Ryssarna vällde in över europas gränser

På morgonen den 11 juli 1719 håller fyra svenska bönder vakt vid en vårdkase högst upp på Värlingsö.

De få invånarna på den klippiga lilla ön elva mil norr om Stockholm är nervösa, för dold i morgondiset närmar sig en stor rysk flotta Sveriges ostkust.

Bönderna har order att tända vårdkasen, om de får syn på ryssar. Lågorna kommer att synas på långt håll och få landsmän med samma uppgift att tända sina vårdkasar.

Som en löpeld ska eldarna varna befolkningen längs kusten och ge dem tid att hinna fly långt in i skogen, innan ryssarna går i land.

Plötsligt bryts tystnaden av ett kanonskott. En svensk fregatt har upptäckt ryssarnas invasionsflotta, som består av 130 galärer och över 100 mindre fartyg med 26000 soldater ombord. På Värlingsö skyndar männen sig att tända vårdkasen, varpå de genast flyr.

Tsar Peter den store av Ryssland har gett sina styrkor ordern ”Härja och bränn” – städer, slott och gårdar längs Sveriges ostkust ska gå upp i rök, så att först Sverige och sedan tsarens andra fiender tvingas på knä, för Ryssland vill bli en fruktad stormakt.

Tsaren skaffade kunskap i väst

Peter den store ärvde år 1682 tronen i Ryssland – en nation som låg långt efter Europa. Han drömde om att förvandla sitt rike till en kopia av de mäktiga staterna Österrike och Frankrike, och ett av hans första dekret öppnade dörren på vid gavel för utländska experter.

Lockade av klingande mynt och goda karriärmöjligheter flockades de snart kring hovet i Moskva.

Nederländska båtbyggare lärde ryssarna hur man byggde bra örlogsfartyg. Brittiska och tyska ingenjörer byggde kanaler, och officerare från hela Europa började forma en tidsenlig armé av Rysslands livegna bönder och konservativa adelsmän.

Ett av Rysslands största problem på 1600-talet var landets isolering. Tsarens rike förfogade inte över en enda hamn som lät ryska köpmän utnyttja Europas viktigaste seglingsrutter.

I söder härskade den osmanske sultanen över Svarta havet, och i väster kontrollerade Sverige Östersjön med sin flotta.

Det var endast hamnstaden Archangelsk vid Vita havet som via den långa rutten norr om Skandinavien gav brittiska och nederländska fartyg möjlighet att handla direkt med tsarens rike.

Vita havet frös emellertid på vintern och stängde Ryssland hälften av året.

Landet gick därför miste om stora intäkter, trots att Europa suktade efter päls från Sibirien, spannmål och virke.

För att kunna växa behövde Ryssland en isfri hamn, så i september år 1700 angrep tsarens styrkor. Målet var svenskarnas kustfort vid Narva i dagens Estland.

Fortet belägrades av 37000 ryska soldater, men svenskarna höll ut i tre månader, tills den sjuttonårige svenske kungen kom till undsättning.

Karl XII förde sina styrkor oskadda till ryssarnas läger i skydd av en snöstorm:

”Tjock snö gjorde att fienden inte kunde se oss på fyrtio stegs avstånd. Därför blev inga av våra skadade av de ryska kanonerna, förrän vi var inne, och kort efter gav fienden sig på flykten”, skrev en svensk officer om överraskningsanfallet, som vållade panik bland ryssarna.

Dyr läxa för ryssarna

Slaget vid Narva blev en smärtsam läxa för tsar Peter. En rysk diplomat skrev hem från Wien, där han hade förödmjukats under förhandlingar med den svenske ambassadören: ”Mellan Sverige och Ryssland kunde det inte bli vare sig ett fördrag eller en fred, sa den svenske ambassadören. Därefter brast han ut i skratt”, skrev diplomaten.

Tsar Peter fruktade en svensk invasion efter nederlaget vid Narva, men Karl XII marscherade i stället söderut för att krossa ryssarnas allierade, Polen-Litauen, som hade angripit hans baltiska besittningar.

Det beslutet gav tsaren tid att bygga upp sin armé igen och inte minst ta reda på vilka allvarliga misstag hans styrkor hade gjort vid Narva.

Ryssarna behövde framför allt lära sig av svenskarnas långa linjer av gevärsskyttar, som inte sköt förrän de kunde se fiendens ögonvitor. Därför var de betydligt träffsäkrare än ryssarna.

