Lenins kupp: Så genomfördes den ryska revolutionen

Lenin möter motstånd från kamraterna

Dagen därpå träffar han partikamraterna. Stämningen är låg, för kravet på en villkorslös fred med Tyskland är rent landsförräderi, och en bolsjevikisk revolution i det rådande läget är rent vansinne, menar kamraterna, som turas om att försöka tala förnuft med Lenin.

”Rena tramset”, slår en av dem fast.

”Du har varit borta så länge att du har tappat kontakten med den ryska verkligheten”, säger andra.

Partitidningen Pravda skriver att ”kamrat Lenins övergripande tidtabell är oacceptabel”. I tidningens ledning sitter bland andra Josef Stalin.

Rysslands politiska vänster är uppdelad i många grupper, en splittring som även omfattar Lenins parti. Och bland bolsjevikerna är han praktiskt taget ensam om sitt krav på fred.

Endast den tyska underrättelsetjänsten, som har investerat flera miljoner i bolsjevikerna, kan vara nöjd: ”Lenins resa till Ryssland har lyckats. Han arbetar helt i enlighet med våra önskemål”, rapporterar agenterna hem till Berlin.

De följande månaderna ska Lenin skriva mängder av ideologiska artiklar och skrika sig hes på massmöten för att övertyga det ryska folket, dock utan nämnvärd framgång.

VIDEO – Färglagda bilder av Lenin:

Ryssland angriper tyskarna

Den 29 juni

Sedan tsarens fall i mars 1917 har Ryssland styrts av en provisorisk regering som ska förbereda en författning. På grund av kriget ligger emellertid arbetet nere. Försvarsministern heter Aleksandr Kerenskij, en vältalig trettiosexårig advokat.

Hans förebild är Napoleon, och helt i idolens anda har ministern förberett en stor offensiv som ska vända kriget. Hundratusentals soldater står redo att anfalla tyskarna vid den ukrainska staden Lviv.

Offensiven har ett militärt syfte, men minst lika viktigt för Kerenskij är att soldaterna får något att göra. Sysslolöshet kan vara en grogrund för uppror. I två dagar beskjuter ryska kanoner de tyska linjerna för att mjuka upp dem.

Den 2 juli

Kerenskijs offensiv är förvånansvärt framgångsrik. Soldaterna rusar fram, meddelar dagstidningarna i Petrograd. Vid fronten är bilden något mer kaotisk; de ryska soldaterna är odisciplinerade.

Vissa av dem är tvungna att slåss utan vare sig vapen eller kängor, medan andra tar en improviserad paus mitt under angreppet för att plundra ett vodkadestilleri eller för att våldta ett antal bondkvinnor från trakten.

Efter några dagar har de tyska generalerna organiserat ett motanfall, varefter Kerenskijs offensiv kollapsar.

Varje dag deserterar tiotusen soldater och reserverna når aldrig fram till fronten, eftersom soldaterna kapar tågen och tvingar dem att vända hem igen.

Vid fronten har det blivit så vanligt att soldaterna skjuter sina egna befäl att ryska officerare riskerar livhanken bara genom att visa sig.

Hemma i Petrograd känner sig Lenin utbränd efter de senaste månadernas slit med att övertyga sina kamrater om nödvändigheten av fred.

Han tar tåget till Finland för att ta semester, bada och gå långa promenader. Det var så han återfick sina krafter under exilen i Schweiz.

Den 16 juli

Den misslyckade offensiven har kostat omkring tvåhundratusen ryska soldater livet och efter kollapsen har tyskarna trängt nästan tjugofem mil längre in i Ryssland.

Nyheten om den katastrofala offensiven utlöser våldsamma demonstrationer i Petrograd. Matroserna från flottbasen Kronstadt i Finska viken väller in i huvudstaden för att protestera.

Det enda den rasande folkmassan saknar för att störta regeringen är en ledare. En av matroserna får syn på bolsjeviken Lev Trotskij och skriker: ”Ta makten nu när du har den, din horunge!”

Tiden är inte mogen

Petrograd står på randen av en revolution, men Lenin vet att det är fel revolution.

