Gorbatjov fälldes av Stalins smutsiga hemlighet

Nu är Gorbatjov säker på sin sak: Han är utsatt för en kupp. Nationens ledare skyndar ut på verandan och berättar för sin hustru Raisa. ”Jag tänker inte dra mig tillbaka. Jag vägrar att ge mig för utpressning och hot”, säger han.

Gorbatjov vet att konservativa krafter inom kommunistpartiet umgås med planer på att avsätta honom, men trots att han fruktar för sitt liv tänker han inte göra det enkelt för kuppmakarna. De följande timmarna och dagarna lär visa om hans reformer kommer att släppas fram eller om han kommer att bli avrättad, så att Sovjetunionen kan återgå till Stalinårens förtryck.

Glasnost började i Kanada

År 1983, då eran Gorbatjov kan sägas ha börjat, hade Sovjetunionen varit en diktatur i 66 år. Supermakten styrdes med järnhand av kommunistpartiet, som var det enda tillåtna partiet. Kritiker fängslades, pressen censurerades och ingen fick lov att lämna landet utan statens tillstånd.

Michail Sergejevitj Gorbatjov var med sina 52 år yngst i politbyrån, kommunistpartiets främsta organ, som fattade alla viktiga beslut.

Kom i kalla krigs-stämning

I maj 1983, mitt under kalla kriget , sändes Gorbatjov på officiell resa till Kanada för att dra lärdomar av landets effektiva jordbruk. På flygplatsen i Ottawa togs han emot av den sovjetiske ambassadören Aleksandr Jakovlev. De hade bara träffats ett par gånger på 1970-talet, men det uppstod snabbt en öppenhjärtig relation dem emellan.

Medan de flög över Kanadas stora vidder i ett litet chartrat propellerplan och vandrade på landets bördiga åkrar, fann Gorbatjov och Jakovlev att de båda var intresserade av att förändra kommunismen. De ville se ett slut på terrorn, tystnaden och eländet. Framtidens kommunism skulle bygga på god moral och rättvisa, tyckte de båda männen.

Efter hemkomsten fick Gorbatjov ambassadör Jakovlev hemkallad till en position som chef för en tankesmedja, så att den driftige politikern skulle finnas nära till hands när Gorbatjov försökte ta makten.

Jakovlev hjälpte till att skriva de första talen som skissade upp perestrojka (omvandling) och glasnost (öppenhet), som Gorbatjov ville bygga framtidens Sovjetunionen på. I mars 1985, då den åldrande ledaren Konstantin Tjernenko dog, öppnades dörren till makten.

Utrikesminister Andrej Gromyko offentliggjorde att politbyrån enhälligt hade valt Gorbatjov till generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistparti. Därmed blev Gorbatjov den yngste sovjetiske ledaren sedan Lenin. Gorbatjov gav genast Jakovlev en plats i politbyrån, så att han kunde förverkliga deras gemensamma planer.

Den nye generalsekreteraren lät pensionera flera konservativa medlemmar av politbyrån och ersatte dem med yngre, reformvänliga förmågor, däribland den georgiske partiledaren Eduard Sjevardnadze. Gorbatjov hämtade även hem Boris Jeltsin, den sibiriske bulldozern från Sverdlovsk, till Moskva.

Framför sig hade de en hård kamp mot konservativa krafter inom partiet, för deras reformer gick bland annat ut på att införa viss demokrati och att avskaffa presscensuren.

Ny ledare vågade möta folket

Sovjetunionens invånare märkte direkt att deras nye ledare var annorlunda. I Leningrad (Sankt Petersburg) tog han sig tid att stanna och prata med sitt hårt prövade folk.

”Vad tycker ni?” ropade han ut över folkmängden.

Vissa av dem svarade: ”Vi lyssnar på dig. Fortsätt som du har börjat.”

När paret Gorbatjov landade i Nisjnevartovsk för att besöka den sibiriska oljeindustrin samlades arbetarna för att få en skymt av generalsekreteraren och hans eleganta fru. Tv-kameror följde dem överallt.

Under sina resor insåg Gorbatjov hur illa ställt det var med levnadsstandarden i Sovjetunionen.

En kort tid efter Sibirienresan sjönk oljepriserna kraftigt, vilket förvärrade den ekonomiska krisen. Det såg illa ut för Gorbatjov. Hans första stora reform blev en jätteflopp. Gorbatjov ville nämligen lösa ett av Sovjetunionens största problem: fylleriet.

