Kejser Konstantins sejr

Rom föll för de kristna

De första 300 åren efter Jesu korsfästelse beskylldes kristna för allt som var dåligt i romarriket. Förföljelse, tortyr
och mord var vardagsmat för trons anhängare. Det fick dock ett abrupt slut när kejsar Konstantin fick en uppenbarelse.

De första 300 åren efter Jesu korsfästelse beskylldes kristna för allt som var dåligt i romarriket. Förföljelse, tortyr
och mord var vardagsmat för trons anhängare. Det fick dock ett abrupt slut när kejsar Konstantin fick en uppenbarelse.

Montage: Wayne southwell, bridgeman & Shutterstock

En oktoberdag år 312 efter Kristus förbereder två romerska arméer sig för ett våldsamt slag. På var sin sida av bron Pons Mulvius i närheten av Rom står styrkorna – båda anförda av en härförare som gör anspråk på titeln som kejsare i den väldiga staden.

Maxentius har styrt Rom med järnhand i sex år, medan den 32-årige Konstantin – sedermera med epitetet ”den store” – korsat Alperna med 100000 soldater för att ta makten.

Den smala bron över Tibern är lättare att försvara än att angripa, så Konstantin gör halt för att betänka situationen.

Romerne torturerede kristne i ca. 300 år

I cirka 300 år torterades de kristna av romarna, som ville utplåna religionen.

© Shutterstock

Eusebios av Caesarea, Konstantins vän och levnadstecknare, beskriver hur härföraren före slaget fick en uppenbarelse:

”Efter middag, när dagen redan var på upphällningen, såg han med egna ögon ett lysande kors på himlen, ovanför solen. Det bar orden: ’I detta tecken skall du segra’. Han lamslogs av denna syn, liksom armén som följt med honom”.

Om Konstantin verkligen såg något på himlen är tveksamt, men efter sin uppenbarelse uppmanade han sina soldater att på sina sköldar måla två tecken: ett stort X med ett P i mitten – känt som chi-rho-monogrammet.

De representerade de två första bokstäverna i det grekiska ordet för Kristus (Christos). Nästan 300 år tidigare hade Jesus avrättats av romarna – nu skulle snickarsonen från Galileen skydda dem i krig.

När Maxentius lik hittades några dagar senare, skar soldaterna av honom huvudet och skickade runt det på turné i romarriket.

Efter ett tag blev Maxentius otålig och stormade över bron med sin armé. Där mötte Konstantins soldater dem i ett motangrepp som var så aggressivt att de angripande styrkorna retirerade.

Författaren Lactantius beskrev striderna:

”Bron bakom honom (Maxentius, reds. anm.) slogs sönder. När soldaterna såg det intensifierades striden. Herrens vilja skedde och Maxentius trupper jagades på flykt. Han gav sig av mot den förstörda bron, men de flyende soldaterna pressade ned honom i Tibern”.

Jesus var långt ifrån den enda frälsaren som försökte vinna anhängare i romarriket. Två gudar från Egypten lockade stora församlingar, men de kristna hade trots allt de bästa allierade.

Apis-troende troede på en tyregud
© Shutterstock & Kunsthistorisches Museum Wien

Apiskulten (Cirka 3000 f.Kr.– 400 e.Kr.).

Apiskultens anhängare tillbad en tjurgestalt, som betraktades som symbol för styrka och mod. Tjuren sågs som en uppenbarelseform av guden Ptah, som enligt egyptierna hade skapat världen. De troende menade att Apistjuren återföddes vart tjugofemte år. Varje gång en tjurkalv med rätt mönster i pälsen hittades ökade intresset för kulten och nyare tillbedjare anslöt sig.

Figur af den egyptiske gudinde, Isis
© Shutterstock & Kunsthistorisches Museum Wien

Isiskulten (Cirka. 2500 f.Kr. – 400 e.Kr.)