Tsaren noterade även att den svenske kungen i egen person hade lett anfallet, medan den ryska arméns överbefälhavare befann sig långt från Narva och stridens hetta.

Sverige besegrades vid Poltava

I sju år kunde Peter den store ostört återuppbygga och utbilda sin armé, medan svenskarna besegrade Polen-Litauen. Först hösten 1707 red Karl XII österut med 40000 man för att inta Moskva.

Styrkeförhållandet såg ut att vara som det brukade, för svenskarna gick från seger till seger i de första slagen. Tsaren anhöll därför om fredsförhandlingar, men hans sändebud avvisades av Karl XII med orden:

”Jag tänker förhandla med honom i Moskva”.

Peter var tvungen att byta taktik: svenskarna skulle inte hejdas på slagfältet utan genom att byar brändes och brunnar förgiftades, så att de inte fick tag i vare sig mat eller vatten under försöket att ta sig till Moskva.

Den brända jordens taktik tvingade Karl att gå söderut, för att hans armé inte skulle svälta ihjäl. Snart bröt den ryska vintern ut, och kölden tog livet av tusentals utmattade svenska soldater.

VIDEO: Få en snabb överblick över Peter den stores liv här:

När Peter den store väl ställde upp sina styrkor för strid vid Poltava i södra delen av dagens Ukraina, mötte hans 53000 soldater endast hälften så många svenskar.

Slaget vid Poltava den 8 juli 1709 slutade med en förkrossande seger för Peter den store. Endast 1500 svenska soldater kom undan, medan resten stupade eller togs till fånga.

Nu kunde inget stoppa tsarens erövring av Östersjön, och under 1710 drevs svenskarna ut från Estland.

Därefter skulle den svenske kungen tvingas att acceptera de nya maktförhållandena och underteckna ett förödmjukande fredsavtal, där han avstod från alla anspråk på sina baltiska besittningar.

Krig mot den osmanske sultanen gjorde dock att Peters erövring av Finland drog ut på tiden – först under 1713 och 1714 trängdes svenskarna tillbaka längs hela den finska sydkusten.

Det svenska rikets hjärta – Stockholm – började se ut att vara i fara, men ännu en gång räddades svenskarna av att Peter hade händerna fulla i söder.

Skärgården brann

Först 1719 riktade tsaren sin fulla uppmärksamhet mot Sverige. Han utrustade en stor galärflotta och skickade 26000 soldater mot den svenska ostkusten för att härja tills Sverige gav upp sina anspråk på Estland och sydöstligaste Finland.

Peter den store inskärpte dock för sina generaler att civila inte fick dödas.

Sveriges befolkning skulle åsamkas största möjliga lidande, men vara vid liv, så att de skulle kunna klaga till drottning Ulrika Eleonora, som hade efterträtt den nyligen stupade Karl XII.

När galärerna nådde fastlandet innanför Värlingsös brinnande vårdkasar glömdes tsarens order emellertid snabbt bort. Infanterister och kosackryttare vällde i land och drog fram med stor brutalitet.

Sockenprästen i församlingen Harg beskrev fasorna i orterna Marka och Svinnö under kosackernas angrepp:

”Salig Olof Ersson i Marka fick de tag i på gärdet, och när de rannsakat och plundrat honom högg de honom i buken. Därefter levde han i två dygn. I Svinnö fick fienden tag i Peder Mats hustru och ville klä av henne, och då bonden ville komma och hjälpa högg de sönder huvudet på honom. Även hustrun hade de slagit i huvudet så att hon dog”.

Utöver förlusterna av människoliv gick samhället Harg och byarna upp i rök, innan kosackerna red tillbaka till fartygen och seglade vidare.

Liknande scener utspelade sig längs stora delar av Sverige ostkust. Ryssarna kunde gå i land ostört, för svenskarna koncentrerade de få soldater man hade kring försvaret av Stockholm.

I vanmakt skrev prosten i Öregrund, drygt två mil norr om Harg och Värlingsö, till riksdagen i Stockholm:

”Igår afton blev Börstils kyrka, prästgården Ed, Norrskeda och Östhammar stad lagd i aska ... Vore allt därför högst önskeligt att något beväpnat krigsfolk kunde hitkommenderas ju förr ju hellre”.

Det var dock få platser som fick hjälp, för att beskydda inseglingen till Stockholm var viktigast av allt. I stället fick bönder med hötjugor och liar försvara samhällen, herrgårdar och andra uppenbara mål för ryssarnas terror.