Sjuttio procent av alla lagöverträdelser var alkoholrelaterade. Fylleriet låg bakom frånvaro på arbetsplatserna, människor skilde sig och män dog i ung ålder. Gorbatjov skar resolut ner på alkoholproduktionen, men det ledde till att statskassan gick miste om enorma intäkter från avgifterna på vodka.

Eftersom den djupt alkoholiserade befolkningen i stället kastade sig över hembränning blev det ökad brist på socker, och tusentals alkoholister dog när de i ren desperation drack allt från rengöringsmedel till eau-de-cologne. I folkmun döptes den nye generalsekreteraren till mineralvattensekreteraren.

Tjernobyl blev kostsamt för Gorbatjov

Årtionden av ackumulerade problem fortsatte att ansätta Gorbatjov. Nästa katastrof var inte hans eget fel, men olyckan på kärnkraftverket Tjernobyl i sovjetrepubliken Ukraina kom att kosta generalsekreteraren all den trovärdighet han mödosamt försökt bygga upp under sitt första år vid makten.

Ett porträtt av Lenin stirrade strängt ner från väggen i Kremls mötessal när Gorbatjov den 3 juli 1986 läxade upp Sovjetunionens ledande kärnforskare.

”I 30 år har ni sagt att kärnkraft är säkert. Det låter som om ni har försökt mörka”, skrek Gorbatjov medan forskarna svettades av nervositet.

Ett år senare fick generalsekreterarens anseende sig ännu en knäck. En västtysk student vid namn Mathias Rust flög hela vägen från Finland till Röda torget i Moskva, utan att bli stoppad av det lovordade sovjetiska flygvapnet.

Gorbatjov avskedade försvarsministern och 150 officerare, medan kommunistpartiets reformmotståndare fick medvind. I mars 1988 försökte de pejla stämningarna i partiet med en perestrojkakritisk artikel i tidningen Sovjetskaja Rossija.

Gorbatjov svarade med ett två dagar långt möte i det plyschklädda auditoriet i Kreml: ”Jag tänker inte slåss för mitt ämbete, men så länge jag innehar den här posten tänker jag hålla fast vid tanken på perestrojka.”

Församlingen fick bråttom att rätta in sig i ledet. Den åldrande betongkommunisten Gromyko skyndade sig att släta över. ”Naturligtvis stöttar vi glasnost allihop”, sa den tidigare utrikesministern.

Gorbatjov vann slaget, men beslutade samtidigt att det hädanefter skulle bli svårare för betongkommunisterna att sätta sig emot hans reformer. I detta syfte inrättade han den nya lagstiftande församlingen De folkdeputerades kongress.

Gorbatjov lyckades få majoritet i partiet för att göra De folkdeputerades kongress till Sovjetunionens högsta lagstiftande församling. Enbart den kunde till exempel genomföra författningsändringar.

Alla sovjetrepubliker skulle skicka delegater till kongressen, som hade 2 250 platser, så att folkets vilja kunde komma till uttryck på ett bättre sätt. För att garantera uppbackning av sin idé tvingades emellertid Gorbatjov gå med på att urvattna den demokratiska ansatsen; den stora majoriteten av platserna i De folkdeputerades kongress skulle innehas av delegater som utsågs av kommunistpartierna i de 15 sovjetrepublikerna.

I det första fria demokratiska valet i Sovjetunionens historia fanns det bara knappt 700 valbara delegater.

När De folkdeputerades kongress sammanträdde i Moskva i mars 1989 visade det sig snart att det var svårt för Gorbatjov att kontrollera demokratin. Många delegater hade helt andra planer än att diskutera socialismens utmaningar och reformer som skulle stimulera ekonomin.

Nu togs de första stapplande stegen i riktning mot verklig demokrati. Med den nyligen garanterade yttrandefriheten i ryggen sköljde en våg av avslöjanden bort all välvilja mot kommunistpartiet. Tidningarna fylldes av fruktansvärda avslöjanden från Stalinåren, medan kritiska teaterföreställningar och filmer fick folket att vända kommunisterna ryggen.

Gorbatjov kände sig emellertid övertygad om att Sovjetunionens medborgare skulle visa sin tacksamhet och stötta partiet så snart reformerna hade genomförts. På den punkten misstog han sig.

