Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Självuppoffrande kristna dömde sig själva till livstids fängelse

En religiös trend fick under medeltiden flera hundra kristna att låta sig muras in. Den frivilliga fången eftersträvade ett liv i ensamhet med Gud som enda sällskap. I stället fick de lyssna på timmar av lokalt skvaller och fick aldrig ett ögonblicks lugn.

Musée des Beaux-Arts de Reims

På det kalla stengolvet i kyrkan Sainte Opportune i Paris står en kvinna på knä framför altaret.

Agnes Durochier är 18 år gammal och enda dotter till en välbeställd parisisk köpman. Denna dag, den 5 oktober 1402, går en barndomsdröm i uppfyllelse.

Till skillnad från sina jämnåriga vänner ber hon inte om ett liv med äktenskap och barn.

Tvärtom vill Agnes lämna denna värld och alla svårigheter i den. Istället ska hon låsas in i en liten mörk cell bakom en mur under resten av sitt liv.

Agnes Durochier var bara en av många som under medeltiden lät sig låsas in i trånga celler.

De ville leva i total avskildhet med Gud som enda sällskap, men så blev det sällan. De inlåsta blev kända och fick knappt ett ögonblicks ro.

Kristna flydde ut i öknen

De första kristna eremiterna dök upp på 200-talet då framförallt män sökte sig ut i öknen för att leva i avskildhet.

Inom den tidiga kristendomen föraktades den världsliga verkligheten och eremiterna försökte undvika den.

De bodde i hålor, levde i fattigdom och åt endast så mycket att de nätt och jämnt överlevde.

När kristendomen spred sig norrut följde isoleringstraditionen med. Men det nordliga klimatet var inte lika varmt som i Mellanöstern och de kristna började ­istället låsa in sig i små celler för att få vara ensamma.

Redan kort efter kristendomens intåg i frankerriket på 400-talet berättar en källa om till exempel en Sankt Trièse som lät sig isoleras i Poitiers.

De inspärrade kallades anakoreter efter det grekiska ordet för att dra sig tillbaka. Till skillnad från eremiterna som kunde resa sig och gå sin väg om de blev trötta på det religiösa livet var anakoretens val i princip oåterkalleligt.

Kyrkornas annaler berättar om både kvinnor och män som frivilligt lät spärra in sig under medeltiden och den tidiga renässansen.

Bara i England nämns 780 isolerade personer och troligtvis var fenomenet lika stort i resten av Europa. Inspärrningstrenden lockade folk från alla samhällsklasser: rika och fattiga, unga och gamla, präster och församlingsmedlemmar.

Några hade precis som Agnes Durochier närt en önskan om att leva isolerat sedan barnsben medan andra hittade sitt religiösa kall senare i livet.

Annalerna visar att inlåsningen var särskilt populär bland kvinnor. Mer än tre gånger så många kvinnor som män lät sig isoleras.

Kvinnor stod på medeltiden under män på nästan alla plan och de hade inte heller samma möjlighet att aktivt utöva sin tro.

Männen kunde vinna rikedom och makt i korstågen eller klättra i kyrkans hierarki och bli biskopar eller kardinaler.

Kvinnornas enda riktiga möjlighet var att gå i kloster och avancera till abbedissa – eller att låsa in sig.

Inspärrningen gav paradoxalt nog de medeltida kvinnorna en frihet de inte kunde få på annat sätt.

Anakoreterna betraktades nämligen som levande helgon, något som gav dem makt och inflytande.

Till exempel fungerade den isolerade Christina av Markyate som rådgivare till den engelske abboten Geoffrey av St. Albans på 1100-talet.

Som boken underströk skulle ingen se anakoreten. ”Var därför nöjd med dina kläder om de är svarta eller vita. Se bara till att de är enkla och varma.”

© Shutterstock

Instruktionsböcker hjälpte kvinnorna

Det mesta man vet om de inspärrade kvinnornas liv och vardag kommer från instruktionsböcker.

Den mest spridda regelboken från medeltiden heter Ancrene Wisse, Handbok för anakoreter, och skrevs mellan åren 1225 och 1240 av en icke namngiven bror till tre systrar som satt isolerade i England.

Handboken är skriven som en uppslagsbok och inne­håller regler gällande allt ifrån inredning, kläder och husdjur till böner och psalmer.

