Så blev kalifatet en stormakt
Varken de bysantinska eller persiska imperierna kunde stå emot kalifatets arméer. På bara några decennier skapade segervissa muslimer ett av historiens största riken.
Umar (längst fram) ledde den muslimsk-arabiska expansionen under tio år.
Det har kallats det mest avgörande enskilda fältslaget i världshistorien. Ändå är det okänt i stora delar av västvärlden. Platsen var den kuperade terrängen nära floden Yarmuk, ungefär sex mil sydöst om Golanhöjderna, på gränsen mellan vad som i dag är Israel, Jordanien och Syrien.
I början av augusti år 636 e Kr möttes två jättelika arméer just här – först skedde förfäktningar, mindre strider, i takt med att styrkorna samlade sig. Sedan började det jättelika slaget, som skulle pågå med växande intensitet i sju dagar.
I ena ringhörnan stod den romerska armén, bestående av åtminstone 50 000 man. Västrom hade fallit mer än tvåhundra år tidigare, men riket stod kvar i öst, med centrum i den mäktiga staden Konstantinopel.
I senare historieskrivning kallas detta rike ofta Bysans, men själva kallade sig folket som levde där med självklarhet för romare – de spårade sin historia åtminstone tusen år tillbaka, till den romerska republikens första dagar.
Herakleios mot Khalid ibn al-Walid
Framför dem stod en avsevärt mycket mindre armé, kanske hälften så stor, bestående av arabiska krigare, som samlats under islams baner och gett sig ut för att erövra världen. De hade ridit ut från den arabiska halvön, utan förvarning, och trängt in i den rika provinsen Syrien, där de vunnit flera snabba segrar, bland annat genom att erövra den viktiga staden Damaskus.
Därför hade den romerske kejsaren, Herakleios, sett sig tvingad att tåga dem till mötes. Herakleios satte allt på ett kort – hela den kejserliga armén var samlad, för att en gång för alla krossa den oväntade utmanaren.
Den muslimska styrkan leddes av Khalid ibn al-Walid, en general som skulle komma att gå till historien som en lika skicklig fältherre som någonsin Alexander den store, Hannibal eller Napoleon. Under sin långa karriär i krigets tjänst ska han ha deltagit i närmare hundra slag, och aldrig ha besegrats.
De arabiska krigarna hade väldigt skiftande utrustning beroende på rang och personlig rikedom. Ledaren till vänster är klädd i hjälm och brynja medan bågskytten bär vanliga, enkla kläder.
Slaget vid Yarmuk pågick i sju dagar
Den romerska armén var numerärt överlägsen och gick till anfall. Till att börja med pressades de muslimska styrkorna tillbaka av den disciplinerade motståndaren. Den andra dagen ska, enligt vissa källor, en romersk seger till och med ha varit nära då den arabiska fronten började svikta och verkade vara på väg att kollapsa.
Enligt legenden ska då kvinnorna i det arabiska lägret ha kommit rusande, ledda av Hind, en av den avlidne profeten Muhammeds hustrur, och skällt ut de män som börjat fly, och uppmanat dem att kämpa till döden.
De höll stånd, till sist. Under natten kunde de arabiska styrkorna omgruppera sig, och striden fortsatte. Långsamt började den romerska anstormningen ebba ut, och initiativet gick över till den arabiska sidan. På den sjunde dagens morgon beordrade Khalid ibn al-Walid ett slutgiltigt anfall – och den romerska armén krossades. Soldaterna flydde och ett fruktansvärt blodbad följde.
Araberna – en ny världsmakt
I ett enda slag hade kejsarens armé gått förlorad, och hela Syrien föll i arabernas händer. Att beskriva det som hänt som som en sensation är en underdrift. En ny makt hade trätt in på världens scen – araberna.
Tills alldeles nyligen hade de varit nästan helt okända, eller betraktats som obetydliga barbarer. I den romerska krigsmanualen Strategikon, troligtvis skriven i slutet av 500-talet e Kr, beskrevs i detalj vilken taktik som skulle användas mot rikets alla tänkbara fiender – franker, lombarder, avarer, slaver och turkar. Men inte med ett ord nämndes araberna.
Ändå hade de visat sig kapabla att besegra sin tids mäktigaste nation. Hur var det möjligt? Och vad skulle hända härnäst? Många trodde att deras plötsliga invasion bara var ett kortvarigt plundringståg, som snart skulle dra förbi. Men det skulle visa sig att arabernas ambitioner var betydligt större än så.
Enligt muslimsk tradition uppenbarade sig ängeln Gabriel för Muhammed och gav honom budskapet till Koranen.
