Det hörde inte till vanligheterna att ärkebiskopen kom på besök hos nunnor. Att han nu befann sig inne i Sankt Ambrosius-klostret i Rom denna julidag berodde på att hans kusin bett honom om hjälp.
”Rädda mig, rädda mig”, upprepade nunnan när hon flåsande sprang mot sin släkting i sommarhettan. Hennes trinda ansikte lyste av skräck.
Gustav Adolf von Hohenlohe var mycket skeptisk till de anklagelser som hans kusin Katharina hade framfört i sitt brev. Men hennes muntliga berättelse gjorde honom övertygad om att någonting var väldigt fel i klostret, och när han efteråt kom ut på Roms gator skyndade han sig direkt till påvens bostad i Vatikanen.
År 1859 kunde det dröja månader innan kyrkans högste ledare intresserade sig för en vanlig nunna. Men när hon tillhörde furstesläkten Hohenlohe och var släkt med Preussens kung gick det betydligt snabbare.
Redan nästa dag kunde ärkebiskop Hohenlohe eskortera sin kusin ut ur Sankt Ambrosius-klostret. Varken han eller påven anade då att kyrkan stod inför en skandal av oerhörda mått.
Klosterliv skulle ge ro
Systrarna i Sankt Ambrosius-klostret tillhörde en gren av franciskanerorden och de hade flyttat in år 1814. Bara två år senare kritiserades nunnorna av kyrkan för första gången, och abbedissan Maria Agnese Firrao förvisades till fångenskap i ett annat kloster. Inkvisitionen hade avslöjat att hon lät sig tillbes som helgon.
Men Maria Agneses anda levde kvar innanför Sankt Ambrosius murar. Det insåg Katharina von Hohenlohe snart efter att hon, full av förväntningar, hade flyttat in vid påsk 1858. Då var den fromma furstinnan 39 år gammal och hade blivit änka två gånger, i två barnlösa äktenskap.
I stället för att gifta sig igen hade Katharina valt att lämna sin privilegierade tillvaro och förverkliga en gammal dröm om att tjäna Gud. Det beslutet hade fört henne till Sankt Ambrosius i Rom, där hon antogs som vanlig novis.
Klosterlivet hade dock inte lett till det upphöjda lugn som Katharina längtat efter. Hon rymde från klostret efter bara ett år, och nu satt hon på sin kusins kontor i Vatikanen och berättade sin historia för en av kyrkans mest erfarna inkvisitorer.

I Kyrkostaten ansvarade inkvisitionen för att jaga ut brottslingar ur kyrkans värld.
Nunnor tillbad avgudar
Katharinas anklagelser var alarmerande. Hon påstod att nunnorna i Sankt Ambrosius var avgudadyrkare som tillbad den sedan länge döda abbedissan Maria Agnese Firrao som ett helgon.
Klostrets novismästare, Maria Luisa, påstod sig ha övernaturliga förmågor, och hon hade dessutom suspekta möten med en man som kom till klostret för att få djävulen utdriven ur kroppen. Dessutom försökte Maria Luisa förgifta Katharina.
Vincenzo Leone Sallua satt på en stol mitt emot den tyska kvinnan och lyssnade noga medan han med tränad blick försökte tyda hennes ansiktsuttryck. Den 45-årige italienaren hade blivit förste socius, utredningsdomare, efter en lysande karriär inom inkvisitionen.
Sallua visste allt om människans svagheter, och han visste att anklagelserna mycket väl kunde vara påhittade. En medelålders, överviktig kvinna med ett sorgligt förflutet hade all anledning att vara avundsjuk på sin unga och vackra chef, som dessutom var väl ansedd bland prästerna i Rom.
Men oavsett vad Sallua själv tänkte var han skyldig att undersöka Katharinas påståenden. Skenhelighet inom kyrkans egna led var mycket allvarligt och inkvisitionen tänkte nu granska saken mycket noga.
Jungfru Maria skickade brev
Förste socius Sallua började förhöra nunnorna och deras undvikande svar gjorde honom mer nyfiken. De outbildade kvinnorna från Italiens enklare miljöer visade sig vara lätta byten för den drivne inkvisitorn, och snart kunde han locka fram de första medgivandena.
