Ivan den förskräcklige och hans terrorstyrka

Ivan den förskräckliges terrorstyrka

Fyra män står orörliga i det grå morgondiset på gårdsplanen till ett ryskt gods. De lyssnar. Dundrande hästhovar närmar sig med hög fart. En av männen springer iväg för att varsko godsägaren som fortfarande ligger och sover bakom de fördragna fönsterluckorna.

Samtidigt bryter ryttarna fram ur diset. Svarta kappor fladdrar kring dem medan de driver sina svarta springare framåt i galopp mot den ryske adelsmannens gods. Männen på gården gör korstecknet, en av dem faller på knä. Tsarens skoningslösa mördare har anlänt.

De beridna, nattsvarta varelserna är den ryske tsaren Ivan IV:s privata poliskår, opritjniki. Med deras hjälp tänker den förbittrade tsaren en gång för alla göra upp med rikets inflytelserika adelsklaner, bojarerna.

Året är 1566 och när Ivans grymma dödsskvadron dyker upp någonstans i Ryssland, finns det två möjliga anledningar: Antingen har de kommit för att beslagta jord och vräka markägaren, eller också är deras ärende att mörda ännu en adelsman på tsarens order.

Och Ivan ger många order: hans hat gentemot adeln tycks vara gränslöst. Adelsklanerna har nämligen utgjort ett ständigt hot mot Ivan under hela hans liv.

Ivan den förskräcklige blir galen av sorg

År 1547 hade Ivan krönt sig själv till tsar, och bojarerna hade erkänt honom som härskare över det ryska riket. Men när Ryssland år 1560 drabbas av torka och hungersnöd samtidigt som mongoliska khaner angriper territorierna i söder – och Sverige, Polen-Litauen och de tyska hansestäderna blockerar den ryska handeln till sjöss – får tsaren inget stöd från sina adelsmän.

Bägaren som får droppen att rinna över är att tsarens älskade hustru, Anastasia Romanova, dör efter en långvarig och mystisk sjukdom. Ivan är tvärsäker på att bojarerna har förgiftat henne. Den ödmjuka Anastasia hade haft en lugnande inverkan på den obalanserade tsaren, och när hon går bort blir Ivan ursinnig och galen av sorg.

Inför ögonen på hovet dunkar han huvudet i golvet och slår sönder möblerna i tronsalen. Därefter låter han tortera och avrätta en handfull adelsmän.

Samtidigt som tsarens depression och paranoia förvärras har hans närmaste vän och rådgivare, adelsmannen Andrej Kurbskij, anslutit sig till ärkefienden kung August av Polen-Litauen och gått till anfall mot Ryssland med en stor armé. Förräderiet tycks bli det som får Ivan att ge upp allt.

År 1564 lämnar han tronen i Kreml och flackar omkring i riket under ett års tid. Hans undersåtar är chockade över abdikationen. Bojarrådet kan nämligen inte regera riket utan Ivan. De sänder ut en delegation för att be honom komma tillbaka.

Ivans triumf är ett faktum. Han går med på att återvända, mot att han får den suveräna makten över riket. Under Moskvas röda kvällshimmel rullar han och hans följe in genom Kremls portar i skramlande vagnar. Året är 1565.

Ivan den förskräcklige inleder sin fasansfulla hämnd

Kyrkans män och adeln blir oroliga när de får se Ivan. Han är fläckvis skallig, det långa pipskägget har ändrat färg från svart till vitt, och blicken är glansig. Adelns onda aningar kring tsarens mentala hälsa blir snart besannade.

Ivans första beslut sedan han återvänt till tronen är att dela riket i två delar: ett slags stat i staten, Opritjnina, som betyder ”änkans del” – och det övriga riket som han regerar i samarbete med ett råd av adelsmän.

Han bildar även en specialstyrka om 1 000 man som ska skydda hans personliga stat – de skoningslösa opritjniki. Tsarens terrorregim har börjat.

