Gamla män gjorde Krimkriget till en katastrof

På behörigt avstånd blickar den 66-årige fältmarskalken lord Raglan ut över förödelsen. När stadens försvar veknat under kanonelden tänker han sätta in dödsstöten med ett kraftfullt infanteriangrepp. Men lord Raglan har aldrig tidigare fört befäl över någon större enhet på slagfältet.

Till skillnad från många andra av de högre befälen i kriget har dock lord Raglan en viss krigserfarenhet från slaget vid Waterloo år 1815 då han miste höger­armen. Sedan dess har den åldrige fältmarskalken suttit vid skrivbordet.

Nu är lord Raglan överbefälhavare för den brittiska armén på Krim. Han ansvarar för tiotusentals unga soldaters liv.

Fruktade rysk expansion

På ytan hade krigsutbrottet provocerats fram av en religiös tvist mellan Rysslands tsar Nikolaj I och det Osmanska ­riket. Tsaren krävde inflytande i grannstaten å den kristna minoritetens vägnar.

Han framförde krav på att den ortodoxa kyrkan skulle vaka över helgedomarna i Jerusalem och Betlehem som lydde under osmanerna.

Men osmanerna avvisade tsaren, som blev rasande. Han skickade in trupper över Turkiets norra gräns och i november 1853 utplånade hans svartahavsflotta flera turkiska krigsfartyg i en oprovocerad attack.

Men i kulisserna lurade storpolitiska intressen för att förhindra en rysk expansion i svartahavsregionen – ett strategiskt viktigt område inte minst för britternas handelsvägar österut.

I brittiska och franska tidningar beskrevs ryssarnas angrepp på Turkiet som en avskyvärd massaker och mängder med demonstranter visade sitt stöd för osmanerna. Folket krävde krig. Deras önskan förverkligades på Krim.

Självförtroendet var på topp

En månad innan kanonkulorna började hagla över Sevastopol hade nära 60000 brittiska och franska soldater gått i land på Krimhalvön, på en ödslig strand sex mil längre norrut. Under flera veckor hade ändlösa konvojer fraktat soldater och vapen till detta avlägsna hörn av Europa för att sänka den ryska svartahavsflottan i Sevastopol och försvara det osmanska riket.

Från landsättningsplatsen marscherade de brittiska och franska soldaterna tillsammans med en mindre, turkisk enhet mot Sevastopol. De krossade allt motstånd längs sin väg och på en enda dag lyckades de slå sig igenom en rysk försvarslinje 25 kilometer norr om ­Sevastopol. Soldaterna kände sig nästan oövervinneliga när de kom fram till hamnstaden.

Arrogansen kom till korta

När de flera ton tunga belägringskanonerna öppnade eld mot staden den 17 oktober var det bara de värsta pessimisterna som trodde att fienden skulle klara att stå emot angreppet i mer än ett par dagar.

Och när tystnaden bredde ut sig framåt kvällningen, efter en dag med intensiva beskjutningar, var flera ryska försvarsbastioner svårt skadade. Allt tydde på att de allierade soldaterna snart skulle kunna storma hamnen och svartahavsflottan.

”Vi trodde att Sevastopol möjligen kunde stå emot angreppet i tre dagar, eller mera troligt en enda dag. De mest förmätna räknade med att staden kunde stå emot de allierades raseri i åtta timmar”, skrev en brittisk soldathustru i sin dagbok från Krim.

De allierade soldaterna trodde därför knappt sina ögon när de vaknade nästa morgon. I skydd av mörkret hade tusentals ryska arbetare reparerat ställningarna och för varje förstörd rysk kanon hade en ny kanon körts fram – många av dem med grövre kaliber än de tidigare.

Samma mönster upprepades under de dagar som följde: På dagen besköt de allierade ryssarnas fästningar, och på natten lappade ryssarna ihop skadorna.

De allierade hade nu så ont om ammunition att lord Raglan och hans soldater tvingades avbryta beskjutningen och ge upp planerna på en stormning. Det blev ingen snabb seger – och bara några dagar senare förvärrades läget ytter­ligare.

Ryssarna anfaller

Den 25 oktober, åtta dagar efter att de allierade inlett sitt angrepp på Sevastopol, bytte ryssarna försvar mot angrepp. De allierade ställdes inför en brutal kamp för överlevnad.

