Sovjetledarna styrde med skräck och fagra löften

Sovjetunionen uppstod som en motsats till tsarriket. Nu skulle till exempel landets ledare väljas demokratiskt. I själva verket var dock partibossarna excentriska diktatorer med lika mycket makt som de avskydda tsarerna.

Sovjetunionen uppstod som en motsats till tsarriket. Nu skulle till exempel landets ledare väljas demokratiskt. I själva verket var dock partibossarna excentriska diktatorer med lika mycket makt som de avskydda tsarerna.

Apic/Getty Images

I generationer vägrade Rysslands tsarer dela med sig av makten, tills revolutionen år 1917 tvingade den siste tsaren, Nikolaj II, att abdikera. För att återuppbygga den hårt ansträngda ekonomin drog landets nya makthavare bolsjevikerna ut Ryssland ur första världskriget.

Livet i unionen av sovjetrepubliker utvecklades till ett skräckvälde där tankar som gick emot regimens officiella linje kunde kosta människor livet. På 1980-talet införde generalsekreterare Michail Gorbatjov större frihet och reformer, men vid det laget var det för sent. Bara några år senare, 1991, kollapsade Sovjetunionen.

1. Lenin (1917–1922)

Lenin fick sitt första slaganfall i maj 1922, varefter andra styrde i hans ställe. Sovjetunionen uppstod officiellt först i december 1922.

© Pavel Semyonovich Zhukov

Kollektivisering ledde till hungersnöd

Massakern av obeväpnade demonstranter utanför Vinterpalatset år 1905 fick revolutionären Vladimir Iljitj Uljanov att explodera. ”Proletariatet har rest sig mot tsarismen!” dundrade han i en av sina kampskrifter.

Själv tvingades Uljanov leva i exil i bland annat Danmark under täcknamnet Lenin och fick vänta till år 1917 innan revolutionen bröt ut.

Missnöjda soldater och arbetare slöt entusiastiskt upp bakom Lenin sedan kommunisterna tagit makten. Lenin slöt fred med Tyskland och nationaliserade allt från jordbruk till banker och industrier. Bland andra Ukraina och Armenien förklarade sig självständiga efter tsardömets fall, men tvingades underteckna avtal som inlemmade dem i det nya Sovjetunionen.

År 1920 ledde de snabba omvälvningarna inom jordbruket och industrin till livsmedelsbrist. Uppemot fem miljoner människor dog av svält, men ändå fortsatte tvångskollektiviseringen i den nya staten.

Under sina sista år satt Lenin i rullstol efter att ha drabbats av flera slaganfall. Under tiden styrde bland andra Stalin i hans ställe. Partiledaren dog av ett sista slaganfall år 1924.

2. Josef Stalin (1922–1953)

Segern över Tyskland bidrog till att skapa myten om Stalin som ”mannen av stål”, som aldrig vek ner sig.

© U.S. Signal Corps Photos

Mängder av fiender miste livet

I många år var Josef Stalin en av Lenins närmaste allierade, men i sitt testamente från år 1922 varnade Lenin för Stalins maktbegär. När Lenin dog tog Stalin makten i Sovjetunionen och snappade åt sig testamentet innan det blev offentligt.

Lenins profetia visade sig stämma. Bland andra militärer som misstänktes för illojalitet dömdes till döden i skådeprocesser, medan en lönnmördare satte en isyxa i pannan på Stalins främste konkurrent Lev Trotskij. Skådeprocesserna innebar att Sovjetunionens armé var i desperat behov av officerare och fortfarande befann sig i kaos när Hitler gick till anfall år 1941.

Stalins hänsynslösa taktik under andra världskriget ledde dock till seger över Tyskland och gjorde Sovjetunionen till en supermakt. Snart var världen delad i två, och Stalin hade makt långt ut över Sovjetunionens gränser.

Han tillsatte bland annat Moskvatrogna regeringar i Polen och Tjeckoslovakien och använde länderna som en buffert mot Västeuropa. År 1953 fick Stalin en hjärnblödning i sitt sovrum. Ingen läkare vågade ingripa av rädsla för att begå ett misstag. Fyra dagar senare var diktatorn död.