Tsarena hämnande hantlangare

Ivans stat består till en början av områden kring städerna Tver och Novgorod, men växer sig snart större i centrala områden i både Moskva och övriga Ryssland.

Överallt känner man igen Ivans hantlangare på deras uniformer: grova, svarta tunikor med breda, mörka läderbälten och svarta kappor. På sina svarta hästar dyker de upp var som helst i byarna och på de adliga godsen.

De bär sina svarta fanor med bild på ett hundhuvud och en kvast. Hundhuvudet symboliserar att de vaktar tsaren, och kvasten ska sopa riket rent från tsarens fiender.

Ivan utser sina hantlangare bland de lägre klasserna och inom militären – ingen opritjnik får sin position på grund av fina anor eller mycket pengar. På så vis har Ivans mördarsoldater honom att tacka för allt, och deras lojalitet saknar gränser. Var och en av dem har svurit en helig trohetsed till tsaren.

Antalet ”tsarens hundar” ökar med tiden till 6 000 och organiseras som en milis med ledare och befälhavare. Ivan tillåter sina män att ”driva in skatt” i områdena de kontrollerar – vilket i praktiken betyder att de får plundra ortsbefolkningen. Den som protesterar blir piskad. I synnerhet adeln faller ofta offer för Ivans styrkor.

Hundratals adelsmän får sina egendomar konfiskerade och blir deporterade söderut – i vissa fall går det städat till, men ibland blir adelsfamiljerna brutalt utslängda och berövade allting.

Ivan drar sig inte för att släppa lös sin mördarkår mot vilken stad eller vilken adelsman som helst när han börjat misstänka förräderi. Han ser fiender och konspirationer överallt. Men tsaren är djupt religiös och kräver att varenda misstänkt ska bekänna sina synder innan straffet verkställs. Och även om det är ett hårt jobb att tvinga fram erkännanden ur Ivans många oskyldiga offer, gör hans hejdukar sin herre till lags med hjälp av sina tortyrkammare.

Ivan den förskräcklige etablerar egen klosterorden

Ivan gör fästningen Alexandrova Sloboda knappt 10 mil nordöst om Moskva till huvudstad i sin nyetablerade stat. Borgen är synnerligen säker. Palatsområdet med ett stencitadell ligger skyddat bakom vallar och vallgravar. I palatset ingår även ett terem för tsarens konkubiner, baracker till hans män, fängelsehålor och tortyrkammare och en ny, murad kyrka med ett kors fastsatt på varenda mursten. Förutom en mängd vaktkurer finns det även två höga utkikstorn. All in- och utfart måste godkännas och alla måste bära särskilda identitetshandlingar som utfärdas vid ingången.

Innanför vallarna lever Ivan och 300 utvalda opritjniki i ett slags perverterat kloster: tsaren är ”abbott” och hans brutala drängar är ”munkar”. En italiensk köpman beskriver Ivan i hans självcentrerade munkliv:

”Långsamt och med stor värdighet skred den ryske tsaren fram genom salen, beledsagad av fyra tjänare i munkkåpor och med stora silveryxor över sina axlar.”

Italienaren lägger även märke till Ivans asketiska livsstil. Klockan fyra stiger alla upp och ber morgonbön till gryningen. Under gudstjänsten sjunger, ber eller läser Ivan högt med sådan inlevelse att han ofta slår pannan blodig då han kastar sig ned på golvet i extas över liturgins skönhet.

Därefter konfererar Ivan med sina rådgivare och utfärdar dagens blodigaste order, berusad av morgonandaktens andlighet.

Klockan åtta är det mässa igen, och klockan tio samlas alla för dagens första måltid. Under måltiden läser Ivan högt ur helgonböckerna eller annan uppbygglig litteratur, och han äter inte själv förrän hans ”munkar” har ätit och druckit. På hans order delas resterna generöst ut till de fattiga på torget.

Eftermiddagen ägnar Ivan åt statsangelägenheter – om han inte tar en sväng till fängelsehålorna för att se på när någon fånge torteras.

