Invånarna i forntidens Mesopotamien var av allt att döma några av de första som utövade exorcism – utdrivning av onda andar eller demoner – för omkring 5 000 år sedan.
Mesopotamierna var oerhört vidskepliga och övertygade om att en massa övernaturliga väsen kunde skada eller gynna människor.
Exorcism var därför en fast del av vardagen, då ritualer, besvärjelser och amuletter spelade en stor roll i försöken att slippa sjukdomar och olyckor.
Exorcismen utfördes i regel av en präst, som läste en särskild besvärjelse, som skulle driva ut alla onda väsen. Vid en del tillfällen nedtecknades besvärjelserna på lertavlor, som grävdes ner eller placerades i hemmet hos den person som misstänktes vara besatt.
Katolska kyrkan slog på 1500-talet fast ramarna för exorcism med boken Rituale Romanum, som än i dag används av en del präster.
Kyrkan driver fortfarande ut demoner
Exorcism har sedan dess spridits till en mängd kulturer och religioner, men förknippas i dag kanske framför allt med den katolska kyrkan, vars koppling till djävulsutdrivning har rötter i Bibeln. I den driver självaste Jesus ut demoner från flera personer, bland annat en pojke som gnisslar tänder och har fradga kring munnen.
Även apostlarna Petrus och Paulus utförde exorcism, och ritualen fick med tiden fäste i den tidiga kristna kyrkan. Där genomfördes processen på olika sätt, tills katolska kyrkan på 1500-talet satte upp fasta ramar för exorcism. Det skedde med boken Rituale Romanum, som beskriver de ritualer och böner som behövs för att driva ut demoner.
Exorcism utförs fortfarande i sällsynta fall inom katolska kyrkan, då offret inledningsvis genomgår en grundlig psykisk och fysisk undersökning, innan en exorcism inleds som en sista lösning.