Tio skandalösa påvar

Påve Stefan VI (896–897)

Stefan VI innehade påveämbetet i endast drygt ett år. Trots det hann han stå bakom en av de mest aparta och morbida händelserna i påvestatens historia.

När Stefan VI tillträdde var han desperat att befästa sin makt. Hans metod för att göra detta var minst sagt bisarr.

Påven Stefan VI gav order om att hans döde föregångare, Formosus, skulle grävas upp.

Liket kläddes i full påvlig skrud, placerades på en tron i Lateranbasilikan och anklagades för att ha fungerat som både påve och biskop av Porto.

En diakon utsågs att tala för liket och försvara sig mot Stefan VI:s anklagelse att Formosus hade brutit mot den kanoniska lagen (den katolska kyrkans lag, red.).

När domen avkunnades stod det att påven Formosus hade uppträtt ovärdigt som påve.

Alla påven Formosus officiella handlingar förklarades ogiltiga och alla hans ordineringar ogiltigförklarades.

Liket fråntogs sina fina kläder och kläddes i stället i trasor.

För att verkligen understryka hämnden skars tre av hans fingrar av. Inklusive det finger med vilket han hade gett välsignelser under sitt påveämbete. Slutligen kastades Formosus lik i Tibern.

Rättegången väckte avsky i Rom. Påvepalatset stormades och Stefan VI sattes bakom galler. Den impopuläre Stefan VI ströps i fängelsehålan.

Påve Sergius III (904–911)

Sergius III är troligen den ende påven som har mördat en annan påve.

Han kunde sätta sig i påvestolen sedan hans allierade Theophylactus, general och greve av Tusculum sydöst om Rom, invaderat staden.

Den sittande påven Leo V kastades i fängelsehålan, och det sägs att han blev strypt på Sergius order.

Den samtida historikern Liutprand av Cremona skrev att Sergius III överlät ledningen av Rom till ”en skamlös hora … som regerade som om hon vore en man”.

Kvinnan i fråga var adelsdamen Theodora – mor till Sergius älskarinna Marozia­.

År 931 utnämndes, enligt vad som sades, Marozias och Sergius son till påve Johannes XI med hjälp av sin mor och mormor. De två kvinnorna kunde återigen regera Rom.

Under Sergius III:s tid skedde det ofta byten på påvestolen. Mellan 896 och 904 innehade inte mindre än sju olika män ämbetet.

Det som överskuggade allt under dessa olika påvars ämbetsperioder var deras inställning till och positionering i förhållande till den tidigare nämnde påve Formosus.

Antingen ville de hedra honom. Eller så försökte de svärta ner hans eftermäle. Det mest kända exemplet på hämnd är Stefan VI:s rättegång mot liket av påve Formosus.

Stefan VI:s skändning av liket av påven Formosus stöddes av Sergius III. Han arbetade också under sin tid på påvestolen för att ogiltigförklara alla Formosus förordningar.

Påve Urban II (1088–1099)

En folkmassa fyller torget utanför katedralen i den franska staden Clermont den 27 november 1095.

Påven Urban II stiger upp på podiet och håller ett tal i vilket han uppmanar folket att marschera till Heliga landet för att slåss mot de otrogna muslimerna.

”Om ni vill värna om era odödliga själar, skynda er djärvt framåt som Guds riddare och befria den heliga graven. Det är vackert att dö för Kristus i den stad där han dog för våra synder!” predikade påven.

I sitt tal lovade Urban II frälsning åt alla de människor som gav sig iväg för att strida. Historiker är idag överens om att talet i Clermont var startskottet till det första korståget.

Sommaren 1099 erövrade korsfararna Jerusalem, men meddelandet om de kristnas expansion nådde inte Rom förrän efter Urban II:s död.

LÄS OCKSÅ: Påven Urbans tal blev startskottet för korstågen.

Urban II är mest känd för det första korståget och sitt tal i Clermont, men han kämpade också hårt mot präster som inte följde kravet på att leva ett avhållsamt liv i celibat utan sex och äktenskap.

Faktum är att kravet på celibat är relativt nytt i ett påvligt sammanhang.

Det var först i slutet av 1000-talet i samband med den gregorianska reformen som kravet infördes.

Flera präster kringgick regeln genom att anställa ”hushållerskor” för att sköta hemmet. Om denna lösning resulterade i barn fick barnen allvarliga problem, eftersom de av samhället betraktades som ”horungar”.

Sönerna kunde därmed inte följa i sina fäders fotspår och bli präster. Många valde därför att söka dispens från denna regel hos myndigheterna i Rom. Det är bland annat på grund av det som historikerna vet att många präster inte levde i celibat.

I allmänhet fanns det ett motstånd mot det nya kravet på celibat. Urban II ansåg därför att han var tvungen att ta i med hårdhandskarna för att förhindra att alltför många ignorerade kravet.

Urban II lät kasta präster som bodde med sina fruar och barn i fängelse. Deras fruar och barn tillfångatogs också och såldes som slavar.