Isis var en av de centrala gudinnorna i den egyptiska gudavärlden och hade bland annat ansvar för födslar och magi. Hon var gift med guden Osiris och tillbads som den idealiska hustrun och modern. Förutom dessa roller var Isis även dödsgudinna. Isis var en gudom för alla. Dessutom hade hon mäktiga män som förde hennes talan – kejsare som Nero, Trajanus och Hadrianus främjade spridningen av Isistron.

Mosaik af Jesus
© Shutterstock & Kunsthistorisches Museum Wien

De kristna (Cirka. 25 e.Kr. – i dag)

De kristna anser att Jesus är Guds son och mänsklighetens frälsare. Genom att följa Jesu lära och tro på Gud kan troende uppnå evigt liv.Kristendomen lovade evigt liv till alla troende – oavsett rikedom och status på jorden. Det kristna budskapet var inte baserat på ett utbyte, till skillnad från de gamla romerska gudarna, som alla ­krävde offer av något slag.

När Maxentius lik hittades några dagar senare, skar soldaterna av honom huvudet och skickade runt det på turné i romarriket. Budskapet stod klart: Rom hade bara en kejsare – Konstantin.

Under nästan 300 år var de kristna en föraktad och förföljd minoritet i det enorma romerska riket, som var ett brokigt lapptäcke av religioner.

När Konstantin år 312 åkallade Guds hjälp inledde han därför en helt ny epok för kristendomen.

Året därpå blev religionen laglig och före år 350 hade majoriteten av romarna gått över till Jesus och hans religion.

Lärjungar brändes som facklor

Romarnas behandling av de kristna hade före Konstantins seger varit en enda lång historia av lidande.

Omkring år 32 lyckades romarna nästan kväva religionen i dess linda. Enligt Markusevangeliet i Nya Testamentet lät den romerske prefekten Pontius Pilatus, under press från judiska ledare, korsfästa Jesus för att kväsa den nya kulten, som bland annat utmanade kejsarens gudomliga status.

Därefter gav sig Jesu lärjungar ut i världen för att förkunna det kristna budskapet – elva av de tolv dödades under sina försök.

I mörka källare och hemliga huskyrkor möttes de kristna för att utöva sin tro.

Trots förföljelsen slog kristendomen långsamt rot i romerska riket. I mörka källare och hemliga huskyrkor möttes de kristna för att utöva sin tro.

På ett par år nådde kristna också fram till Rom, där de missionerade i det fördolda. När stora delar av staden brann år 64 behövde kejsar Nero en syndabock, som ingen skulle försvara.

Han lät gripa stadens kristna och torterade dem, innan de mötte en ohygglig död: En del blev uppätna av vilda hundar, andra sveptes in i djurhudar och brändes levande som facklor i Neros trädgårdar.

Eventuellt fanns lärjungarna Petrus och Paulus bland offren under förföljelserna.

Kejser Konstantin af Rom

I stället för att slåss mot kristendomen drog Konstantin nytta av den.

© Shutterstock

Att behandlingen av de kristna var hårdhänt framgick tydligt när kejsar Trajanus år 111 mottog ett brev från Plinius den yngre, som var guvernör för provinsen Bithynien i Mindre Asien.

Plinius hade inte tidigare ställt kristna inför rätta och ville förhöra sig om proceduren. Trajanus svarade att de anklagade fick gå fria om de gick med på att tillbe de romerska gudarna – om de vägrade kunde de räkna med en dödsdom.

Med tiden tolererades de kristna i det romerska samhället. År 173 tilläts de första kristna att tjäna som soldater i de romerska legionerna, och under 200-talet organiserade sig kyrkan i biskopsdömen.

År 300 utgjorde de kristna tio procent av rikets befolkning, och genom donationerav pengar och land hade kyrkan blivit välbärgad.

5000 troende dödades

Under 200-talet började romarriket vackla. Mordet på kejsar Alexander Severus år 235 följdes av en 40 år lång period, då konstanta maktkamper ledde till utnämnandet av inte mindre än 26 olika kejsare.

Kaoset fick ett slut år 284 när Diocletianus intog tronen. För att få kontroll över riket utnämnde han tre medkejsare som regerade var sin del av riket.