Även om boken är dedicerad till hans tre systrar är den skriven för att kunna användas av andra anakoreter.

”Om (denna) bok hamnar i deras händer, kan den vara en tröst för dem”, skrev den anonyme författaren.

Isoleringen var en dyr historia

Kvinnorna fick ofta vänta länge innan deras önskan om att låsas in faktiskt gick i uppfyllelse. Potentiella anakoreter skulle först ansöka om tillstånd hos biskopen.

Så inleddes en omständlig process för att ta reda på om den sökande var värdig att bli ett levande helgon.

När kvinnan isolerats hade biskopen ansvaret för henne. Därför valdes anakoreterna ut med stor omsorg.

Först undersökte biskopen grundligt om personen var tillräckligt mentalt stark för att klara av isoleringen.

Redan på medeltiden kunde den mest hängivne biskop förstå att en längtan efter att spärras in låg på gränsen mellan religiös övertygelse och galenskap.

I ett brev från 1329 bad biskopen av Winchester exempelvis ärkediakonen i Surrey om hjälp för att avgöra om en ung kvinna vid namn Christine var lämpad.

”Hon önskar att viga sig själv åt hängivelsen och evig kyskhet, och önskar att låta sig låsas in i ett litet utrymme i kyrkan i Shire”, skrev han.

”Du ska se till att ta reda på sanningen om huruvida denna Christine är av det rätta virket.”

Om biskopen ansåg att den sökande var lämpad skulle han också försäkra sig om att han hade tillräckligt med pengar för att försörja anakoreten under resten av hennes liv.

Hon kunde ju inte bidra till hushållet och skulle dessutom tas om hand. Vissa anakoreter tjänade lite småpengar på att sy eller brodera, men enligt Ancrene Wisse var det fel.

”En anakoret bör inte ha något som drar hennes hjärta utåt. En anakoret som handlar säljer sin själ till helvetets handelsman.”

Levande begraven

Inspärrningsceremonin påminde mest om en begravning. Till exempel beskrev biskopen i Exeter processen på 1400-­talet i boken Liber Pontificalis och berättade att den utvalda först fastade och bad i flera dagar för att förbereda sig.

På den stora dagen hölls en mässa i kyrkan då anakoreten skulle bekänna sina synder och svära att lämna över sig till Guds nåd.

Därefter fördes hon i procession från kyrkan till cellen där hon liksom en döende fick den sista smörjelsen.

Ibland hade kyrkans folk till och med grävt en grav inne i cellen som anakoreten symboliskt lade sig i. Samtidigt kastade prästen jord på henne och mässade:

”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli.”

Till sist murades cellen igen och den isolerade skulle från och med nu betraktas som levande död.

Ett liv i total avskildhet kunde bli en tråkig tillvaro. Därför skulle timmarna enligt Ancrene Wisse fyllas med religiösa ritualer. Till exempel skulle över 26 böner läsas i en bestämd ordning under dagens lopp.

Den första bönen ägde rum redan klockan tre på natten och resten följde flera gånger i timmen fram till ­solnedgången. Därutöver skulle anakoreten också meditera och läsa religiösa texter.

Historikerna har svårt att veta om isoleringen och det stränga religiösa livet skadade anakoreternas psykiska hälsa. Men källorna vittnar om att många började höra röster.

Exempelvis beskrev ärkebiskopen i Oxford år 1224 hur en inmurad man vid namn Matthew plötsligt fick en syn och såg två tidiga saxiska biskopar ligga begravna i Dorchester kyrka.

”Det är Birinus under golvet, Bertinus bakom dörren”, sa en röst till honom.

Birinus och Bertinus var biskopar i Dorchester på 600- och 700-talen och enligt legenden ska mirakel börjat ske då golvet i kyrkan undersöktes och man hittade deras gravar.

En död man blev levande igen, en spet­älsk botades och en vanlig engelsman började tala flytande franska.

”Miraklerna” gjorde stort intryck på kung Henrik III av England. Han var i alla fall så imponerad att han lät bygga en större och bekvämare cell till den inlåste Matthew.

Smycken hörde till den lägre världen utanför och var därför förbjudna för anakoreterna.