Fram till 1200-talet fortsatte prästerna att gifta sig och skaffa barn trots förföljelse och stigmatisering.

Påve Bonifacius VIII (1294–1303)

Den mäktiga italienska familjen Colonna ogillade Bonifacius VIII och utmanade 1297 hans påvliga makt genom att peka ut honom som motpåve.

Bonifacius svarade genom att inta den italienska staden Palestrina, som styrdes av familjen Colonna. År 1299 jämnade påvens styrkor den erövrade staden med marken.

Förutom förstörelsen av den italienska staden Palestrina är Bonifacius VIII känd för sina uttalanden om pedofili:

”Det är ingen större synd att ha sex med unga pojkar än att gnugga den ena handen mot den andra”, påstås han ha sagt.

Bonifatius VIII:s tid som påve inledde en reducering av påvens världsliga makt. Det var framför allt oenigheten med den franske kungen Filip IV som kom att prägla Bonifatius VIII:s tid som påve.

Filip IV, även känd som Filip den sköne, lyckades nämligen göra den politiska maktkampen med påvestolen till en konflikt om nationellt oberoende. På det sättet lyckades kungen få ett brett stöd från alla samhällets stånd.

När Bonifacius blev anklagad för kätteri gick han till motattack med den berömda bannbullan Unam Sanctam.

Bullans budskap var att påvens makt var större än furstarnas.

Påve Urban VI (1378–1389)

Urban VI var till en början en from munk och senare gudfruktig ärkebiskop. Han var känd för att vilja befria kyrkan från kardinaler och biskopar som levde ett liv i uppenbar synd och lyx. Men när han kom till makten glömde han snabbt alla sina heliga ideal.

Redan under installations­ceremonin angrep han med slag och skällsord de kardinaler som just hade utnämnt honom. Kardinalerna svarade med att förvisa Urban och utnämna en motpåve i Avignon.

Urban i sin tur svarade med att exkommunicera den alternativa påven och utse sina egna kardinaler. Snart splittrades det katolska Europa i två läger. Konflikten är känd som den stora schismen.

Urban angrep sina fiender genom att ta till vapen. De kardinaler som kritiserade hans våldsamma framfart fängslades och pinades till döds.

Under tortyren beklagade han sig över att han inte kunde höra sina kardinaler skrika högt nog.

Påve Alexander VI (1492–1503)

Hans motståndare kallade honom ”den mest rovlystne varg som världen skådat”.

Alexander VI utnämnde sina tre söner, som han hade med diverse älskarinnor, till biskopar och furstar av Italien. Tillsammans med en av sönerna, Cesare, anklagade han åtskilliga furstar, biskopar och kardinaler för konspiration, fängslade dem, lät mörda dem och konfiskerade deras egendomar.

Bytet använde han sedan för att erövra nästan hela Italien. Inte heller privat höll Alexander VI igen. Han höll orgier i påvepalatset och levde öppet med flera älskarinnor.

Påven fick tio barn med olika kvinnor, och många av hans barn spelade en viktig roll i hans storpolitiska maktkamper.

Dottern Lucrezia Borgia giftes 1493 bort med en medlem av familjen Sforza, som styrde Milano 1450–1535.

Påven annullerade dock äktenskapet när Milano och Frankrike allierade sig mot påven.

Lucrezia Borgia gifte sig istället med en oäkta son till Alfonso II, kung av Neapel. Syftet med bröllopet var att påven skulle stärka banden med Neapel.

Lucrezia Borgias make mördades bara ett år senare. Vissa menar att Lucrezia Borgias bror Cesare Borgia låg bakom detta, eftersom han ville försvaga den nya alliansen.

År 1503 kan Alexander VI ha blivit offer för sitt eget förgiftningsförsök. Två glas bytte på olyckligt vis plats när han försökte förgifta en fiende, så att han själv drack giftet.

Påve Leo X (1513–1521)

Ingen påve kan överträffa Leo X i extravagant lyx – och brutalitet mot sina fiender. Hans hänsynslösa uppträdanden fick munken Martin Luther att förändra Europa för alltid.

Giovanni de' Medici var son till Florens mäktige furste Lorenzo de' Medici och van vid ett liv i lyx.

När Giovanni utnämndes till påve, Leo X, lär han ha sagt till sin bror: ”Eftersom Gud har givit oss påvestolen så låt oss njuta av den”, och tilldelade i samma andetag brodern höga befattningar inom kyrkan.

Giovanni spenderade enorma summor på konst och fashionabla fester. I Rom red han till exempel runt i parader på en vit elefant med långa rader av gycklare och vilda djur efter sig.

För att täcka sina enorma kostnader sålde han avlatsbrev i mängder. Han lät även de välbärgade betala dyrt för att köpa ämbeten.

Leo X:s livsföring väckte stor uppmärksamhet. Kritiska kardinaler anklagades för mordförsök – men dog allihop, troligen av matförgiftning, innan de skulle ställas inför rätta.

