Mose är en av de viktigaste profeterna inom kristendomen, judendomen och islam, men forskarna har inga bevis för att han har existerat. Mose uppträder inte i några trovärdiga skriftliga källor från den tiden, och det finns inga arkeologiska fynd som bekräftar Gamla Testamentets berättelse om Mose.
De omfattande egyptiska källorna är till exempel i allmänhet tysta om profeten, trots att de viktigaste händelserna i den bibliska berättelsen inträffar i Egypten och skulle ha haft en enorm betydelse för faraonernas land. Det gäller bland annat de tio plågorna och flera miljoner judiska slavars utvandring.
Den egyptiske historikern Manetho nämner visserligen en präst, som gick emot farao, förkastade Egyptens gudar och kallade sig Mose. Manethos berättelse nedtecknades dock först omkring år 300 före Kristus – alltså cirka tusen år efter att den bibliske Mose ska ha levt – och dess innehåll är omdiskuterat.
Mose är en av de viktigaste personerna i Gamla Testamentet, där han bland annat befriar judarna från deras träldom i Egypten.
Gråzon mellan myt och historia
Enligt den amerikanske arkeologen och experten på forntidens Mellanöstern William G. Dever befinner den bibliske Mose sig i gråzonen mellan myt och historia. Det betyder att Mose troligen inte har existerat på det sätt som han framställs i Bibeln, men att ”en Mose-liknande figur kan ha existerat” i Mellanöstern under perioden kring år 1300 före Kristus.
Den tyske forskaren Martin Noth, som var expert på judarnas tidiga historia, anser att Mose är en fiktiv figur. Enligt Martin Noth användes Mose-figuren till att knyta samman flera historiska händelser, för att på så sätt förmedla olika judiska gruppers erfarenheter.
Andra experter pekar på att den bibliske Mose bara bygger vidare på en lång tradition av muntliga traderingar, som redan existerade i Mellanöstern. Berättelsen om den nyfödde Mose, som läggs i en korg och lämnas i en flod, är till exempel nästan identisk med historien om den sumeriske kung Sargon, som levde cirka tusen år före Mose.