Kronstadts matroser och bolsjevikernas ledning

Hjältarna fick nog: Matroser förklarar Lenin krig

År 1921 gör matroserna på flottbasen Kronstadt uppror. Samma män som utgjorde oktoberrevolutionens elitstyrka år 1917 svälter och försöker nu störta Lenins diktatur. Den unga sovjetstaten gör allt för att bekämpa upprorsmakarna.

År 1921 gör matroserna på flottbasen Kronstadt uppror. Samma män som utgjorde oktoberrevolutionens elitstyrka år 1917 svälter och försöker nu störta Lenins diktatur. Den unga sovjetstaten gör allt för att bekämpa upprorsmakarna.

Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

Matroserna på flottbasen Kronstadt vet att bolsjevikernas angrepp är nära förestående. Den här morgonen, den 8 mars 1921, innan den bleka solen lyser upp den isbelagda viken utanför Petrograd, är rödgardisterna på väg.

Tusentals lätt framåtböjda unga kadetter, kamouflerade med vita kappor, skyndar fram över isen mot basen.

De 14 000 matroserna följer spänt angriparna med blicken. Ingen på befästningarna vill skjuta, men när det står klart att kadetterna inte tänker stanna kommer ordern om att öppna eld. Matroserna avfyrar sina vapen.

Kadetterna, som inte har någonstans att ta skydd ute på isen, mejas ner. Mitt under den ojämna striden blåser emellertid en snöstorm upp. De kadetter som fortfarande lever använder muren av virvlande snö för att fly tillbaka mot land – men förgäves.

Inne på land ligger nämligen bolsjevikernas mest fanatiska och skrupelfria trupper beredda. Med sina kulsprutor skjuter de mot sina egna, som tvingas vända om.

Rödgardister angriper Kronstadt över isen år 1921.

Cirka 80 procent av rödgardisterna som syns här på isen miste livet under det första angreppet mot Kronstadt.

© SZ-Photo/Imageselect

Ett av ögonvittnena i Kronstadt var matrosen Stepan Petritsjenko, som senare beskrev bolsjevikernas misslyckade anfall: ”När morgonen kom och stormen bedarrade nådde bara de ynkliga resterna, iklädda vita kappor, fram till oss. De var utmattade och hungriga och kunde knappt gå.”

Liksom de övriga matroserna på Kronstadt vet emellertid Stepan Petritsjenko bara alltför väl att bolsjevikernas nederlag i dag inte kommer att hindra dem från att göra ett nytt försök i morgon.

Bara några år tidigare utgjorde Kronstadts hårdföra matroser Lenins mest lojala garde och hyllades som ryggraden i den revolutionära kampen. Nu såg bolsjevikledaren i stället dem som sina farligaste motståndare. Kronstadts matroser skulle utplånas.

Matroser gjorde myteri

År 1917 drogs sjömännen på Kronstadt in i en av historiens mest epokgörande händelser. Ända sedan 1700-talet hade Kronstadt skyddat inseglingen till Petrograd, tsarens huvudstad vid Finska viken.

Samtidigt var huvudön Kotlin en bas för ryssarnas Östersjöflotta. På Kronstadt och de tillhörande befästa öarna fanns tusentals matroser i ett välorganiserat minisamhälle.

”Situationen är allvarlig. Anarki råder här i huvudstaden.” Telegram till tsaren om upproret i Petrograd i februari 1917

Sammanhållningen gjorde att de 27 000 matroserna och de 13 000 civila arbetarna på Kronstadt utvecklade starka politiska åsikter. När Petrograds arbetare i februari 1917, under landets tredje krigsvinter, reste sig i protest mot de usla levnadsvillkoren, stod matroserna beredda med sitt stöd.

Tsar Nikolaj II befann sig inte i huvudstaden, så den 26 februari skickade ordföranden för duman, Rysslands rådgivande församling, ett desperat telegram till monarken: ”Situationen är allvarlig. Anarki råder här i huvudstaden.”

Samma dag sköt utkommenderade soldater in i folkmassan, ett illdåd som fick andra trupper att ge sitt stöd åt demonstranterna i huvudstaden.

