Josef Stalin – en tyrann blir till

Stalin manipulerar sig till makten

Fem år tidigare, år 1924, hade Vladimir Lenin, den unga Sovjetstatens obestridde ledare, dött. Vid den tidpunkten var det långt ifrån troligt att georgiern Stalin skulle bli hans efterträdare. Flera andra stod längre fram i kön av arvtagare – namn som Grigorij Zinovjev, Lev Kamenev, Nikolaj Bucharin och framför allt Lev Trotskij.

De hade alla spelat en roll i den ryska revolutionen som ledde fram till tsarens fall 1917 och bildandet av Sovjetunionen. De stod även närmare Lenin och dessutom hade de betydligt högre utbildning än Stalin och var politiskt starkare.

Men de fyra lade ned alldeles för mycket av sin tid på ideologiska diskussioner om hur man skulle bygga upp kommunisternas blivande Utopia, medan­ Stalin ägnade sig åt mera praktiska uppgifter i kommunistpartiets inre krets.

Han var partiets generalsekreterare och det gav honom ett avgörande försprång. Han befann sig i en position där han gradvis och nästan obemärkt kunde tillsätta poster inom partisystemet med sina egna anhängare. Han var mer intresserad av makten än av de andras vidlyftiga diskussioner.

Vid sin död efterlämnade Lenin ett testamente i vilket han varnade för Stalins grovhet och brist på karaktär, och förordade till och med att han skulle plockas bort från platsen som general­sekreterare. De båda männen hade tidigare samarbetat väl, men under senare år blivit allt mer oense.

”Efter att kamrat Stalin blev generalsekreterare har han koncentrerat omåttlig makt i sina händer. Jag är inte övertygad om att han alltid kommer att ha förstånd att använda denna makt med försiktighet”, skrev Lenin och till­fogade: ”Stalin är för grov.”

Stalin lyckades emellertid kringgå och delvis hemlighålla dessa stycken i testa­mentet tills han var så stor att ingen längre kunde hota honom.

Under åren 1924 till 1929 visade Stalin upp hela sitt stora register som intrigmakare och spelade skickligt ut sina rivaler om ledarposten mot varandra, medan han framställde sig själv som den förnuftige, centrumsökande kandidaten till makten.
Han ingick en tillfällig allians med Zinovjev och Kamenev för att förse Trotskij med politisk munkavle och ta ifrån honom kontrollen över Röda armén. Men när Zinovjev och Kamenev pressade på för att en gång för alla rensa bort Trotskij, avvisade Stalin förslaget:

”Vi är inte överens med Zinovjev och Kamenev. Vi vet att metoden med yxhugg och blodspillan är farlig och smitto­sam. I dag skär vi bort en man, i morgon en annan, i övermorgon en tredje. Och vad blir då kvar av partiet?” frågade han under stort bifall.

Senare skulle han se till att Lev Trotskij mördades med en ishacka, få Zinovjev och Kamenev skjutna efter skenrätte­gångar och dessutom skicka de flesta av de applåderande delegaterna till arbetsläger eller låta avrätta dem. På så sätt spelade han ut höger mot vänster i partitoppen och han lyckades gradvis oskadliggöra all opposition.

Stalin förfalskade sin barndom

År 1929 var många rädda för den nye envåldshärskaren i Sovjetunionen. Men det var bara ett fåtal som anade omfattningen av de hemskheter som han skulle­ komma att iscensätta fram till sin död 1953.

En försiktig uppskattning säger att sovjetkommunismen bär ansvaret för tjugo miljoner människors död genom svält, avrättningar, intern exil och place­ring i arbetsläger. De allra flesta­ dödsfallen är Josef Stalin direkt ansvarig för. Han sa själv att han sov bäst efter ett välgjort kvällsarbete, vilket bestod i att underteckna flera hundra eller tusen dödsdomar.

Han tillintetgjorde de självägande bönderna, tog livet av en stor del av sina partikamrater, dödade tusentals officerare i armén – för att inte tala om akademiker och konstnärer, präster, administratorer och industriledare.

