Saint Patricks Day: Från romersk överklasspojke till irländsk slav
Den romerske överklasspojken Patricius från Britannien såldes som slav och slutade som biskop på Irland. Strax före sin död på 400-talet skrev han ned sin omtumlande livshistoria. Många år senare blev han berömd som Sankt Patrick.
Britannien är en romersk provins. De ursprungliga invånarna, kelterna, uppfattar sig själva som romare och är kristna. I väster är Irland splittrat i ett otal kungariken, och här dyrkar folket fortfarande de gamla gudarna.
I skydd av mörkret glider ett skepp in mot Britanniens kust. Ljudlöst smyger besättningen upp på land och rör sig mot nattens mål: En egendom som ägs av den romerske diakonen Calpornius från staden Banaventa Berniae.
Denna natt vistas Calpornius och hans hustru i sin villa inne i staden, och bara den 15-årige sonen Patricius befinner sig på gården tillsammans med familjens slavar.
Alla på gården ligger och sover när männen från båten sliter upp dem och samlar dem på gårdsplanen. Männen är iriska pirater och nattens överfall ska skaffa dem nya varor till slavmarknaderna hemma på Irland.
Piraterna kedjar gårdens kvinnor och arbetsdugliga, de övriga dödas direkt. De gamla går inte att sälja, och vuxna män kan bli farliga om de skulle ta upp striden mot piraterna.
Hoplänkade i kedjor förs fångarna till skeppet. Patricius är livrädd. Han har känt igen piraternas språk – de är irer – och från skolan vet han att Irland är befolkat av kannibaler. Ingen slav har någonsin kommit levande från ön.
Efter sex år som slav fick Patricius en uppenbarelse. Gud befallde honom att gå tvärs över Irland och finna ett skepp som skulle föra honom tillbaka till Britannien.
Ett brev från 400-talet
Berättelsen om överklasspojken Patricius bortförande bygger på ett brev som han själv skrev när han var gammal. I det brev som fått titeln Confessio (Bekännelser) skriver Patricius:
”Jag hade ännu inte fyllt 16. Vid den tiden kände jag inte den sanne Guden. Jag hamnade i fångenskap på Irland, tillsammans med tusentals andra. Vi förtjänade vårt öde, för vi hade kommit bort från Gud och levde inte efter hans bud.”
Patricius nämner inget årtal för bortförandet. Man tror att det ägde rum omkring 401 e.Kr. Då var Britannien fortfarande en romersk provins, men imperiet vacklade.
Hunnerna och de germanska stammarna hotade gränserna, och Rom tvingades flytta legionärer till kontinenten för att försvara sig.
För invånarna i Britannien betydde det att deras land blev mer sårbart för angrepp från bl.a. de iriska piraterna, som kunde gå i land och överfalla befolkningen utan större risk.
Man vet inte exakt var staden Banaventa Berniae låg, alla spår har försvunnit, men antagligen låg den i nordvästra Britannien nära kusten, relativt nära Irland.
Patricius blir slav
Piraterna tog Patricius till en slavmarknad där han köptes av en bonde. Han fördes till en kall och fuktig egendom vid Irlands Atlantkust.
”När jag kom till Irland vallade jag får varje dag”, skriver Patricius.
Han var ensam med sina tankar och tänkte på sin farfar, Potitus, som var präst hemma i Banaventa Berniae.
Som pojke hade Patricius alltid drivit med tron, men nu mindes han de kristna bönerna och de tröstade honom i ensamheten:
”Dag för dag började jag bedja allt mer, och min kärlek och vördnad inför Gud växte”, skriver Patricius. Till slut bad han flera hundra böner om dagen.
Han började också fasta och en natt efter nästan sex långa år som slav på Irland hörde Patricius en röst tala till honom.
”Du har fastat väl. Snart ska du hem”, lovade rösten.
Patricius var säker, det måste vara Gud som talade, och snart hördes rösten igen: ”Se, ditt skepp står klart!”
Ropet från Irland
Patricius uppmanades att gå till en hamn 200 romerska mil (ca 30 mil) bort. Vad hamnen hette nämner han inte, men det angivna avståndet motsvarar en vandring tvärs över Irland, genom ett land nästan helt utan vägar.
Färden var full av faror för en förrymd, värdefull slav och Patricius tvingades vandra på nätterna. Efter flera veckor nådde han äntligen den hamn som Gud visat honom.
”Jag kände inte någon som bodde där”, förklarar Patricius.
En skeppare som skulle segla över stora, iriska kamphundar till en gladiatorskola i Gallien gick med på att ta honom ombord – möjligtvis med baktanken att kunna sälja honom när de kom i land. Så illa gick det dock aldrig.
Patricius kom välbehållen fram till Britannien och hans föräldrar var överlyckliga när de fick återse sin förlorade son:
”De bad mig innerligt att aldrig lämna dem igen”, skriver Patricius. Den önskan kunde han dock inte uppfylla, för Gud hade en plan för honom. I en dröm mötte Patricius en man som överräckte ett brev med titeln ”Den iriska rösten”.
”När jag började läsa brevet, hörde jag plötsligt röster, som kallade på mig.” Rösterna kom från irer, som hade en bön till Patricius: ”Vi ber dig, helige gosse, kom och vandra bland oss.”
När han vaknade visste han att han var tvungen att återvända till Irland och sprida Guds ord bland hedningarna.