Den 17 juli

Lenin tvingas avbryta sin semester och skyndar sig tillbaka till Petrograd. Raseriet kokar i honom och han vägrar hälsa på någon av kamraterna.

Utanför partihögkvarteret står tusentals ryssar och väntar, redo att inleda revolutionen. Lenin behöver bara säga till, men han följer sin egen plan.

”Vi har alltid strävat efter att revolutionen ska bli fredlig”, ropar Lenin för att lugna de heta känslorna. Folkmassan är mållös. Lenin har agiterat för revolutionen i månader, men nu när den har infunnit sig vill han inte!

Besvikna lunkar alla hem. Det är inte många som förstår varför Lenin inte tycks vilja släppa lös folkets ohejdbara raseri, men en revolution som inte har iscensatts av bolsjevikerna skulle beröva partiet möjligheten att ta makten.

Folkets förtroende för bolsjevikerna har nått sin lägsta punkt och den provisoriska regeringen vågar inleda en klappjakt på revolutionärerna. Lenin flyr till Finland.

Morgonen därpå meddelar en tidning att bolsjevikledaren i själva verket är en tysk agent som betalats av kejsar Vilhelm för att underminera Ryssland.

Några konkreta bevis har tidningen inte. Några sådana hittas i arkiven först efter Sovjetunionens sammanbrott år 1991.

Den 21 juli

Trots den katastrofala offensiven mot tyskarna gör krigsminister Kerenskij karriär. Med hjälp av de moderata socialisterna blir han regeringschef och sover i tsarens säng i Vinterpalatset.

Petrograd är fortfarande Rysslands ledande stad med affärsgator, restauranger och teatrar. Några gator därifrån lever arbetarna på svältgränsen. Det är deras lott i livet att vara kanonmat i det oändliga kriget.

Något håller emellertid på att ske, noterar den amerikanske journalisten John Reed, som befinner sig i Ryssland för att följa utvecklingen efter februarirevolutionen. De fattiga vill inte vara med längre.

I restauranger möts gäster av skyltar som ”Dricks tas inte emot!” eller ”Bara för att en man arbetar som kypare behöver man inte förnedra honom med dricks!” Även tjänsteflickorna i de fina hemmen har börjat klaga.

De vägrar slita på sina skor för att köa utanför livsmedelsbutikerna. Ett par nya skor kostar hundra rubel, medan månadslönen inte är mer än trettiofem rubel.

LÄS MER: Lär dig mer om förloppet och konsekvenserna av ryska revolutionen.

Den 9 augusti

Regeringschefen Kerenskij förväxlar sin tjusiga titel med reell makt, en makt som han är rädd att förlora till överbefälhavaren Lavrentij Kornilov.

Under ett kabinettsmöte i Vinterpalatset meddelar Kerenskij att general Kornilov planerar att genomföra en militärkupp.

Det är inte sant. I själva verket vill generalen skydda regeringen mot de vänsterorienterades uppror. De faktiska omständigheterna drunknar emellertid i den upphetsade atmosfären.

Kornilov avskedas och alla ministrar avgår. Kerenskij är nu Rysslands envåldshärskare.

Den 10 september

Av alla skällsord är ”kontrarevolutionär” det värsta i Ryssland. Under februarirevolutionen har befolkningen avsatt tsaren och alla som misstänks för att vilja skada revolutionen stämplas som paria.

Det spelar ingen roll för general Kornilov. Han tänker inte finna sig i att bli avskedad, utan sänder styrkor mot Petrograd för att störta envåldshärskaren.

Borgerskapet jublar inför utsikten att få en fast hand i Ryssland, och som ett tecken på optimismen stiger aktiekurserna. Kornilov underskattar dock motståndet. För att rädda februarirevolutionen ställer sig nämligen alla socialistiska partier på Kerenskijs sida.

Järnvägsarbetare stoppar Kornilovs trupptransporttåg. Bolsjevikernas agitatorer hoppar ombord och får soldaterna att byta sida.

Räddningen av februarirevolutionen resulterar i ett kolossalt folkligt stöd för bolsjevikerna. De borgerliga, maktkampens uppenbara förlorare, har förlorat all trovärdighet.

Lenin, som fortfarande gömmer sig i Finland, funderar på hur revolutionen ska genomföras.