Deras ivrigaste anhängare var matroserna på Kronstadt. De gjorde myteri och mördade Östersjöflottans högste ledare, amiral Adrian Nepenin, samt Robert Viren, kommendanten för flottbasens militärhögskola, som höggs ihjäl mitt på Ankartorget, basens centrala torg.

Även den högste officeren på kryssaren Aurora avrättades. Resten av basens officerare flydde, varefter Kronstadt blev en samlingspunkt för Petrograds revolutionärer.

Kronstadt skyddade Sankt Petersburg mot angrepp.

Kronstadt upprättades år 1704 och byggdes fortlöpande ut under åren som följde. Illustrationen visar flottbasen så som den såg ut omkring år 1850.

© Heritage Images/Getty Images

Tsar Peters gamla bålverk var praktiskt taget ointagligt

Kronstadt uppfördes för att motstå alla angripare utifrån. Konstruktörerna gjorde det emellertid avsiktligt svagt mot angrepp från land.

Cirka 25 kilometer öster om Sankt Petersburg ligger ön Kotlin. Där lät tsar Peter den store år 1704 inrätta ett fort och flottbasen Kronstadt, som skulle skydda inseglingen till hans nybyggda huvudstad Sankt Petersburg.

På vintern täcks Finska viken av is, vilket ryssarna drog nytta av för att bygga ut försvarsverket. Tusentals stenfyllda träramar bogserades över det istäckta havet och sänktes ner i vakar i isen.

På så vis skapades ett antal småöar, på vilka mindre fort uppfördes. Därmed stängdes sjövägen till Sankt Petersburg av. Den enda vägen till staden var via två smala, navigerbara kanaler, som båda skyddades av de många forten.

Under årens lopp fortsatte man att utöka vikens försvar med ytterligare småfort och kanonbatterier. Kronstadts försvar var emellertid enbart riktat västerut, medan den motsatta sidan var i princip oskyddad.

Om en fiende mot alla odds lyckades inta sjöfortet kunde kanonbatterier längs kusten därmed relativt enkelt beskjuta Kronstadt. När matroserna på Kronstadt år 1921 inledde sitt uppror mot bolsjevikerna blev just den detaljen problematisk.

Alla var emellertid inte lika begeistrade över matroserna: ”Flocken hade samma psykologi som ett trasproletariat, ett lag som i högre grad utgör en fara än ett stöd för en revolution”, mindes en bolsjevik många år senare.

Några dagar efter upproret i Petrograd abdikerade tsaren och överlämnade styret åt en tillfällig regering. Några veckor senare återvände en revolutionär exilpolitiker till Ryssland med en plan, i vilken Kronstadts matroser kom att spela en avgörande roll. Hans namn var Vladimir Lenin.

Revolutionens superstjärnor

Lenin nöjde sig inte med tsarens abdikation. Som bolsjevikernas ledare motsatte han sig öppet regeringen och krävde att all makt skulle överlämnas åt de så kallade sovjeterna, det stora antal bonde-, arbetar- och soldatråd som bildats efter februarirevolutionen.

”Ett väpnat uppror är oundvikligt och tiden är mogen för det.” Resolution från bolsjevikernas centralkommitté i oktober 1917

Den viktigaste var Petrogradsovjeten, som leddes av Lev Trotskij. Efter att ha avvaktat i flera månader beslutade bolsjevikerna på hösten 1917 att skrida till verket: ”Ett väpnat uppror är oundvikligt och tiden är mogen för det”, löd det från bolsjevikernas centralkommitté.

Den 25 oktober 1917 inleddes revolutionen. I Petrograds hamn låg fem jagare med bolsjevikvänliga besättningar. De övriga matroserna på Kronstadt, som nu skötte sig själva, stöttade upproret.

Bolsjevikernas rödgardister vällde ut på gatorna för att inta Petrograds viktiga byggnader och knutpunkter. Matroserna ombord på Aurora manövrerade den tunga kryssaren uppför Neva till Nikolajbron, en av stadens viktigaste flodövergångar.

Kryssaren Aurora avfyrade det skott som blev starten för stormningen av Vinterpalatset.