© Shutterstock

Kvinnorna fick aldrig någon ro

Förhållningsreglerna i de religiösa handböckerna till anakoreterna säger det inte rätt ut, men förbuden tyder på att cellerna användes till allt möjligt, från bank och hotell till skola och skvallerhörna.

Till exempel står det indirekt i Ancrene Wisse att vissa deponerade sina värde­saker hos anakoreten eftersom hon nästintill bodde i ett bankfack och till och med skyddades av Gud:

”Ta inte ansvar för andra människors egendom i ditt hus, ej heller deras boskap eller deras kläder. Ta inte kyrkans skrud i ditt beskydd, ej heller nattvards­kalken, med mindre nöd­vändigheten eller stor fruktan kräver det.”

Ett liknande förbud fanns för män som saknade en plats att sova – även om det inte var helt klart hur de skulle komma in till den isolerade och besudla henne.

”Låt ingen man sova innanför dina väggar. Om ditt hus används till följd av stor nödvändighet, se då till att ha en kvinna med obefläckat rykte hos dig dag och natt.”

Anakoreten skulle helst försaka det världsliga livet utanför cellen, men det kunde vara svårt att leva så eftersom invånarna sökte upp henne och frestade med spännande historier.

”Folk säger om anakoreten att nästan alla har en fru som fyller hennes öron, en skränig skvallertant som berättar alla historierna från landet, en skata som sluddrar om allt hon ser eller hör”, berättar Ancrene Wisse exempelvis.

Engelsmannen Aelred av Rievaulx var inne på något liknande när han på 1100-talet skrev en instruktionsbok till en kvinnlig anakoret. I boken berättar han att det ”nuförtiden kan vara svårt att hitta en ensam anakoret”.

”Vid hennes fönster sitter en gammal skvallerkäring och förolämpar först prästens, sedan munkens eller klockarens utseende, kläder och vanor”, skrev Aelred.

”Samtidigt kommer den isolerade lösas upp av ett högt, rungande skratt och giftet som hon dricker med så stor glädje kommer på så vis att sprida sig i kroppen.”

I princip borde anakoreten bara tala med de besökande om religiösa frågor och, om det gick vilt till, kanske be en bön eller sjunga en psalm.

Det utnyttjade många i närheten. Anakoreten var nämligen så helig att hennes böner fungerade som en genväg till himlen. Som författaren till Ancrene Wisse skriver: ”Hon lyfter hela församlingen med sina böner.”

De flesta anakoreterna dog i cellen i hög ålder. När Agnes Durochier avled år 1482, 98 år gammal, hade hon tillbring­at 80 år i ensamhet.

Under den tiden hade hon enbart haft kontakt med omvärlden genom ett litet kikhål in till kyrkan för att kunna följa predikan och få lite mat.

Hon begravdes liksom de flesta andra anakoreterna i den cell hon hade levt största delen av sitt liv i.

Reformationen stoppade skicket

Anakoreternas avskilda liv avslutades abrupt under reformationen på 1500­­-talet då klostren i de protestantiska länderna stängdes och deras egendomar tillföll kronan.

På många ställen kastades anakoreter na ut. I nunneklostret i Polesworth i England kastade man ut en grupp nunnor, deras abbedissa och en kvinnlig anakoret, som sägs ha varit över hundra år, efter att klostret upplösts.

De förtvivlade nunnorna ansökte om tillåtelse att få nytt husrum och fick träffa den protestantiska kyrkans kommission.

De kände sympati med nunnorna då ”de flesta av dem är gamla och svaga utan vänner.”

Andra fick inte en lika mild behandling. Till exempel skickades en tjänsteman ut av den engelska kronan för att kasta ut en dominikansk nunna från hennes cell i Worchester.

Han skrev till Thomas Cromwell, kungens högra hand, att han hade haft stort besvär med att tvinga ut henne, ”... men ute är hon”.

Läs också:

Samhälle

Varför kallades min släkting borgare?

1 minut
Napoléon

I täta led mot en säker död

1 minut
Första världskriget

Bilden: Bröd till skyttegravarna

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress för att få ett mejl med anvisningar för att nollställa lösenordet.
Ogiltig e-postadress

Skriv in lösenord

Vi har skickat ett mejl till med ett lösenord

Nytt lösenord

Enter a password with at least 6 characters.

Lösenord behövs
Visa Dölj