Lenin köper en peruk

Kriget har ruinerat Ryssland, men ingen vågar säga att fred är den enda lösningen. Endast Lenin står fast, och nu smyger han sig tillbaka till Ryssland.

Den 8 oktober

Kerenskij bildar en ny regering. De moderata socialisterna får flera ministerposter, men samarbetet utvecklas till en katastrof.

Nu har både socialisterna och de borgerliga mist befolkningens respekt. Endast bolsjevikerna är fortsatt obefläckade. Lenin känner att Ryssland är redo.

Den 23 oktober

Bolsjevikledaren är tillbaka i Petrograd. Han tvingas smyga sig in på mötena i partiets centralkommitté. Polisen letar fortfarande efter honom, och för att inte bli igenkänd bär han en grå peruk. Det krav som Lenin framför till centralkommittén är revolution. Nu!

De moderata kring bordet vill ha en förhandling med de övriga partierna. Debatten rasar i flera timmar, tills Lenin sätter stopp.

På ett papper skriver han sin ståndpunkt: ”Den väpnade revolten är oundviklig, och tiden är mogen.”

Den 30 oktober

Det hålls kabinettsmöte i Vinterpalatset. Inrikesministern meddelar att bolsjevikerna förbereder en revolt som ska äga rum den 5 november. Ministrarna vet att deras regering är för svag för att stoppa bolsjevikerna.

De beslutar att i stället avvakta och slå till när upprorsmännen har visat sina avsikter. Tanken är att regeringen på så vis även kommer att vinna stöd bland befolkningen.

Den 2 november

Krigsministern meddelar att armén inte längre är stridsduglig. Han föreslår att man inleder fredsförhandlingar med tyskarna. Därmed lägger man även beslag på bolsjevikernas viktigaste politiska löfte.

Kerenskij är avvisande; kriget ska fortsätta. Han förlitar sig på att ett förband av frontsoldater ska komma regeringen till undsättning inom loppet av några timmar.

I väntan på det samlar han de sista regeringstrogna reserver Petrograd kan uppbåda: kadetter, ett regemente sårade soldater samt ett kvinnoförband med tvåhundra personer.

Totalt tretusen soldater skyddar Kerenskij och fröet till en demokrati i Ryssland.

Den 5 november

Tidigt på morgonen kallar Trotskij de ledande partifunktionärerna till Smolnyjinstitutet, där bolsjevikerna har inrättat sitt högkvarter. Lenin gömmer sig fortfarande i en lägenhet norr om floden Neva.

Partiets militära revolutionskommitté beslutar att utfärda order nummer 1: ”Petrogradsovjeten befinner sig i största fara. Ni beordras härmed göra er stridsberedda och invänta vidare order.”

Ombord på pansarkryssaren Aurora är befälen medvetna om matrosernas revolutionära åsikter. För säkerhets skull kommenderar de ut skeppet till sjöss, bort från Petrograd. Då gör matroserna myteri; Aurora ska stanna i staden.

Kerenskij är synbart utmattad av de senaste dagarnas kris. Ett raserianfall orkar han emellertid med: Han skriker åt sina ministrar att regeringen ska stå emot upproret.

Som en motåtgärd har han beordrat att alla broar över Neva ska fällas upp. På så vis kan han effektivt spärra all trafik mellan de stora arbetarkvarteren norr om floden och regeringshögkvarteret på den södra stranden.

Under tiden går livet vidare i huvudstaden. Aleksandrinskijteatern visar en nyuppsättning av operan Ivan IV. Många invånare flanerar i den milda kvällen.

En lögn säkrar revolutionen

Lenin har vare sig folkets stöd eller kontroll över Vinterpalatset när han utropar segern.

Den 7 november

I tre veckor har Lenin gömt sig, eftersom bolsjevikerna inte vågade riskera att deras ledare greps före revolten.

Lenin är dock otålig. Den här kvällen vill han inte vänta längre. Han tar på sig sin peruk och knyter en sjal runt huvudet, som om han hade tandvärk.

Tillsammans med sin finske livvakt Eino Rahja smyger han sig fram på gatorna. Att stöta på polisen vore ödesdigert. När de ser en spårvagn hoppar de på och åker till Finlandsstationen.