Stalins kohandel ingav hopp

Medan reformerna tog fart spreds oron i Östeuropa. Polens fria fackförening Solidaritet, som var först med att utmana kommunisternas maktmonopol, tvingade igenom demokratiska val på våren 1989. Till skillnad från förr skickade Sovjetunionen nu inte ut några soldater som kunde stoppa fanflykten från kommunismen med stridsvagnar och automatvapen.

I Kaukasus genljöd Tbilisis gator av demonstranternas slagord: ”Vi kräver ett självständigt Georgien!” Där, inom Sovjetunionens gräns, tillät emellertid kommunistpartiet i Moskva inte att oroligheterna spreds. Soldater gav sig på demonstranterna med batonger och fältspadar. Tjugoen demonstranter miste livet under den så kallade Massakern i Tbilisi den 9 april 1989.

Som den brutala kväsningen av dels Ungernrevolten år 1956, dels Pragvåren år 1968 visat var det farligt att avsätta kommunister och vända Sovjetunionen ryggen. Utbrytning och självständighet måste uppnås på ett listigare vis, även under Gorbatjov.

Estland försökte i stället använda sig av en list. Landets representanter i De folkdeputerades kongress krävde att den så kallade Molotov–Ribbentrop-pakten från år 1939 skulle studeras mer ingående. Esterna hävdade att icke-angreppspakten mellan Stalin och Nazityskland hade haft ett hemligt protokoll.

I protokollet preciserades inte bara hur Polen skulle delas år 1939. Det gav även Stalin tillstånd att annektera de baltiska länderna, som då var självständiga.

Frågan var infekterad, för trots att alla i väst visste att det var så Stalin och Hitler delade upp världen mellan sig, var den officiella sovjetiska versionen helt annorlunda.

Enligt Kreml hade de undertryckta massorna i Baltikum gjort uppror, precis som i Ryssland år 1917. Av egen kraft hade de kastat ut kapitalisterna och infört kommunism. Därefter hade de ansökt om att få ingå i Sovjetunionen. Under ett halvår granskade en kommission frågan.

Kommissionen hittade aldrig Sovjetunionens kopia av avtalet, men man fann något nästan lika bra.

Avslöjandet kom i december 1989, då Jakovlev gick upp i talarstolen och invigde de 2 250 ledamöterna i hemligheten. Han berättade att det var kommissionens fasta övertygelse att det fanns ett hemligt protokoll till Molotov–Ribbentrop-pakten.

Därefter tog han fram ett tungt bevis i form av ett telegram från det sovjetiska utrikesministeriet, som år 1949 bekräftade att man fortfarande hade det hemliga protokollet i Kremls arkiv.

De folkdeputerades kongress slog sedan fast att inlemmandet av Estland, Lettland och Litauen i Sovjetunionen under andra världskriget hade skett på illegal väg.

Gorbatjov blev rasande

Med beslutet i De folkdeputerades kongress i ryggen – och framburna av efterdyningarna av Berlinmurens fall strax dessförinnan – krävde de baltiska länderna sin självständighet.

För Gorbatjov var självständighetskravet ett slag i ansiktet. Hans goda avsikter hade inte gett väntad effekt. I stället för att stärka Sovjetunionen riskerade hans reformer nu att fälla supermakten. Generalsekreteraren bestämde sig för att resa till Baltikum för att hindra utbrytningsplanerna.

Vid ankomsten i Vilnius i Litauen den 11 januari 1990 talade han med arbetare på gatan. En av dem ropade oförsonligt: ”Före kriget hade Litauen hårdvaluta. Ni tog den ifrån oss 1940! Och vet du hur många litauer som sändes till Sibirien och hur många som dog där?”

Gorbatjov blev arg: ”Jag vill inte tala med den mannen mer. Om människorna i Litauen har den inställningen kan de räkna med hårda tider.”

En kort tid senare införde Gorbatjov sanktioner mot Estland, Lettland och Litauen. Sovjetunionen stängde av oljeförsörjningen mitt i vintern och hotade med att sätta in armén.

När reformerna gick över styr och Gorbatjov började tappa greppet om supermakten lyssnade han alltmer på hökarna i kommunistpartiet, som med maktmedel ville förhindra alla planer på utbrytningar. Den tiden var dock över. Kommunistpartiet kunde inte längre förmå sovjetrepublikerna att rätta in sig i ledet.

