Vem ”uppfann” korsfästningen?

Det var troligen perserna som på 500-talet före Kristus började korsfästa personer. Därifrån spred sig det plågsamma straffet till resten av Medelhavsområdet. I synnerhet romarna använde metoden flitigt.

Det var oftast slavar, pirater, landsvägsrövare och förrädare som korsfästes. Avsikten med straffet var att det skulle vara plågsamt och förödmjukande för att avskräcka andra från att begå samma brott. Den dömde bands fast vid korset med rep eller naglades fast med långa spikar genom underarmarna och fötterna.

Upp till fyra dagar att dö

Man använde flera olika kors. Formen var vanligen ett T, men det fanns även X-kors eller det latinska korset – som Jesus enligt traditionen dog på. Den dömde fick själv bära tvärbjälken som vägde cirka 50 kilo. Den lodräta stolpen var redan rest på avrättningsplatsen. De som hade tur dog efter ett par timmar. För andra kunde det ta upp till fyra dygn. Dödsorsakerna var blodförlust, hjärtstillestånd, ut­torkning eller andningsstopp.

Skenben krossades

Ibland krossade man offrets skenben – inte som ett extra straff, utan för att att hjälpa offret genom att förkorta plågorna. När kroppens tyngd bars upp av armarna slutade personen snabbt att andas. Korsfästning var ett så hårt straff att till och med den romerske retorikern Cicero sade att det var ”det mest onda och motbjudande straffet” som fanns.

När kejsar Konstantin den store år 313 efter Kristus gjorde kristendomen till stats­religion i romarriket avskaffade han samtidigt korsfästningen av respekt för Jesus.