”Aldrig var han så lycklig i sin tillvaro som då”, berättar ett ögonvittne. ”Ofta sprutade blod upp i ansiktet på honom, men det tycktes inte störa honom alls. Tvärtom ropade han nöjt hoyda, hoyda” – ett rop som mongoliska ryttare använder för att mana på sina hästar.

Ivan den förskräcklige tvingar kyrkan till tystnad

Ivans blandning av religiös fromhet och hårresande grymhet leder till kritik från oväntat håll: den ortodoxa kyrkan. Sedan Ivans kröning har kyrkan utgjort ett pålitligt stöd för Ivan; genom att låta kyrkan erkänna Ivan som ”Guds hand på jorden” har tsaren samtidigt tilldelat kyrkan både makt och status.

Partnerskapet mellan stat och kyrka ska komma att bestå i flera hundra år, men just nu är alliansen mellan tsaren och kyrkan i fara. Ryska kyrkans överhuvud, ärkebiskopen Filipp, är en stark personlighet som äcklas av Ivans förvrängda version av den ortodoxa tron. ”Ingen kristen tsar har rätt att behandla människor som djur”, förmanar han.

Ivan blir ursinnig. Han anklagar kyrkan för förräderi och magi och vill låta bränna ärkebiskopen på bål. Men när både kyrkans ledare och bojarrådet protesterar, skickar Ivan i stället ut Basmanov, en av opritjnik-ledarna, i ”ett ärende”.

Basmanov och ett antal män dundrar in mitt under Filipps gudstjänst, sliter av honom hans kyrkokläder, klär på honom en gammal trasig säck och kastar ut honom på en släde. Filipp släpas därefter runt i halva riket innan han slutligen hamnar i en fängelsehåla i klostret Otroch i staden Tver. Sedan vågar kyrkan aldrig mer kritisera Ivan.

Paranoian blossar upp hos Ivan den förskräcklige

Ryktet om Ivans brutala regim sprider sig snabbt till Europa. Det påstås att hans opritjniki äter barn. Den sofistikerade adeln i Europa våndas mest över hans behandling av de ryska adelsklanerna.

När Englands sändebud Anthony Jenkinson kommer till Moskva år 1566 skriver han hem till drottning Elisabet I: ”Denne kejsare av Moskovia (ett europeiskt namn på det ryska riket, red.) har nyligen farit med stor grymhet mot sina adelsmän genom att döda dem, piska dem och förvisa dem.”

Ivan försöker släta över det hela. Handeln med Europa är för tsaren nyckeln till Rysslands framtid och han har nyligen ingått ett gynnsamt avtal om pälsexport till England. Men Ivan behöver inte oroa sig för Jenkinsons rapport. Drottningen tar uppgifterna med ro; de ryska pälsarna är för bra för att gå miste om. Dessutom kämpar hon själv mot en intrigant adel och hyser viss förståelse för Ivan.

Tsarens djupa religiositet gör också intryck på den ogifta ”jungfrudrottningen” som vill framstå som ”Guds hustru på jorden”. Utöver handelsavtalet sluter hon ännu ett avtal med Ivan: Om en av dem får problem ska den andre ge asyl.

Pälshandeln är räddad, men fördrivningen av adelsfamiljer vållar allt större problem i Ivans rike. På lokal nivå är det nu oerfarna opritjniki som ska organisera militären och sköta bestraffningar av kriminella, men de har inte adelns insikt i, eller intresse av, hur landet ska skötas. Mest av allt ägnar de sig åt att själva roffa åt sig rikedomar.

Kriminalitet och kaos breder ut sig, ekonomin är usel och vid Ivans stort upplagda landstingsmöte år 1566 vädjar adeln till Ivan att han ska avskaffa sin personliga stat. Som motprestation erbjuder de sig att stötta tsaren i hans hopplösa krig i Livland (i nuvarande Estland och Lettland) där han krigar mot Sverige och Polen-Litauen för att få tillgång till handeln på Östersjön.

