Dostojevskij överlevde sin egen avrättning

Då inträffar ett till synes gudomligt mirakel. En budbärare från tsar Nikolaj I rider in på torget och avbryter avrättningen. I sista stund omvandlas dödsstraffet till fyra års hårt arbete i ett sibiriskt fångläger följt av sex års obligatorisk militärtjänstgöring.

”Mitt liv börjar i dag. Nu är jag återfödd i en ny form”, skrev Fjodor Dostojevskij om denna upplevelse.

Det är få människor förunnat att få en andra chans i livet, och Dostojevskij har för avsikt att ta den. Han tänker arbeta resten av sitt liv för att bli den största författare som Ryssland någonsin har sett.

Den amerikanske författaren Ernest Hemingway fick en gång frågan vad som är den viktigaste förutsättningen för att bli en stor författare. ”En olycklig barndom”, svarade han.

Om det är sant var Fjodor Dostojevskij förutbestämd för litterär storhet.

Fjodor Dostojevskij föddes den 11 november 1821 på Mariinskijsjukhuset i Moskva och var den näst äldsta sonen i en barnaskara som kom att bestå av åtta barn.

Han blev först medveten om böckernas magi när hans mamma läste Tusen och en natt för honom när han var liten. Senare blev han särskilt förälskad i den ryske poeten Aleksandr Pusjkin.

För lille Fjodor fanns det goda skäl att fly in i litteraturens värld. Hans far var en kolerisk och sträng familjetyrann, hans mor en bräcklig kvinna som dog av tuberkulos när Dostojevskij var i tonåren.

Efter moderns död tog fadern till flaskan, och den 16 juni 1839 hittades han livlös i ett dike. Officiellt dog fadern av en hjärtattack, men det ryktades att han hade dödats av sitt tjänstefolk efter ett våldsamt gräl.

Vid den tiden studerade Fjodor och hans äldre bror Michail i enlighet med faderns önskan till militäringenjörer i Sankt Petersburg. Fjodor Dostojevskij avslutade sin utbildning till ingenjör 1843 och fick strax därefter anställning som löjtnant.

Redan ett år senare sa han upp sig, 23 år gammal. Han ville inte ägna sig åt ingenjörskonst, utan ville i stället utforska den mänskliga existensen. Som han uttryckte det i ett brev till sin bror:

”Människan är en gåta. Denna gåta måste lösas, och om du ägnar hela ditt liv åt att lösa den kommer ditt arbete aldrig att vara förgäves; jag tar itu med den här gåtan för att jag vill vara en människa.”

Fjodor Dostojevskij anlände till lägret i den sibiriska staden Omsk den 23 januari 1850 iförd fotbojor. Under de följande fyra åren bodde författaren i en kall och fuktig barack med murkna träväggar.

”Smutsen på golvet var centimetertjock. Från morgon till kväll var det omöjligt att inte bete sig som svin”, skrev han om sitt nya hem.

Vistelsen tog hårt på Dostojevskij. Han fick ofta ångestattacker, sov inte mer än fyra eller fem timmar per dygn och led dessutom svårt av hemorrojder.

Värst av allt var emellertid att han inte längre kunde skriva. Som han senare melodramatiskt uttryckte det: ”Livet kan inte fortsätta förrän jag blir publicerad igen!”

Dostojevskij frigavs i februari 1854. De följande sex åren av sitt straff tjänstgjorde han som soldat i staden Semipalatinsk (numera Semej i Kazakstan) – ett område så ödsligt att Sovjetunionen senare använde det för provsprängningar av kärnvapen.

Under vistelsen i Semipalatinsk blev Dostojevskij förälskad i den 28-åriga änkan Marija Isajeva, som han gifte sig med 1857. På bröllopsnatten drabbades Dostojevskij av ett svårt epileptiskt anfall. Det skulle bli det första av många i hans liv.