För att stärka staten ännu mer ville Diocletianus även knyta befolkningen närmare kejsarkulten. De kristna var i det hänseendet ett uppenbart problem, eftersom de påstod att deras gud stod över kejsaren.

Precis som sin far föredrog Konstantin att offra till Mars – romarnas krigsgud. Moderns kristna tro innebar emellertid att Kons­tantin sannolikt kände till kristendomens budskap sedan barnsben.

En brand i Roms kejsarpalats användes som förevändning för en av historiens största förföljelser av kristna. Först kastades de kristna ut ur armén och deras egendomar konfiskerades.

Sedan brändes många kyrkor ned till grunden och en lång rad biskopar arresterades. Inemot 5000 kristna torterades och dödades av kejsarens soldater.

Diocletianus plan var dock dömd att misslyckas. Romarriket hade nu sex miljoner kristna, som befann sig på alla samhällsnivåer. Dessutom var de ofta populära, eftersom de bland annat drev skolor.

En av de fyra kejsarna, Constantius, befann sig i England och valde att ignorera ordern om förföljelse av kristna från Rom.

Den erfarne generalen var gift med en kristen kvinna, Helena, och tillsammans hade de sonen Konstantin.

När Constantius stupade i ett krig år 306, utsågs den 26-årige Konstantin till augustus av soldaterna. Han ärvde därmed makten över Britannia, Gallien och Spanien.

Precis som sin far föredrog Konstantin att offra till Mars – romarnas krigsgud. Moderns kristna tro innebar emellertid att Kons­tantin sannolikt kände till kristendomens budskap sedan barnsben.

År 305 abdikerade Diocletianus och utan honom blev riket instabilt igen. Tre män kämpade nu om makten – Konstantin med bas i de norra provinserna, Maxen­tius i Rom och Licinius i de östra provinserna.

Konstantin beslöt att gå på offensiven. Tillsammans med 100000 lojala soldater marscherade han mot Rom för att konfrontera Maxentius. Det var då Konstantin såg korset på himlen, varpå han kunde inta staden.

Uppenbarelsen fick inte Konstantin att genast låta sig omvändas till kristendomen. Många historiker tror att han till en början inte hade förstått att religionen inte accepterade mer än en gud.

Kristne symboler
© Shutterstock

Hemliga tecken skyddade den kristna församlingen

De första 300 åren efter Jesu död förföljdes de kristna i romarriket. För att inte upptäckas av myndigheterna uppfann de hemliga symboler.

Chi-Rho symbol
© Shutterstock

Chi-rho-korset

Monogrammet är en kombination av de två ­första bokstäverna i det grekiska ordet för Kristus (X = chi och P = rho). Konstantin sägs ha sett tecknen i en dröm, varpå han befallde sina soldater att måla dem som symbol på sina sköldar. Efter det vann kejsarens trupper en avgörande seger vid Pons Mulvius år 312 efter Kristus. Chi-rho-symbolen används av många kristna än i dag.

Ichthys-symbol
© Shutterstock

Ichthys

Om en kristen mötte en ­främling kunde han rita en båge på marken. Ritade främlingen också en båge – så att linjerna formade en fisk – innebar det att han också var kristen. På antik grekiska innehåller ordet för fisk initialerna till Iesous Christos Theou (H)yios Soter, ”Jesus Kristus, Guds son, Frälsare”. ­Symbolen visade även var hemliga kyrkor låg.

Alfa og omega-symbol
© Shutterstock

A och O

”Jag är A och O, säger Herren Gud”. Så står det i ­Johannes uppenbarelse (1:8). De båda bok­stäverna är den första respektive den sista bokstaven i det grekiska alfabetet (alfa och omega) och symboliserar Guds oändlighet. Symbolen var central för den tidiga kristendomen och ­användes som bihang på kors.

Konstantin införde religionsfrihet

Året därpå stod det dock klart för alla att synen vid Pons Mulvius hade gjort ett djupt intryck på Konstantin.