Påvens största kritiker var den tyske munken Martin Luther. Det ohämmade slöseriet inspirerade honom att skriva sina 95 teser – som sedan ledde till reformationen.

Clemens VII (1523–1534)

Påven skiftade ständigt allianser under kriget mellan den franske kungen Frans I och Karl V, kejsare av det tysk-romerska riket och kung av Spanien.

Styrkeförhållandet dem emellan ändrades hela tiden och när påven år 1527 bytte sida för femte gången fick Karl V nog och skickade sin armé mot Rom.

Efter segern plundrades stadens palats och kyrkor, och soldaterna våldtog och mördade mängder med civila.

Kejsaren fråntog påvestaten stora landområden och Roms invånarantal sjönk drastiskt.

Först efter flera hundra år kom staden på fötter igen.

England fick sin egen kyrka medan Clemens VII var påve. Bakgrunden var att påven år 1533 vägrat att låta kung Henrik VIIIskilja sig från sin hustru Katarina av Aragonien.

Henrik VIII använde det som förevändning för att bryta med den katolska kyrkan. På så sätt kunde han själv utse en ny ärkebiskop av England, som var villig att gå med på skilsmässan.

Påve Pius XII (1939–1958)

Pius XII var den katolska kyrkans överhuvud medan andra världskrigets fasor utspelade sig.

Han var en respekterad påve på sin tid, men eftervärlden har dömt honom annorlunda.

På 1960-talet blev han känd som ”Hitlers påve”. Kritiken gällde hans underlåtenhet att fördöma nazisternas brott.

Den brittiske journalisten John Cornwell publicerade 1999 en biografi med just denna titel: ”Hitlers påve”. I den hävdar han att Pius XII bör betraktas som medskyldig till utrotningen av judarna eftersom han inte uttalade sig mot nazisterna.

Vissa katoliker har dock lyft fram andra och mer positiva aspekter av påvens agerande. Bland annat att över 5 000 judar gömdes i romerska kyrkor och kloster under Pius XII:s påvetid.

I mars 2020 blev tidigare konfidentiellt material om Pius XII tillgängligt för historiker. Detta blåste ännu en gång liv i debatten om Pius XII:s roll.

Den tyske historikern Hubert Wolf kunde med hjälp av det nya materialet bevisa att Vatikanen hade hållit sin kunskap om utrotningen av judar för sig själv.

I september 1942 kontaktade en amerikansk diplomat Vatikanen för att bekräfta uppgifter i en hemlig rapport.

I rapporten uppgavs att 100 000 judar hade mördats i Warszawa och dess omgivningar och 50 000 i den ukrainska staden Lviv.

Vatikanen ville inte bekräfta denna information för USA, trots att dokument i Vatikanstaten visar att den grekisk-katolske biskopen i Lviv en månad tidigare hade informerat Rom om att 200 000 judar hade mördats i Ukraina.

Påve Benedictus XVI (2005–2013)

Innan Benedictus XVI tog över påvliga stolen var han känd som en av de mest ansedda teologerna i den romersk-katolska kyrkan.

Detta spelade en viktig roll när kardinalkollegiet valde honom till påve 2005.

Även om många hade stor respekt för den nya påven, var valet av honom lite av en vattendelare runt om i världen.

Kritiker angrep hans konservativa syn på kyrkan. Under hela sin tid som påve uttalade han sig negativt om homosexuella och skilsmässor och han kämpade även mot kvinnliga präster och abort.

Den nuvarande påven Franciskus, som efterträdde honom 2013, företräder en mer reformvänlig linje. Han har bland annat sagt att homosexuella ska ha rätt att ingå registrerade partnerskap.

Den största skandalen som Benedictus XVI fick ta itu med var avslöjanden om övergrepp och misshandel av barn i katolska församlingar.

Redan innan Benedictus blev påve hade omfattande fall av pedofili i katolska församlingar i USA och Irland hamnat i rampljuset.

Under Benedictus XVI:s påvetid avslöjades också fall av sexuella övergrepp mot barn i bland annat Norge, Tyskland, Belgien, Österrike och Nederländerna.

Hans roll som ärkebiskop i München och Freising 1977–1982 undersöktes också. År 2022 kom en advokatutredning fram till att Benedictus XVI under den perioden hade haft kännedom om övergrepp på barn utan att agera.

När en av påvens mest betrodda medhjälpare, hans butler, tog några konfidentiella dokument från Benedictus XVI:s skrivbord och gav dem till den italienske journalisten Giuanluigi Nuzzi, blev det början på det som kom att kallas Vatileaks-affären.

Genom otaliga artiklar, böcker och dokumentärer har pressen satt strålkastarljuset på kyrkans många år av korruption.

Benedictus XVI blev också känd för sin abdikation. Det är mycket ovanligt att påvar avgår frivilligt. Senast detta inträffade var när Celestine V abdikerade 1294.

Benedictus behöll sitt påvliga namn och bodde fram till sin död på nyårsafton 2022 i ett före detta nunnekloster i Vatikanstaten.