Alla oppo­sitionella – verkliga eller inbillade – och många av hans egna hantlangare föll offer­ för en av historiens mest omfattande terrorregimer. Till och med frimärkssamlare, som kunde tänkas ha utländska kontakter, skickades i arbetsläger.

Historikerna har inte kunnat enas om vad som kan ha varit Stalins drivkraft. Var det makt för maktens skull? Eller ett djupt liggande behov av att framställa sig själv som en historisk gestalt i klass med Vladimir Lenin?

Det finns inget enkelt svar. Inte heller hans barndom i det fattiga och bergiga Georgien ger någon förklaring. Men man vet att han under sin uppväxt var med om präglande händelser, konflikter, nederlag och segrar som bidrog till att forma den despot som Stalin utvecklades till.

Hur hans barndom egentligen såg ut är svårt att ta reda på. Stalin och hans kumpaner såg till att många kamrater och andra ögonvittnen från barndomsåren tystades eller försvann så att de inte senare skulle kunna berätta om honom. I stället konstruerade regimen myter och legender om ”den store ledarens” liv och i dag kan det vara svårt att avgöra­ vad som verkligen var sant.

Klart är dock att namnet ”Stalin” (Stålmannen) var en revolutionär pseudonym som han skaffade sig 1912. Egentligen hette han Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili. Exakt vilken dag han föddes vet man inte, men den officiella födelse­dagen var 21 december 1879.

Stalin var älskad av sin mor, men slagen av sin far

Iosif Dzjugasjvili kom till världen på Katedralgatan 10 i den lilla bergsstaden Gori i mellersta Georgien. Bostaden var i det närmaste ett skjul med två rum, stampat jordgolv och läckande tak – små omständigheter för en man som skulle bli en av de mäktigaste och mest fruktade i världen.

Båda föräldrarna var frigivna livegna bönder, och i den unge Stalins identitetshandlingar från tsartiden stod det: ”Bonde från Gori i Tbilisi-regionen”. Modern Jekaterina höll ihop hemmet genom att arbeta som tvätterska och sömmerska.

Fadern Vissarion – som kallades ”Beso” – var en våldsam och försupen tyrann som inte brydde sig ­särskilt mycket om sin familj. Utan större framgång försökte han livnära sig som skomakare.

Som sådan kunde han i den ­senare sovjetiska terminologin betraktas som ”småborgare”, men turligt nog, för sonens revolutionära karriär, gick firman i konkurs och fadern tvingades skaffa arbete på en skofabrik i Georgiens huvudstad Tbilisi.

Därför kunde Stalin senare – med viss rätt – skryta med sin proletära härkomst. Det adelsmärket var det inte många ledande kommunister som kunde ståta med.

Fadern ”Beso” gav Josef stryk när pojken var liten, och han slog även sin fru som ibland kunde slå tillbaka i sina försök att försvara Josef, som var enda barnet. Hon hade varit gravid flera gånger men alla barnen hade dött strax efter förlossningen.

Lille Josef blir överkörd

Stalins barndom liknade alltså Adolf Hitlers på flera punkter: Även tyskarnas diktator hade vuxit upp med en våldsam far och en omsorgsfull mor. På många punkter var deras liv så snarlika att de nästan blev varandras spegelbilder.

Som barn kallades Josef ”Soso” – ett georgiskt smeknamn för Josef. I femårsåldern insjuknade han i koppor och fick ansiktet förstört av koppor för resten av livet. Vid ett tillfälle blev han överkörd av en hästkärra, vilket gjorde hans vänstra underarm stel.

Tack vare den skadade armen blev han senare friskriven från militärtjänst under tsaren. Han fick även men efter en allvarlig blodförgiftning. På grund av Stalins skador fick de senare, officiella bilderna av ”Stålmannen”­ noggrant retuscheras och manipuleras.

Åtta år gammal sattes Josef i en religiös­ skola i Gori. Trots sin dåliga arm var han fysiskt stark och en slagskämpe­ som inte tålde någonting från klasskamraterna. I skolan var han duktig och briljerade med ett utmärkt minne, vilket folk som senare kom på kant med honom­ fick erfara – ofta med ödesdigra följder.