Började med Muhammed
Allt hade tagit sin början med Muhammed, en köpman från staden Mecka, strategiskt belägen i centrum av den arabiska halvön. Muhammed, som föddes kring år 570 e Kr, tillhörde den viktiga stammen Quraysh, som sedan länge dominerade Mecka.
I 40-årsåldern tyckte han sig få visioner från Gud, Allah, och utropade sig till profet. Han lade fram en lära som kom att kallas islam – budskapet var att det bara fanns en Gud, nämligen Allah, och att detta i själva verket var samma gud som judarna och de kristna dyrkade.
I Muhammeds budskap, som presenterades som en förbättrad version av de tidigare lärorna, ingick en tanke om att den yttersta tiden var nära, och att Allah snart skulle komma att döma alla människor. För att förbereda sig för detta gällde det att genast underkasta sig Guds vilja, att leva goda, gudfruktiga och barmhärtiga liv – samt sprida budskapet om Allah till andra.
Kalif Umar enade muslimerna
Vid den här tiden var de olika arabisktalande folken djupt splittrade och ofta inbegripna i strider med varandra. Efter många motgångar lyckades Muhammed med något banbrytande – han enade i stort sett alla stammar, och fick dem att acceptera hans lära som den enda giltiga. Genast efter profetens bortgång, år 632 e Kr, tycktes hans livsverk vara på väg att falla samman i interna strider.
Då klev två av Muhammeds närmaste män fram, hans svärfar, Abu Bakr, och en man vid namn Umar. Det var Umar som med titeln kalif, samfundets ledare, kom att dominera den islamska rörelsen under de närmaste decennierna. Tillsammans med andra muslimska ledare bestämde han sig för att gå till anfall mot otrogna makthavare utanför den arabiska halvön.
Bakom detta beslut låg flera faktorer. För det första fanns en religiös övertygelse, en tanke om att det var deras öde, och Guds vilja, att islam skulle spridas över världen. Muhammed sägs på sin dödsbädd ha uppmanat sina följeslagare att inte vila förrän alla människor på jorden hade erkänt Allah som den enda sanna guden.
År 732 stoppades en muslimsk här av frankiska styrkor i Poitiers. Muslimerna behöll dock kontrollen över delar av Spanien fram till 1492.
Samtidigt fanns en stark krigisk tradition hos de arabiska stammarna. Och eftersom alla nu tillhörde samma religion, och deras tro förbjöd dem att kriga mot varandra, var de tvungna att rikta sin energi utåt – bortom sitt hemlands gränser.
Dessutom, vilket forskningen har visat på senare år, föregicks hela denna process av att stora grupper arabisktalande hade flyttat ut från sina ursprungliga hemtrakter. Många av dessa utflyttade araber slöt villigt upp när den muslimska armén sedan trängde fram.
Bysans och Persien föll samman
Det visade sig också att araberna trädde in på världens scen vid ett unikt gynnsamt tillfälle. Dåtidens verkliga stormakter, Bysans och Persien, hade ägnat många år åt att strida mot varandra. Först hade persiska styrkor trängt djupt in i Bysans territorier och plundrat och härjat sig hela vägen fram till Konstantinopels portar.
Då hade den kristne kejsaren Herakleios utropat ett heligt krig, där perserna beskrevs som ondskans hantlangare. Bysans vann till sist en övertygande seger, men vid det laget var båda de jättelika rikena i grunden utmattade av det förödande kriget.
När så de arabiska arméerna gick till angrepp avslöjades rikenas svaghet. Efter nederlaget vid slaget vid Yarmuk föll stora delar av det bysantinska väldet samman som ett korthus och de arabiska arméerna kunde snabbt lägga under sig mycket av det som vi i dag kallar Palestina, Syrien, Irak och Egypten.
Därefter fortsatte den arabiska expansionen. Det persiska riket besegrades i en serie fältslag, tills den siste shahen, Yazdegerd III, år 651 dödades på flykt undan sina fiender.
Arabernas arméer rörliga
Segrarna hade vunnits med häpnadsväckande hastighet. För många verkade det som om det verkligen låg en gudomlig vilja bakom det som skedde. Och de muslimska ledarna fylldes av ett orubbligt självförtroende.
Inledningsvis var deras arméer relativt enkelt utrustade, men de var mycket stridsvana, effektivt organiserade och ledda av skickliga befälhavare. Till skillnad från sina motståndare var de vana att leva oerhört enkelt och att förflytta sig snabbt.
Ofta tog deras styrkor inte med sig några som helst förråd; istället fick varje krigare bära med sig det han behövde äta, och resten togs genom plundring. Det ledde till en rörlighet och snabbhet som ofta överraskade motståndarna.
