Matrosen Stepan Petrisjenko kan inte dölja sin förvåning när han vid årsskiftet 1920–21 är på permission i sin hemstad i Ukraina och får höra sina olyckliga föräldrar förtvivlat fråga: ”Varför strider du för förtryckarna?”
Trettioårige Petrisjenko, som är stationerad på flottbasen i Kronstadt utanför Petrograd, har stridit för bolsjevikerna från första början.
Under februarirevolutionen vägrade han och hans fyrtiotusen kamrater lyda de tsartrogna befälen.
Sommaren 1917 var matroserna redo att störta den provisoriska regeringen, men hölls tillbaka av Lenin.
Under stormningen av Vinterpalatset placerade matroserna från Kronstadt pansarkryssaren Aurora framför slottet.
Sedan följde tre års inbördeskrig, då de disciplinerade matroserna stred för Röda armén och hjälpte de amatörmässiga bolsjevikerna att segra.
Under alla åren har bolsjevikernas propaganda fått Petrisjenko att tro att han stått på rätt sida och stridit mot förtryckarna.
Föräldrarnas berättelser om de röda kommissarierna som dragit från by till by för att kräva spannmål från bönderna får honom emellertid att tvivla.
Hemma på flottbasen i Finska viken räcker kolet inte för att värma upp kasernen och maten är eländigare än på tsarens tid.
Matroserna bestämmer sig för att ta reda på hur det egentligen ligger till och skickar folk till Petrograd.
När de återvänder till basen väcker deras redogörelse bestörtning: Bolsjevikerna har infört undantagstillstånd och utegångsförbud! De som vågar protestera blir skjutna på fläcken.
Inbördeskrig och hungersnöd
I slutet av 1917 hade bolsjevikernas kupp gått ganska fredligt till, med ett halvdussin döda och knappt tjugo sårade.
Efter maktövertagandet lyckades de även etablera ett styre baserat på Karl Marx lära.
Redan i de fria valen till ett nytt grundlagstiftande parlament några veckor senare mötte emellertid Lenin sin första motgång.
De övriga partierna fick majoritet, men i stället för att erkänna sig besegrad upplöste Lenin parlamentet med våld. Därmed hade oktoberrevolutionen i ett slag förvandlats till en diktatur.
Bolsjevikerna, som nu hade bytt namn till Rysslands kommunistiska parti, lyckades visserligen dra ut landet ur första världskriget i mars 1918, men fredsavtalet med Tyskland och Österrike–Ungern blev dyrköpt.
Ryssarna tvingades avstå enorma landområden, bland annat Ukraina.
Konsekvensen blev att Ryssland förlorade nästan en tredjedel av sin befolkning och hälften av sina industrier.
LÄS MER: Lär dig mer om förloppet och konsekvenserna av ryska revolutionen.
Förutom det blodiga inbördeskriget kom även hungersnöden, som slog ut hela byar.
Lenin och kommunisterna hade fortfarande stöd av de ryska arbetarna och delar av landsbygden, där man hoppades att det nya styret skulle ge ”bröd, fred och jord”, vilket utlovats före revolutionen.
Kommunisterna hade emellertid ingen aning om hur de skulle leda en stat där industrin nationaliserades och privat handel var förbjuden.
Bönderna tvingades leverera sina grödor till staten och fabrikerna fick ge bort sina produkter.
De bönder och fabriksägare som vägrade riskerade deportering eller avrättning.
Produktionen sjönk drastiskt när bolsjevikerna tog plats på direktörskontor och i departement, men Lenin såg ingen anledning till oro.
”Alla arbetare kan lära sig att styra ett departement på några dagar. Inga särskilda kunskaper krävs”, fastslog han.
Missnöjet med de röda växte snabbt. I en resolution från arbetarna i Petrograds försvarsindustri stod det: ”De lovade oss bröd. I stället fick vi svält. De lovade oss frihet. I stället har allt trampats ner av polisens stövlar.”