Men Ivan vägrar. Hans paranoia blir allt värre och göds av en rad olyckliga omständigheter. Först tar sig en förrädare, klädd som opritjnik, in i fortet Izborsk tillsammans med 800 litauiska soldater. Därefter blir Ivans andra hustru, Maria, förgiftad och dör.

När Ivan dessutom får rätt i sina misstankar om en konspiration mellan staden Novgorod och Polen-Litauen, är måttet rågat. Staden ska få sota för sitt förräderi!

Ivan den förskräcklige på jakt efter skoningslös hämnd

År 1570 sänder tsaren in samtliga dödsbrigader av opritjniki i Novgorod, där de plundrar och mördar dygnet runt. Närmare 3 000 personer dödas. Efter slakten beslutar tsaren att flytta straffexpeditionen till staden Pskov längre söderut.

Men när han kommer dit har invånarna ställt fram bord med bröd och salt som en ödmjuk välkomstgest till tsaren, och de står på knä i snön när Ivan far genom staden.

Tsaren blir villrådig. Han deltar i en gudstjänst i Treenighetskyrkan i staden och ber länge vid furst Vsevolods grav. Fursten var en 1200-talshjälte från trakten och vid graven hänger hans stora svärd med texten: ”Till ingen överlåter jag min heder”. Ivan stirrar länge på svärdet.

Han tolkar orden som en bekräftelse på att hans hämnd är rättmätig, och skyndar ut. Han låter avrätta 40 ämbetsmän och bränna flera av kyrkans män på bål. Men Ivan börjar tappa förtroendet för sina opritjniki. Kåren är infekterad av konspirationer mot Ivan och inbördes strider. Tsaren måste rensa upp.

Ivans opritjniki får en sista chans att visa vad de går för när den mongoliske khanen Devlet Giray skickar trupper till angrepp mot Moskva. Devlet Giray härskar över Krim, där Ivan har erövrat städerna Kazan och Astrachan. Men nu är Moskva försvagat eftersom Ivan låtit döda hälften av invånarna, och hans soldater befinner sig vid kusten i Baltikum. Hämndlystna krimtartarer dundrar över de centralryska stäpperna med kurs mot Moskva.

Ivan inser att fienden är på väg, och försöker mobilisera. Han ger order till den siste duglige general han ännu inte tagit livet av: Michail Vorotjunskij. Generalen förordar en försvarslinje av snabbt uppförda befästningsverk som ska stoppa mongolerna. Men innan planen hinner sättas i verket dyker Devlet Giray upp med 40 000 man.

Ivan den förskräcklige flyr

Vorotjunskij skrapar ihop en styrka på omkring 50 000 man som ska försvara huvudstaden. Ivan själv och hans garde på omkring 1 500 män tågar mot Moskva men får meddelanden om att Devlet Giray befinner sig knappt tre mil från hans hem, Alexandrova Sloboda.

Fylld av dödsångest skyndar Ivan i stället till Volgoda. Därifrån tänker han resa med båt upp till Vita havet och fly över Atlanten för att gå i exil i England.

Tsarens paniska flykt har en demoraliserande inverkan på armén. När krimtartarerna tar sig över Moskvafloden den 24 maj 1571 och bränner ned opritjnikis baracker, finns det ingen där som kan stoppa dem. Det blåser friskt och elden sprids därför med rasande fart. Moskva brinner ned till grunden. Tatarerna drar sig till sist tillbaka till stäpperna, med tusentals ryska fångar.

Ivan börjar genast leta efter syndabockar för att försöka släta över sin egen feghet. I tsarens ögon har hans opritjniki visat sig vara hopplöst odugliga och helt oförmögna att hålla staden. Vilka eländiga amatörer!

År 1572 upplöser Ivan sin stat i staten och sin hatade terrorstyrka. ”Envar som gör sig skyldig till att tala om Opritjnina, skall kläs av till livet och piskas med en knut”, lyder det i ett nytt dekret. Och de opritjniki som fortfarande tjänstgör hos tsaren ska hädanefter kallas för ”hovfolk”.