Det ojämna styrkeförhållandet slutade i regel med att bönderna flydde, när ryssarna närmade sig, varpå allt plundrades och brändes ner.

På ett fåtal platser lyckades invånarna förhindra en rysk landstigning med hjälp av list. I Hölö sex mil söder om Stockholm fick prosten församlingen att klä buskar och låga träd med kläder, så att det såg ut som ett helt regemente.

Prosten följde galärerna till häst och såg till att bli sedd flera gånger, så att ryssarna fick ett intryck av att ett stort antal kavallerister gömde sig i skogen. Hölö undgick plundring, medan de omgivande socknarna skövlades och brändes.

Stockholm försvarades

Två gånger försökte de ryska galärerna ta sig in i Stockholm från sjösidan, men båda gångerna stoppades de av svenska soldater, som ställde upp kanoner längs det smala sundet Baggensstäket.

Efter det seglade ryssarna tillbaka till det ockuperade Finland för att övervintra.

Ryssarna återvände både sommaren 1720 och 1721, och de ekonomiska förlusterna efter tre års härjningar var enorma: sju större städer och massor av byar nedbrända – Umeå brändes ner tre år i rad.

Minst femtio herrgårdar gick upp i rök, och järnverk och gruvor förstördes. Flera tusen svenskar blev hemlösa och gick miste om sin försörjning.

Till slut såg riksdagen och monarken sig tvungna att underteckna fredsavtalet med tsaren. Det förödmjukande dokumentet gav Ryssland en bit av Finland samt alla svenska områden i Baltikum och förebådade att Sveriges tid som stormakt definitivt var över.

Tsaren var nu Östersjöns starke man.

Peter den store firade triumfen genom att utropa sig till kejsare och döpa om Ryssland till kejsarrike i stället för tsardöme. Omvärlden och hans egna undersåtar fortsatte dock att kalla Rysslands härskare för ”tsaren”.

De följande åren fortsatte han sitt omfattande reformprogram, som skulle lyfta Ryssland ur okunskapen.

Han hann även inleda ett sista framgångsrikt fälttåg mot Persien, innan han 1725 avled till följd av en infektion i urinvägarna.

Ryssarna intog Berlin

Peter den stores efterträdare hade fullt upp med att hålla ihop det nya stora, men ekonomiskt svaga riket. Olika regenter såg trots det regelbundet till att demonstrera att Ryssland var en stormakt med rätt att lägga sig i Europas otaliga maktkamper.

Under sjuårskriget från 1756 till 1763 skickade Peter den stores dotter, kejsarinnan Elisabet, styrkor djupt in i Europa – med så stor framgång att de till och med kortvarigt ockuperade Preussens huvudstad, Berlin.

Ingen av Europas övriga stormakter tvivlade längre på att man var tvungen att lyssna på Rysslands härskare, innan nya landsgränser drogs upp på kartan.

Katarina utökade riket

Få förstod Europas maktförhållanden bättre än kejsarinnan Katarina II, även kallad ”den stora”, som tog makten 1762. Hon avsatte sin sinnessjuke make och efter ett drygt årtiondes konsolidering av makten inledde hon en expansion söderut.

Liksom Peter den store var hennes mål att erövra land längs Svarta havet, och till skillnad från föregångaren lyckades hon.

Hennes första krig mot osmanerna slutade 1774 med att dagens Ukraina tillfogades till riket, som därmed växte med en yta motsvarande Frankrike.

Tretton år senare försökte osmanernas sultan ta tillbaka området, och ett nytt, långvarigt krig bröt ut.

Medan det pågick avsåg Sverige genom en djärv plan att ta tillbaka de förlorade besittningarna i Baltikum, inta Rysslands huvudstad Sankt Petersburg, och avsätta Katarina den stora.

Planen misslyckades, för Ryssland visade sig ha militära muskler för att utkämpa två stora konflikter samtidigt.

Men paniken hann sprida sig i Sankt Petersburg, för en av de svenska invasionerna hade ägt rum endast omkring sexton mil från huvudstaden.

För ryssarna uppenbarade invasionen ett allvarligt problem: Sankt Petersburg låg i ett alltför sårbart hörn av imperiet.

Huvudstaden behövde skyddas bättre, och bland ryska militära experter föddes tanken att Bottenviken mellan Finland och Sverige skulle vara den vallgrav som förhindrade framtida svenska angrepp.

