Ryssland invaderar Finland: Sverige förlorar halva riket

Adlercreuz hade gett regementets överstelöjtnant order att placera en utkik vid bron över sjön Lillträsket ett par kilometer söder om Oravais. Valet föll på en ung officer som hade imponerat vid flera tillfällen tidigare – Wilhelm von Schwerin.

Han hade kommit till Finland några veckor tidigare, men hade redan rykte om sig att vara en skicklig ledare för ett kanonbatteri. Wilhelm von Schwerin var bara 15 år gammal men slogs med en vilja och styrka som imponerade vida omkring.

En vecka tidigare hade han i en officiell rapport beskrivits som ”kallblodig”. Nu stod von Schwerin med laddade kanoner och väntade på ryssarna.

Några av hans män hade gått och lagt sig, andra rökte och samtalade tyst. Den unge mannen spejade in i mörkret mellan träden på andra sidan bron där ryssarna om några timmar skulle visa sig. Natten var fortfarande lugn.

Ryssarna invaderar Finland

Ett halvår tidigare, den 21 februari 1808, hade tsar Alexander skickat en styrka med 24 000 man över finska gränsen. Det skedde som ett led i alliansen med Frankrike. Napoleon hade nämligen lovat Ryssland fred – på villkor att Ryssland skulle angripa Sverige om svenskarna inte bröt alla band med Napoleons ärkefiende Storbritannien.

Den svenske kungen Gustav IV Adolf vägrade ingå i den fransk-ryska alliansen. Kungen hyste djup misstro mot Napo­leon och var övertygad om att den svenska armén skulle klara ett krig mot Ryssland och Frankrike. I synnerhet om Storbritannien kom till undsättning.

Nu stod Danmark med franskt stöd och hotade Sveriges gränser i söder och väster medan ryssarna invaderade österifrån. Sveriges stora hopp, Storbritannien, kunde dock inte sätta in sin mäktiga flotta eftersom den inte klarade den stränga vintern.

Via diplomatiska kanaler hade ryska­ agenter lurat den svenska arméledningen som trodde att Finland angripits av 60 000 ryssar, inte 24 000 som på ett ungefär motsvarade svenskarnas egna trupper i Finland.

För att inte övermannas beordrades de svenska trupperna till reträtt tills kungen – och möjligen Storbritannien – hade skickat fler sol­dater. Tillbakadragandet gick snabbt, och på bara några veckor hade ryssarna invaderat större delen av södra Finland.

Så småningom stod det dock klart att inga förstärkningar skulle komma. Kungen hade valt att prioritera försvaret av danska gränsen där Napoleon hade placerat ut betydande styrkor.

KORT – Följ krigets gång 1808:

Fienden attackerar

Vid femtiden på morgonen bröts friden kring Oravais plötsligt av sporadisk skottlossning nere från von Schwerins utkikspost: Ryssarna hade kommit!

Vittnen berättar att den unge officeren kämpade i flera timmar för att hålla bron över Lillträsket och ge resten av ­armén tid att förbereda sig för den oundvikliga sammandrabbningen med ryssarna.

Det första skottet träffade von Schwerin när han höll på att rekognoscera området runt ställningen. En prickskytt fick honom på kornet, men skottet gick rakt igenom hatten utan att orsaka någon fysisk skada. Trots att motståndet var överlägset, lyckades von Schwerin hålla kvar sina män vid kanonerna.

Men snart omringades den lilla gruppen av den ryska förtruppen. Genom ett mirakel – eller på grund av von Schwerins ”kallblodighet” – kunde svenskarna skjuta sig igenom det ryska järngreppet. Men deras utbrytning var dyrköpt: Den unge officeren träffades av tre skott och en kanonkula.

Wilhelm von Schwerins tapperhet skildras bland annat i författaren Lars Widdings roman På ryttmästarens tid:

”Trots att han blödde mycket lät han bli att söka sig till fältlasarettet och valde i stället att kämpa vidare som om inget hänt. Hans högra arm hängde livlös och obrukbar och slängde vid varje rörelse, så han bad en av soldaterna att binda fast den vid kroppen. Sedan tog han sabeln i vänster hand”, skriver Widding.

Även det nationalromantiska eposet Fänrik Ståls sägner återger von Schwerins tappra insats:

”Hans folk, svårt härjat, till flykt sig spred, han själv höll vid. Hans batteri var hans härd, hans hem, han skötte dess eld, han tjänte för fem: Där kom en skara kosacker, han svedde skägget på dem.”