Runtom i det stora landet grodde motståndet bland konservativa ryssar som drömde om tsarens återkomst – för att inte tala om liberaler, besvikna socialister, anarkister, bönder samt de nationella minoriteterna, exempelvis kaukasier och kosacker, som ville ha egna länder.
Under beteckningen ”de vita” samlades flera av dessa grupper mot den gemensamma fienden: kommunisterna.
De vitas mål var diffust; viktigast var att krossa Röda armén. Några månader efter oktoberrevolutionen utbröt inbördeskrig i Ryssland.
Tjecker slogs mot de röda
När inbördeskriget rasade som värst hade Röda armén omkring tre miljoner soldater till sitt förfogande mot de vita styrkornas 2,4 miljoner.
Inbördeskriget hade emellertid inga tydliga fronter och utkämpades sällan som regelrätta slag mellan de dominerande arméerna.
Till en början var Röda armén en armé av frivilliga utan disciplin och ordentlig beväpning, medan Vita armén hade erfarna officerare från tsartiden. Under de första månaderna hade de vita framgångar på tre fronter.
Norr om Petrograd stod den så kallade nordvästarmén och i Ukraina kämpade sydarmén, men det största hotet mot Lenins livsverk närmade sig från Sibirien.
Där ledde viceamiralen och befälhavaren Aleksandr Koltjak en styrka med tidigare officerare och nationalister samt sextiotusen tjecker.
Den så kallade tjeckiska legionen utgjordes av tidigare krigsfångar och desertörer från Österrike–Ungerns armé, som under första världskriget bytt sida och stridit för Ryssland.
Kommunisterna vägrade låta den tjeckiska styrkan återvända hem, och därmed hade Lenin fått ännu en motståndare på halsen.
Tjeckerna tog kontroll över Transsibiriska järnvägen i ett försök att nå den sibiriska hamnstaden Vladivostok, för att därifrån försöka segla hem till Europa.
Utöver Röda armén och Vita armén fanns ett otal beväpnade mindre styrkor som stred för sina egna mål.
Bland annat samlades ett större antal bönder till den så kallade gröna armén, som försökte försvara sin skörd när Lenins kommissarier kom med vapen i hand för att beslagta livsmedel som de delade ut till svältande stadsbor.
Alla slogs mot alla
Det ryska inbördeskriget var mycket mer än bara en strid mellan bolsjeviker och tsartrogna ryssar. Otaliga grupper blandade sig i striden, däribland bönder, anarkister och sextiotusen tjeckiska krigsfångar, som tog kontroll över Transsibiriska järnvägen för att kunna ta sig hem.
TSARTROGNA: De vita rycker fram
Efter Lenins maktövertagande gick en brokig skara av tsartrogna, nationalister, liberaler och socialister ihop och bildade Vita armén.
Man slogs på tre fronter: i Ukraina, norra Ryssland och Sibirien. Inledningsvis hade de vita stora framgångar, men de försvagades av motsättningar mellan tsartrogna och den borgerliga februarirevolutionens anhängare.
Styrka: 2,4 miljoner
Motståndare: Röda armén, polacker, bönder
RÖDA ARMÉN: Trotskij gör de rödas armé effektiv
När ryska inbördeskriget utbröt satte partiet ihop en frivilligarmé, som förlorade stora landområden under år 1918. Först i och med utnämnandet av den hänsynslöse Lev Trotskij till folkkommissarie för armén vände stridslyckan.
Styrka: växte till 3 miljoner
Fiender: I stort sett alla andra
Om Trotskijs soldater inte angrep blev de beskjutna bakifrån.
FRÄMMANDE MAKTER: Allierade rycker in för att avlägsna Lenin
Freden mellan Tyskland och Ryssland satte käppar i hjulet för ententemakterna. En rad länder bestämde sig därför för att stödja de vitas kamp mot de röda.
Bara så kunde östfronten öppnas igen och Tyskland tvingas ner på knä. Under år 1918 skickade tolv länder, däribland Storbritannien, USA och Japan, cirka tvåhundratusen man.