På 900-talet styrdes Spanien från Abd-er-Rahmans hov i Cordoba.
Umayadiska dynastin
Under de kommande åren fortsatte den arabiska expansionen, trots att ett inbördeskrig bröt ut i det nya rikets centrum. Kalifen Umar mördades, och efter honom följde två ledare som även de ganska snart dödades – en av dem hette Ali, Muhammeds kusin och svärson.
Hans anhängare skulle senare komma att skapa en egen variant av islam, kallad ”shia”, efter shia ali, som betyder Alis parti, vilket så småningom skapade en splittring i den nya rörelsen.
Men de interna striderna tog slut i och med att en man vid namn Muawiyah blev ny kalif, och makten därmed gick över till en annan, mäktig familj; den så kallade umayadiska dynastin var ett faktum.
Välde från Spanien till Indien
Det var under umayadernas tid, åren 661–750, som det samlade muslimska väldet hade sin största utsträckning. I öster nådde de arabiska arméerna ända in i Indien och dagens Pakistan. I dessa länder var motståndet hårt och expansionen gick långsammare än tidigare. Men till sist lyckades den nya världsmakten besegra sina fiender – bland annat kinesiska arméer, och så småningom installera en arabisk garnison så långt borta som i Samarkand.
Västerut hade umayadernas krigare tagit sig hela vägen längs Nordafrikas kust, ända bort till dagens Marocko, och vidare in på den iberiska halvön. Det gotiska kungadömet i dagens Spanien och Portugal besegrades under ett enda blixtrande fälttåg, år 711 e Kr. Först en bit in i dagens Frankrike, efter slaget vid Poitiers år 732, kunde umayadernas framryckning hejdas.
Umma – kalifens rike
I slutet av denna epok styrde kalifen i Damaskus över ett gemensamt muslimskt rike, kallat umma, som blivit till ett imperium, större än till och med det romerska riket när det var som störst.
Expansionen hade slagit världen med häpnad. Men kanske än mer överraskande var det faktum att erövringarna kom att bestå. De folk och nationer som styrdes av det arabisk-muslimska kalifatet tycktes i stor utsträckning acceptera sina nya härskare.
Det nya väldet lånade många drag från sina föregångare, de bysantinska och persiska rikena. På många sätt lät man helt enkelt den erövrade befolkningen fortsätta att leva ungefär som förut – administrationen sköttes på samma sätt som tidigare, men nu med araber i hierarkins topp.
Arabiska ryttare i bokillustration gjord i Bagdad på 1200-talet.
Extra skatt för icke-muslimer
I västra delen av riket användes länge grekiska som det byråkratiska språket, och i de östra delarna fick persiska duga, innan båda så sakta ersattes av arabiska. Erövrarna bosatte sig i allmänhet i helt nybyggda städer, eller i nya kvarter, vid sidan av sina undersåtar.
En relativt stor religiös tolerans präglade riket. Inga tvångskonverteringar ägde rum men en extra skatt togs ut av alla icke-muslimer. Kristna, judar och de perser som följde den zoroastriska läran kunde fortsätta att utöva sin religion ungefär som tidigare.
Därmed dröjde det också länge innan huvuddelen av folket i det nya muslimska väldet faktiskt bytte religion. Enligt många forskare var det en process som troligen inte var fullbordad förrän omkring år 1000 e Kr.
Abbasiderna tog över kalifatet
Vid det laget var samtidigt det enade muslimska väldet redan historia. Den umayadiska dynastin hade med åren blivit alltmer impopulär. Enorma rikedomar strömmade in till huvudstaden Damaskus, och härskarnas överdåd väckte motvilja hos mer renläriga muslimer, som ville återgå till den asketiska variant av islam som man tänkte sig hade präglat decennierna efter profeten Muhammeds död.
Samtidigt växte missnöjet med den privilegierade status som araber hade i det vidsträckta riket. Enligt islams lära skulle alla muslimer vara lika mycket värda – då kunde man inte särbehandla just araberna, resonerade många.
Missnöjet växte, och till sist ägde en revolution rum. En ny dynasti tog makten, de så kallade abbasiderna. De hade skickligt använt sig av många olika gruppers frustration, men när de väl tagit över kalifatet gick de sin egen väg.
Bagdad ersatte Damaskus
Den nya dynastin gjorde Bagdad till huvudstad, och förvandlade den till en världsmetropol. Samtidigt markerade abbasidernas välde slutet för den arabiska expansionen. Så sakta tappade de istället makten över riket.
Al-Andalus, dagens Spanien, gjorde sig självständigt, på samma sätt som de östligaste regionerna. Snart gick det inte att förneka förändringen längre. Något sammanhängande muslimskt imperium fanns inte kvar.