Bara ett halvår senare förde Boris Jeltsin ut Sovjetunionen på avgrundens rand när han och det ryska parlamentet förklarade sovjetrepubliken Ryssland självständig. Samtidigt avgick den sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze i protest mot Gorbatjovs nya vänner i partiets konservativa flygel: ”Vi är på väg att glida tillbaka in i den förfärliga historien. De reaktionära krafterna blir starkare. Reformvännerna har stuckit huvudet i sanden. En diktatur är på väg. Ingen vet vare sig vad den diktaturen kommer att innebära eller vilken sorts diktator som kommer att ta makten.”

Sjevardnadzes varningar för historiens män bekräftades när Gorbatjov en kort tid senare utsåg Boris Pugo till inrikesminister. Pugo kom från posten som KGB-chef i Riga, och det blev han som fick leda angreppet på balternas frihetsrörelse.

Demonstrant kördes över

Angreppet började söndagsmorgonen den 13 januari 1991. Fyra sovjetiska stridsvagnar av typen T-72 och 16 pansarfordon körde uppför den vindlande vägen till tv-tornet i Vilnius. Gorbatjovs ultimatum hade gått ut och balterna hade fortfarande inte dragit tillbaka sitt krav på självständighet.

Stridsvagnarna svängde hotfullt med kanonerna och avfyrade lösa skott medan de närmade sig de tusentals demonstranterna. ”Frihet, frihet”, hördes det från folkmängden.

En 22-årig man slängde sig ner på asfalten framför stridsvagnarna, medan sovjetiska specialstyrkor kastade chockgranater för att skingra demonstrationen. Ögonblicket därpå krossades den unge mannen under ett pansarfordon.

Soldaterna riktade sina kalasjnikovar mot folkmängden och sköt. Elva litauer föll döda till marken och ytterligare 53 skadades. Blodsutgjutelserna ledde till fördömanden runtom i Sovjetunionen. I Moskva strömmade folk ut på gatorna och ropade: ”Gorbatjov är de baltiska ländernas Saddam Hussein.”

Trots generalsekreterarens nya, hårdare linje var KGB-chefen Krjutjkov desperat. Han var övertygad om att Sovjetunionen snart inte längre gick att rädda.

Att Gorbatjov hade fått Nobels fredspris för sina nedrustningsavtal med USA:s president Reagan gjorde bara KGB-chefen ännu mer rasande. Krjutjkov bestämde sig för att Gorbatjov måste stoppas. Kuppmakarna planerade att slå till medan sovjetledaren var i sin datja.

Kuppmakarna pressade Gorbatjov

”Vem har skickat er?” morrade Gorbatjov, som kastade en fientlig blick på de fem männen i hans datja. Augustivärmen fick svettpärlor att tränga fram i ansiktet på männen, som nervöst närmade sig.

”Kommittén”, svarade en av dem.

”Vilken kommitté?” frågade Gorbatjov.

”Kommittén som har upprättats för att hantera nödläget i landet”, sa mannen, som även berättade att KGB-chefen Krjutjkov, försvarsminister Jazov och vicepresident Janajev var några av kuppmakarna.

Deras ärende, förklarade han, var att få Gorbatjov att förklara undantagstillstånd, så att armén kunde skickas ut på gatorna. Gorbatjov vägrade. Så lätt skulle de inte få stoppa hans nya avtal om ökat självstyre åt unionens republiker.

”Då måste du avgå. Det blir inget unionsavtal. Jeltsin kommer att gripas.”

Gorbatjov vägrade fortfarande, så delegationen fick återvända till Moskva med oförrättat ärende.

Familjen Gorbatjov var emellertid inspärrad. Datjan bevakades av soldater som var trogna kuppmakarna. De hade stängt av alla flyktvägar och skurit av generalsekreteraren från all kontakt med omvärlden.

Gorbatjov fick nu förlita sig på att Rysslands president Boris Jeltsin kunde mobilisera folket och förhindra kuppförsöket.

I Moskva förklarade kuppmakarna att de högst motvilligt hade tagit över kontrollen över landet, eftersom Gorbatjov var stressad och sjuk. Vicepresident Janajev skulle tillfälligt ta över makten. På mötet med pressen möttes lögnen av skratt av journalisterna på Sovjetunionens nya fria medier.

Jeltsin tog på sig skottsäker väst

På morgonen den 19 augusti tittade Boris Jeltsins dotter på tv. Hon fick höra om Gorbatjovs påstådda sjukdom.

”Pappa, du måste upp! Det har skett en kupp!” utbrast hon. Jeltsin rusade fram till tv:n, fortfarande klädd i pyjamas.

