Nikita Chrusjtjov löper amok i Hollywood

President Eisenhower tar emot

Tisdagen den 15 september 1959 kl. 13: På And­rews Air Force Base utanför Washington, D.C., står president Eisenhower klar att ta emot sin gäst.

Runt flygplanets däck står moln av mörkblå rök, när piloten bromsar. Tupolevplanet har klarat resan utan problem och rullar majestätiskt fram mot mottagningskommittén.

Där drar en grupp soldater fram en jättelik trappa, specialkonstruerad för världens högsta flygplan, till dörren.

Med ett brett leende kliver Chrusjtjov ner på amerikansk mark och skakar hand med sin värd. ”Välkommen till USA, herr statschef”, hälsar president Dwight D. Eisenhower.

Enligt journalisterna som rapporterar från den världshistoriska begivenheten ser västvärldens ledare ut som en man som fått ovälkommet besök av sina svärföräldrar.

Chrusjtjov är i gengäld i sitt esse. Hans blå ögon gnistrar ikapp med två guldmedaljer på bröstet, och leende lyfter han på hatten och hälsar på paraden av soldater som står i led längs den röda mattan.

Efter att Eisenhower har hållit ett formellt tal och betonat att ”vårt gemensamma mål är universell och varaktig fred”, tar Chrusjtjov till orda:

”Omedelbart före detta möte, herr president, har sov­­je­­tiska forskare, ingenjörer, tekniker och arbetare glatt vår nation genom att skicka en raket till månen. Vi är övertygade om att de framstående forskarna, ingenjörerna och arbetarna i USA förr eller senare också kommer att skicka en raket till månen. När det sker kommer den sovjetiska farkosten, månens gamla invånare, att hälsa er farkost välkommen”, säger Chrusjtjov, och syftar på rymdsonden Luna 2.

Endast två dagar tidigare, den 13 september 1959, har Luna 2 blivit det första konstgjorda objekt som nått månens yta – en oerhörd triumf för Sovjet i rymdkapplöpningen.

Knäpptyst publik

Tisdagen den 15 september kl. 15: Cirka 200000 amerikaner kantar gatorna för att få en skymt av Chrusj­tjov, när han i en öppen bil färdas de 25 ­kilometerna till Washington, D.C.

Som i ett skruvstäd sitter Eisenhower inklädd mellan det trinda paret Chrusjtjov i baksätet på den blanka Lincoln som ska köra de båda ledarna till Blair House – presidentens gästbostad i Washington, D.C.

Eisenhower ler stelt, men Nikita och Nina vinkar glatt till alla de människor som har samlats längs vägen. Folkmassan är anmärkningsvärt tyst. Ingen jublar, ingen skriker, aldrig har så många väsnats så lite.

”Folk tittar på oss som om vi är något slags särlingar”, funderar Chrusjtjov under bilfärden.

Den amerikanske journalisten David Lawrence har en något dystrare förklaring: ”Den besynnerliga tystnaden är en spontan reaktion från människor som är rädda att den man som de står och tittar på en vacker dag ska få för sig att trycka på en knapp och utlösa ett krig”.

Fett svin får klapp i baken

Onsdagen den 16 september kl. 9.30: Under sitt besök besöker Chrusjtjov flera delstater. Denna dag bjuder på ett besök på ett federalt försöks­lantbruk i Beltsville i Maryland.

Växters reaktion på ljus. Hur frukter och grönsaker växer när de stimuleras på kemisk väg. I timmar lyssnar Chrusj­tjov till föredrag om USA:s framsteg inom lantbruket.

Den jetlaggade ledaren kämpar för att hålla ögonen öppna och dölja sina gäspningar, och när guiden föreslår en sväng utomhus för att få lite frisk luft, lyser han upp.

Med en svans av pressfotografer efter sig besöker den prominente gästen ett svinstall, där en grupp enorma svin lever. Chrusjtjov klappar ett av djuren i baken.

”Den är för fet”, slår han fast. Guiden försäkrar honom att köttet är magert, och ber en av forskarna att göra en fettmätning, så att Chrusj­tjov ska få se med egna ögon.

Försöken att sätta fast mätapparaten på grisens rygg misslyckas emellertid. ”Den vill hålla sitt fett hemligt. Den skäms säkert”, säger Chrusjtjov med ett skratt.

En stund senare visar guiden upp en liten, vit kalkon. Den köttiga fågeln är gårdens stolthet, framavlad speciellt för middagsborden i små hushåll.

