöver förlorade ryssarna minst 118 stridsflygplan, 333 helikoptrar, 147 stridsvagnar och över 14 000 andra militärfordon.

Samtidigt innebar den misslyckade invasionen att stormakten blev mentalt knäckt av att inte kunna besegra en fiende som sannolikt utgjordes av mellan 20 000 och 85 000 mujahidin. Detta svaghetstecken var en bidragande orsak till att Berlinmuren föll bara elva månader senare. Värst drabbad av kriget blev dock civilbefolkningen. En och en halv miljon afghaner dödades under ockupationen och fem miljoner flydde landet.

Bamian, kvinnor i burka

Två kvinnor i burka går framför platsen där de stora buddhastatyerna i Bamian tidigare stod. De nästan 1 500 år gamla statyerna sprängdes av talibaner år 2001.

© Sgt. Ken Scar

De värsta extremisterna vann inbördeskriget

Blodet slutade inte flyta i Afghanistan för att Sovjetunionen lämnade landet. Ett inbördeskrig mellan olika afghanska grupper blossade upp på nytt, vilket ledde till att talibanerna tog makten.

Afghanistans kommunistiske ledare, Mohammad Najibollah, lyckades visserligen med nöd och näppe hålla sig kvar vid makten till år 1992, men efter det utbröt ett inbördeskrig utan någon stabil regering.

”Vi är experter på gerillakrigföring, inte på att regera”, sa den karismatiske upprorsledaren Ahmad Shah Massoud, som visste att det skulle bli kaos i Afghanistan när ryssarna försvann.

Bland de många rebellgrupperna fanns allt från moderata muslimer till radikala islamistiska grupper. Därför var Afghanistan i många år uppdelat i flera regioner, som olika krigsherrar med egna miliser försökte försvara och expandera.

Under inbördeskriget växte talibanrörelsen, som till en början huvudsakligen utgjordes av starkt religiösa universitetsstudenter. Till skillnad från landets många krigsherrar hade de flesta av dem inte varit gerillakrigare under den sovjetiska invasionen, men i gengäld var de inte lokalt förankrade, utan kämpade för ett enat Afghanistan. Därför fick de stort stöd och lyckades år 1996 ta makten i Kabul. Därefter införde talibanerna ett strikt islamiskt styre med kvinnoförtryck och ett medeltida straffsystem.