Kryssaren Aurora fyllde en viktig funktion i bolsjevikernas maktövertagande. Fartyget är i dag ett museifartyg.

© Shutterstock

Bara åsynen av örlogsfartyget fick de regeringstrogna trupperna att ge sig av, så nu kontrollerade upprorsstyrkorna samtliga broar. Under tiden höll regeringen krismöte i Vinterpalatset i centrala Petrograd.

När bolsjevikerna närmade sig palatset lämnade majoriteten av de försvarande soldaterna byggnaden. Klockan 21.45 på kvällen avfyrade Aurora sin främre kanon som signal till stormningen av palatset.

De sista soldaterna i palatset gav upp, vilket innebar att bolsjevikerna hade lyckats med oktoberrevolutionen. Alla visste att det inte hade varit möjligt utan Kronstadts matroser, som med ens blev oktoberrevolutionens superstjärnor.

Lenin kallade dem ”de rödaste av de röda”, medan Lev Trotskij utropade matroserna till ”revolutionens ära och stolthet”.

Båda männen kom dock bittert att ångra sina lovord.

I oktober 1917 stormade bolsjevikerna Vinterpalatset i Petrograd.

Kronstadtmatrosernas deltagande i oktoberrevolutionen fick Lenin att överösa dem med lovord.

© Universal History Archive/UIG/Bridgeman Images

Friheten försvann

En kort tid efter bolsjevikernas maktövertagande bröt ett inbördeskrig ut. Tsaranhängare, tidigare officerare och antikommunister slog sig samman och tog med stöd från utlandet upp kampen mot bolsjevikerna.

Majoriteten av Lenins röda armé utgjordes av arbetare och bönder, som aldrig tidigare hade använt ett gevär. Därför blev Kronstadts disciplinerade och stridsvana matroser bolsjevikernas stormtrupper.

”När vi återvände hem frågade våra föräldrar varför vi stred för förtryckarna.” En matros om sitt stöd för bolsjevikerna, som höll ryssarna i ett järngrepp

Under ett nästan tre år långt inbördeskrig stred Kronstadts sjömän för revolutionen, men med tiden insåg de sanningen om Lenins nya stat.

”Under många år dolde bolsjevikernas censur det som hände där hemma medan vi stred vid fronten eller befann oss till sjöss”, mindes en ung matros.

”När vi återvände hem frågade våra föräldrar varför vi stred för förtryckarna. Det fick oss att tänka efter.”

Folket hade uthärdat tre år av ”krigskommunism” med beslagtagna grödor och livsmedelsransonering, men trots att inbördeskriget nu var över svälte folket fortfarande, och bolsjevikerna lättade inte på sitt järngrepp.

I februari 1921 rapporterades om inte färre än 155 bondeuppror runtom i landet och i Kronstadt började matroserna öppet kritisera Lenins politik.

”Sjömännen i Kronstadt blev övertygade om att bolsjevikerna, som kallade sig en ’bondemakt’, i själva verket var böndernas värsta fiender”, stod det år 1921 att läsa i en tidningsartikel skriven av bland andra matrosen Stepan Petritsjenko.

Även i Petrograd utbröt strejker och uppror. Som svar skickade bolsjevikerna rödgardister, som brutalt slog ner alla protester.

Upprorets anda hade dock spridit sig till Kronstadt. Den 28 februari antog matroserna en resolution ombord på slagskeppet Petropavlovsk. De krävde press- och yttrandefrihet för alla, en rättvis fördelning av livsmedelsransonerna och frigivning av alla politiska fångar.

Slagordet löd: ”All makt åt sovjeterna, inte partiet!”

Röda armén i krig mot kapitalister och imperialister.

Bolsjevikerna såg sig själva som Rysslands frälsare i kampen mot kapitalister och imperialister.

© CPA Media Pte Ltd/Imageselect

Nio blodiga år gav bolsjevikerna makten

Avsaknad av konstitutionella rättigheter, svält och misslyckade krig fick ryssarna att resa sig mot tsaren. I kulisserna väntade bolsjevikerna på sin chans – och de ville inte dela makten med andra. (Datumen anges enligt den julianska kalendern, som då gällde i Ryssland.)