”Det är sådana ni blir av att vara rika och feta. Då börjar ni leta efter små kalkoner”, skrattar Chrusjtjov.

”Men det är vad amerikanerna vill ha, så vi ger dem det”, förklarar guiden, varpå Chrusjtjov svarar: ”I Sovjet försöker vi göra våra kalkoner större”.

Tackar nej till vodka

Onsdagen den 16 september 1959: Senatens utrikeskommitté har bjudit in Chrusjtjov på te vid ett informellt besök på Capitol Hill i Washington, D.C.

När Chrusjtjov kommer till Kongressen har han ändrat sig:

”Nej tack, jag vill inte ha något te. Det är svårt att dricka och prata samtidigt”, förklarar han vid ankomsten.

”Jamen, vi kan bjuda på vodka – eller whisky i stället, om ni hellre föredrar det”, erbjuder kommitténs ordförande, senator J. William Fulbright, men Chrusjtjov avböjer: ”Det är en missuppfattning att vi ryssar har en förkärlek för vodka. Om vi enbart drack vodka skulle vi inte ha tid att skicka raketer till månen.”

Affärsmän erbjuds jobb i Sovjet

Torsdagen den 17 september kl. 20.00: Chrusjtjov och hans följe har tagit tåget till New York. Efter en dag med ett späckat program är den sovjetiske ledaren hedersgäst vid en middag för affärsmän i balsalen på hotellet Waldorf Astoria.

Den ståtliga balsalen är proppfull. Omkring tvåtusen medlemmar av The Economic Club of New York – ”en av historiens största koncentrationer av kapitalister” enligt tidningen The New York Times – har samlats denna kväll för att höra den sovjetiske gästen hålla tal.

Chrusjtjov försummar inte tillfället att framhäva kommunismens välsignelser: ”I förhållande till 1913 har den industriella produktionen i Sovjetunionen ökat trettiosex gånger – mot endast fyra gånger i ert land”, förklarar han.

”Förra året utbildade vi 94000 ingenjörer, medan ni utbildade 34000”, konstaterar han och börjar lägga ut texten om den enorma arbetslösheten i USA.

Med ett brett leende erbjuder han hela församlingen av kostymklädda affärsmän arbete i Sovjetunionen:

”Ni kommer att få en bra lön och lika bra positioner som i något företag här i landet. Vi värdesätter skickliga människor, och om det är någon härinne som vill vara med och bygga upp socialismen i vårt land är vederbörande välkommen att ringa mig på mitt hotell, så löser vi det”, lovar Chrusjtjov och möts av gapskratt av de affärsmän som sitter och lyssnar på honom i salen.

En skyskrapa är en skyskrapa

Fredagen den 18 september, sent på eftermiddagen: Chrusjtjov är på sightseeing i New York. Han eskorteras av flera hundra motorcykelpoliser.

Efter att ha passerat bland annat Brooklyn Bridge och New Yorks börshus stannar Chrusjtjovs limousin utanför den 381 meter höga Empire State Building.

Från toppen av metropolens högsta byggnad spejar den sovjetiske ledaren ut över Manhattans skyline, som badar i solnedgångens gyllene sken.

Den spektakulära utsikten gör dock inget särskilt intryck på Chrusjtjov: ”Har du sett en skyskrapa har du sett alla. Men att ge sig upp i New Yorks högsta byggnad för i alla fall en bra sak med sig: Däruppe är luften åtminstone bra. Generellt sett har New York annars ett fuktigt, obehagligt klimat, och luften är förorenad.”

Besviken Chrusjtjov kokar över

Lördagen den 19 september kl. 12.00: Chrusjtjov har nått Los Angeles, där filmbolaget 20th Century Fox bjuder på lunch i Hollywood.

Ett besök på Disneyland står högt på familjen Chrusjtjovs önskelista. Strax innan besöket hos 20th Century Fox har stadens polischef, William Parker, dock meddelat att han är tvungen att ställa in utflykten, eftersom polisen inte kan garantera den sovjetiske ledarens säkerhet.

Nyheten överskuggar allt, när Chrusjtjov dyker upp till lunchen, där ett pärlband av USA:s största stjärnor har samlats.