Britterna steg i land i bland annat Murmansk och marscherade mot Petrograd, men insatsen var halvhjärtad och vintern 1919–20 insåg alla utländska makter att slaget om Ryssland var förlorat.
FINLÄNDARNA: Storhertigdömet Finland lämnar Ryssland
Sedan år 1809 hade Finland varit ett storhertigdöme under tsaren. När tsaren abdikerade ansåg finländarna att banden till Ryssland var upplösta. Med stöd av bolsjevikerna förklarade landet sig självständigt år 1917.
BALTERNA: Frihet vid Östersjön
Estland, Lettland och Litauen förklarade sig självständiga år 1918. Litauen var ockuperat av polska trupper fram till 1920. Länderna införlivades i Sovjetunionen 1940.
POLACKERNA: Nytt land får försvara sig
Före första världskriget var östra Polen en del av Ryssland. I slutet av det ryska inbördeskriget försökte bolsjevikerna återerövra landet för att nå Tyskland och sprida sin revolution.
Styrka: upp till 738 000 soldater
Huvudfiende: Röda armén
ANARKISTER: Svarta armén utplånas
Anarkisternas ”svarta armé” var stark i Ukraina, där den erövrade ett landområde vid Svarta havet. Armén var allierad med bolsjevikerna, som trots det utraderade den år 1922.
Styrka: 103 000 soldater
Huvudfiende: De vita
BÖNDERNA: Jordbrukare vill rädda skörden
Bönder som ville skydda sin skörd mot bolsjevikernas och de vitas stölder bildade den så kallade gröna armén.
Styrka: 40 000 soldater
Fiender: Röda armén och de vita styrkorna
KAUKASUS: Kortlivad självständighet
Armenien, Azerbajdzjan och Georgien blev självständiga år 1918, men tre år senare återtog Lenin länderna och införlivade dem i Transkaukasiska socialistiska federativa sovjetrepubliken.
TJECKERNA: Tjeckiska krigsfångar kämpar för att återvända hem
Under första världskriget stred sextiotusen tjecker för Ryssland, men efter kriget kunde de inte återvända hem. De erövrade Transsibiriska järnvägen, tog kontroll över Sibirien och nådde Vladivostok, sjuhundra mil bort. Därifrån seglade tjeckerna hem till Europa.
Styrka: 60 000 soldater
Huvudfiende: Röda armén
Tjeckerna förvandlade tågen på Transsibiriska järnvägen till rullande fort.
Tsaren dör en våldsam död
Sommaren 1918 var det nära att tjeckiska legionen och Koltjaks vita armé intog staden Jekaterinburg, där den avsatte tsaren Nikolaj II satt i husarrest.
Kommunisterna, som absolut inte ville att tsaren skulle befrias, beslutade att lösa problemet en gång för alla.
Natten den 17 juli fördes Nikolaj och hans familj ner i källaren av den lokala kommendanten Jakov Jurovskij.
”Exekutivkommittén för Urals råd av arbetare-, bonde- och soldatrepresentanter har beslutat att ni ska avrättas”, läste Jurovskij med stark röst där han stod ansikte mot ansikte med tsaren, tsarinnan, de fem barnen och tjänstefolket.
Tsaren hann knappt stamma fram ett förbluffat ”Va!?” innan Jurovskij drog sin pistol och sköt honom flera gånger i bröstet och huvudet.
Skotten skapade ett inferno i det mörka rummet. Resten av tsarens familj kastade sig ner på golvet medan kulorna ven genom luften.
Avrättningen av tsarfamiljen var ett hårt slag mot Vita arméns stridsmoral, men de vita skulle snart få hjälp från oväntat håll, från utlandet.
De vitas arméhögkvarter låg i Paris, där den tidigare utrikesministern Pavel Miljukov försökte samla västvärldens stöd för kampen mot kommunisterna.
Rysslands tidigare allierade – Storbritannien, Frankrike och USA – beslutade att stödja de vita i inbördeskriget, så att de kunde slå ner kommunisterna och låta Ryssland återuppta sin roll i första världskriget.