År 313 träffades de två återstående romerska kejsarna vid ett möte som skulle få historiska konsekvenser för kristendomen. Därefter skickade de båda härskarna ut ett officiellt meddelande:

”När jag, Konstantin Augustus, och jag, Licinius Augustus, möttes i fred vid Mediolanum (Milano, reds. anm.) var det respekten för det gudomliga som krävde vår uppmärksamhet. Var avsikt är att ge de kristna, och alla andra, friheten att följa den religion de vill”.

Deklarationen förändrade allt för romarrikets kristna. Efter att ha levt på samhällets skuggsida i århundraden kunde de nu förkunna sin tro i full offentlighet.

Dessutom beordrade Konstantin att de kristnas egendomar, som hade konfiskerats under Diocletianus förföljelser, skulle återbördas.

Oavsett vilka personliga tankar Kons­tantin hade om den nya tron, så visste han att kristendomens stränga moral kunde utnyttjas som ett maktredskap.

Konstantins egen omvändning till kristendomen var emellertid en betydligt mer utdragen process. Guden Apollon, som romarna hade övertagit från grekerna, försvann till ­exempel inte från de romerska mynten förrän år 320, och Konstantin tvekade också inför att låta sig döpas.

Samtidigt började han dock att utfärda lagar, som skulle dämpa en del av romarnas mer barbariska traditioner: Straffångar fick inte längre brännmärkas i ansiktet och kyrkans präster slapp att offra till de romerska gudarna.

Oavsett vilka personliga tankar Kons­tantin hade om den nya tron, så visste han att kristendomens stränga moral kunde utnyttjas som ett maktredskap.

Efter ett segerrikt slag mot en germansk armé vid den tyska staden Trier år 313 lät han avrätta tusentals ”barbarer” i stadens arena. En retorisk hyllning från en anhängare löd:

”Vad är härligare
än denna triumf, denna fest, där han tillåter slakten av fiender till allas förnöjelse?”

Kvinnorna kristnade riket

Även om Konstantins religiösa övertygelse vid denna tid är oklar, stöttade han ­aktivt de kristna. Han skickade stora pengasummor till kyrkor runt om i riket, samtidigt som det traditionella stödet till de gamla templen skars ned.

”När du mottar denna summa ska pengarna delas ut till alla personer på listan”, skrev Konstantin till biskopen i Karthago, vilket historiker förmodar betydde präster och andra kristna ledare.

Med sina ekonomiska bidrag hoppades Konstantin göra kyrkorna till lokala maktcentrum, som skulle locka till sig romarrikets bästa män och hjälpa till att hålla ordning i riket. Kyrkans män behövde dock inte tänka på att tjäna kejsaren:

”De personer som kallas för präster ska undantas från alla obligatoriska ämbetshandlingar”, framgick det av ett brev från Konstantin.

I romarriket föreskrev dessutom en lång tradition att samhällstoppen och ämbetsverket fogade sig efter kejsarens religiösa åskådningar. Under tidigare århundraden bestod staten av endast 300 byråkrater, men år 319 stod 30000 personer på kejsarens lönelista.

Även om Konstantin inte själv hade konverterat förstod ämbetsmännen snart att de inte längre kunde stiga i statsapparatens hierarki om de inte lät sig omvändas.

På ett par år såg Konstantin till att kristendomen växte betydligt, men det var rikets kvinnor som fick kyrkans medlems­tal att explodera.

Romarna föredrog traditionellt söner framför döttrar och de gamla gudarna hindrade inte romarna från att döda sina nyfödda. En romersk soldat skrev till sin gravida hustru:

”Är det en pojke, behåll honom. Är det en flicka, så kasta bort henne”.

De kristna hävdade alla människors lika värde, så religionen förbjöd fosterfördrivning och barnamord. Dessutom fick de kristna inte stilla sina sexuella lustar hos prostituerade eller med slavar.

Resultatet blev att kristna kvinnor i romarriket födde betydligt fler barn än kvinnor av andra trosinriktningar.

De kristna var också mer mot­ståndskraftiga mot sjukdomar.

