Den spanska återerövringen av Pyreneiska halvön – känd som reconquista – var inte bara ett angrepp mot de muslimska morerna.
Attacker riktades även mot judarna, som under 1300-talet drabbades av antijudiska lagar och statligt sanktionerade mord. Värst blev det under pogromen 1391, då flera tusen dödades och ännu fler tvingades konvertera.
I det moriska emiratet Granada i södra Spanien hade judar fortfarande en viss religionsfrihet, men emiratet föll slutgiltigt 1492, då Spanien enades under det starkt troende regentparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien.
Regentparet ville inte ha några judar i sitt kristna rike – de var rädda att de skulle ha för stor inverkan på alla de judar som redan hade konverterat. Därför fick de resterande spanska judarna välja mellan att gå över till kristendomen eller att deporteras.
Isabellas dekret, som landsförvisade de spanska judarna.
Isabella kastade ut Spaniens judiska invånare
Med det så kallade Alhambradekretet fördrev drottning Isabella 1492 judarna från Spanien. Dekretet upphävdes först 1968.
Spanien beslutade 2014 – ”för att kompensera för vårt skamliga förflutna” – att ättlingar till de förvisade judarna kan få spanskt medborgarskap.
Spaniens judar kallas i dag för sefarder. Många av de sefardiska judarna flydde till befintliga judiska samfund i området Maghreb i norra Afrika, medan andra flydde till städer som Jerusalem och Kairo.
Osmanska rikets sultan erbjöd de spanska judarna asyl och många av dem begav sig därför till Thessaloniki, Izmir och Balkan. De sefardiska judarnas ättlingar utgör i dag omkring sexton procent av världens judar.
