Sju hemligheter om Vatikanen

Vatikanens schweizergarde, som bildades år 1506, är världens äldsta ännu existerande militärkår.

Schweizarna var i århundraden kända för att vara vältränade soldater och anlitades ofta av Europas furstar och kungar som lego­soldater.

Schweizarnas goda rykte fick påven Julius II att anställa ett regemente – och den 22 januari 1506 tågade 150 soldater under kommendant Kaspar von Silenens ledning in genom Popoloporten i Rom.

Soldaterna skulle enligt Julius vara ”den fria kyrkans beskyddare”. Tjugoett år senare visade schweizarna vad de gick för när spanska trupper invaderade Rom år 1527.

Nedan­för trappan till Peterskyrkan dödades 147 av gardets soldater när de skyddade påven som under tiden flydde via en hemlig underjordisk tunnel till fästningen Castel Sant'Angelo.

I dag svärs nya rekryter in på årsdagen för striden på trapporna – den 6 maj. De måste vara schweiziska medborgare, mellan 19 och 30 år gamla, minst 174 cm långa och ha genomgått schweiziska militärens grundutbildning.

Efter attentatsförsöket mot Johannes Paulus II år 1981 har gardet specalutbildats för antiterroristuppdrag.

Vaktstyrkan i Towern i London – de så kallade ”Beefeaters” – är ännu äldre än Schweizer­gardet. Beefeaters grundades 1485 men be­traktas inte som någon militär styrka.

Trots det gillar de att framhäva sig gentemot Schweizer­gardet genom att beskriva sig själva som ”den äldsta kår i världen som fortfarande utför sina ursprungliga uppgifter”.

Trots alla myter kring påvens hemliga arkiv är dokumenten i Vatikanens källare knappast mer mystiska än innehållet i de flesta andra statsarkiv.

Arkivet fick sitt officiella namn ”Archivum Secretum Vaticanum” sedan påve Paulus V på 1700-talet stängt arkivet för utomstående.

I slutet av 1800-talet gjorde Leo XII åter kyrkans dokument tillgängliga för intresserade och arkivet används nu av cirka 1.300 forskare varje år. De måste be påven om tillstånd i förväg och precisera vilket dokument de vill studera.

På de nästan 80 hyllkilometerna vilar en tusen år gammal skattkammare med historiska skrifter.

De äldsta är från omkring år 800 och här finns allt från Henrik VIII:s begäran om skilsmässa till påvens brevväxling med Michelangelo angående utsmyckningen av Sixtinska kapellet.

Påven bestämmer enväldigt vilka papper i arkivet som får visas för utomstående. De senaste dokument som gjorts tillgängliga kommer från Pius XI:s tid som påve (1922-39) och offentliggjordes år 2006.

Bara från Pius 17 år som påve har arkivarierna funnit flera miljoner texter – innehållsförteckningen omfattar 59 band – och det har tagit Vatikanens arkivarier 20 år att numrera, registrera och binda in pappren eller lägga dem i arkivlådor så att forskarna kan använda dem.

Så snart arkivarierna blev färdiga med pappren efter Pius XI satte de i gång med arkivalierna från hans efterträdare Pius XII (1939-58).

Ingen kan uppskatta när de 20 arkivarierna kommer att kunna avsluta arbetet med att sortera pappren men en del av texterna har redan offentliggjorts i ett verk på 12 band med utvalda dokument som berör andra världskriget.

Dessutom har Vatikanen redan öppnat ett arkiv med samtliga dokument från ”Vatikanens informationskontor beträffande krigsfångar” från åren 1939-47.

I mitten av 1200-talet började en otrolig historia cirkulera i Europa. En engelsk kvinna påstods ha klätt ut sig till man, studerat vid teologseminariet i Mainz och blivit munk under namnet Johannes Anglicus.

Enligt legenden efterträdde hon år 853 Leo IV på påvestolen och tog namnet Johannes VIII.

Den nya ”påven” blev ett år senare gravid med en av sina hovmän och när hennes häst stegrade sig under påskprocessionen år 855 satte förlossningen i gång.

När invånarna i Rom upptäckte att påven var en kvinna lät de släpa henne levande genom staden efter en häst.

Efter det hängde de den falska påven i galgen och begravde henne slutligen i närheten av den plats där hon blev avslöjad – nära kyrkan San Clemente.

Historien förkastades år 1647 av den franske historikern David Blondel, som bl.a. påvisade att den påvliga påskprocessionen inte skulle fått plats på den smala gata där födseln påstods ha ägt rum.

Blondel påpekade också att det inte finns några samtida skildringar av händelsen samt att Leo IV regerade från 847 till sin död år 855 och att det därför inte fanns något utrymme för Johanna i påvelängden.

Enligt myten lät den katolska kyrkan efter Johannas död konstruera en stol med hål i sitsen så att man kunde kontrollera testiklarna på kommande påvar för att garantera att de var män.

Men Blondel påpekar att den så kallade ”testikelstolen” i Lateranbasilikan är flera hundra år äldre än ”påvinnan Johanna”.

Historien om Johanna har troligen sitt ursprung i en förtalskampanj mot påven som tyska satiriker startade i samband med den tyske kejsaren Fredrik II:s strid med påven.

Historikerna är eniga om att både Pius XI (1922-39) och Pius XII (1939-58) var anhängare till den antisemitism som genomsyrade 1930-talets konservativa katoliker. Men ingenting tyder på att påvarna hyste direkt nazistiska sympatier.

USA-diplomaten Harold Tittmann som tillbringade andra världskriget i Vatikanen hävdade att påven ”avskydde den nazistiska ideologin”. Och när judeförföljelserna började i Italien fick tusentals judar skydd i kloster över hela landet.

Den israeliske historikern Pinchas Lapide som var konsul i Milano har uppskattat att påven bidrog till att rädda mellan 700000 och 860000 judar undan en säker död.

Efter kriget hyllades Pius XII av judiska ledare – bl.a. Golda Meir – för den katolska kyrkans insatser för judarna.

Även om påven, enligt Tittmann, ville att de allierade skulle segra var han noga med kyrkans neutralitet och fruktade att offentliga fördömanden skulle kunna utlösa repressalier mot katoliker.

Tittmann nämner bl.a. att Vatikan-radion beskrev tyska krigsförbrytelser i Polen men att landets biskopar bad den stoppa kritiken eftersom den ledde till allt större brutalitet hos tyskarna.

Åren 1971-89 placerade den italienska maffian stora penningsummor i Vatikanens bank IOR.

Transaktionerna gjordes via mellanhänder, inte minst de italienska finansmännen Michele Sindona och Roberto Calvi (lilla bilden). De båda träffade regelbundet IOR:s direktör, den amerikanske biskopen Paul Marcinkus.

Både Sindona och Calvi stod nära maffian och mördades av ”affärsbekanta”.

När Clemens IV dog år 1268 diskuterade kardinalerna i tre år innan de enades om att utse
Gregorius X till ny påve.

Under tiden tvingades Heliga stolen att skjuta upp alla kyrkliga beslut. För att undvika en upprepning införde Gregorius regler för framtida val.

Kardinalerna skulle muras in och inte släppas ut förrän de hade valt en ny påve. Den traditionen har gett namn åt påvevalet – den så kallade konklaven; ett ord som kommer av latinets Com Clavis (med nycklar).

Under konklaven kunde kardinaler­na inte ta emot pengar eller mark från kyrkan. Efter tre dagar begränsades måltiderna till middag och kvällsmat.

På åttonde dagen sattes kardinalerna på vatten och bröd. Gregorius regler fungerade. De två följande påvevalen tog en respektive sju dagar.