På så vis skulle tyskarna återigen behöva strida på två fronter och bli enklare att besegra.
Dessutom ville de allierade skydda de utländska företag som kommunisterna hotat att nationalisera.
Slutligen fruktade man i väst att de ryska kommunisterna skulle lyckas sprida sin revolution.
Britternas dåvarande rustningsminister Winston Churchill ansåg till exempel att kommunismen borde ”kvävas i sin linda”.
Tolv länder skickade tillsammans cirka tvåhundratusen soldater. Från världens alla hörn marscherade trupper in i Ryssland.
I juni anlände bland annat sextusen brittiska och femtusen amerikanska soldater till Murmansk och Archangelsk i norra Ryssland – med Petrograd inom räckhåll.
Senare anlände väststyrkor till Vladivostok, understödda av sjuttiotusen japaner, men insatsen var halvhjärtad, och när första världskriget slutade med Tyskland och Österrike som förlorare tappade länderna efter hand intresset för inbördeskriget.
Blotta misstanken räckte för att Tjekan skulle avrätta personer på fläcken.
Röd terror i Lenins namn
När de vita erövrade Ukraina blev kommunisterna oroliga för att huvudstaden Petrograd skulle falla i de vitas händer.
Därför bestämde man sig för att flytta huvudstaden till Moskva, som låg i hjärtat av det röda territoriet. Inte heller där var kommunisterna emellertid helt säkra.
I juli 1918 utsattes Lenin för ett attentat på öppen gata.
Han hade precis avslutat ett besök på fabriken Hammaren & Skäran när en besviken socialist, tjugoåttaåriga Fanny Kaplan, sköt tre skott mot honom.
Allvarligt skadad fördes Lenin i säkerhet bakom Kremlfästningens murar. Han vågade inte låta sig föras till sjukhuset av fruktan för ytterligare attentat.
Läkarna försökte operera bort kulorna, som träffat hans vänstra lunga och axel, men de lyckades inte få ut dem. Under resten av sitt liv led Lenin av sviterna efter attentatet.
Fanny Kaplan greps snabbt. ”Jag bestämde mig för att döda Lenin för länge sedan. Jag betraktar honom som en förrädare mot revolutionen”, sa hon innan hon avrättades.
Attentatet fick Lenin att intensifiera klappjakten på regimens motståndare. Redan i december 1917 hade kommunisterna bildat Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage, Tjekan.
Regimen bedrev nu en hänsynslös terror med arresteringar, deporteringar och avrättningar av alla som betraktades som kommunistpartiets fiender.
Tjekan var en av landets största arbetsgivare. Redan ett år efter säkerhetspolisens grundade hade den fyrtiotusen medarbetare. År 1920 passerade man en kvarts miljon anställda.
Tjekan, som ägnade sig åt en massiv övervakning av det ryska folket, blev det viktigaste instrumentet för att upprätthålla makten i Ryssland.
Under inbördeskriget slog säkerhetspolisen ner tvåhundrafyrtiofem bonderevolter, vilket förde med sig över niotusenfemhundra avrättningar.
Tjekan hade sina agenter överallt: på fabriker, i byar, i bostadskvarter och i kyrkor. Endast så kunde lugnet säkerställas, ansåg man.
”Vi arresterar aldrig någon som inte är skyldig. Även om ni inte är skyldiga kan vi inte släppa er, eftersom folk då skulle tro att vi arresterar oskyldiga människor”, löd varningen från Tjekans högste chef Feliks Dzerzjinskij.
En rad slaganfall gjorde Lenin rullstolsbunden och närmast oförmögen att tala.
Kommunistisk maktkamp kring Lenins rullstol
När partiets ledare blev förlamad efter en rad slaganfall inledde partiets inre krets en kamp om det sovjetiska riket.
I mars 1923 drabbades Lenin av sitt tredje slaganfall, varefter den tidigare så mäktige kommunistledaren inte längre kunde styra partiet och landet.
Sovjetunionens framtid låg nu i händerna på männen i bolsjevikpartiets inre krets.