Det var ett förändrat Ryssland som mötte Fjodor Dostojevskij. Tsar Nikolaj I hade dött 1855 och hans son Alexander II satt nu på tronen.

Den nye tsaren var mer liberal än sin föregångare och lättade bland annat på statens hårda censur. I det mildare politiska klimatet beslutade Fjodor Dostojevskij och hans bror Michail 1861 sig för att ge ut en ny tidskrift, som de kallade Vremja (”Tiden”).

I slutet av 1863 förbjöd myndigheterna Vremja efter att författaren och filosofen Nikolaj Strachov publicerat en kritisk artikel om tsaren. Tidskriften var tvungen att bomma igen och bröderna Dostojevskij stod med en enorm skuld till sina många investerare.

Kort därefter dog först hans hustru i tuberkulos och sedan hans bror Michail i en leversjukdom med några månaders mellanrum.

”Mitt liv har krossats under ett enda år”, skrev den sörjande författaren i sin dagbok.

Fjodor Dostojevskij var återigen ensam – den här gången i ett skuldfängelse med obetalda räkningar på totalt 25 000 rubel (motsvarande cirka 1,5 miljoner kronor i dagens penningvärde). Han hade också sin styvson, sin brors fru och fyra barn att försörja.

I detta kaos började han arbeta på en av sina mest kända romaner, Brott och straff, som publicerades 1866. Samma år gjorde han en av historiens sämsta affärer med den ökände förläggaren Stellovskij.

Dostojevskij fick 3 000 rubel i förskott i utbyte mot att han gav Stellovskij rätten att publicera alla sina tidigare verk. Samtidigt åtog sig författaren att leverera en ny roman senast den 1 november 1866.

Om Dostojevskij missade tidsfristen skulle förläggaren få rätten att publicera alla Dostojevskijs verk under de kommande nio åren – utan att betala en rubel för dem.

Dostojevskij hade en idé till en roman som skulle heta Spelaren, om en spelmissbrukare som spelade bort sitt liv. Berättelsen låg nära Dostojevskijs eget liv.

Sedan ett besök på ett kasino i Tyskland 1863 hade författaren själv blivit spelberoende, och roulettens snurrande hjul blev en förödande besatthet för honom under de följande åren.

I september 1866 hade Dostojevskij ännu inte skrivit en enda rad av den roman som Stellovskij skulle ha på sitt skrivbord mindre än två månader senare.

I ett anfall av panik anlitade Dostojevskij en stenograf för att skriva ner romanen medan han dikterade den.

Valet föll på 20-åriga Anna Snitkina. På mindre än två månader var de färdiga med romanen och lämnade in den till förläggaren den 1 november 1866 – bara några timmar före deadline.

Fram till dess hade den 45-årige Fjodor Dostojevskij inte haft någon tur i vare sig spel eller kärlek, men Anna Snitkina skulle visa sig vara hans stora vinst.

De blev förälskade och gifte sig 1867. Tillsammans fick de fyra barn, varav två dog som spädbarn.

Bröllopsresan gick till Europa och skulle ha varat i tre månader. Men speldjävulen slog sina klor i Dostojevskij igen, och han spelade bort alla pengar som paret behövde för att komma hem. Spelberoendet ledde till att de förlängde sin smekmånad med fyra år.

Med utgivningen av sin ambitiösa roman Bröderna Karamazov 1880 befäste Dostojevskij sin status som en av Rysslands största författare. Dessvärre fick han inte tillfälle att njuta av sin berömmelse särskilt länge.

Den 9 februari 1881 avled författaren av det lungemfysem och den epilepsi som hade plågat honom under hela hans vuxna liv. Han blev 59 år gammal.

Dostojevskij hade tillbringat hela livet med att försöka lösa den mänskliga existensens gåta – och i en av de mest kända passagerna i Bröderna Karamazov gav han sina läsare svaret:

”Hemligheten med mänsklig existens är inte bara att leva, utan också att veta vad man lever för.”