Belarus: Europas sista diktatur

Ledarna från de tre nationerna, som hade ingått i ett förbund sedan 1922, satte sina signaturer på det historiska så kallade Belavezjaavtalet.

Med avtalet upprättades Oberoende staters samvälde (OSS), vilket de facto upplöste Sovjetunionen för gott.

Det sägs att de tre ledarna firade avtalet med vodka och pistolskytte i den belarusiska skogen.

”Vi, republiken Belarus, den ryska rådsrepubliken och Ukraina, förkunnar att Sovjetunionens existens som folkrättsligt subjekt och som geografisk-politisk realitet har upphört att existera”, löd det officiella pressmeddelandet efter undertecknandet av avtalet.

Nu var Belarus fritt och herre i sitt eget hus.

Området som i dag utgör Belarus befolkades av slaver från i synnerhet de baltiska länderna omkring år 400–500 efter Kristus.

På 800-talet införlivades området i Kievrus, som då var den största staten i Europa och utöver Belarus omfattade Ukraina och nordvästra delen av dagens Ryssland.

Efter att mongoliska invasioner fick Kievrus att kollapsa på 1200-talet blev Belarus en del av storfurstendömet Litauen, som senare även kom att omfatta dagens Polen.

Lösgörandet från Kievrus ledde även till uppkomsten av ett eget belarusiskt språk, som hör till den slaviska språkstammen.

I åtskilliga hundra år låg den polsk-litauiska unionen ständigt i krig med med sina grannar, och i slutet av 1700-talet delades riket upp i de europeiska stormakterna Preussen, Österrike och Ryssland.

Belarus kom att lyda under det ryska tsardömet, men förklarade sig kortvarigt självständigt i kölvattnet på den ryska oktoberrevolutionen 1917.

Endast två år senare blev Belarus en del av Sovjetunionen, men trots införlivandet i den kommunistiska stormakten fick landets språk och kultur lov att existera inom unionens ramar.

Belarusiska är väldigt likt ukrainska, men har under historiens gång inkorporerat ord och uttal från polska och ryska.

Skillnaden mellan ryska och belarusiska är lite förenklat som skillnaden mellan italienska och spanska. Det finns överlappningar, men i grunden har de båda folken svårt att förstå varandras språk.

Belarusier har dock i allmänhet lättare att förstå ryska än omvänt. Det beror framför allt på att ryssarna inte på samma sätt har varit tvungna att förhålla sig till en besläktad variant av ett östslaviskt språk, som befolkningen i Belarus har.

I dag har de flesta belarusier (cirka 6,5 miljoner) ryska som förstaspråk, medan en minoritet av drygt två miljoner talar i första hand belarusiska.

Uppblomstringen av belarusisk kultur var dock kortvarig.

Under 1930-talet gjorde den sovjetiska diktatorn Josef Stalin allt för att trycka ner den spirande belarusiska nationalismen. Ännu värre blev det, när Adolf Hitlers styrkor invaderade Belarus under andra världskriget.

Nazisterna utsatte befolkningen för omfattande avrättningar och deportationer. Det uppskattas att i stort sett hela den judiska befolkningen i Belarus omkom under kriget.

Efter kriget flyttades gränsen mellan Polen och Sovjetunionen längre västerut, vilket innebar att fler belarusier nu kom att bo i Sovjetunionen.

De följande årtiondena fortsatte russifieringen av Belarus, och på 1970-talet blev det förbjudet att undervisa på belarusiska i sovjetrepubliken.

I kölvattnet på Sovjetunionens sammanbrott såg det för första gången på flera århundraden ut som om demokrati och nationell självständighet skulle bli verklighet för de cirka nio miljoner invånarna i Belarus.

Drömmen om demokrati övergick dock snabbt i den diktatoriska mardröm som belarusierna vid det här laget har blivit vana att leva i.

I valet 1994 valdes Aljaksandr Lukasjenka till president i Belarus.

Lukasjenka ställde upp som ett alternativ till kommunistpartiet och Stanislau Sjusjkevitj, som han anklagade för korruption.

Lukasjenka vann med cirka 80 procent av rösterna.

Innan Aljaksandr Lukasjenka kom till makten arbetade han under 1980-talet som ordförande för kolchosen Gorodetz i norra Belarus.

Där var han känd som en brutal chef, som slog personalen om de inte lydde hans order.

Denna brutalitet har varit utmärkande för Lukasjenka under de snart tre årtionden som han suttit vid makten.

Belarus är det enda land i Europa som fortfarande tillämpar dödsstraff. Medborgarrättsorganisationen Vjasna uppskattar att omkring 400 personer avrättats med nackskott i belarusiska fängelser sedan 1991.

Internationella organisationer som Amnesty International anklagar dessutom regimen i Belarus för mängder av brott mot mänskliga rättigheter.

Dessa omfattar bland annat polisvåld, våld mot minoriteter, bristande yttrandefrihet och förtryck av fackföreningar.

Det var på goda grunder som den tidigare amerikanske presidenten George W. Bush år 2005 betecknade Belarus som ”Europas sista diktatur”.

Landet, som ligger inklämt mellan Lettland, Litauen, Polen, Ukraina och Ryssland, har isolerats internationellt och bland annat uteslutits ur Europarådet.

Trots åtskilliga inhemska demonstrationer mot Aljaksandr Lukasjenka – senast 2020 – har det inte gått att störta Belarus mäktige diktator.

Medan Europas förhållande till Belarus kan betecknas som iskallt, är relationerna mellan den forna sovjetstaten och moderlandet Ryssland betydligt varmare.

Vladimir Putin och Aljaksandr Lukasjenka har knutit starka politiska, militära och ekonomiska band sedan millennieskiftet.

Omkring 50 procent av Belarus export går till Ryssland, som i utbyte får billig olja och gas. Utan dessa avtal skulle Belarus gå under ekonomiskt.

Det är ingen hemlighet att Vladimir Putin betraktar Belarus som en del av Ryssland, och arvet från det gamla Sovjetunionen är i högsta grad levande i Belarus.

Omkring 70 procent av alla företag i Belarus är statliga, statyer av Lenin tronar i alla städer, och i skuggorna opererar resterna av sovjettidens ökända hemliga polis – KGB.

Efter det kontroversiella valet av Lukasjenka 2020, som utlöste omfattande demonstrationer, skickade Putin soldater till Belarus för att hans allierade skulle kunna sitta kvar vid makten.

När kriget bröt ut i Ukraina lät Lukasjenka den ryska armén passera genom Belarus för att invadera grannlandet.

Med valsegern 2020 bekräftade Aljaksandr Lukasjenka sin position som Europas siste diktator.

Trots att den politiska oppositionen har kallat resultatet för valfusk, och att tusentals invånare har demonstrerat mot presidenten, är det inget som tyder på att Aljaksandr Lukasjenka har för avsikt att ge tillbaka makten till folket.

Som han sa till den lokala nyhetsbyrån BELTA i samband med de omfattande demonstrationerna efter valet 2020:

”De (demonstranterna, red.) försöker skapa kaos. Men jag har redan varnat dem: Det blir ingen revolution.”