Katarina II – den stora – kom till världen 1729 och döptes till Sophie Friederike Auguste.
Hon var prinsessa i det tyska lilleputtriket Anhalt-Zerbst, som låg väster om Berlin och existerade från 1544 till 1797.
Ingen kunde ana att prinsessan Sophie en dag skulle bli en av Europas allra mäktigaste regenter.
När Sophie var endast tio år beslutade hennes föräldrar sig för att försöka få dottern gift med den ryske tronarvingen.
De uppmuntrades av Preussens mäktige kung, Fredrik den store, som kunde se många fördelar med att knyta Ryssland närmare tyskarna.
Lilla Sophie skickades därför till hovet i Sankt Petersburg, där hon imponerade på alla med sitt intellekt och sin förmåga att lära sig ryska i rekordfart.
”Postorderbruden” från Tyskland konverterade till den rysk-ortodoxa tron och fick 1744 sitt nya namn: Katarina.
Hon var nu femton år gammal och ämnad för en tämligen blygsam roll långt från maktens centrum:
Katarina skulle föda barn åt dynastin Romanov, men äktenskapet med Rysslands tronarvinge utvecklades inte som förväntat.
1. Hennes make älskade bara sina leksaker
När Katarina var sexton år giftes hon bort med den jämnårige ryske tronarvingen Peter.
Hon visste att han var barnslig och illa rustad för att överta tronen, men riktigt hur illa det var upptäckte hon först på bröllopsnatten.
Då fick Katarina ligga ensam i sängen i flera timmar, och när den berusade brudgummen till slut dök upp föll han genast i sömn.
Andra nätter tog Peter med sina leksakssoldater i sängen och lekte med dem i stället för att visa sin hustru intresse.
Katarina insåg att hon var bättre kvalificerad att regera Ryssland, om chansen en dag skulle uppenbara sig.
Aleksej Orlov bidrog till att ge Katarina makten.
2. Hemlig älskare gav henne arméns stöd
När kronprinsen så småningom visade tecken på en sexualdrift ägnade han den åt en av hovets adelsdamer. Katarina sökte tröst hos en rad älskare.
År 1762 ärvde Peter tronen, vilket han firade genom att sätta sin hustru i husarrest och genomföra en rad impopulära reformer, som gav honom många fiender.
Dessa allierade Katarina sig med. Den viktigaste av dem var Aleksej Orlov, greve och officer i den ryska armén.
Tillsammans planerade de att avsätta tsaren och ersätta honom med Katarina.
Efter endast ett halvår utnyttjade Katarina ryktena om sin makes barnslighet och svaga begåvning och såg till att han fängslades.
Greve Orlov mördade tsaren och fick armén att ställa sig bakom Katarina.
Det gula området erövrades under perioden 1768–74 och 1787–92.
3. Segrar gjorde att riket växte
Den ryska befolkningen kallade Katarina matusjka, som betyder ”lilla moder”, men officiellt bar hon titeln kejsarinna.
Hon fortsatte den expansion av Ryssland som inletts under Peter den store (1682–1725), och hennes arméer erövrade ett område stort som Frankrike.
I synnerhet segrarna i söder var populära, för där hade osmanerna härjat i trehundra år.
Tiotusentals ryssar hade blivit slavar i sultanens rike – en stor turkisk räd 1769 hade slutat med att 20 000 ryssar togs som slavar.
Genom att Svartahavskusten erövrades förhindrades framtida slavräder.
4. Ryssland tog viktiga steg framåt
Katarina utfärdade talrika dekret för att modernisera Ryssland.
De första sedlarna infördes, och Katarina bjöd in driftiga bönder från sina tyska hemtrakter, så att de kunde slå sig ner i Ryssland och lära ryssarna att odla vete effektivare, och hur tobaksplantor skulle behandlas.
År 1768 lät hon vaccinera sig mot smittkoppor, så att undersåtarna också skulle våga.
Katarina den stora förstod bättre än någon annan vikten av att ha den ryska högadeln bakom sig.
5. Katarina var listig
I trettiofyra år satt Katarina på Rysslands tron, och under henne blev landet en europeisk stormakt.
Att hon kunde härska så länge berodde framför allt på att hon hade en god förståelse för maktförhållandena i sitt enorma rike:
Katarina ville reformera Ryssland, men kunde inte riskera att få bojarerna – Rysslands mäktiga högadel – mot sig.
Hon upplöste därför sin stora rådgivande kommission, när den 1766 föreslog att böndernas slaveriliknande livegenskap skulle avskaffas.
Utan böndernas skyldighet att utföra dagsverke skulle bojarernas ekonomi kollapsa, och de skulle göra uppror.
Å andra sidan riskerade hon ett bondeuppror, men det undvek hon genom att ge livegna bönder bättre möjligheter att klaga på bojarernas missbruk av deras arbetskraft.