Tyska korsriddare på hal is i Ryssland

Kyrkan ville bekämpa hedningar

Katolska kyrkan behövde verkligen en seger här; kampen mot hedendomen gick inte alls som det var tänkt.

År 1089 hade påven Urban II sänt ut det första av flera korståg mot Jerusalem för att jaga ut muslimerna ur Heliga landet.

De planerna misslyckades och nu, drygt 200 år senare, var det inte många som trodde att den romerska kyrkan skulle komma att dominera i området.

På det kristna Europas egen bakgård var läget inte mycket bättre. Omkring år 1000 hade missionärer omvänt skandinaverna till kristendomen, men hedningarna i Baltikum var svårare att få bukt med. Deras naturreligion var avskyvärd i kyrkans ögon, och de visste absolut ingenting om de kristnas Gud.

”De tillber ormar och fåglar, och till dem offrar de levande människor som de köper av handelsmän”, skrev den tyske prästen och historieskrivaren Adam av Bremen (1040–81) förfärat.

Någonting måste göras. År 1193 sände påven Celestinus III ett korståg österut. Det primära målet var bara att stötta områden i Livland – i dag en del av nuvarande Estland och Lettland – där tyska missionärer hade byggt en kyrka.

Men korståget spred sig snart till hela östersjöområdet. Kyrkan utsåg två ordnar att leda armén: Tyska orden, som grundats under korstågen i Mellanöstern, och en liknande orden – Svärdsriddarorden – som grundats för det här tillfället.

Båda ordnarna bestod av fromma munkar och tuffa elitsoldater, och riddarna skulle utgöra kärntruppen i korståget.

Bland de tyska riddarna märktes Hermann von Buxthoeven – en fältherre som kom från en inflytelserik släkt i norra Tyskland.

När riddarna erövrade staden Tartu i dagens Estland år 1224 utnämndes Buxthoeven snart till biskop. Året därpå blev han furste.

År 1230 fick tyskarna en egen stat i Livland, och där spelade Buxthoeven en fram­trädande roll.

Katoliker utnyttjade intern strid

Den tyska staten var en bland flera mindre enklaver, städer och besittningar som kontrollerades av korsriddarna. Bl.a. danskarna hade ett stort område omkring Tallinn – huvudstaden i dagens Estland.

För Buxthoeven och de övriga korsriddarna återstod fortfarande mycket arbete. Längre österut, i Ryssland, väntade fler själar på att bli omvända.

Befolkningen här var förvisso kristen, men inte på det sätt som katolska kyrkan ville ha det.

Den katolska kyrkan hade splittrats 200 år tidigare efter interna motsättningar, och nu leddes kyrkan i öster av patriarken i Konstantinopel, medan påven i Rom fick nöja sig med västra delen av Europa.

Tidigare korsriddare hade förgäves försökt ta sig fram i Ryssland, men efter framgångarna i Baltikum beslöt kyrkan år 1240 att det nu var dags att tvinga in ryssarna i den ­romersk-katolska fållan genom en av­görande aktion.

Tidpunkten tycktes vara perfekt. Ryssland, som på den tiden bestod av flera furstestater, var hårt trängt.

Tre år tidigare hade Ryssland invaderats av det krigiska ryttarfolket mongolerna, som tog sig ända till Novgorod, Rysslands viktigaste handelscentrum.

Ett plötsligt och oväntat töväder förvandlade emellertid vägarna till lervälling och hindrade fienden från att rycka fram och erövra staden.

Novgorods furste, Alexander Nevskij, kunde andas ut ett tag, men tvingades snart inse att mongolerna var alltför starka för att ryssarna skulle kunna driva bort dem.

I stället för att fortsätta att göra motstånd ingick han därför en allians med stamledarna.

Enligt avtalet skulle han betala tribut till mongolerna men kunde fortsätta regera över Novgorod. Det var ett instabilt läge, och korsriddarna beslöt att utnyttja situationen.

Hären rycker fram

Allt tycktes vara som korsriddarna trott när de snabbt ryckte fram mot Novgorod på vintern 1240–41.

De erövrade flera städer längs sin väg och började lägga grunden till en stenfästning – en tydlig signal om att de hade kommit för att stanna.

Allt motstånd slogs brutalt ned. När invånarna i staden Pskov försökte stoppa korsriddarhären gick Tyska orden till angrepp.

”Tyskarna hackade stora sår och ryssarna led förfärligt. 800 av dem dödades på slagfältet. De andra flydde och blev förföljda utan nåd nästan hela vägen till Ryssland”, enligt Livländska rimkrönikan från år 1286.

Det var en förkrossande seger, och korsriddarna var fulla av självförtroende när de fortsatte.

Snart nåddes de dess­utom av ryktet att invånarna i Novgorod hade slängt ut Alexander Nevskij i frustration över hotet från mongoler och korsriddare, och att staden nu var utan ledare.