Ryssarna hade inte bara 35000 man inne i den belägrade hamnstaden. De hade även en fältarmé på 25000 längre in på Krim. Nu kom fälttrupperna marscherande österifrån ned mot hamnen Balaklava, själva livsnerven för britterna dit deras förnödenheter skickades. Om Balaklava föll skulle de allierade tvingas släppa sitt järngrepp om Sevastopol.

Seger för de vilda Highlanders

Det var turkiska soldater som befäste de brittiska skansarna längst österut men turkarnas kampvilja minskade i takt med att ryssarna kom allt närmare.

Efter ett par timmar stod en av de ryska­ kavallerienheterna bara två kilometer från Balaklava och det såg ut som om den livsviktiga hamnstaden skulle falla. Nu var det bara infanteriregementet 93rd Highlanders som stod mellan de främre ryska ryttarna och hamnen.

Soldaterna i 93:e var stridslystna klanfolk från det skotska höglandet som kallades ”de vilda 93:orna”. Medan ljudet av ryska hästhovar kom allt närmare ställde sir Colin Campbell, högste befäl för brigaden, upp sina män på två långa, raka led.

Han red längs leden och be­ordrade sina män att stå fast och om nödvändigt dö där de stod. De svarade honom med ett rop: ”Aj aj, sir Colin, det gör vi.”

Soldaterna var beväpnade med moderna Miniégevär som kunde skjuta 2–3 skott i minuten och med större kraft och räckvidd än ryssarnas vapen.

Den breda brittiska linjeformationen gav samtidigt maximal eldkraft eftersom inga soldater stod dolda bakom andra. 93:orna höjde sina vapen och avfyrade den första salvan på 900 meters håll och strax därefter ännu en salva.

När de avfyrade sin tredje salva hade ryssarna fått nog. Överrumplade av eldkraften vände de och red tillbaka samma väg som de kommit. Soldaterna i 93:e jublade.

En historiskt otydlig order

Många av de brittiska officerarna på Krim var odugliga gentlemen som inte ens var särskilt lämpade för slagfälten. På den tiden var nämligen militära officerstitlar en handelsvara för överklassen – ett sätt att köpa sig hög status.

Det kostade pengar att bli befordrad och priset kunde vara mer än 10000 pund – en svindlande summa som effektivt diskvalificerade gemene man från höga militära poster. Titeln general kunde man dock inte köpa.

Systemet lockade officerare som brydde sig mer om sin egen status än om kriget. De menade att det värsta som kunde hända var att förlora dyrbara kanoner.

Hertigen av Wellington, britternas store krigshjälte från slaget vid Waterloo 1815, var en förebild för alla officerare. Det påstods att han aldrig hade förlorat en ­enda kanon på slagfältet.

Det var därför nästintill outhärdligt för officerarna att ryssarna hade lyckats erövra hela nio kanoner i slaget om hamnen i Balaklava. Enbart seger var inte nog: kanonerna måste vinnas tillbaka!

I sin intensiva jakt på kanoner genomförde britterna nu ett vansinnesangrepp i en dal längre norrut. I den ena änden av dalen hade ryssarna ställt sina kanoner. De förlorade brittiska kanonerna stod i sluttningarna på dalens sydsida.

I den andra änden av dalen fick britternas kavalleri ”Lätta brigaden” en av militärhistoriens mest otydliga order. Den kom från fältmarskalk lord Raglan:

”Lord Raglan vill att kavalleriet snabbt ska rycka framåt mot fronten, förfölja fienden och förhindra att de tar kanonerna med sig.”

Av lord Raglans order framgick dock aldrig vilka kanoner han menade. Var det de ryska, och i så fall de som stod längst in i dalen? Eller var det de förlorade brittiska kanonerna på sluttningarna som skulle återerövras? Högste befäl­havaren inom kavalleriet var villrådig.

”Anfalla, sir? Anfalla vad? Vilka kanoner, sir?” frågade han den officer som kommit med meddelandet. Officeren slog ut med armen i en nonchalant gest som visade på både de ryska kanonerna längst bort i dalen, och på kullarna på sydsidan.

”Där är din fiende, där är dina kanoner.”

Totalt 673 män ur Lätta brigaden satte av i kort galopp rakt mot de ryska kanonställningarna flera kilometer därifrån. Där väntade tusentals ryska infanterister och kavallerister på britterna. Uppdraget var hopplöst. Många britter slogs till marken av granatexplosioner.