När två dödliga epidemier härjade i romarriket på 200-talet hade de kristna en religiös plikt att vårda de sjuka – trots att de löpte risk att smittas.

Umgänget med de sjuka fick den oväntade biverkan att många överlevande kristna fick starkare immunförsvar och blev mindre sårbara.

Två kejsare kämpade om makten

Omkring år 317 var kristnandet av romarriket i full gång. Konstantin behövde inte ens använda piskan för att nå sitt mål – oftast lät invånarna sig omvändas frivilligt.

Det fanns dock fortfarande ett område där Konstantin inte kunde diktera kyrkans villkor:

I östra delen av riket hade medkejsaren Licinius börjat kuva de kristna av rädsla för att de skulle hjälpa Konstantin att avsätta honom och återförena det delade riket.

”Först kastade Licinius ut alla kristna från sitt palats. Därefter befallde han att städernas soldater skulle fråntas sin rang, om de inte offrade till demonerna”, skrev kyrkohistorikern Eusebios av Caesarea.

Licinius lät det inte stanna vid trakasserier – senare avrättade han flera högt uppsatta biskopar och stängde otaliga kyrkor.

Fælles dåb i romerriget

Ofta lät hundratals människor sig döpas samtidigt, vilket ledde till en enorm ökning av antalet kristna romare.

© Getty Images

Miljoner romare lät sig döpas

Efter Konstantins seger år 312 spreds kristendomen som en löpeld genom romarriket. Många deltog i massomvändningar.

De 30000 romerska ämbetsmännen i statsapparaten accepterade de nya tiderna under Konstantin och lät sig döpas. Om de inte lät sig omvändas var deras karriär i princip över.

I kuststäderna längs östra Medelhavet hade kyrkan redan en lång historia: Jesu lärjungar hade spridit det kristna budskapet där sedan första århundradet. Det var i de stora landsbygdsområdena som Konstantins missionsarbete på ­allvar skulle sättas på prov.

Där var historien om kejsarens uppenbarelse och militära seger dock ofta redan känd, så kyrkans munkar och präster möttes av en välvillig befolkning. I motsats till det hårda livet under de gamla gudarna erbjöd kristendomen hjälp till fattiga och sjuka, samt evigt liv efter döden.

Missionerandet blev framgångsrikt och miljontals konverterade – ofta i stora grupper, som när asketen Symeon styliten omgavs av pilgrimer i Syrien omkring år 440 efter Kristus. ­Teologen Theodoros beskrev scenen:

”Tiotusentals beduiner var slavar under mörkrets ogudaktighet, men blev nu upplysta av Symeon, som stod på en pelare. Ismaeliterna anlände i stora klungor, 200–300 åt gången och avsade sig sitt urgamla bedrägeri och krossade skulpturer av sina avgudar”.

År 324 hade Konstantin fått nog av sin kejsarkollegas utrensningar. Han anförde personligen ett fälttåg mot Licinius och vid Bosporen kom den slutliga uppgörelsen.

Licinius armé med 175000 soldater förlorade och Eusebios skrev att ”gudhataren” krossades av Konstantin, som bar ”den sanna trons sköld”.

Efter segern kunde Konstantin utnämna sig själv till hela romarrikets kejsare. Riket var återförenat – nu stod kristendomen på tur.

Ända sedan korsfästelsen av Jesus hade de kristna varit inbördes oeniga om till exempel det teologiska förhållandet mellan Fadern, Sonen och den heliga Anden.

En grupp kallad arianerna ansåg att eftersom Gud skapade Jesus, måste Gud stå över sin son. De ortodoxa kristna ansåg däremot att Jesus var en del av Guds väsen och att de var lika gudomliga.

Konstantin kallade själv frågan ”trivial”, men den hotade att splittra det rike han hade enat med våld och makt.

Stormöte enade kyrkan

Lösningen blev att avhålla ett gigantiskt kyrkomöte – ett koncilium – i staden Nicaea i dagens Turkiet. Med hjälp av romarrikets vitt förgrenade postväsende lyckades man med kort varsel att samla hundra biskopar från hela riket.