En av fältherrarna, biskop Heinrich av Ösel, reste till och med till Rom för att be påven göra honom till biskop över de ryska områden som de var säkra på att kunna erövra.

Påven skickade meddelande till ärkebiskopen i Lund och till de svenska biskoparna om att sätta in all kraft i korståget och att ”likt Mose spänna fast svärdet vid höften och ikläda sig Herrens pansar”.

Nevskij tas till nåder

Korsriddarnas ständiga framryckning gjorde emellertid Novgorodborna nervösa, och på våren 1241 bestämde de sig för att kalla tillbaka Alexander Nevskij igen.

Efter lite trugande återvände fursten hem för att försvara sin hotade stad. Först hängde han de män som hade satt sig upp emot honom, sedan samlade han sina trupper och gav sig iväg för att möta fienden.

Korsriddarna som inte hade räknat med att möta något större motstånd blev fullständigt överrumplade av Nevskijs handlingskraft.

Ryssarna kunde återerövra stad efter stad. Nevskij lät fängsla korsriddarnas ledare och avrättade de ryssar som samarbetat med in­vasionsarmén.

Utanför staden Mooste, som låg i Tyska ordens område i dagens Estland, stötte Nevskij emellertid på motstånd. En grupp korsriddare låg i bakhåll.

De dödade en av hans skickligaste fältherrar och tvingade armén till reträtt. Läget var kritiskt för Nevskij. Han hade förvisso lärt korsriddarna en läxa och under­minerat deras ställning, men de var inte besegrade.

Episoden vid Mooste var ett tydligt tecken på att fienden fortfarande var stark. Men han hade inte råd att förlora för många soldater i en ny kamp mot korsriddarna.

Alexander Nevskij beslöt att samla sin armé och sätta kurs österut, mot tryggheten i Novgorod.

Så lätt skulle han inte komma undan, ansåg korsriddarna, och följde efter honom genom det ännu isklädda landskapet. De hann ikapp honom vid Peipussjön.

Nevskijs spanare hade rapporterat att korsriddarna jagade honom, och han beslöt att möta förföljarna på en plats som passade honom bäst. Han ställde upp sin armé på sjöns östra strand och väntade. Tidigt på morgonen den 5 april 1242 gjorde sig korsriddarna redo för anfall.

Den ryska armén med sina cirka 6 000 man måste ha varit en fasansfull syn för biskop Buxthoeven, när han inspekterade sina trupper i gryningen.

Själv hade han knappt 4 000 man, men med den rutinerade Tyska orden i leden – och med gott stöd från bland andra en mängd hjälptrupper från de danska besittningarna i Estland – var de i stort sett jämbördiga.

Vid soluppgången gav biskopen sina trupper order om framryckning.

Korsriddarna tvingades fly

Korsriddarna fick problem direkt. Framryckningen över den både hala och ojämna isen på sjön gick långsamt och de ryska bågskyttarnas pilar haglade över dem. Och när de kom fram till de ryska linjerna blev det ännu värre.

Till korsriddarnas stora bestörtning kom hästar galopperande rakt mot dem, och från hästryggarna avlossade de skickliga ryttarna kaskader av pilar som borrade sig in i korsriddarnas kroppar.

De beridna båg­skyttarna, som enligt historikerna förmodligen var mongoler, var en helt okänd fiende för kors­riddarna.

”Snart föll Tyska ordens fana mitt mellan bågskyttarna, och det hördes ljud av svärd som skar hjälmar i stycken”, berättar Livländska rimkrönikan.

Luften genljöd av ”ljudet av lansar som bröts och svärd som korsades, så att till och med det frusna havet rörde sig, och isen syntes inte eftersom allt var täckt av blod”, berättar rimkrönikan om slagets avgörande ögonblick.

De danska hjälptrupperna flydde i panik, och utan dem var korsriddarna så numerärt underlägsna att de inte hade något annat val än att retirera över den hala isen.

”Fiendens styrkor vände om och flydde. Men Alexander Nevskijs styrkor slog ned dem och förföljde dem, som om de kom från luften.

Det fanns ingenstans dit de kunde fly”, står det att läsa i Novgorodkrönikan från 1200-talet.

I samma krönika berättas det också att Nevskij förföljde korsfararna ”sju verst” – cirka 7,5 km. Därefter drog han sig tillbaka mot Novgorod. Han återvände till staden i triumf med de tillfångatagna korsriddarna fastbundna på deras egna hästar.

”Namnet Alexander blev nu berömt i alla länder ... till och med så långt bort som i Rom”, berättar Novgorodkrönikan. Romersk-katolska kyrkan glömde inte heller Alexander Nevskij i första ­taget.

Efter slaget slöt korsriddarna och ryssarna fred och alla försök att omvända ryssarna gjordes därefter med fredliga metoder.