Det verkade som att anklagelserna om att nunnorna i Sankt Ambrosius fortfarande tillbad sin första abbedissa inte var fria fantasier. Och personkulten tycktes ha den unga novismästarinnan Maria Luisa som ledare. Flera nunnor berättade också att Maria Luisa påstod sig ha tagit emot meddelanden från Herren, Kristus och Jungfru Maria när hon försatt sig i extas.
Den vackra nunnan hade flyttat in i klostret som 13-åring, och vid bara 24 års ålder fick hon den ansvarsfulla rollen som novismästarinna och ställföreträdare för klostrets nya abbedissa. Alla tyckte om Maria Luisa och såg upp till henne för hennes speciella kontakt med himmelska krafter.
”Hon är gift med Kristus”, hävdade den gamle prästen som regelbundet kom till klostret för att ta emot nunnornas bikt. Beviset var en gudomlig guldring med en ros och en lilja, som hon bar på fingret. Under den kommande rättegången skulle det visa sig att hon i smyg köpt ringen hos en av Roms guldsmeder.

På 1800-talet trodde många att himmelska väsen visade sig på jorden då och då.
Det inträffade stora mirakel kring Maria Luisa. Brev från klostrets första ledare, Maria Agnese Firrao, började dyka upp i ett träskrin som endast klostrets assisterande biktfader, fader Peters, hade nyckeln till. Snart började det även komma brev från Jungfru Maria och Jesus. I de gudomliga meddelandena hyllades Maria Luisa för sin enastående ”dygd och kyskhet”.
Inkvisitor Sallua började söka efter en förklaring till breven, och han lyckades finna källan. Under förhör medgav en nunna att novismästarinnan fått henne att skriva breven. Kvinnan kunde även berätta att några av breven innehöll annat än bara lovord om Maria Luisa.
I ett av de falska breven kunde fader Peters läsa att han var Herrens utvalde tjänare och skulle välsigna novismästarinnan bacio in bocca – med kyss på munnen. Efter viss tvekan tycktes prästen lyda denna himmelska order.
Och under förevändningen att han skulle bota Maria Luisas huvudvärk tillbringade fader Peters natt efter natt i nunnans cell. Ingen såg med egna ögon vad de hade för sig innanför dörren, men inför besöken förberedde sig den vackra nunnan alltid noga.
”Tvätta mig noga ty fadern ska komma”, beordrade Maria Luisa de noviser som passade upp på henne. Under natten kunde de fromma nunnorna höra mystiska ljud från cellen. Samma sak hände när Peter Kreuzberg, en stilig tysk läkare, kom till klostret för att få djävulen utdriven ur sin kropp.
Noviser lockades till sex
Svåra synder tycktes äga rum i Sankt Ambrosius, men det påverkade inte nunnornas lojalitet gentemot Maria Luisa. Syster Agnese Eletta kunde förklara hur novismästarinnan bar sig åt för att knyta nunnorna till sig.
”En dag i augusti 1854 sade Maria Luisa till mig: 'Du ska veta att du kommer att få en sjukdom som visar sig på din kropps mest intima delar. Det krävs experter för att behandla den.' Jag blev skräckslagen och bad Maria Luisa att be för mig så att jag skulle slippa den skammen. Men hon svarade att Gud hade sagt åt henne själv att behandla mig.”
Behandlingarna ägde alltid rum på natten, och började med att Maria Luisa undersökte hela Agnese Elettas kropp. Därefter skulle den ”sjuka” droppa en vätska över novismästarinnan, som beordrade att ”Agnese Eletta skulle ta emot denna vätska genom att förenas med henne och röra vid henne”.
Ingen av de heliga ritualerna fick nämnas efteråt för klostrets biktfader, fader Leziroli. Vid nästa behandling berättade Maria Luisa att det var Guds vilja att Agnese Eletta klädde av henne och smekte hennes nakna kropp.

Novismästaren lekte gärna doktor på natten.
”Jag rörde vid hennes intima delar med mina händer, och hon rörde vid mina. Hon rörde också vid sig själv”, berättade den skamfyllda nunnan.
”Det hade en effekt på hennes könsdelar som jag inte kände igen från mig själv, och att döma av hennes beteende och vad hon sade, tycktes hon njuta mycket av alltihop.”
Även andra nunnor hade låtit sig lockas till syndiga gärningar på samma sätt, konstaterade Sallua. Han fick även ett detaljerat vittnesmål av nunnan Maria Giacinta, som dock skämdes så mycket att hon vägrade prata med Sallua om det. I stället hade hon skrivit ned hela sin berättelse.