Den 17 oktober 1905

Polisvåld utlöser revolution
Efter polisens brutala beskjutning av en fredlig demonstration tidigare under året utlovar tsar Nikolaj II konstitutionella rättigheter och införande av ett parlament.

Den 19 juli 1914

Tyskland förklarar krig
Första världskriget bryter ut, men Ryssland är oförberett. Under de tre följande åren förlorar landet cirka 5,5 miljoner soldater.

Den 23 februari 1917

Februarirevolutionen
Cirka 1 300 demonstranter dödas i samband med protester mot kriget. Tsar Nikolaj II abdikerar och överlämnar makten åt en tillfällig regering.

Den 25 oktober 1917

Oktoberrevolutionen
Bolsjevikerna tar kontroll över Petrograd och avsätter den tillfälliga regeringen. Under de kommande månaderna tar bolsjevikerna makten överallt i Ryssland.

Juni 1918

Inbördeskrigets helvete
År 1918 bryter inbördeskriget mellan de så kallade röda och vita styrkorna ut. Under de därpå följande två åren mister uppemot tio miljoner ryssar livet i kriget, som slutar år 1920 med seger för bolsjevikerna.

Den 17 mars 1921

Kronstadtupproret slås ner
Matroserna på Kronstadtbasen gör uppror mot bolsjevikernas diktatur. Upproret slås ner efter nio dagars blodiga strider.

Kapplöpning mot tiden

Kronstadtupprorets ledare blev Stepan Petritsjenko. Den 30-årige matrosen hade bara två års skolgång och talade med tydlig ukrainsk accent, men folk förstod hans rättframma ord och de tilltalades av den revolutionära glöden i hans ögon.

Några dagar efter matrosernas resolution kom bolsjevikernas svar: ”Det är uppenbart att Kronstadtupproret planerades i Paris och organiserades av den franska underrättelsetjänsten”, löd deras uppenbara lögn.

Den 6 mars knastrade det till i radion ombord på Petropavlovsk. Det var Trotskij, krigsministern själv, som krävde att alla i Kronstadt skulle lägga ner vapnen: ”Endast de som kapitulerar villkorslöst kan räkna med Sovjetrepublikens nåd. Detta är den sista varningen.”

Matroserna tänkte emellertid inte ge sig, så nu inleddes de hektiska förberedelserna inför försvaret. Kronstadt låg mitt i Finska viken. Mellan Kronstadt och fastlandet var mindre fort utplacerade på ett antal småöar. Slagskeppen Petropavlovsk och Sebastopol låg fastfrysta i vinterisen i Kronstadts hamn.

Fort Alexander och Kronstadt skyddade Finska viken.

Runt Kronstadt låg ett antal fort som anlagts på konstgjorda öar. Det här är Fort Alexander, som hade närmare 150 kanoner.

© Shutterstock

Med totalt 28 tunga kanoner hade fartygen stor eldkraft. Örlogsfartygen och fästningen bemannades av 14 000 matroser. Därutöver anmälde sig 2 000 civila frivilligt.

Många av dem räknade med att resten av landet skulle resa sig mot bolsjevikerna. Sanningen var dock att matroserna var ensamma. Det var inte upprorsmakarna som mobiliserade, utan bolsjevikerna.

Från hela landet rullade tåg med utvilade soldater och artilleri till Petrograd. Bolsjevikerna hade bråttom att slå ner upproret. Så snart isen smälte skulle slagskeppen vara fria, och då hade Kronstadt blivit ointagligt.

Därför planerade bolsjevikerna ett angrepp över isen. På den kortaste sträckan mellan Kronstadt och fastlandet var avståndet fem kilometer – en lång och farofylld sträcka, men det lät sig göras.

Den 7 mars 1921 skrev anarkisten Alexander Berkman från Petrograd att han hörde åska: ”Med ens inser jag att det är artillerield. Klockan är sex på kvällen. Kronstadt är under attack!”

Stormningen av Kronstadt

Angreppet följde natten därpå. Iklädda vita kappor anföll bolsjevikerna från norr och söder.

