Lenin satsar allt på att erövra makten

Lenin, den farliga bakterien

Det Ryssland som Lenin är på väg hem till är ett land i upplösningstillstånd. Föregående månad, i mars (februari enligt den ryska kalendern), har en revolution drivit bort tsar Nikolaj II.

Romanovsläktens trehundra år långa styre är över och en provisorisk regering har tagit över makten. Den nya regimen är dock skör. Lenin är fullt på det klara med att om han ska genomföra sin röda revolution i Ryssland så måste de ske nu.

Som han själv uttrycker det: ”Vi måste resa, även om det blir genom helvetet.” Det helvete Lenin talar om är kejsardömet Tyskland. Tillsammans med Österrike–Ungern har tyskarna inlett ett blodigt världskrig mot Storbritannien, Frankrike och Ryssland.

Särskilt på östfronten har det gått bra för tyskarna, men de behöver avlastning, eftersom kriget mot fransmännen och britterna på västfronten tar all kraft.

Genom att skicka hem Lenin och skapa oro hoppas tyskarna kunna destabilisera Ryssland så mycket att landet tvingas dra sig ur kriget. Därför har de gett honom lov att färdas genom Tyskland under diplomatisk immunitet.

Avtalet kommenteras senare av den dåvarande brittiske ammunitionsministern Winston Churchill: ”Det var med en skräckfylld vördnad tyskarna skickade in ett av sina värsta vapen i Ryssland. De transporterade Lenin i en förseglad tågvagn från Schweiz till Ryssland likt en farlig bakterie.”

Churchill vet inte att det tyska utrikesministeriet även har investerat tjugosex miljoner riksmark i de ryska revolutionärerna för att säkra deras framgång.

Under resans första timmar är stämningen hög. Ryssarna äter och sjunger medan de färdas genom södra Tyskland. Den ende som inte deltar i festligheterna är Lenin.

Som vanligt sitter han för sig själv med näsan i en tjock bok, uppslukad av kommunistisk teori.

Storebror hängs i gryningen

För Lenin är mänskliga känslor som glädje ett uttryck för svaghet. Några vänner har han egentligen inte.

Han uppskattar sitt eget sällskap och så har det alltid varit – som hans gamle gymnasielärare Fjodor Kerenskij noterade: ”Vladimir Uljanov är en utpräglad enstöring. Han är otillgänglig och undviker umgänge, även med sina bekanta.”

Pojken växte upp under trygga förhållanden i en stor syskonskara med fyra hängivna systrar och en storebror i den ryska provinsstaden Simbirsk på 1870-talet.

Pappan var rektor och böckerna blev snart den introverte Vladimirs vänner. Nio år gammal började han på Simbirsks gymnasieskola.

Två år senare mördades Rysslands tsar Alexander II i ett bombattentat som skulle få stora konsekvenser för den unge Vladimir.

Tsarens död innebar att Vladimirs storebror Aleksandr ifrågasatte Rysslands styrelseskick och den auktoritära ledning som genomsyrade universitetet han gick på.

I slutet av år 1886 anslöt sig Aleksandr till en grupp studenter som planerade ett bombattentat mot den nye, stränge tsaren Alexander III.

Den hemliga polisen Ochrana hann emellertid avslöja gruppens attentatsplaner och den 20 maj 1887 hängdes gruppens bombtillverkare Aleksandr i gryningen.

Storebroderns död tände en outsläcklig eld i Vladimirs bröst. Han dök ner i broderns kvarlämnade böcker och stiftade bekantskap med den revolutionära litteraturen. Som sjuttonåring var Lenin uttalad ateist och full av förakt för tsaren.

I försöket att få sin son att ge upp de farliga tankarna skickade mamman Vladimir till familjens lantställe utanför staden Alakajevka, där han skulle arbeta som jordbrukare.

Vistelsen fick emellertid rakt motsatt effekt, för pojken vägrade slita på åkrarna. I stället kastade han sig över filosofen Karl Marx verk Kapitalet.

Till Vladimirs favoriter hörde även nihilisten Sergej Netjajevs bok Revolutionens katekes, som räknade upp kraven på en verklig revolutionär: ”Han har inget egenintresse, inga egna saker, inga känslor, inga anknytningar, ingen egendom, inte ens ett namn. Allt i honom är helt uppslukat av ett enda intresse, en enda tanke, en enda passion: revolutionen.”

LÄS MER: Ta reda på mer om förloppet och konsekvenserna av ryska revolutionen.

Revolutionen upptar allt

De orden kom att prägla resten av Vladimirs liv, även under resan genom Tyskland våren 1917. De trettiotvå ryssarna har nu rest i ett par dygn och stämningen i kupéerna är betydligt mer dämpad.

Trots marxismens löfte om jämlikhet har Lenin och hans hustru Nadezjda Krupskaja en egen kupé. Det är ont om plats, maten är nästan slut och till råga på allt behandlar Lenin sitt resesällskap som ostyriga barn på en utflykt.