Nu måste de ta sig över bron, som kontrolleras av den provisoriska regeringens soldater. Lyckligtvis är det vaktavlösning, så de båda männen klarar sig över.

Från andra sidan behöver de bara gå ett par kilometer till Smolnyjinstitutet. Gatubelysningen är svag, eftersom staden fruktar flyganfall från tyska zeppelinare. Dessutom har kraftverken ont om kol.

En gång i tiden var Smolnyjinstitutet en fin skola för unga adelsfröknar, men nu har lokalerna tagits över av män i tunga stövlar.

Luften är tjock av cigarettrök och doften av urin. Utanför brinner eldar som de beväpnade rödgardisterna kan värma sig vid.

Lenin avvisas av en ung portvakt. Mannen påpekar att han har ett utgånget id-kort.

”Du vägrar alltså att släppa in en medlem av Petrogradsovjeten!” säger Eino varnande. Bakom dem bildas en kö av otåliga bolsjeviker som vill in i byggnaden. Vakten blir distraherad av tumultet, varpå Lenin och hans livvakt passar på att slinka in.

Det är första gången Lenin besöker byggnaden, så han får leta en stund innan han står i rum nummer 10, där den militära revolutionskommittén håller till.

”Något nytt?” frågar han sina förvånade kamrater. Stämningen stiger märkbart när Lenin dyker upp. Alldeles nyss var de församlade obeslutsamma och villrådiga. Nu ekar deras rop genom korridorerna: ”Kupp nu!”

Lenin går in i rum 36, där partitoppen sitter i möte om upprättandet av den kommande bolsjevikregeringen. Ordet ”minister” låter för borgerligt, anser många av dem.

”Vad sägs om folkkommissarie?” föreslår Trotskij.

”Folkkommissarie, det gillar jag!” utbrister Lenin. ”Och vad kallar vi regeringen?”

”Folkkommissariernas råd!”

”Storartat! Det osar av revolution”, säger Lenin, vilket avgör saken. Under samma möte föreslår han att Trotskij ska bli regeringschef, medan han själv fortsätter som partiordförande.

”Du vet att en jude inte kan vara regeringschef i Ryssland”, svarar Trotskij, som egentligen heter Bronstein och härstammar från en familj av ukrainska judar. ”Dessutom skulle du alltid vara oenig med mig. Du är ledaren. Det måste vara du.” De församlade röstar allihop på Lenin.

Under natten tar bolsjevikerna kontroll över broarna över Neva. Trotskij bedömer att bolsjevikerna har mellan tjugofemtusen och trettiotusen lojala män på gatorna. I själva verket är det snarare tiotusen.

De bygger barrikader och tar kontroll över stationer, elverk samt telefon- och telegrafcentraler.

Klockan 03.30

Matroserna på pansarkryssaren Aurora har avsatt sin kapten. Nu tänker de styra sitt skepp in i händelsernas centrum genom att segla ända fram till Vinterpalatset.

Kaptenen vet att männen inte kan manövrera fartyget. För att undvika ett haveri erbjuder han sig att styra Aurora oskadat fram till målet.

Klockan 06.00

Utan att möta något motstånd intar fyrtio matroser den ryska nationalbanken. Kerenskijs regering är isolerad i Vinterpalatset, utan vare sig telefon- eller telegramlinjer.

Regeringschefen är trött på att vänta på att huvudstaden ska undsättas av regeringstrogna styrkor. Han bestämmer sig för att hämta dem.

På borggården står trettio bilar, men ingen av dem fungerar. Han kan inte ens få tag i en taxi.

Klockan 10.00

Lenin räknar med att bolsjevikerna ska ha intagit Vinterpalatset vid lunchtid. Han sätter sig för att författa manifestet som ska publiceras vid maktövertagandet.

”Till Rysslands invånare! Den provisoriska regeringen har störtats. Statsmakten är i händerna på Organet för Petrograds arbetar- och soldatdeputeradesovjet”, skriver han.

Klockan 11.00

Kerenskij har lyckats låna en Renault på den amerikanska ambassaden – som han dock måste lova att lämna tillbaka. I krigsministeriet står dessutom en öppen sportbil.