De framstormande rödgardisterna fångades dock i elden från fortens kulsprutor, och när de försökte dra sig tillbaka besköts de av sina egna. Angreppet var en katastrof.

I nästa dags utgåva av Kronstadts egen tidning vände sig upprorsledaren Petritsjenko direkt till angriparna: ”Vi är tvungna att försvara det arbetande folkets rättvisa kamp och skjuta – skjuta mot våra bröder, som sändes till en säker död av kommunisterna, som har ätit sig feta på folkets bekostnad.”

Under de följande dagarna fortsatte angreppen – och slogs tillbaka varje gång. Med tiden blev dock matroserna alltmer utmattade. Petritsjenko skrev om tröttkörda vakter vid isen ”i blåst och snöstorm och sträng köld”.

På land förberedde bolsjevikerna det slutliga angreppet med stormtrupper. Varje natt svepte Kronstadts sökarljus över isen – och natten till den 17 mars fick vakterna syn på vitklädda soldater som närmade sig forten.

Ett stort antal av Kronstadts matroser slutade i Sovjetunionens många fångläger.

Många av Kronstadts matroser hamnade i Sovjetunionens fångläger, bland dem Stepan Petritsjenko.

© Album/Ritzau Scanpix

Bolsjevikerna tog hämnd

Efter bolsjevikernas seger hamnade upprorsledaren Petritsjenko och tusentals andra i Finland. De flesta gick ett dystert öde till mötes.

Efter nederlaget flydde omkring 8 000 av Kronstadts försvarare till Finland, där Röda korset delade ut mat. Med tiden fick vissa av dem jobb, men de flesta levde eländiga liv och lyckades aldrig anpassa sig.

När Lenin erbjöd dem amnesti tackade många av dem ja och återvände hem. De slutade emellertid i bolsjevikernas fångläger. Till skillnad från många andra stannade Stepan Petritsjenko kvar i Finland. År 1925 skrev han i en artikel om upproret: ”Vår revolution var ett spontant försök att slippa ifrån bolsjevikernas förtryck.”

Trots det lär han emellanåt ha arbetat som agent för Sovjetunionens räkning. När Finland anfölls av Stalins arméer år 1939 hjälpte Petritsjenko flera sovjetiska grupper i Finland innan han fängslades av finländarna år 1940. Fyra år senare frisläpptes han, men år 1945 blev han utlämnad till Sovjetunionen.

Där dömdes han till tio år i arbetsläger ”för deltagande i en kontrarevolutionär terroristorganisation samt medlemskap i Finlands underrättelsetjänst”. Två år senare dog Petritsjenko i ett sovjetiskt fångläger.

Resten av sökarljusen tändes och lysraketer steg till väders. Enligt en soldat ”förvandlades natten till dag”. Ljuset avslöjade täta rader av rödgardister, som följde strax bakom stormtrupperna.

Trots stora förluster kämpade bolsjevikerna sig fram och tog sig omsider igenom huvudporten till Kronstadt.

På de trånga gatorna väntade ett veritabelt helvete. Från husens fönster sköt försvararna på rödgardisterna, vars lik hopade sig på gatorna.

Övermakten var emellertid för stor och snart följde rena hämndaktioner. Matroser, civila och kvinnor sköts ihjäl på gatorna. Endast besättningarna ombord på slagskeppen fortsatte strida.

Klockan 23.50 den 17 mars skickade bolsjevikledarna ett triumferande telegram till Petrograd: ”De kontrarevolutionära fästena ombord på Petropavlovsk och Sebastopol har tillintetgjorts.”

Strax före stormningen av fartygen flydde Petritsjenko och många andra över isen. Allt hopp var nu ute. Dygnet därpå tog sig minst 8 000 upprorsmän från den dödsdömda flottbasen till Finland.

Siffrorna är osäkra, men sannolikt dödades, sårades eller tillfångatogs totalt 4 000 upprorsmän. Bolsjevikernas förluster var ännu större. Totalt förlorade de minst 10 000 soldater i striderna.

Kronstadtupproret blev det sista stora upproret mot bolsjevikerna.