Rökning, som Lenin betraktar som en ful ovana, hänvisas till toaletterna och högljudda diskussioner och sjungande är förbjudet.

Liksom i hans ungdom är revolutionen det enda som intresserar honom. Trots en blygsam förmåga som talare lyckas han entusiasmera åhörarna, vilket den amerikanske journalisten John Reed kunde vittna om: ”Han var en säregen folkledare – en ledare med intellektets renhet, färglös, utan humor, kompromisslös och utan spännande egenskaper – men med förmågan att förklara stora tankar med enkla ord.”

Andra sa att han trots sin torra, akademiska framtoning kunde göra människor ”galna av entusiasm”.

Både glad och nedstämd i Schweiz

På senare år har Lenin bara kunna drömma om revolutionen. En kort tid efter det att han år 1898 gick med i Rysslands socialdemokratiska arbetareparti togs han till fånga och skickades till Sibirien.

Därifrån flydde han till Tyskland och sedan vidare till Schweiz, där han med enstaka avbrott levde fram till april 1917.

I exil publicerade han bland annat skriften Vad bör göras?, i vilken han presenterade sin idé om ett toppstyrt parti bestående av heltidsrevolutionärer, som skulle fungera som arbetarklassens förtrupp.

På så vis kunde partiet leda Rysslands befolkning mot revolutionen. Tankar som denna väckte oro bland Lenins kamrater inom socialdemokratin och ledde till att hans följe av bolsjeviker krympte till en blygsam skara som levde utspridd runtom i Europa.

”Man är förbannat isolerad från Ryssland”, skrev Lenin till en av sina anhängare. ”Över allt vilar overksamheten och dess nervösa, hysteriska, förfärliga och likgiltiga atmosfär.”

I en mörk stund medgav han för sin hustru Nadezjda att revolutionen nog inte skulle inträffa under deras livstid: ”Jag har en känsla av att vi har kommit hit för att vila i vår grav!”

Om sanningen skulle fram stortrivdes Lenin emellertid i Schweiz. Pengar fick han från sin mor, som fick pension av den ryska staten, och trots att Lenin och Nadezjda bara hade råd med en trång bakgårdslägenhet i Zürich hade de mat på bordet.

Varje dag efter frukost kunde Lenin gå till centralbiblioteket för att läsa böcker. När hjärnan behövde vila begav han sig upp i bergen för att vandra eller simma i sjöarna.

Ett annat nöje var de inspirerande mötena med Inessa Armand, en fransk-rysk kommunist som han inledde en långvarig kärleksaffär med.

”Lenin älskade Inessa. Det var inget omoraliskt med det, för Lenin berättade allt för Nadezjda”, förklarade parets gemensamma vän Angelica Balabanoff.

Vägen spärras av kriget

Tåget med Lenin ombord kan inte köra raka vägen till Ryssland via Polen, för där rasar fortfarande första världskriget. I stället går färden norrut.

Den 12 april 1917, efter tre påfrestande dygn på resande fot genom Tyskland, kan Lenin äntligen lämna den instängda tågvagnen i hamnstaden Sassnitz för att gå ombord på färjan Drottning Victoria, som tar honom till Trelleborg i det neutrala Sverige.

Dagen därpå står de trettiotvå ryssarna i Stockholm, där de tas emot med en stor middagsbuffé arrangerad av den svenske socialisten Fredrik Ström.

Medan resten av resesällskapet tar för sig av rätterna drar sig Ström och Lenin tillbaka för att dryfta situationen i Ryssland.

”Det går inte att besegra tsarens armé med böner till de högre makterna. Det behövs vapen”, argumenterar Lenin för sin politiska åsiktsfrände. För honom är väpnat uppror inte en desperat, sista utväg, utan det enda alternativet.

Som han senare uttryckte det: ”Det är absolut nödvändigt att förhålla sig till varje person och motståndare utan sentimentalitet och se till att alltid ha en sten i sin slunga.”

I Stockholm hinner Lenin köpa lite nya kläder, så att han bland annat kan byta ut sitt rejält slitna plommonstop mot en platt keps.

Därefter fortsätter färden norrut till Haparanda längst in i Bottenviken vid svensk-finska gränsen. Under första världskriget är Haparanda i princip den enda öppningen mellan Västeuropa och Ryssland.

Därför kryllar staden av hemliga agenter och smugglare, som förser det krigshärjade Ryssland med varor som vanligtvis är omöjliga att få tag på.

Utan att stöta på några problem förflyttar sällskapet sig över den tillfrusna Torne älv till den finska orten Torneå, där ett nytt tåg väntar.

Till slut, sent på kvällen den 16 april 1917, rullar Lenins tåg in på stationen i Petrograd. Flera hundra nyfikna har samlats för att få en skymt av den medtagne partiledaren, som håller sitt första uppviglande tal till det ryska folket.