Romarna fick nog: Druidernas slutgiltiga fall

Högst uppe på en klippa står ärkedruiden – majestätiskt klädd i en praktfull mantel. Med sin trästav pekar han hatiskt mot de ogudaktiga romarna och förbannar dem med besvärjelser. Båtarna är nu bara några meter från strandkanten – och legionärerna drar sina svärd.

Invasionen av ön Anglesey år 61 efter Kristus är kulmen på över 100 år av bittra strider mellan Rom och de keltiska druiderna, som i kraft av sin religiösa makt kan ena kelternas många stammar och förmå dem att ta till vapen mot den romerska ockupationsmakten.

Romarna har rykte om sig att tolerera och till och med anamma främmande religioner och deras präster. Druiderna är emellertid så mäktiga att Rom ser endast en möjlighet: Prästerskapet måste utplånas.

Ett prästerskap omgärdat av mystik

När den romerska armén år 61 närmade sig druidernas sista bastion hade prästerskapet lett de keltiska samhällena i århundraden. Prästerskapet skrev inte ned något om sin religion el­ler sina ceremonier och än i dag omgärdas de därför av mystik. Även för romarna var druiderna en gåta, men sam­ti­digt en stor fara, eftersom de utmanade imperiets makt.

Druiderna ledde nämligen kelterna – en av Europas urbefolkningar – som från början levde i Centraleuropa långt innan skriftspråket uppfanns. För cirka 6000 år sedan bosatte flera keltiska stammar sig vid floden Donau, vars namn betyder ”vatten” på keltiska.

Där uppstod omkring 1200 före Kristus hallstattkulturen, den bäst kända av de tidiga keltiska civilisationerna. Från Centraleuropa spred kelterna sig till bland annat dagens Tyskland, Norditalien, Frankrike och Brittiska öarna.

När grekiska författare första gången beskrev kelterna på 400-talet före Kristus, var druiderna sannolikt redan en central del av samhället och religionen. Romarna, som var de första som beskrev druiderna, ansåg att prästerskapet uppstod i Britannien och spred sig till kelterna i Gallien, dagens Frankrike. Om det stämmer, eller om prästerskapet uppstod i Centraleuropa, är svårt att säga.

Säkert är dock att arkeologerna har funnit flest spår efter druidernas kultplatser på Brittiska öarna och i Irland. Själva ordet druid kommer sannolikt från det irisk-gaeliska ordet doire, som betyder ekträd och visdom.

Namnet är lätt att förstå med tanke på att kelterna ansåg att naturen och allting i den var fyllt med gudomlig kraft. Bland annat betraktade de träd, i synnerhet ekar och idegranar, som heliga. Enligt den romerske författaren Plinius den äldre ansåg druiderna att misteln – en halvparasit, som växer på bland annat ekens grenar utan att ha några rötter i marken – var särskilt helig:

”Misteln är sällsynt, och när den upptäcks organiseras en stor ceremoni på månens sjätte dag”, skriver Plinius.

Druiderna förknippade busken med evigt liv, eftersom den till skillnad från eken hade gröna blad hela vintern. Enligt Plinius var det viktigt för druiderna att misteln inte vidrörde marken i samband med att den skars ned:

”En präst i vit dräkt klättrar upp i trädet med en gyllene skära och skär ned misteln, som sveps in i tyg”.

Kelterna ansåg att mistel löst i en dryck kunde göra vilket djur som helst fruktbart, och att den kunde bota sjukdomar och motverka förgiftningar. Enligt antikens författare hade druidernas religion emellertid en mörkare och mycket mer skräckinjagande sida.

Gudarna krävde människooffer

Fältherren Julius Caesar var den förste romaren som ingående beskrev druiderna i samband med erövringen av Gallien. Han skrev att gallerna hade två härskande klasser: Druiderna och adeln. Prästerskapets makt över gallerna var enorm på grund av deras monopol på alla offentliga och privata offer till gudarna.

”Hela den galliska nationen är extremt vidskeplig”, förkunnade Caesar.

Han hävdade att all kunskap om gudavärlden var förbehållen druiderna, eftersom det var förbjudet för prästerna att skriva ned sina läror. Allt skulle i stäl let föras vidare muntligt. Därför tog det omkring 20 år att läras upp som druid. De grekiska och romerska författarna skriver att druiderna ansåg att själen var odödlig och efter ett visst antal år vandrade vidare till en ny kropp.

Prästerskapets religiösa ceremonier utfördes inte i några tjusiga tempel, utan ute i naturen i eklundar och enkla stencirklar.

Romarna och grekerna berättade emellertid också om en barbarisk sed bland kelterna: Människooffer. Julius Caesar skrev att religionen var extremt viktig för alla galler, och att personer som drabbats av svåra sjukdomar eller som löpte risk att stupa i krig offrade människor eller svor att de skulle göra det för att få gudarnas hjälp. Det var druiderna som utförde offren:

”De anser nämligen att om en människas liv inte ges i utbyte mot en annans liv, så kan gudarna inte blidkas”.