Marilyn Monroe är där, likaså Judy Garland, Dean Martin, Ginger Rogers, Nat King Cole, Tony Curtis, Charlton Heston, Kirk Douglas, Frank Sinatra, Zsa Zsa Gabor och Elizabeth Taylor.Alla de stora berömdheterna är på plats, men Chrusjtjov tänker bara på Disneyland:

”Jag har precis fått veta att jag inte kan besöka Disneyland. Jag frågade: Varför inte? Vad är fel? Har ni raketavfyringsramper där”, fräser han i de mikrofoner som står vid hans plats vid honnörsbordet.

”Men hör, hör bara vad jag fick höra: ’Vi’ – alltså de amerikanska myndigheterna – ’kan inte garantera er säkerhet där’”, utbrister han och slår ilsket ut med armarna, medan församlingen av filmstjärnor skrattar osäkert åt den 65-årige ledaren, som beter sig som ett bortskämt barn.

”Vad är på tok? Rasar det en koleraepidemi därinne? Har gangstrar tagit över stället? Era poliser är så tuffa att de kan lyfta en tjur i hornen. Givetvis kan de upprätthålla ord­ningen, om det finns några banditer i närheten.

Jag säger: ’Jag skulle vilja se Disneyland’. Ni säger: ’Vi kan inte garantera er säkerhet’. Så vad ska jag göra, begå självmord?”, rasar han, högröd i ansiktet.

”Jag tolererar inte något sådant”, skriker han och slår i luften med ena knytnäven.

Raserianfallet går dock snabbt över, och när Chrusjtjov lugnat sig ber han de församlade om ursäkt för att temperamentet tog överhanden: ”Var snälla och förlåt mig, om jag blev en smula hätsk”.

På vägen ut hälsar han på flera av de prominenta gästerna, däribland stjärnan över dem alla, Marilyn Monroe, som är iförd en kort, åtsittande klänning.

”Ni är en mycket vacker ung kvinna”, ler han och trycker hennes hand så länge och hårt att hon är rädd att han ska krossa den. Efteråt berättar Monroe att sovjetledaren ”tittade på mig på det sätt som en man tittar på en kvinna”.

Blottade kvinnolår förargar

Lördagen den 19 september kl. 14: Inspelningen av musikal-filmen ”Can-Can” är i full gång, och ­Chrusjtjov ska få se en av dansscenerna i studion hos 20th Century Fox.

”Det är en film om en massa vackra kvinnor – och om män som tycker om vackra kvinnor”, berättar huvudrollsinnehavaren Frank Sinatra, som belönas med ett leende och en applåd från Chrusjtjov.

Efter att Sinatra sjungit ”C’est Magnifique”, virvlar ett stort antal dansare in på golvet i en sensuell showdans ackompanjerad av eldig musik.

Kvinnorna lyfter på sina färgsprakande kjolar och sparkar utmanande med benen, så att Chrusjtjov har fri sikt över lår och underkläder.

I slutscenen glider de manliga dansarna in under kvinnornas klänningar och dyker upp med lystna blickar – och med röda trosor i händerna. Vid det laget har Chrusjtjovs leende stelnat.

När en journalist efteråt frågar om han uppskattade showen, svarar han diplomatiskt: ”Jag har aldrig sett en kabaré förr, så jag är inte rätt person att fråga om det”.

Efter att ha funderat en stund tillägger han: ”En man med en normal moral kan inte vara intresserad av sådan dans. Det är en mild form av pornografi. Dansen var bättre än bakdelarna – men människans ansikte är vackrare än hennes bakdel. Det hela är omoraliskt, det är kapitalismen som får flickorna att göra sådant.”

Sovjetiska ubåtar fångar sill

Måndagen den 21 september 1959 kl. 8: Chrusjtjov har nått San Francisco i Kalifornien. Han inleder dagen med en färd i San Francisco-bukten i ett av kustbevakningens fartyg.

Vid horisonten får Chrusjtjov syn på ett hangarfartyg, som glider fram över det blanka havet. Han har precis filosoferat över skillnaderna och likheterna mellan kristendomen och kommunismen.

Han har förklarat för sällskapet att skillnaden är att de kristna tror på att Gud kommer att skapa en idealisk värld, medan kommunisterna är övertygade om att den kommer att skapas av människan.

Synen av det stora örlogsfartyget för honom dock tillbaka till nutiden. ”Stackars besättning. Om kriget bryter ut utgör den ett lätt mål. En utmärkt raketmåltavla”, slår han fast och anförtror den blandade skaran av ämbetsmän, vakter och journalister att den sovjetiska flottan håller på att fasa ut sina stora fartyg och ersätta dem med ubåtar.