De personliga ambitionerna och interna stridigheterna i partiet tilltog efter Lenins död den 21 januari 1924, då en intensiv och bitter maktkamp mellan Josef Stalin och Lev Trotskij utbröt.
I sitt testamente hade Lenin varnat för Stalin och utpekat Trotskij som den bäst lämpade efterföljaren. Stalin, som var partiets generalsekreterare och en listig taktiker, lyckades emellertid peta Trotskij från politbyrån, partiets ledande råd.
Omkring år 1928 hade Stalin lyckats utmanövrera alla politiska motståndare och var nu partiets enväldige ledare.
Åren därefter rensade han ut alla tänkbara rivaler och skrev om delar av Rysslands historia, så att han nästan fick en huvudroll under revolutionen.
De röda segrar överallt
Efter nästan två år av blodiga strider mellan Röda och Vita armén fick Lenins styrkor övertaget. Den 13 december 1919 erövrade kommunisterna Kiev i Ukraina och en månad senare intog de kosackernas huvudstad Rostov.
I början av år 1920 var de vita helt besegrade. De återstående styrkorna i sydarmén förskansade sig på Krim, där man utropade en självständig stat. Redan efter ett halvår tvingades man emellertid att ge upp.
I Sibirien fortsatte amiral Koltjak kampen med hjälp av den tjeckiska legionen och de japanska styrkorna, men utan större framgångar.
Hans styrkor drevs österut. Den 14 januari 1920 togs han under så kallat allierat beskydd av tjeckiska legionen, som fortfarande kämpade för att ta sig till Vladivostok.
En kort tid därefter överlämnade tjeckerna honom till Röda armén mot ett löfte om att få segla hem till Europa från Vladivostok. Strax därefter avrättades Koltjak och hans kropp kastades i floden Angara.
Striderna fortsatte ytterligare några månader, men inbördeskriget var i princip över. Röda armén hade säkrat kommunisternas makt i Ryssland, men nu väntade ett nytt, förfärligt hot: svält.
Jämfört med år 1913 hade utbudet av ryska jordbruksprodukter halverats och industriproduktionen hade minskat med åttio procent.
År 1920 fick en rysk arbetare klara sig på tusen kalorier (motsvarande fyrahundra gram bröd) om dagen.
Invånarna höll sig med nöd och näppe vid liv. Vissa tvingades till kannibalism för att överleva. ”Förfärliga historier berättades om kvinnor som åt sina dödfödda barn”, sa ett ögonvittne. ”Vart än familjerna vände sig var portar och dörrar stängda på grund av tyfus och andra sjukdomar. Dödströtta stapplade de vidare längs stelfrusna hjulspår. De rev bark av träden och grävde fram rötter under snön för att få i sig något.”
Matrosernas uppror inleds
Efter inbördeskriget återvände matroserna från Kronstadt till sin flottbas utanför Petrograd.
De var så besvikna på kommunisterna att de i januari 1921 gjorde myteri. De krävde fria val och att kommunistpartiets särskilda status skulle avskaffas.
Redan dagen efter hade Tjekans agenter på basen informerat partiledningen i Moskva, varefter en skoningslös belägring inleddes, medan arméns högste befälhavare Trotskij övervägde att använda giftgas mot matroserna.
Matroserna höll ut i ett par veckor innan Röda armén slog ner myteriet. Det sista organiserade motståndet mot den ryska kommunismen hade brutits.
Tusentals matroser och andra avrättades, men Stepan Petrisjenko och en stor grupp av hans kamrater lyckades fly över isen till Finland.
Under sina fyrtiosju första år hade Lenin knappt gjort en fluga förnär, men när hans vision om ett arbetarparadis skulle förverkligas kostade det mellan tio och femton miljoner människor livet.
Inget tydde heller på att hans arvtagare skulle släppa greppet om landets invånare.
Epilog
Finland utlämnade Stepan Petrisjenko till Sovjetunionen år 1945.
Han dog två år senare i ett av Stalins fångläger.