Kyrkohistorikern Sokrates Scholastikos beskrev hur kejsaren öppnade det sammankallade konciliet:

”Konstantin anlände och stod i deras mitt, men han ville inte sätta sig innan biskoparna lät honom buga – så stor var kejsarens respekt för dessa män”.

Därefter höll Konstantin ett tal för biskoparna, i vilket han enträget bad dem om att uppnå enighet i de viktigaste teologiska frågorna.

Hur många är inte era lögner och hur farligt är inte det gift som ni sprider? Våga inte församlas i framtiden. Kejsar Konstantin

I två månader debatterade de kyrkliga ledarna intensivt och den 25 juli år 325 meddelade de kejsaren att kristendomens grupperingar hade kommit fram till tjugo gemensamma kyrkolagar.

De handlade om allt från förhållandet mellan Gud och Jesus till firandet av påsk samt ett förbud mot självkastrering.

Lagarna bekräftades under en speciell ceremoni i samband med att Konstantins tjugoårsjubileum som kejsare uppmärksammades.

Eusebios beskrev kejsarens ankomst till festen: ”Det var som om han var Guds heliga sändebud – iförd lila skrud och prydd med ädelstenar och guld. Så såg han ut till det yttre, men inuti var han fylld av fromhet och gudfruktighet”.

I det efterföljande talet avslöjade Kons­tantin sina personliga tankar om de församlade biskoparna:

”Det var en gång min högsta önskan, kära vänner, att se er samlade. Nu när det har skett, vill jag tacka Gud, som har försonat er”.

Kejsaren gjorde det helt klart att konciliet hade varit hans högsta prioritet efter segern över Licinius:

”Stridigheter i Guds kyrka är mycket ondare och farligare än krig och konflikter”, sade han

Huvudstaden flyttade österut

På bara två år hade Konstantin förenat riket och religionen, men det fanns fortfarande kristna som vägrade acceptera de nya kyrkolagarna.

Sådana rebeller hade kejsaren inget till övers för. I en vredgad kungörelse skällde han ut grupper som novatianer, valentinianer ”och dem folk kallar fryger: Hur många är inte era lögner och hur farligt är inte det gift som ni sprider? Våga inte församlas i framtiden”.

Konstantin hade planer på att låta döpa sig och därmed officiellt bli kristen före sin död. På så sätt skulle han försäkra sig om Guds förlåtelse för sina synder.

Konstantins hot var inte tomma ord – hans fromhet omfattade inte tolerans gentemot dem vars tro såg annorlunda ut. Under de följande åren förföljdes dessa separatistiska grupper med diskriminering och våld.

Samtidigt förlorade Konstantin även lusten att bo i Rom. Staden var fortfarande full av hedniska tempel och Konstantin beslöt sig för att flytta rikets huvudstad långt österut – till den gamla grekiska kolonin Byzantion vid Bosporen.

Där skulle han bygga en stad som hyllning till kristendomen – en tydlig symbol för att romarriket var på väg in i en ny epok. I snabbt tempo restes stora kyrkor och palats och alltihop omgärdades av en mäktig stadsmur.

Redan år 330 invigdes staden och fick ett passande namn: Konstantinopel.

Konstantinopels ældste kirke, Hagia Eirene, blev indviet af Konstantin

Konstantinopels äldsta kyrka invigdes av Konstantin. Brand, jordskalv och krig har ödelagt kyrkan flera gånger, men varje gång har den återuppförts. I dag används Hagia Eirene som konsertsal.

© Shutterstock

Den nya huvudstaden låg även nära kristendomens vagga, Jerusalem: Ett tempel för gudinnan Venus låg ovanpå den plats där man menade att Jesus låg begravd.

På Konstantins order revs nu templet och ruinerna fraktades långt bort, eftersom de var ”bestänkta med demoners blod”, som kejsaren uttryckte det.

I stället lät han uppföra en kyrka, den så kallade Gravkyrkan, som i dag betraktas som en av de allra heligaste platserna inom hela kristendomen.