Bensin får han från ett närbeläget sjukhus och till slut kan Kerenskijs lilla kortege lämna staden. Regeringschefen sitter i sportbilen när de kör genom staden.

Hans mål är staden Pskov, knappt trettio mil söderut, där det militära högkvarteret ligger. I Vinterpalatset väntar regeringen.

Vid lunchtid sammanträder ministrarna. Stämningen är tryckt, men alla vägrar fortfarande ge upp.

Klockan 12.00

Denna dag ska allryska sovjetkongressen sammanträda i Smolnyjinstitutets festsal. Från hela landet har sexhundrasjuttio arbetar- och soldatrepresentanter kommit. De vet inte att bolsjevikerna har inlett revolutionen.

Lenins plan är att stiga upp i talarstolen och meddela att regeringen har störtats. Detta fullbordade faktum ska vinna över församlingen på bolsjevikernas sida.

Tidsplanen spricker dock. Lenin trampar otåligt fram och tillbaka medan han gastar ut order. Segern drar ut på tiden och Lenin meddelar att han tänker tala först klockan tre på eftermiddagen. Det ger bolsjevikerna tre timmars respit.

Lenin vet att allt hänger på ett hår. Han har inlett sin kupp i rådets namn, men han förfogar inte över mer än trehundra röster. Majoriteten är mer moderata socialister.

Klockan 15.00, Vinterpalatset

Den amerikanske journalisten John Reed vill försöka tala med regeringen i Vinterpalatset. Han viftar med sitt pass framför portvakten: ”Officiellt ärende!”

Mer än så krävs inte. Dörren öppnas och Reed och hans hustru Louise kliver in. En av palatsets livréklädda tjänare tar hand om deras ytterkläder.

”I slutet av korridoren låg ett stort rum med förgylld stuckatur och enorma kristallkronor. Längs väggarna låg smutsiga madrasser och filtar som soldaterna kunde vila på. Överallt låg avfall – fimpar, brödbitar, klädesplagg och tomflaskor med dyra, franska etiketter”, noterade Reed.

Det har blivit sent, så han och hustrun lämnar palatset för att äta kvällsmat. De får ett bord på Hotel France. Mitt under förrätten uppmanar kyparen dem att byta bord, eftersom man förväntar skottlossning ute på gatan.

Klockan 15.00, Smolnyjinstitutet

Lenin kan inte hålla allryska sovjetkongressen på halster längre. Han beslutar sig för att inta talarstolen med en lögn. Utan att bolsjevikerna har erövrat palatset konstaterar han att upproret har segrat: ”Det som folket har kämpat för – en demokratisk fred, avskaffandet av äganderätten till jorden, arbetarnas kontroll över produktionen och etableringen av sovjeternas styre – har genomförts. Länge leve soldaternas, arbetarnas och lantarbetarnas revolution!”

När Lenin återvänder till sitt kontor är han så rasande att han ger order om att kanonbatterierna på Peter-Paulsfästningen ska beskjuta Vinterpalatset.

Inget händer. Kanonerna har inte underhållits på månader och ingen vet hur man sköter dem. Dessutom är det ingen som vet var man får tag i ammunitionen.

Soldaterna lyckas inte heller hissa det överenskomna tecknet för upproret, en röd lanterna överst i en flaggstång, eftersom ingen lyckas hitta någon röd lanterna i fästningens gömmor.

I Smolnyjinstitutet kokar Lenin av ilska. Läget är osäkert och vid ett tillfälle hotar han att skjuta alla.

Klockan 18.15

Flera officersaspiranter och soldater lämnar Vinterpalatset och tar med sig sina vapen. Kvar att försvara regeringen är endast trehundra soldater.

Klockan 18.30

Ministrarna äter middag, rödbetssoppa och ångad fisk med kronärtskocka. Tio minuter senare kommer ett ultimatum från bolsjevikerna: ”I den militära revolutionskommitténs namn uppmanar vi den provisoriska regeringen och dess styrkor att kapitulera. Ni har tjugo minuter på er, sedan öppnar vi eld!”