Resten av soldaterna red vidare in i intensiva skurar­ av splitter från ryssarnas kar­tescher – den tidens kulsprutor. Projektilerna bestod av hundratals järnkulor i linnepåsar som avfyrades på kort avstånd.

Trodde att fienden drunknat

Efter tjugo minuter återvände de överlevande i en panikartad reträtt. Otroligt nog utplånades inte hela Lätta brigaden. Ur det 600 man stora regementet stupade 113 man i strid och mer än dubbelt så många skadades svårt.

Trots Lätta brigadens nederlag trängdes ryssarna senare samma dag tillbaka med hjälp av franska förstärkningar. Brigadens anfall blev snart en symbol för britternas hjältemod och självuppoffring.

Bakom ryssarnas linjer visades krigsfångar ur Lätta brigaden upp för den ryske­ generallöjtnanten Liprandi som inte gjorde något för att dölja sin respekt:

”Om ni är den lätta brigaden, vilken sorts män består då er tunga brigad av?” undrade Liprandi. Han var övertygad om att britternas mod berodde på att de varit berusade. Men det förnekades av en irländsk krigsfånge.

”Om vi hade fått något att dricka hade vi erövrat halva Ryssland vid det här laget”, svarade irländaren.

Ära viktigare än liv

Två veckor senare kom ännu ett exempel på bristande omdöme bland de brittiska officerarna. Ryssarna gjorde ett nytt försök att krossa de allierade sydöst om Sevastopol.

Den brittiske generalen George Cathcart och hans soldater var hårt trängda av ryssarna. Trots det tackade generalen nej till ett franskt erbjudande om understöd. Det här kunde han klara själv! Strax därefter stupade både Cathcart och många av hans män i ett regn av ryska kulor.

Men ryssarna stoppades ännu en gång och snart insåg alla parter att kriget inte skulle avgöras innan vintern kom.

De allierade lyckades inte knäcka de ryska försvarslinjerna kring Sevastopol och ryssarna förmådde inte bryta de allierades belägring i öppen terräng och befria staden. Ryssarna hade för dåliga vapen och det ryska infanteriet anföll i täta kolonner. Soldaterna blev lätta ­offer för britternas överlägsna eldkraft.

Den skoningslösa vintern

Läget var låst och för ryssarnas del var det, som tsar Nikolaj I sade, dags att mobilisera två ryska generaler som aldrig misslyckades: general Januari och general Februari – isande kyla och svåra stormar.

Hos de brittiska trupperna var bristen på varma vinterkläder, ved och mat störst. Lord Raglan hade inte byggt upp tillräckliga depåer i soldaternas läger så länge vädret varit gynnsamt, och nu dog flera tusen av hans män av sjukdomar, svält och köld.

Britternas knappa förnödenheter kunde inte transporteras fram på de leriga och igensnöade vägarna. Den skeppslast citronsaft som kommit till Balaklava för att förhindra skörbjugg kom aldrig fram till lägren.

Bara några kilometer från hamnen befann sig svaga och skörbjuggsdrabbade soldater som tappade tänderna. Och foder ruttnade i hamnen sam­tidigt som desperata hästar tuggade svansarna av varandra och svalt ihjäl.

Hålögda som gengångare kämpade sig soldaterna igenom sina vaktpass i skyttegravarna – om de ens orkade stå upp. Några grävde upp sina döda kamrater för att använda de filtar de låg svepta i. De mest frustrerade vände sina gevär mot sig själva och tryckte av med stor­tån.

Läkarna tog hand om sina patienter i sönderblåsta tält mitt ute på fälten eller skickade dem vidare till militärsjukhuset i Skutari i Osmanska riket. Hundratals soldater stuvades samman på fartygen som var rena smitthärdarna. Sedan hamnade de på ett slitet och underbemannat sjukhus. Här tvingades de ofta ligga i sin egen avföring på ett kallt golv tills döden befriade dem från plågorna.

Järnväg räddade britterna

Enbart i den brittiska armén dog mer än 16000 soldater av sjukdomar som dysenteri och kolera – färre än 5000 dog i strid eller av krigsskador. Samma mönster återfanns hos de franska och turkiska trupperna.