3. Nikita Chrusjtjov (1953–1964)

Chrusjtjov var känd för att ha en kort stubin. Han brukade slå näven i bordet under möten i FN.

© New York Daily News Archive/Getty Images

Svaghet kostade honom jobbet

Efter Stalins död tog sovjetrepubliken Ukrainas ledare Nikita Chrusjtjov över makten. Chrusjtjovs aktiva stöd av Stalins utrensningar gav honom öknamnet ”slaktaren från Ukraina”.

Som Sovjetunionens ledare släppte dock Chrusjtjov politiska fångar, gjorde konsten friare och besökte USA. När Ungern år 1956 försökte bryta sig loss från sovjetisk kontroll slogs emellertid revolten brutalt ner.

Relationen till det kommunistiska Kina blev också frostig sedan Chrusjtjov år 1959 ändrat sig och inte längre ville lämna ut ritningarna till atombomben. Kommunistledaren var känd för sina humörsvängningar, men under Kubakrisen år 1962 höll han huvudet kallt och kom fram till en diplomatisk lösning med USA.

Det skulle visa sig bli hans slut. Stora delar av kommunistpartiets toppar ansåg att Chrusjtjov hade visat svaghet under förhandlingarna. År 1964 avsattes den sovjetiske ledaren, men till skillnad från många av sina partikamrater tilläts han dö i stillhet några år senare.

4. Leonid Brezjnev (1964–1982)

Brezjnev fick totalt 114 sovjetiska medaljer. De flesta av dem gav han till sig själv.

© AFP/Ritzau Scanpix

Betongkommunism tvingade ner ekonomin på knä

Efterträdaren till den hetsige Chrusjtjov var den iskalle Brezjnev, en politisk kommissarie från en stridsvagnsfabrik. Han tömde KGB på politiska dissidenter och stramade åt greppet om de östeuropeiska länderna. När medlemslandet Tjeckoslovakien ville genomföra reformer år 1968 rullade stridsvagnar in i Prag, varefter en marionettregering tillsattes.

Brezjnev rustade upp kärnvapenarsenalen tills den matchade USA:s. Totalt hade supermakterna närmare 50 000 kärnvapen, tillräckligt många för att förstöra planeten 500 gånger om. Han ansåg själv att han gjorde ett strålande jobb och gav följaktligen sig själv ett otal medaljer, däribland den prestigefyllda Leninorden – åtta gånger!

Brezjnevs konservativa linje och ovilja mot reformer gick ut över ekonomin, men all typ av kritik var förbjuden. Till och med den katastrofala invasion av Afghanistan år 1979 beskrevs i medierna som en framgång. Vid Brezjnevs död år 1982 hade Sovjetunionens ekonomiska tillväxt minskat från 4,9 procent år 1965 till 1,9 procent. Var femte invånare var arbetslös.

5. Michail Gorbatjov (1985–1991)

Under Gorbatjov närmade sig USA och Sovjetunionen för första gången varandra, bland annat genom att teckna avtal om kärnvapennedrustning.

© White House Photographic Collection

Reformator pensionerade unionen

Efter många år av svag ekonomi och låg produktivitet insåg Sovjetunionens nya generalsekreterare Michail Gorbatjov år 1985 att det behövdes reformer. Under parollerna glasnost (offentlighet) och perestrojka (omstrukturering) besökte den 54-årige sovjetledaren bland annat fabriker och lät arbetarna öppet kritisera systemet.

Strejker blev tillåtna och utländska företag fick möjlighet att göra investeringar. Gorbatjov ingick nedrustningsavtal med USA och avslutade kriget i Afghanistan, för vilket han år 1990 belönades med Nobels fredspris.

Gorbatjov förstod sig på medierna och lät sig ofta fotograferas i avslappnade situationer med bland andra USA:s president Ronald Reagan. Försök att mörka olyckan på kärnkraftverket i Tjernobyl år 1986 visade dock att det fanns gränser för glasnost. Från Berlinmurens fall år 1989 upplöstes så småningom Sovjetunionen. När Gorbatjov år 1991 tvingades avgå var unionen död.

”Det gamla systemet kollapsade innan det nya fick tid att fungera”, sa en besviken Gorbatjov i sitt avskedstal.