Man lyckades hålla stånd mot ryssarna så länge att tillrusande soldater kom den sårade ynglingen till undsättning innan han hann hamna i rysk krigsfångenskap. Wilhelm von Schwerin bars till fältlasarettet vid Oravais där han togs om hand. Ett tag såg han ut att återhämta sig men den 26 september 1808 dog den blott 15-årige hjälten i sitt sjukläger.

Striderna bryter ut

Flera hjältar föddes den dagen. Inte minst general Adlercreutz som sommaren 1808 hade lett männen i flera segrar mot ryssarna. I boken Fänrik Ståls sägner skräder författaren inte heller orden:

”Vem är den höge mannen där på älvens strand som skådar över fjärdarna och fälten? Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand. Allt ger en bild av krigaren och hjälten. Han står allena, ingen har han när.”

Adlercreuz 5 500 män stod nu inför 7 000 fiender norr om Lillträsket, dit ryssarna hade kommit via den bro som von Schwerin hade försvarat samma morgon. I stället för att fly norrut valde Adlercreuz ut ställningar runt Oravais som skulle utgöra ett effektivt försvar och på det viset bromsa den ryska framryckningen.

En länga gamla lador utrustades till försvarsposter och de svenska trupperna bildade en försvarslinje längs med skogsbrynet utanför området. Nu hördes sabelrasslet från leden och skott avlossades här och där längs vägen. Och sedan bröt helvetet lös:

”Tusentals gevär öppnade plötsligt eld från båda håll [...] Ljusa krutröksmoln lade sig som ett täcke över de gröna fälten där de stridande rörde sig som myror [...] Det ryska artilleriet svarade med en sådan kraft att kanonaden mycket väl kan vara den kraftigaste jag någonsin har hört”, berättar svensken Carl Johan Ljunggren, som var ögonvittne vid det historiska slaget.

När den första intensiva artilleri­elden hade lagt sig, inledde ryssarna sin fram­ryckning. Svenskarnas försvars­linje ­attackerades upprepade gånger från både vänster och höger flank.

Ibland rev sig svenska bataljoner loss från försvarslinjen, gripna av stridsiver, och satte av för att förfölja ryssarna. Men de straffades snabbt för sin dumdristighet när de plötsligt blev omringade.

Adlercreuz taktik, som gick ut på att bita sig fast i en gynnsam position, såg ut att fungera: Försvarslinjen höll. Uppmuntrad av framgången gick Adlercreuz styrka till motattack och pressade på mot mitten av den ryska linjen. Ryssarna överraskades och tvingades under eftermiddagens lopp dra sig tillbaka till Lillträsket.

Den svenska glädjen blev dock inte långvarig. Ryssarna skickade in nyanlända utvilade soldater i striden, och nu var det de svenska truppernas tur att tvingas dra sig tillbaka.

”Det blev en förfärlig reträtt! Av vägen blev intet, vi följde terrängen. Det regnade och mörkret var så kompakt att man knappt kunde se någonting framför sig [...] De svenska trupperna som nu och då kom ut från skogarna var i fullständig oordning. Det fanns inga officerare kvar”, berättar Eric Gustaf Ehrström, ett annat ögonvittne, i sin dagbok.

Sverige förlorar Finland

Slaget vid Oravais kostade den svensk-finska styrkan 1 200 döda, lemlästade och tillfångatagna, medan förlustsiffrorna på den ryska sidan var knappt 900. Men det var inte bara Oravais som gick förlorat denna dag – nederlaget fick stora strategiska konsekvenser.

Adlercreuz hade satsat allt på att stoppa ryssarna, och nederlaget innebar att reträtten norrut måste fortsätta hela vägen hem till Sverige.

Det svensk-finska tillbakadragandet fortsatte hela hösten 1808 med ett kortvarigt avbrott under ett avtal om vapenvila. Den 17 mars 1809 drog sig de svenska trupperna tillbaka från Åland och Umeå, och de ryska trupper som hade nått en ordentlig bit in över den norra gränsen mellan Sverige och Finland fortsatte med kursen inställd direkt mot Stockholm.

I augusti gick svenska trupper i land vid staden Ratan, norr om den ryska fronten. Det tvingade ryssarna att vända om, men efter åtta timmars kamp uppskattade svenskarna att man med största­ sannolikhet skulle förlora slaget, och gav order om reträtt.

Det sista slaget i kriget ägde rum norr om Piteå. Här var svenskarna så starka att de tvingade ryssarna till förhandlingsbordet.

Fredsavtalet skrevs under i september 1809. Avtalet innebar att Sverige efter 700 år tvingades avstå Finland. Det motsvarade halva det svenska riket.