”Hur många ubåtar har ni?” undrar en reporter.

”Jag skulle kunna berätta för dig hur stark vår ubåtsflotta är, men då skulle du tro att jag skryter”, svarar Chrusjtjov och tillägger med glimten i ögat: ”Lugn bara. Vi använder våra ubåtar för att fånga sill.”

”Är er sillfångande flotta koncentrerad till Vladivostok?” frågar journalisten.

”Sillar är inte grisar. Du kan inte föda upp dem där du har lust. Du måste fånga dem där de är”, svarar den sovjetiske ledaren undanglidande.

Superdator brädas av personalmatsal

Måndagen den 21 september kl. 12: Datorföretaget IBM har bjudit in Chrusjtjov till ett besök i ­koncernens nya fabrik i San Jose i Kalifornien.

IBM:s styrelseordförande Thomas J. Watson jr. har sett fram emot att presentera världens första superdator, Ramac, för Chrusjtjov och det uppbåd av journalister som alltid svärmar kring den sovjetiske dignitären. Bättre reklam kan företaget knappast önska sig.

Chrusjtjov anländer dock precis före lunch, och Watson inleder med att bjuda med sin prominente gäst till personalmatsalen, där Chrusjtjov för första gången får stifta bekantskap med självbetjäningskonceptet.

Den sovjetiske ledaren är utsvulten och staplar sin bricka full med mat – stekt kyckling, potatis, fruktsallad, bröd, löksoppa och till det apelsinjuice och iste.

”Ni är väl bevandrad i psykologi, när ni på det här sättet inleder vår bekantskap med att ta med mig till det här matstället”, lovprisar han Watson.

Efter den bastanta lunchen är det dags för det stora ögonblicket, då Thomas J. Watson jr. ska visa upp IBM:s mirakelmaskin. Med anledning av det celebra besöket har den avancerade datorn programmerats så att den fungerar som en elektronisk historiebok.

På tangentbordet kan operatören slå in vilket årtal som helst sedan år fyra före Kristus, så räknar Ramac upp de viktigaste händelserna från det aktuella året – på tio olika språk.

Chrusjtjov har emellertid svårt att se vad som är så bra med Ramac. Sovjetiska forskare förfogar över mängder av kraftfulla datorer – hur skulle de annars kunna pricka månen med en raket, påpekar han.

Hans tankar kretsar i stället runt personalmatsalen. Det är inte enbart självbetjäningen som fascinerat, även matborden med sina bordsskivor av laminerad plast har gjort stort intryck på honom:

”Du borstar bara bort smulorna, torkar av bordsskivan med en trasa, och så är bordet helt rent igen”, förklarar en extremt imponerad Nikita Chrusjtjov för sin son, när han berättar om sitt besök hos datortillverkaren.

Journalister river matbutik

Måndagen den 21 september: Chrusjtjov besöker en amerikansk matbutik, den enorma Quality Foods i utkanten av San Francisco i Kalifornien. Tack vare den enorma mediebevakningen av rundresan har hans popularitet nått otroliga höjder.

Butiken kryllar av människor. Ryktet om besöket har spridits i förväg, och utöver det vanliga uppbådet av journalister och fotografer trängs hemmafruar, småbarn, ungdomar och pensionärer i gångarna.

”Där! Där är ryssen!” ropar en äldre dam upphetsat och pekar på ”den gullige, tjocke därborta”.

”Han rörde vid mig”, tjuter en tonårig flicka exalterat, efter att ha skakat hand med den sovjetiske ledaren.

Medan Chrusjtjov nyfiket inspekterar tomater och väger en melon i sina händer, slår hans livvakter en skyddande ring runt honom.

Pressfotograferna kämpar frenetiskt för att kunna ta bilder. De kliver upp på frysdiskar och hyllor, där de i sin iver att komma så nära som möjligt river ner kaffepulver, cornflakes och ris på golvet. En av fotograferna ställer sig på ett kassaband, som plötsligt börjar rulla.

”Stäng av, det förstör min bild”, utbrister han indignerat, medan en annan fotograf jagas ner från butikens köttdisk av en ilsken man ur personalen: ”Låt bli mina kycklingar!” skriker han.

Utan ögon för något annat än sitt motiv välter en fotograf en delikatessdisk med ost och skinka, och i kaoset knuffar en kund till en meterhög stapel med chipspåsar, som rasar.