”Hon bad mig lägga mitt huvud på hennes bröst för att visa mig hur hårt hennes hjärta slog. Därefter bad hon mig slicka hennes bröstvårtor”, mindes syster Maria Giacinta.
Ritualen ledde till att novismästarinnan gick i extas.
”Hon rörde sig på ett sätt som jag inte ens kan beskriva, och sade åt mig att lägga mig så att jag kunde ta emot hennes vätskor”, berättade Maria Giacinta. Vätskan hade hon fått av Herren, sade hon, och den kunde bota alla sorters plågor.
Efteråt insisterade Maria Luisa på att Maria Giacinta inte skulle säga någonting om behandlingen i bikten.
”Hon sade att det inte var någon synd ifall jag ingenting kände och förblev stel som en planka.”
Vittnesmålen avslöjade ett mönster av systematiska övergrepp. Maria Luisa hade regelbundet sex med noviserna för att bli tillfredsställd och samtidigt skaffa sig makt över dem.
De missnöjda fick gift till middag
Syftet med Maria Luisas ränker tycktes vara att ta Maria Agnese Firraos plats. Precis som sin förebild ville hon bilda en egen orden där hon skulle regera över nunnor och noviser som ett levande helgon. Och allt gick enligt planerna – ända tills den besvärliga furstinnan Katharina von Hohenlohe dök upp.
Den tyska kvinnan var inte som de andra i klostret. Hon kände bättre till kyrkans regler och hade varit utsatt för listiga ränker vid furstehoven. Katharina föll inte för enkla tricks som oftast räckte för att föra andra noviser bakom ljuset.
I sitt vittnesmål berättade furstinnan om hur hon konfronterat Maria Luisa. Efter det hade hennes mat och dryck börjat få en besk smak, och så småningom blev hon sjuk – nästan på dödens rand.
Syster Maria Francesca, som skrev novismästarinnans falska brev, kunde bekräfta misstankarna. Hon avslöjade att Maria Luisa bestämt påstod sig ha fått en helig befallning.

Katharina överlevde förgiftningsförsöken tack vare sin stora kroppsvolym.
”Som straff för prinsessans snorkighet ska hon dö. Herren har redan arrangerat det”, löd det brutala budskapet.
Katharina von Hohenlohe utsattes för en livsfarlig blandning av bl.a. finmalet glas, koppar, terpentin och opium. Enligt läkarna var det bara tack vare sin stora kroppsvolym som hon överlevde gifterna.
Katharina började fasta precis i tid, och därefter flydde hon från klostret med hjälp av sin kusin. Andra hade fått betala ett högre pris för att sätta stopp för Maria Luisa och hennes planer. Det visade sig att våldsamma magsmärtor härjade i klostret med jämna mellanrum, och minst tre nunnor hade avlidit under svåra plågor.
Påven förkunnade sin dom
I mer än två år grävde inkvisitorn Sallua i den märkliga historien kring Sankt Ambrosius. Till sist var han redo att skicka sin rapport genom kyrkans rättssystem.
Den 5 april 1862 presenterade kardinalerna sin dom för påven Pius IX, som godkände den med några få anmärkningar.
Klostrets abbedissa skulle sättas i fängelse i ett år för avgudadyrkan och degraderas till vanlig nunna. Fader Peters hotades av tio års internering men slapp undan med tre eftersom han lockats att synda. Läkaren Peter Kreuzberg fick inget straff; han hade flytt för länge sedan.
Huvudpersonen, novismästarinnan Maria Luisa, dömdes till 20 år bakom galler och förbjöds dessutom att någonsin prata om vad som hänt. Men hon blev inte utstött ur kyrkan, vilket annars var vanligt vid mordfall. Påven ville tysta ned skandalen.
År 1870 invaderade italienska trupper påvens Rom, som hädanefter skulle bli rikets huvudstad. Alla fångar fick sina fall granskade, och Maria Luisa lyckades slå i ämbetsmännen att hon blivit ett offer för religiös förföljelse.
Den syndiga nunnans fall hade dock kostat henne både skönheten och förståndet. Novismästarinnan levde sina sista år som en sliten spillra i rännstenen och på mentalsjukhus.