”Soso” var ett mycket viljestarkt och målmedvetet barn som verkade ha haft svårt att ha jämbördiga förhållanden med sina kamrater. Han kunde bara umgås med andra barn om han fick bestämma.­

Hans mål var att de andra skulle bli rädda­ för honom, berättar­ en skolkamrat som även säger att ”Soso” aldrig grät eller visade empati. Han saknade också totalt den humoristiska spjuver­aktighet som var – och är – en­ del av det georgiska­ folklynnet.

Skolkamraten anser att det var faderns hårda och orättvisa bestraffningar­ mot sonen som med tiden gjorde Josef så ”hård och hjärtlös”. Fritiden tillbringade Josef gärna i den bergiga naturen kring Gori.

Han älskade­ det karga landskapet men hyste­ inga känslor för djur – hans favoritsysselsättning var att kasta sten efter fåglar. Senare­ i livet utövade han en spe­ciell sorts jakt, som bestod i att skjuta djur som blivit bländade av strålkastarljuset från en bil.

Hans favoritlektyr var inte läxböckerna­ utan romaner om georgiska folkhjältar. En av dessa hjältar kallades ”Koba” och det blev det första av en lång rad tillnamn som Josef kallade sig – och krävde att hans omgivning skulle använda.

Stalin ska bli präst

Den gravt alkoholiserade fadern ”Beso” lämnade familjen när Josef fyllt tio år. Eller­ kanske blev han utslängd av sin fru – det är inte klarlagt. Några pengar skickade han inte hem till familjen i Gori men det sägs att han vid ett tillfälle hämtade Josef i Tbilisi och satte honom i lära i den skofabrik där han själv arbetade.

Om den historien är sann lyckades modern i alla fall ändra på det. Hon ville ha Josef tillbaka i skol­bänken, och hon fick som hon ville.

Den korta lärlingstiden i skofabriken är den enda period då ”Världsproleta­riatets store ledare” ägnade sig åt fysiskt arbete. Det var också under lärlings­tiden som Josef såg sin far för sista gången. Därefter hade de ingen kontakt och spåren efter ”Beso” tar slut. Stalin hade olika förklaringar kring faderns öde. Troligen dog han 1906.

Josefs skolgång varade ett par år längre än normalt. Om det sedan berodde på den svåra­ trafikolyckan eller på vistelsen i sko­fabriken under en tid är oklart.

Ett annat ­störningsmoment i Josefs uppväxt var en förhatlig tsaristisk för­ordning som förbjöd all undervisning på det georgiska­ modersmålet. Skoleleverna var alltså tvungna att lära sig flytande ryska vilket skulle bygga upp en revolutionär och nationalistisk entusiasm hos dem.

I skolan var Stalin en uppkäftig och besvärlig elev. Det berättar bland andra den ansedde Stalin-skildraren Robert C. Tucker. Bland sina klasskamrater var Stalin mer fruktad än respekterad, men kunskapsmässigt var han en av de bästa­ i klassen.

Åtminstone var han så duktig att han med moderns hjälp fick ett litet stipendium. Det innebar att han 1894 kunde flytta till Tbilisi och skriva in sig vid det ortodoxa prästseminariet. Modern hoppades innerligt att han skulle bli präst.

När Stalin som envåldshärskare många år senare besökte henne i Georgien, uttryckte hon sin besvikelse över att han aldrig skaffade sig det yrke hon hade önskat för honom. Det lär ha roat diktatorn väldigt mycket.

Det är mycket tveksamt om Stalin någonsin delade moderns ambitioner för honom. Men prästseminariet i Tbilisi var i praktiken en fattig och begåvad pojkes enda möjlighet att vidareutbilda sig i Georgien vid den här tiden.

Tsarregimen hade inget intresse av att upprätta universitet som skulle kunna bli till revolutionära eldhärdar i det oroliga Georgien. Välbärgade georgier var hänvisade till att skicka sina söner till universiteten i själva Ryssland. På så sätt hoppades regimen att de unga skulle bli russifierade.