Den ende som förhåller sig lugn är Chrusjtjov. Oberörd av ståhejet skakar han hand med kunder och expediter och småpratar med en kvinna om utbudet av frysvaror.

”Fin butik du har”, berömmer han ägaren, vars personal kan se fram emot många timmar av städarbete.

Snabbmat uppskattas

Tisdagen den 22 september: Chrusjtjov har landat i Des Moines i Iowa. Han besöker ett slakteri och får upp ögonen för snabbmatens välsignelser.

Chrusjtjov har på sin slakterirundtur sett levande kor, döda grisar, hallen som djuren slaktas i, och kylrummen där de livlösa kropparna dinglar från stora krokar i taket.

En slaktare har demonstrerat hur han gör korvar, och nu väntar belöningen: En hot dog.

”Med senap, tack”, säger den ständigt hungrige Chrusjtjov.

Guiden räcker honom korven, men innan han sätter tänderna i den för en av hans livvakter för säkerhets skull en geigermätare över den för att kontrollera att den inte innehåller radioaktiva ämnen. Korven får godkänt, och Chrusjtjov kan smaka på sitt livs första varmkorv.

”Den smakar förträffligt”, jublar han och tillägger: ”Vi har slagit er amerikaner med att komma först till månen, men ni har slagit oss som korvmakare.”

Bonde angriper pressen

Onsdagen den 23 september: Den sovjetiske ­ledaren besöker lantbrukaren Roswell Garst i Coon Rapids i Iowa. Garst har tidigare besökt Sovjet för att dela med sig av sina kunskaper, och utvecklat en vänskap med Chrusjtjov.

Garsts fridfulla gård har förvandlats till en massmedial cirkus. Pressfotografer klättrar i träden, tv-bolag har rest höga torn med vidvinkelkameror, nyhetsbyrån Associated Press har lagt beslag på en lada, United Press International har ­intagit en annan, och som tjocka ormar ringlar sig ett virrvarr av kablar över gårdsplanen.

”Ingen har berättat att det skulle komma så många journalister. Jag bussar hundarna på dem”, varnar Roswell Garst polisbefälet Richard Townsend Davies.

”Jamen, herr Chrusjtjov är ju rätt så känd och …”, svarar Davies spakt, innan han blir avbruten: ”Jag vill inte ha dem här. De trampar ner min majs”, utbrister den frustrerade Garst.

Hans invändningar tjänar emellertid inget till. Minst trehundra objudna gäster har invaderat lantbrukarens egendom, och han beslutar sig för att försöka ignorera massmedierna och koncentrera sig på sin vän Nikita Chrusjtjov.

Omgivna av horder av journalister inspekterar de gårdens maskinpark och bevattningsanläggning och strosar förbi fält med manshög majs.

När Garst upptäcker att fotograferna trampar runt bland majsen exploderar han: ”Stick”, skriker han och kastar en majskolv efter dem.

”Om ni inte försvinner sparkar jag iväg er”, hotar han. I nästa sekund har en reporter från The New York Times ett väl synligt stövelavtryck i baken.

Fotograferna låter sig dock inte skrämmas. Rasande börjar Garst därför kasta ensilage efter dem, och den absurda situationen får Chrusjtjov att frusta av skratt.

Hans hust­ru Nina håller sig som alltid utanför rampljuset och hon går därför miste om uppståndelsen.

”Vad tycker ni om det ni har sett här på gården?” ­frå­gar en journalist, när besöket lider mot sitt slut: ”Jag har bara sett folkmassan”, konstaterar hon.

Berörd av oväntad gest

Torsdagen den 24 september: Chrusjtjov har landat på ett kortvarigt besök i Pittsburgh i Pennsylvania. På programmet står bland annat ett besök på stålverket Mesta Machine Company.

”Det är ett utmärkt stålverk”, förkunnar Chrusjtjov. ”Jag är säker på att ni har några som är bättre”, säger verkets vice ordförande, M.K. Powell, ödmjukt.

”Det ska ni inte vara så säker på. Vi har en del som är bättre. Vi har likadana. Och vi har några som är sämre. Jag säger inte att allt som ni har är dåligt, och allt som vi har är bra. Vi kan lära av er”, medger Chrusjtjov.

När han är på väg ut kliver en av de anställda, Kenneth Jackey, fram och ger honom en cigarr. Chrusjtjov blir rörd av den oväntade gesten, tar av sig sitt armbandsur och ger det till Jackey, som omedelbart blir berömd.