Rikets nya religion lönade sig

På 20 års tid hade Konstantin banat vägen för kristendomen och miljontals bytte tro – och inte bara för att man som kristen fick ta del av flera förmåner, som exempelvis möjligheten att bli soldat eller ämbetsman.

För många hade kristendomen helt enkelt ett mer tilltalande budskap är de gamla religionerna.

Det kristna budskapet om kärlek till nästan resulterade bland annat i grundandet av skolor och vård av sjuka, medan löftet om ett evigt liv i paradiset attraherade romarrikets fattiga och slavar, som arbetade hårt och hade kort livslängd.

Konstantin hade planer på att låta döpa sig och därmed officiellt bli kristen före sin död. På så sätt skulle han försäkra sig om Guds förlåtelse för sina synder.

När kejsaren blev svårt sjuk kort efter påsk år 337 skyndade han därför söderut – mot Jordanfloden, där Jesus döptes. Han hann dock inte långt förrän han insåg att dopet måste ske omedelbart.

Bis­koparna ”utförde de heliga ceremonier som traditionen påbjöd”, skrev vännen Eusebios av Caesarea om kejsarens sista timmar.

Kort senare dog Konstantin som den förste kristne, romerske kejsaren. Han lämnade dock inte efter sig något harmoniskt rike, där alla var eniga om kristendomens doktriner.

Kejsarens tre söner mördade farbröder och brorsöner för att kunna dela romarriket mellan sig. De tre accepterade inte heller kyrkolagarna från Nicaea, och de följande åren präglades av stridigheter och kamper mellan kristna.

Kirkemøde i Nikæa, 325 e.Kr.

År 325 efter Kristus arrangerade Kons­tantin kyrkomötet i Nicaea, då kristendomens religiösa doktriner diskuterades.

© Imageselect

Fädernas tro blev olaglig

När Konstantins sista son dog år 361 tog Julianus, kallad Apostata (”Avfällingen”), över. Öknamnet kom av att han tillbad de romerska gudarna:

”Han beordrade att templen skulle öppnas, att det skulle offras på altarna och att de gamla gudarna skulle dyrkas”, skrev den romerske historikern Ammianus Marcellinus.

Denna plötsligt återgång till den gamla tron blev dock relativt kortvarig, eftersom Julianus Apostata kort senare dog under ett fälttåg mot perserna – och kristendomen fortsatte att växa i hela riket.

År 380 utfärdade kejsar Theodo­sius den store tillsammans med sina tre medkejsare en lag som i praktiken förbjöd andra trosinriktningar i romarriket:

”Alla som omfattas av denna lag är katols­ka kristna. Alla andra, och vi anser att de är dumma och enfaldiga, ska märkas med det försmädliga namnet kättare”.

Därmed fanns det inte längre något val: Samtliga invånare i romarriket skulle nu vara kristna.

Julius den Frafaldnes død

Julianus Avfällingen sårades av ett spjut under ett fälttåg. Tre dagar senare avled han av inre blödningar.

© Imageselect

Kejsare återinförde de gamla gudarna

När Konstantin den store dog år 337 efterlämnade han ett romarrike, där ungefär hälften av befolkningen bekände sig till kristendomen.

Bara 25 år senare försökte en annan kejsare ­återinföra de gamla gudarna.

Kejsar Julianus – med öknamnet ”Avfällingen” – hade kristna föräldrar. Under sin uppväxt i Mindre Asien studerade han historiska texter om de grekiska gudarna och blev övertygad om att de visade ”den sanna vägen”.

Julianus missionerade inte för sin egen tro förrän han gett Kons­tantins efterträdare och son en kristen begravning år 361. Som nyutnämnd kejsare bekände han emellertid snart färg: Kyrkor stängdes och de gamla templen öppnades åter.

Julianus Avfällingen hann dock inte långt med sitt projekt. Redan efter två år sårades han allvarligt under ett krig mot perserna och enligt legenden var hans sista ord riktade till Jesus:

”Du har vunnit, du från Galileen”.

De orden skulle visa sig vara profetiska: Julianus blev romarrikets siste hedniske kejsare.