De allierade lyckades aldrig helt avskärma Sevastopol från omvärlden; ryssarna fick in förnödenheter i norra delen av staden men tillströmningen av nya soldater var otillräcklig. De ryska soldaterna måste färdas genom oländig terräng för att komma dit och många dog av sjukdomar, svält och utmattning under marschen.

Våren 1855 skar de allierade av ryssarnas viktigaste försörjningslinje som gick via hamnstaden Kertj vid Azovska sjön nordöst om Sevastopol. Samtidigt hade brittiska ingenjörer lyckats anlägga en elva kilometer lång järnväg från hamnen i Balaklava till lägren på bara sju veckor.

Nu strömmade mat, ammunition och flera hundra nya kanoner in till de allierade soldaterna.

Nya soldater skeppades regelbundet in från Europa och efter en serie kraftfulla artilleriangrepp genomförde infanteriet flera stormningsförsök mot stadens befästningsverk i juni 1855 – dock utan att tränga igenom.

Det avgörande genombrottet

De flesta byggnader i Sevastopol hade lagts i rykande ruiner och sjukhusen var överfulla. Sjuka och sårade ryska soldater låg ute på gatorna i det brännande solskenet.

Stadens försvar var nära att kollapsa och den 8 september 1855 – efter nästan ett års belägring – fick de allierade till sist sitt stora genombrott. Under en ny stormning lyckades franska soldater få fotfäste i försvarsbastionen Malakoff.

Efter noggranna undersökningar hade de franska ingenjörstrupperna räknat ut att försvarsbastionen hade en död vinkel som inte täcktes av de ryska batterierna på flankerna när angriparna väl hade lyckats ta sig tillräckligt nära.

Britterna lyckades däremot inte inta sitt mål – en försvarsbastion som de kalla­de Great Redan. Soldaterna i de första anfallsvågorna hade med sig stegar för att kunna ta sig över murarna men blotta tanken på att klättra uppåt under intensiv beskjutning fick många soldater att desertera eller ta betäckning.

”Det är den största vanära som någonsin drabbat brittiska soldater”, sade den brittiske generalen Windham skamset efteråt.

Fältmarskalk lord Raglan hann aldrig uppleva hur kampviljan sviktade bland de brittiska soldaterna. Han hade dött av dysenteri en och en halv månad tidigare.

Följande natt gjorde ryssarna frivilligt det som britterna inte lyckats tvinga dem till. Med fransmännen utanför portarna flydde ryssarna från de centrala ­delarna av Sevastopol. Enorma explosioner skakade staden och eldslågor lyste i nattmörkret när ryssarna förstörde allt de inte kunde ta med sig. Ryssarna hade till slut tvingats ge vika för övermakten och lämnade nu sin stolta hamnstad.

Enorma förluster av människoliv

Under månaderna som följde rådde ett militärt stillestånd med bara två mindre drabbningar. Den ryske tsaren Nikolaj II hade dött av sjukdom på våren 1855 och han efterträddes av Alexander II.

I januari 1856 insåg den nye tsaren att den ryska armén hade förlorat och gick med på ett antal fredsvillkor. Den slut­liga fredsuppgörelsen undertecknades i Paris ett par månader senare. Svarta havet skulle bli en neutral zon och ryssarna skulle avstå från att rusta upp i kustområdena.

Dessutom måste de acceptera osmanernas suveränitet. Traktaten innebar ett bakslag för Rysslands in­flytande i regionen och det var ett hårt slag för landet att förlora flottan i Svarta havet. Ryssarna hade själva sänkt några av sina fartyg i inloppet till Sevastopol för att blockera hamnen, andra hade förstörts av de allierades kulor.

Hotet från Ryssland var eliminerat men priset blev högt på båda sidor. Uppskattningsvis dog mer än en miljon soldater på Krim. År 1871 bröt den ryske tsaren fredsavtalet och började rusta upp i skydd av det fransk-preussiska kriget i Västeuropa, och år 1877 bröt ett nytt krig ut mellan Ryssland och Osmanska riket.

Den brittiska armén fick utstå omfattande kritik efter Krimkriget, främst på grund av befälhavarnas bristande kompetens och dåliga omdömesförmåga. En av de viktigaste punkterna i kritiken gällde försäljningen av militära titlar, ett system som gynnade de rika på bekostnad av de dugliga.

Efter krigsslutet år 1856 tillsattes en kunglig kommission för att granska systemet, men inte förrän år 1871 avskaffades försäljningen av militära toppositioner.