Han poserar stolt för fotograferna med sin nya klocka och skyndar sedan iväg till en urmakare för att få reda på hur mycket han bör försäkra uret för.

”Det är inte lönt att skaffa en försäkring”, säger urmakaren, som uppskattar att det ur som ledaren för världens största nation har burit är värt fjorton dollar.

Nina får lära sig om kemtvätt

Lördagen den 26 september: Medan maken är upptagen med politiska samtal med Eisenhower i Camp David, besöker Nina Chrusjtjov National ­Institute of Drycleaning i Washington, D.C.

Uppmärksamt betraktar Nina Chrusjtjov en fläckborttagningsexpert, som demonstrerar hur en fläck på en brudklänning effektivt kan tas bort. Med ett följe av journalister vandrar Sovjetunionens första dam från sal till sal och får kemtvättningens alla aspekter förklarade.

I ett laboratorium analyserar experter tyger som tvättats på fel sätt, i ett annat stiftar hon bekantskap med mal, som ingår i ett försök med olika bekämpningsmedel.

Fru Chrusjtjov lyssnar intresserat, och hon tackar artigt, när hon efter rundvisningen föräras en tegelstenstjock bok om textiler och rengöringsmetoder med titeln Focus on Fabrics (Fokus på tyger).

Osminkat farväl

Söndagen den 27 september på kvällen: Innan ­Chrusjtjov flyger tillbaka till Moskva deltar han i en tv-show hos NBC i Washington, D.C.

”Alla har smink, när de uppträder i tv, annars ser an­sik­tet rött ut”, förklarar en sminkör vänligt.

Chrusjtjov vägrar dock blankt att sminkas – han är rädd att det är ett kapitalistiskt trick, som ska få honom att se ut som en clown för tittarna.

Följ Cirkus Chrusjtjovs turné i USA:

”God kväll, amerikanska vänner”, hälsar Chrusjtjov, när han strax därefter dyker upp i rutan – med rödaktig hy och en hjässa som glänser i det starka ljuset.

”Jag är glad att få möjligheten att tala till er, innan jag reser hem. Vi har tyckt mycket om era vackra städer, fina vägar och inte minst alla ni godhjärtade människor”.

Chrusjtjov rosar Eisenhower, men poängterar samtidigt att sov­je­tisk kommunism har avskaffat arbetslöshet och gett utbildning och gratis sjukvård åt alla.

”Det dröjer inte länge, förrän vi avskaffar – jag upprepar, avskaf­far – all beskattning av befolkningen,” slår han fast.

Under hela besöket har den sovjetiske ledaren haft en tolk, men när sändningen är nästan slut överraskar han ännu en gång sina värdar.

Chrusjtjov avslutar sitt framförande med att ta farväl av tittarna på bruten engelska: ”Goot-bye and goot lock, friends”.

Några timmar senare lyfter Chrusjtjov och hans följe i världens största flygplan, som – förutom en massa påsar från dyra butiker som Saks Fifth Avenue och Woodward & Lothrop – har två extra passagerare med ombord.

Den kaliforniske affärsmannen och beundraren Alex­ander Lieb har skänkt Chrusjtjov två chihuahuor – de små hundarna är en gåva till den sovjetiske ledarens barnbarn och samtidigt ett bjäbbande minne av en händelserik resa.

I USA lämnar Chrusjtjov efter sig ett tomrum efter två veckors kringresande mediecirkus. Skribenten Fletcher Knebel fångar stämningen i sin spalt:

”Med Chrusjtjov borta kommer livet att bli tomt som en silo utan spannmål, som tv utan brottning eller som en trumpet utan Louis Armstrong”.

VIDEO - Se Chrusjtjov anlända till Washington, D.C.:

Epilog:

Mot slutet av resan träffades Eisenhower och ­Chrusjtjov i Camp David 25–26 september för att diskutera den spända relationen mellan länderna.

Kapprustningen lyckades männen inte stoppa, men Chrusjtjov gick med på att släppa sitt krav att USA, Frankrike och Storbritannien skulle lämna Västberlin.

Förhållandet mellan supermakterna nådde dock fryspunkten på nytt året därpå, när Sovjet sköt ner ett amerikanskt U-2-spionplan över Sverdlovsk (i dag Jekaterinburg). Planet hade fotograferat militära anläggningar.