Var fick de kristna syndaflodsmyten ifrån?

Redaktionen

Publicerad den 19.08.22

Lästid: 2 minuter Spara

Översvämningar har setts som straff i många religioner

Många religioner har genom tiderna haft sin egen dramatiska berättelse om översvämningar nedkallade av en gudomlig makt. I regel var översvämningarna ett straff för att människan inte levde efter gudarnas anvisningar.

Så avlägsna kulturer som inkafolket i Sydamerika hade en myt om guden Viracocha, som dränkte alla människor kring Titicacasjön – så när som på två som återbefolkade jorden. Kristendomens
syndaflod är dock inte hämtad från Amerika, utan kommer från judarnas berättelse om Noa och hans ark.

Mesopotamien gick ombord först

Noa, Deucalion och Utnapishtim byggde var sin ark och sände ut en duva för att leta efter land.

Utnapishtim: Babyloniernas syndaflod

Odödlighet var vad Utnapishtim fick som belöning när han räddade människan från utrotning genom att bygga en båt. Ombord hade han sin familj, djur och hantverkare.

Deucalion: Grekernas syndaflod

Titanen Prometheus varnade sin son, kung Deucalion, för att Zeus tänkte översvämma jorden. Med sin hustru ombord for Deucalion omkring i nio dagar innan han strandade.

Noa: De kristnas syndaflod

Patriarken bodde enligt vissa källor nära Nilens utlopp. Utöver sin hustru, och två av alla världens djur, tog Noa med sina tre söner och deras hustrur i arken.

Judarna kände till Noa före de kristna

Såväl kristendom som judendom bygger sin tro på Gamla Testamentet. Judarna hade dock läst om Noa i över tusen år innan kristendomen uppstod.

Tusen år innan judendomen fanns praktiserade babylonierna en polyteistisk religion med en dramatisk syndaflodsberättelse i vilken Utnapishtim räddade sin familj och alla djurarter i en båt.

Redaktionen

Publicerad den 19.08.22