Liknande offer utfördes även för hela samhällets väl. Enligt Caesar flätade kelterna vid sådana tillfällen till exempel stora gudafigurer av kvistar av videväxter, som utvalda offer spärrades in i:

”Därefter tänder man en eld och låter offren slukas av lågorna”.

Enligt källorna var det i regel brottslingar som valdes ut, men i nödfall kunde även oskyldiga människor offras. Kelterna hade tre huvudgudar, som de offrade människor till: Teutates (stammarnas gud), Taranis (åskguden) och Eusus (krigsguden).

Offer till Teutates dränktes, Taranis offer brändes, medan offer till Eusus hängdes i ett träd. Endast prästerna fick lov att offra djur och människor. Druidernas roll var dock mycket mer omfattande än att vara enbart präster – och det bekymrade romarna.

Druider styrde allt

Till skillnad från exempelvis Roms präster, som ägnade sig huvudsakligen åt religion, hade druiderna många andra positioner i samhället. Druiderna slapp betala skatt och behövde inte göra militärtjänst.

I gengäld fungerade de som lärare, vetenskapsmän, filosofer och domare och de kunde bland annat förvisa människor från samhället. Druidernas omfattande kunskaper gjorde dem enligt Caesar eftertraktade:

”Stora grupper unga män flockas runt dem för att få råd, och de hyllas högt”.

I kraft av sina roller som präster, vetenskapsmän och jurister stod druiderna i toppen av det keltiska samhället:

”Utan deras råd vågar hövdingen inte fatta beslut eller genomföra några planer, så i själva verket är det de som styr, me­dan hövdingarna, som sitter på sin gyllene tron och lever i sina överdådiga palats, egentligen bara utför druidernas vilja”, skrev den romersk-grekiske författaren Dion Chrysostomos.

Imperiet fruktade druidernas makt

Romarna accepterade kelternas många gudomar, som inte var helt olika deras egna. Även om romerska författare i sin propaganda mot druiderna hänvisade framför allt till deras grymma människooffer, så var det sannolikt inte huvud­orsaken till att Rom betraktade dem som fiender.

När Caesar invaderade Gallien, var det inte mer än ett halvt sekel sedan romarna själva hade avskaffat människooffren. Dessutom var romarna inte kända för att vara blödiga. I deras arenor slaktade gladiatorer varandra till folkets jubel, medan förbrytare blev sönderslitna av vilda djur.

Allt tyder på att det snarare var druidernas oinskränkta makt över de keltiska stammarna och deras hövdingar som romarna fruktade. När gallerhövdingen Vercingetorix år 52 före Kristus samlade några av de galliska stammarna till ett uppror mot Caesars invasionsstyrkor, var det sannolikt med druidernas fulla stöd eller rent av på uppmaning av dem.

Upproret var så omfattande att det var endast med nöd och näppe som Caesars styrkor i Gallien inte gick under fullkomligt.

När den romerske fältherren fick kontroll över situationen, beordrade han att flera av de upproriska stammarna skulle utplånas. Flera tusen höggs ned, varpå legionerna brände deras städer och skövlade åkrarna, så att de överlevande dog av svält.

Till slut fick Vercingetorix och hans rebeller söka skydd i den starkt befästa staden Alesia, där hövdingen efter en blodig belägring kapitulerade. Nederlaget medförde att Gallien efter tio år av brutala strider och cirka en miljon döda införlivades i det romerska imperiet. Därmed var druidernas storhetstid i Gallien över.

Druidernas sista utpost

Efter Galliens fall var Britannien den sista plats där druiderna fortfarande ut­övade någon makt. Caesars styrkor hade invaderat södra Britannien år 55 före Kristus, men expeditionen var kortvarig och följdes inte upp, så de keltiska britterna stod även fortsättningsvis utanför Roms kontroll.

Trots annekteringen av Gallien tyder mycket på att de galliska druiderna i det fördolda fortsatte att motarbeta Rom. I alla fall berättar den romerske historikern Suetonius att kejsar Augustus runt tiden för Kristi födelse förkunnade att ingen kunde vara druid och samtidigt romersk medborgare, medan kejsar Tibe­rius förbjöd druidernas verksamhet.

År 41 efter Kristus intog kejsar Clau­dius tronen, och det blev början till slutet för druiderna. Den nye kejsaren behövde en triumf för att stärka sin position och beslutade sig därför för att erövra Britannien. År 43 gick de romerska legionerna iland och lade snabbt under sig de sydligaste delarna av Britannien.

Claudius såg druidprästerskapet i Britannien som ett allvarligt hot, som inte enbart förenade britterna utan även utgjorde en grogrund för uppror. Därför väntade kejsaren inte med att slå till mot prästerna:

”Han utfärdade ett totalförbud mot druidernas motbjudande och omänskliga religion”, skriver Suetonius.

Roms invasionsstyrka i Britannien bestod av fyra legioner under ledning av Aulus Plautius, som även blev Britanniens förste ståthållare. Annekteringen av södra Britannien gick till en början bra. Vid dagens Colchester nära Themsen etablerade romarna ett legionsfort och organiserade snabbt de erövrade områdena som en egentlig provins.