Ministrarna rusar tillbaka till Malakitsalen i palatsets västra flygel. Salen är uppkallad efter de gröna pelare av mineralet malakit, som pryder den. Tsarinnan använde rummet som teckningsstudio, men nu fungerar det som regeringens mötesrum. Från fönstren har ministrarna utsikt över Neva och Peter-Paulsfästningen på motsatta stranden. Framför dem ligger pansarkryssaren Aurora med höjda kanoner.

”Vad händer om Aurora öppnar eld mot palatset?” frågar en av ministrarna nervöst.

”Det förvandlas till ruiner”, svarar en amiral.

Attackerar med lösa skott

Inte ens efter Lenins kupp tror ryssarna på honom. De utgår från att han snart är borta igen.

Klockan 19.00

John Reed har biljetter till balettföreställningen på Mariinskijteatern, men dramat om Petrograd är mycket mer spännande för den amerikanske journalisten.

Promenadgatan Nevskij Prospekt kryllar av flanerande människor. Lastbilar med rödgardister kör fram och tillbaka, medan förmögna invånare i päls hötter åt dem med knytnävarna.

Klockan 21.40

Pansarkryssaren Aurora avfyrar ett skott, ett löst sådant. Smällen hörs i hela staden och ministrarna i Vinterpalatset kastar sig på golvet, medan de kvinnliga soldaterna börjar skrika.

För att de ska lugna sig förs de till gemak längre bort i palatset. Tjugo minuter senare börjar kanonerna på Peter-Paulsfästningen slutligen ge eld.

De flesta av de trettiosex granaterna missar Vinterpalatset, men en av dem slår in i fasaden i våningen ovanför Malakitsalen. Ministrarna inser att slutet är nära.

Samtidigt vågar en liten grupp rödgardister sig in i Vinterpalatset och börjar söka igenom de femtonhundra rummen.

Under åren som följer kommer angreppet att skildras som en blodig stormning, men i själva verket möter bolsjevikerna inget motstånd på sin väg genom palatset. Klockan två på natten har ministrarna lokaliserats och placerats i arrest.

Klockan 02.00

Mötet i allryska sovjetkongressen pågår fortfarande i Smolnyjinstitutet. I tal efter tal protesterar de moderata socialisterna mot bolsjevikernas kupp. Socialisterna meddelar att de inte vill delta i den.

Lenin inser att kuppen håller på att misslyckas. Då inträffar det mirakel som han inte hade kunnat förutspå: Alla hans motståndare bestämmer sig för att lämna mötet i protest, och i och med deras utträde är kongressen inte längre beslutsmässig – tror de.

Makten stannar emellertid kvar i salen, där Trotskij rusar upp i talarstolen för att ropa okvädingsord efter dem: ”Ni är usla krigare! Ni är misslyckade. Er roll är över. Försvinn dit ni hör hemma, till historiens avskrädeshög!”

Vinterpalatset är erövrat och plundringen inleds. Det populäraste bytet är flaskorna i tsarens vinkällare. Inledningsvis får en grupp betrodda rödgardister i uppgift att bevaka vinkällaren, men de dricker sig genast fulla.

En ny grupp avlöser dem, och börjar dricka även de. Ovärderligt vin från Katarina den storas tid rinner ner i strupen på soldaterna.

Vaktchefen ser ingen annan möjlighet än att översvämma källaren, men brandmännen som ska verkställa ordern kastar sig över flaskorna.

VIDEO – Se en sovjetisk propagandafilm återskapa stormningen av Vinterpalatset:

Den 8 november

På morgonen publicerar Petrograds tidningar nyheten om kuppen. Tidningarnas dom är entydig: Bolsjevikerna kan omöjligt behålla makten. ”Kalifer för en timme!” lyder en rubrik. ”Denna regering bestående av en hop bedragare klarar sig inte länge”, lyder en annan.

Alla tror att nattens kupp bara är en parentes i Rysslands långa historia och att bolsjevikerna kommer att tvingas ge plats åt nästa grupp fantaster. Även kuppmakarna tvivlar. Många av dem bär hela tiden med sig en packad väska, så att de snabbt kan fly.

Endast Lenin förstår att kampen om Ryssland bara har börjat. Hans första åtgärd är att införa censur: ”Den borgerliga pressen är ett vapen som är lika farligt som de bomber och kanoner som är riktade mot oss”, förklarar han.