Stalin på seminariet

Prästseminariet hade en lojal rysk ledning som de georgiska eleverna var i ständig konflikt med – så till den grad att en rektor på 1880-talet blev ihjälstucken av en elev.

Seminariet­ var fullt av upproriska ynglingar som grep sin enda chans att få en utbildning – utan att vara intresserade av det ­religiösa innehållet. I avsaknad av ett universitet blev seminariet faktiskt precis vad myndigheterna fruktade: en plantskola för revolutionärer.

Semina­riet var en internatskola med sträng disciplin. Undervisningen var för­utom ­religion koncentrerad på klassiska språk, historia och matematik, medan moderna­ språk och naturvetenskap inte fanns med på schemat.

Tidningar och världsliga romaner var förbjudna. Seminariets elever har i efterhand ­beskrivit skolan som en blandning av militärläger och fängelse. Regelbrott bestraffades med isolering i en särskild cell.

Eleverna var dock inte begränsade till att bara vistas i seminariebyggnaderna – ett par timmar per dag fick de röra sig fritt utomhus. Denna frihet använde sig många elever av, bland annat för att bilda­ hemliga studiekretsar.

Av protokollen framgår det att Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili var en uppstudsig elev som upprepade gånger straffades för att ha läst förbjuden litteratur och för att sakna respekt för lärarna och ledningen.

Razzior på studenternas rum var vanliga och ledningen fick dem att spionera­ på varandra. Det finns inga avgörande bevis – men starka indicier – på att den unge Stalin redan under studietiden var bra på att spela på två hästar och ange sina rivaler bland studiekamraterna. De tyckte att han var oerhört snarstucken – oskyldiga skämt besvarade han med knytnävarna.

Senare lär han ha sagt att det var semi­nariet och dess ”jesuitiska” metoder som gjorde honom till revolutionär: ”De spionerade, snokade, kröp in i våra själar och kränkte oss ständigt”, berättade han. På sätt och vis kan man säga att han var en riktig mönsterelev på seminariet – metoderna lärde han sig behärska till fullkomlighet.

Stalin satsar på revolutionen

Strax efter att han påbörjat sina präst­studier fick den unge Josef ett spirande­ intresse för marxismen, och han anslöt sig till en hemlig studiegrupp som leddes av en äldre elev. Men det låg inte för Josef att delta i något som andra­ ledde.­

Ganska snart splittrade han gruppen och startade en rivaliserande fraktion som lycka­des skaffa ett exemplar av Karl Marx bok Kapitalet – i rysk översättning, efter­som Stalin aldrig lärde sig tyska.

År 1898 bildades det Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet – grunden till det senare kommunistpartiet. Och Iosif­ Vissarionovitj Dzjugasjvili anslöt sig samma år till en georgisk grupp som var knuten till det nya partiet.

Gruppen kallade sig Mesame Dasi (Grupp Tre) och leddes av en före detta student vid prästseminariet. De unga revolutionärerna arrangerade även möten tillsammans med missnöjda järnvägsarbetare i Tbilisi.

I början gick Josefs studier på semi­nariet alldeles utmärkt, men hans revolutionära intressen krävde allt mer av hans tid. Han tycktes ha förlorat moti­vationen för att slutföra studierna och 1899 lämnade han seminariet utan exa­men.

I en senare legend om Stalin heter­ det att han blev utslängd för att ha bedrivit marxistisk verksamhet. Men mycket tyder på att han hade halkat så långt efter­ med studierna, och gjort sig till ovän med seminarieledningen i sådan­ grad, att han valde att förekomma en avstängning genom att gå självmant.

Han lämnade sina studier med ett grundmurat hat till seminariet, till kyrkan, borgerskapet, tsarismen och till auktoriteter i allmänhet. Ironiskt nog har man sagt att han under sin livstid förvandlade Sovjetunionen till en förstorad och grotesk variant av prästseminariet med spioneri, intriger, angiveri och isoleringsceller.

Han bytte bara ut Vår Herre mot Partiet och satte sig själv som den högsta auktoriteten. Och sedan lade han till arbetsläger, skenrättegångar, planerad hungersnöd och avrättningar med nackskott till lärarnas repertoar.