Patricius återvände till Irland för att kristna hedningar – bland andra de småkungar som hade delat upp landet mellan sig. Efter sin död blev han känd som Sankt Patrick.
Hårda år på skolbänken
Att ge sig av på egen hand var uteslutet. Kyrkan måste först officiellt utse Patricius till biskop innan han kunde ge sig av för att missionera och viga präster.
Och för att bli biskop måste han gå i kloster, där han sedan kunde arbeta sig uppåt i hierarkin.
Lätt var det inte, eftersom Patricius tvingats försumma sin skolgång under de år då han varit slav.
Hans latin var uselt men som tur var hade inte Irland någon högre status bland kyrkans män. Vid den här tiden hade hedningaöns förste biskop, Palladius, tvingats ge upp på grund av en beklaglig brist på resultat.
Till slut – efter många år i kloster – besannades Patricius högsta dröm.
Visserligen var han ingen förfinad kyrkans man med mjuka händer, och visserligen var hans latin fortfarande opolerat, men han kände till öns seder och talade språket.
Full av ödmjukhet och en tro på att Gud skulle leda honom, tog sig Patricius an sin uppgift.
Han var noga med att aldrig utmana de hedniska småkungar som hade delat upp landet mellan sig, utan betalade dem generöst för att få tillåtelse att uppföra en kyrka på deras mark.
Han började med att omvända deras hustrur, eftersom han anade att männen snart skulle följa dem.
Patricius får mäktiga fiender
”Ibland gav jag kungarna gåvor, ibland betalade jag deras söner för att vägleda mig. Trots det tog de både mig och mina ledsagare till fånga och de hade en stark önskan att döda mig”, skriver Patricius.
”De stal allt vi hade och slog mig i bojor. På den 14:e dagen befriades jag av Herren och våra ägodelar gavs tillbaka, för Guds skull och på grund av vår tidigare vänskap.”
Enligt Patricius ingrep Gud flera gånger för att hjälpa honom:
”Det är en lång historia att berätta om alla mina gärningar. Jag gör den kort och berättar att Gud ofta befriade mig ur slaveri och från tolv faror som hotade mitt liv, och från ting som jag inte kan uttrycka med ord. Gud vet allt, innan det sker, och jag har honom som min auktoritet, som ofta varnar mig.”
Patricius outtröttliga missionsarbete bar frukt. Utan tvång eller blodsutgjutelse lyckades han döpa klan efter klan, flera tusen irer. Många av dem ville bli munkar eller nunnor.
”Det var en välsignad irisk kvinna av ädel börd som jag döpte. Hon kom till oss några dagar efteråt av denna anledning. Hon berättade att hon hade fått ett budskap från Gud, som rådde henne att bli en av Guds jungfrur.”
Patricius berättar att det bland irerna väckte motstånd att så många kvinnor försökte komma undan en slitsam tillvaro som hustrur och mödrar:
”I synnerhet fäderna kan inte tåla det, naturligtvis. Kvinnorna lider under förföljelse och falska beskyllningar, men de ökar i antal.”
Med diplomatisk list lyckades Patricius komma överens med öborna. Hemma i Britannien hade han betydligt farligare motstånd bland biskoparna, som hade blivit avundsjuka på hans framgångar och kritiserade honom hårt för att han betalade för hedningarnas beskydd.
De var också bestörta över hans påståenden att Gud talade till honom – en obildad slavpojke. Den äran tillföll endast de högsta helgonen.
En sak provocerade dock biskoparna långt mer än dåligt latin och oförtjänt framgång – Patricius hade utmanat kyrkans hierarki:
Det maktvacuum som uppstått när de romerska soldaterna lämnat Britannien hade fyllts av lokala, kristna krigsherrar. En av dem, kallad Coroticus, kopierade de iriska piraternas strategi och drog på slavjakt till Irland.
Några av offren kom från en stor grupp människor som Patricius just hade döpt. För att få de överlevande fria, skrev Patricius ett rasande brev till Coroticus med fraser som:
”Dina händer dryper av blodet från de oskyldiga kristna som du har mördat.”
Patricius krävde samtidigt att de brittiska biskoparna skulle utesluta Coroticus ur kyrkan. Det så kallade ”Brev till Coroticus soldater” måste ha utlöst stor bestörtning. Det var oerhört att en biskop lade sig i en annan biskops arbete.
Därför krävde nu biskoparna att han skulle komma tillbaka till Britannien och ställas till svars för sina handlingar. Patricius vägrade.
Han visste att han aldrig skulle tillåtas återvända till Irland om han träffade biskoparna. I stället skrev han ”Confessio”, som ett ödmjukt men självmedvetet svar på deras anklagelser:
”Gud valde lilla, dumma mig, framför alla er som verkar så visa och kunniga i all er vältalighet.”
Firandet av Sankt Patrick har utvecklats till en folkfest över hela världen.
Brevet till krigsherren Coroticus
I dag finns bara kopior av brevet till krigsherren Coroticus kvar, men forskarna är säkra på att det skrevs av Patricius.
Dessvärre är breven de enda källorna till hans liv, och historikerna vet därför inte när Patricius dog eller var han begravdes.
När irerna på 700-talet insåg hur stor biskopens insats varit, och började tillbe honom som Sankt Patrick, hade minnet av honom nästan utplånats.