År 47 inledde Rom erövringen av dagens Wales, men det utvecklades till en betydligt blodigare affär än förväntat. De walesiska stammarna utnyttjade den bergiga terrängen till att föra ett gerillakrig mot romarna, som inte kunde utnyttja sin militära överlägsenhet. De bittra striderna pågick i flera år och kostade den romerska armén många liv.

Romarna misstänkte druiderna för att stå bak­om det oväntat kraftiga motståndet, i synnerhet eftersom prästerskapets högborg – ön Anglesey – låg strax utanför nordvästra Wales.

År 61 beslutade Britanniens nye romerske ståthållare Suetonius Paulinus, som några år tidigare slagit ned en revolt i Nordafrika, sig för att krossa britternas motstånd en gång för alla genom att slå till mot hjärtat av den keltiska regionen och utplåna druiderna på Anglesey.

Slutstriden

En kylig vårmorgon år 61 samlade Suetonius Paulinus sina styrkor på den walesiska kusten. Han hade valt platsen med omsorg, eftersom det just där var endast cirka 250 meter vatten mellan kusten och ön Anglesey. Enligt den romerske författaren Tacitus utnyttjade Suetonius tidvattnet för att korsa kanalen:

”Han byggde en flotta av flatbottnade båtar, i vilka infanteriet tog sig över. Det medföljande kavalleriet vadade – eller simmade där vattnet var djupare – över med sina hästar”.

Med sig i båtarna hade soldaterna katapulter, som kunde beskjuta fienden med stora stenar. På fastlandet ställde romarna upp ballistor, som kunde avfyra spjutliknande projektiler omkring 600 meter och mjuka upp fienden på Anglesey på avstånd.

På ön stod lokala krigare samt stamfränder från fastlandet redo att ta emot romarna, medan druiderna förbannade fienden.

Medan den romerska flottan av småbåtar långsamt korsade det smala sundet, fylldes luften över dem med rök från flera hundra brinnande projektiler avfyrade från det romerska artilleriet.

Beskjutningen tvingade bort kelterna från stranden och upp bland några klippor, där de samlades, medan de vrålade åt fienden – övertygade om att gudarna skulle hjälpa dem. När de första romarna gick iland fick synen av druiderna och de fanatiska krigarna även de mest härdade bland legionärerna att tveka:

”Den kusliga synen skrämde soldaterna så mycket att de blev paralyserade och glömde att skydda sig”.

Suetonius Paulinus, som såg soldaternas rädsla, lyckades dock ingjuta mod i männen genom att påminna dem om att de var Roms bästa soldater, som hade mött betydligt starkare fiender än de odisciplinerade kelterna:

”Lugnade av sin general – medan de hetsade varandra att aldrig tveka öga mot öga med en grupp kvinnor och fanatiker – anföll soldaterna ledda av standarbärarna”, skriver Tacitus.

Kelterna tog emot romarna genom att bombardera dem med spjut och pilar, som genomborrade många av soldaterna i främsta ledet. Romarna lät sig dock inte hejdas. Med dragna svärd kastade de sig ursinnigt mot fienden och högg ned alla som kom i deras väg. Romarna lyckades snabbt etablera ett brohuvud, så att fler soldater kunde sättas iland.

Nu organiserade legionärerna och kavalleriet sig i sina inövade formationer och med dödlig effektivitet drev de tillbaka fienden. Enligt de romerska källorna utvecklades striden till ett blodbad. De lätt beväpnade keltiska krigarna hade ingen chans mot de romerska styrkorna, som utnyttjade det faktum att fienden för en gångs skull inte hade någonstans att fly eller gömma sig.

Män, kvinnor och barn slaktades utan pardon, medan druiderna höggs ned vid sina altare eller brändes tillsammans med de heliga lundarna och ekarna. Allt som på något sätt förknippades med druiderna brändes och förstördes.

Druiddrottning ledde sista upproret

Kelternas mytomspunna prästerskap hämtade sig aldrig efter mas­sakern på Anglesey. Kort efter nederlaget på ön res­­­te britterna sig i en sista revolt mot romarna. Upproret leddes av Boudicca, drottning av icenerna. Boudicca, som enligt vissa forskare var en kvinnlig druid, uppmuntrade sina krigare med orden:

”Vi ska visa dem att de bara är rävar och harar, som försöker härska över hundar och vargar!”

I spetsen för över 100000 krigare utplånade drottningen tre av romarnas största städer och dödade 70000 civila. Till sist slogs upproret emellertid ned, och Boudicca begick självmord. Upproret var den sista stora resningen som leddes av druider i Britannien.

Druiderna överlevde i Irland i flera hundra år, men till slut drevs de ut även där, när kris­ten­domen nådde ön på 400-talet. Ironiskt nog var det de tidiga irländs­ka munkarna som nedtecknade ett antal av de uråldriga muntliga druidtraditioner och myter som i dag finns bevarade – som ett minne av en tid då druiderna styrde kelterna.