VIDEO: Namnbyte, kupp mot maken och otaliga älskare: Lär dig mer om Katarina den storas händelserika liv.

Krim och Polen införlivades

Medan svenskarnas anfall slogs tillbaka gick Katarinas armé från seger till seger över osmanerna och 1792 kunde Krimhalvön tillfogas till Rysslands besittningar längs Svarta havet.

Samma år tog kejsarinnan en stor bit av Polen, som delades mellan stormakterna Österrike, Preussen och Ryssland – Katarinas andel var stor som dagens Portugal.

När kejsarinnan år 1796 avled efter 34 år på tronen lämnade hon efter sig ett stort, starkt och fruktat Ryssland till sin son Paul I. Till skillnad från sina företrädare var han ingen förespråkare för expansionskrig, och omvärlden slapp kortvarigt rysk inblandning i sina förehavanden.

Fem år senare ströps Paul emellertid i samband med en statskupp, och då var det slut med friden.

Hans ersättare – sonen Alexander I – väckte liv i planen på att skapa en bred buffertzon mellan rikets huvudstad och ärkefienden Sverige.

En möjlighet uppstod under Napoleon-krigen, då Ryssland inledningsvis var allierat med Frankrike, medan Sverige stod på britternas sida.

Kejsar Napoleon bad ryssarna att tvinga Sverige att stänga sina hamnar för brittisk handel som led i det så kallade kontinentalsystemet – och Alexander var angelägen att tillmötesgå önskemålet.

I februari 1808 invaderade 24000 ryska soldater Finland. Sverige hade nästan lika många soldater i sin östra del, men visste att tsaren förfogade över enorma reserver, så taktiken gick ut på att undvika stora slag, som riskerade att utplåna armén.

I stället skulle ryssarna nötas ner, och när våren kom skulle flottan kapa deras försörjningslinjer.

Den svenska armén drog sig tillbaka till Finlands nordvästra hörn, och endast två starka fästningar bemannades: Svartholm, tio mil öster om Helsingfors, och Sveaborg i Helsingfors skärgård.

Ingen av fästningarna hade emellertid underhållits ordentligt, och Svartholm med sina tusen man och 86 kanoner gav upp efter endast 25 dagars belägring. Endast åtta av ästningens kanoner var stridsdugliga.

Sveaborg utgjorde hörnstenen i försvaret av Finland och hyste sjutusen soldater samt 734 kanoner.

Fästningen betraktades av många som ointaglig, men kommendanten, viceamiral Carl Olof Cronstedt, kände sig inte säker. I ett brev till den svenske kungen förklarade han:

”Krut saknas i händelse av långvarig kanonad. Jag har ej över fyrtio skott per kanon”.

Ryssarna kände inte till problemen innanför Sveaborgs murar och fruktade ett blodbad om de försökte storma öarna. Därför tillämpade de list.

Psykologisk krigföring skulle enligt ryssarnas nederländske general van Suchtelen få Sveaborg att kapitulera. Under natten lät han sina styrkor marschera in i Helsingfors med facklor i händerna, och under dagen smög de iväg utan att upptäckas för att sedan upprepa fackeltåget natten därpå.

Från Sveaborg, endast en kilometer ut i skärgården, såg det ut som om den redan stora belägringsstyrkan växte dag för dag.

General van Suchtelen lät även trycka falska tidningar som han skickade till Sveaborgs kommendant, så att han kunde läsa att svens­kar­na led nederlag efter nederlag på andra håll i Finland.

Tidningarna skulle ge intryck av att motstånd var ett meningslöst slöseri med liv.

Efter två månader var kommendanten mör och kapitulerade. General van Suchtelen hade ”intagit det nya Gibraltar efter bara några veckors blockad, några kanonskott och till förlusten av cirka hundra man”, skrev en rysk officer om triumfen.

Nya plundringar hotade

I många svenskars ögon var Sveaborgs kapitulation inget mindre än förräderi, och Carl Olof Cronstedt dömdes till döden. Domen verkställdes emellertid aldrig.

Utan den starka fästningen som band upp tusentals ryska soldater kollapsade svenskarnas plan för försvaret av Finland. Under sommaren och hösten 1808 misslyckades flera svenska landsättningar av förstärkningar, och ryssarna avslutade året med att erövra hela Finland.