I egenskap av president för sovjetrepubliken Ryssland hade Jeltsin en stab av ansenlig storlek. Han gav sina mest betrodda män i uppdrag att ringa runt till kasernerna i Moskva. Via telefon skulle de övertala officerarna att vägra ta order av kuppmakarna.

Därefter tog Jeltsin på sig en skottsäker väst och satte sig i sin ZIL-limousin, medan han lugnade sin fru med orden: ”Vi har den ryska flaggan på. Oss stoppar de inte.”

På vägen in mot centrala Moskva körde Jeltsins chaufför om hundratals militärfordon, som kommenderats ut av kuppmakarna. De var på väg mot Vita huset, Rysslands 19 våningar höga parlamentsbyggnad. Från sitt kontor på femte våningen såg Jeltsin snart stridsvagnar omringa byggnaden. Civila ryssar diskuterade upprört med soldaterna i militärfordonen.

Jeltsin skyndade sig ner.

På trapporna till parlamentet tog folkmassan emot honom med taktfasta tillrop: ”Jeltsin, Jeltsin!” och ”Ner med kommunistpartiet!”

Omgiven av livvakter gick han fram till en stridsvagn. Tv-kamerorna rullade när han skakade hand med stridsvagnens befälhavare.

”De har uppenbart inte planerat att skjuta Rysslands president för tillfället!” ropade Jeltsin till folkmassan.

”Användning av maktmedel är fullständigt oacceptabelt. Vi vädjar till militären: Delta inte i denna reaktionära kupp!” fortsatte han.

Kuppen misslyckades

Dagen efter började kuppmakarnas planer falla samman. Alltfler kaserner gav sitt stöd åt Jeltsin och moralen sjönk bland de 5 000 soldater som fått i uppgift av kuppmakarna att garantera lugnet på Moskvas gator.

Jeltsin fick det ryska parlamentet att utfärda arresteringsorder mot kuppens ledare – och att utse honom till högsta befälhavare över alla sovjetiska styrkor på ryskt territorium.

Kuppmakarna låg på för att få soldaterna att storma Vita huset och gripa Jeltsin, men vid det här laget hade 50 000 civila slagit en ring runt parlamentsbyggnaden och byggt barrikader. Utsikten till ett blodbad på obeväpnade civila fick de flesta soldater att backa.

Efter hand som timmarna gick blev situationen alltmer kaotisk och nervpirrande för kuppmakarna – och för Jeltsin. Sedan kom dock det meddelande som Jeltsin hoppats på: Den sovjetiska militärens ledning bekräftade att soldaterna inte skulle anfalla.

I KGB:s högkvarter väntade Krjutjkov otåligt på besked om det förväntade angreppet. Klockan två på natten kom Jazov med nyheten om militärens beslut. Kuppförsöket hade misslyckats.

När kuppmakarnas soldater lämnade Krim flög Gorbatjov till Moskva. Vid sin ankomst till huvudstaden såg han märkbart lättad ut. Gorbatjov lät gripa kuppmakarna, som åtalades för högförräderi. Endast inrikesminister Boris Pugo slapp hamna i fängelse, eftersom han tog sitt eget liv. Det var emellertid inte mycket mer Gorbatjov kunde göra än att låta spärra in kuppmakarna. Hans maktlöshet blev nu tydlig.

Det misslyckade kuppförsöket fick dock antikommunistiska politiker att inse att de genast måste bryta sig ut ur Sovjetunionen innan fler kuppförsök inträffade.

Fem månader senare undertecknade Jeltsin, tillsammans med Ukrainas och Belarus presidenter, Sovjetunionens dödsdom å Rysslands vägnar. I stället för en centralstyrd kommunistisk union med säte i Moskva bildades nu OSS, Oberoende staters samvälde.

Helt i linje med den öppenhet som Gorbatjov stod för, tog han den 25 december 1991 farväl i ett tal som direktsändes på tv.

”Vårt samhälle har uppnått frihet – politisk och mental frihet – och med dessa omvälvningar måste vi nu förlika oss”, sa Gorbatjov, som inte riktigt lyckades dölja sin förbittring över Sovjetunionens undergång.

En kort tid senare halades den röda flaggan med hammaren och skäran från flaggstången ovanför Kremls tak. I dess ställe hissades Rysslands trikolor. Efter 70 år av kommunistiskt förtryck delades Sovjetunionen upp i 15 stater.