Precis som 1719 beslutade ryssarna sig för att korsa Bottenviken och angripa samhällen längs Sveriges ostkust för att tvinga fram ett gynnsamt fredsavtal.

Vintern 1808–09 var bitande kall, och Bottenviken frös till, så ryssarna gick över isen under sin offensiv: via Ålandsöarna marscherade 17000 soldater i mars 1809 mot Stockholm, andra korsade isen och angrep Umeå, medan en tredje och sista styrka drev tillbaka svenskarna på land – från Bottenvikens norra ände och ner mot Umeå.

När en förtrupp från Åland gick i land nära Stockholm hade den svenske kungen Gustav IV Adolf redan avsatts, och den nye regenten anhöll om vapenvila. En sådan inleddes, men endast tills Alexander I fick reda på det.

Han sparkade den ansvarige generalen och befallde att angreppet på Sverige skulle fortsätta. De ryska underhållslinjerna blev för långa, och kriget fortsatte med lägre intensitet under sommaren.

Piteå drygt åttio mil norr om Stockholm var en av de städer som ryssarna ockuperade. I ett brev till kungen nämnde områdets landshövding en rad övergrepp:

”Oaktat generalernas givna löften och utfärdade stränga order (om att staden inte skulle härjas, red.) ifrån flera byar ... inkommit klagoskrifter över förövade våldsamheter, i synnerhet av kosacker, som borttagit allmogens hästar samt andra kreatur, spannmålsfoder, klädespersedlar, husgeråd och penningar”.

Inte förrän ett halvår senare skrev Sverige under ett fredsavtal som innebar förlusten av Finland. Ryssarna hade till slut fått sin vallgrav i väster.

Napoleonkrigen gav Ryssland status

Ingen vallgrav kunde dock hålla Napoleon ute ur Ryssland, när han beslutade sig för att invadera. Rivaliteten mellan stormakterna Frankrike och Ryssland skulle avgöras på slagfältet – och inledningsvis fick Alexander I betala dyrt.

När ryssarna inte kunde besegra Napoleon i strid valde de ännu en gång att tillämpa den brända jordens taktik, och lät till om med bränna ner Moskva för att de 600000 soldaterna under Napoleons befäl skulle få svälta.

Större delen av Napoleons armé stupade under det misslyckade fälttåget, den franske kejsaren kapitulerade två år senare och skickades i exil, och Alexander I blev Europas nye starke man.

Den ryske tsaren ledde förhandlingarna under Wienkongressen 1815, då nya landsgränser drogs upp i Europa. Sedan vände han blicken söderut och tog för sig av Persien. Brittiska agenter hade förmått den persiske shahen att förklara krig mot Ryssland – med ett katastrofalt nederlag till följd.

Alexanders efterträdare gick hårt fram mot de asiatiska ryttarfolken, som i århundraden plundrat Rysslands södra gränsregioner.

Precis som amerikanernas krig mot indianerna tog ryssarnas kamp mot tatarer, kirgizer och andra stamfolk årtionden, men till slut lade tsaren under sig stäpperna mellan Kaspiska havet och Himalaya.

Med Frankrike satt ur spel efter Napoleonkrigen utgjorde Storbritannien Rysslands enda europeiska rival. Deras maktkamp fördes över hela världen.

Mot slutet av 1800-talet upplevde britterna att ryssarna hotade Indien – kronjuvelen i Storbritanniens kolonialimperium – men konflikten slutade med ett avtal om att Afghanistan skulle utgöra en buffert mellan imperierna.

Japan hejdade expansionen i öster

I Asien drevs den ryska expansionen av framför allt drömmen om att dominera Kina och få en större del av handeln med kinesiska lyxvaror.

Storbritannien och Frankrike hade under opiumkrigen visat hur örlogsfartyg kunde garantera bra handelsvillkor, men tsarens drömmar om att upprepa det stoppades av Japan.

När ryssarna i början av 1900-talet försökte erövra den kinesiska provinsen Manchuriet ledde det till krig med japanerna, och tsarens styrkor led ett förödmjukande nederlag.

Nikolaj II blev Rysslands siste tsar, och vid första världskrigets utbrott 1914 regerade han över en stormakt som hade modet – och medlen – att försvara sina intressen överallt i världen.

Världskriget blev dock inte den triumf som förväntats. I stället kostade den ryska revolutionen tsaren makten och livet. Ur det ryska imperiets aska uppstod Sovjetunionen, som de följande sjuttio åren var en av världens supermakter.