Under sina år som munk utvecklade Martin Luther en stark motvilja mot påven. Den stora brytningen kom år 1521. 

© Bridgeman

Martin Luther: Upprörd munk attackerade påven

Martin Luther föddes till ett bekvämt liv, men i raseri över katolska kyrkans dubbelmoral och prästernas extravaganta livsstil slängde han munkkåpan och gick till angrepp mot påven.

28 mars 2017 av Else Christensen

En julidag år 1505 gick den unge juridikstuderanden Martin Luther på landsvägen mot den centraltyska universitetsstaden Erfurt. 

Plötsligt överrumplades han av ett kraftigt oväder. Den ljusa sommarhimlen blev svart som natten och bländande blixtar slog ut ur de mörka molnen. Luther hade ingenstans att söka skydd och blev mycket rädd.

Efter ett öronbedövande brak och ett bländande ljussken blev Luther vettskrämd. Blixten slog ned och Luther kastades omkull i leran. Han rabblade den första bön han kom att tänka på: ”Heliga Sankta Anna, fräls mig!

Låt mig leva! Jag ber dig: låt mig leva! Hör mig, du barmhärtiga, så lovar jag att bli munk!”

Femton dagar senare gick Luther till klostret hos augustinermunkarna i Erfurt för att infria sitt heliga löfte. 22 år gammal var han redo att viga sitt liv åt den gud som så mirakulöst räddat honom från att dödas av blixten. 

Döden kom för nära Martin Luther

Det var ingen självklarhet att Luther skulle hamna i munkkloster. Han föddes i staden Eisleben år 1483 i en syskonskara av nio. Föräldrarna, Hans och Hanna Luther, var inte rika men fadern ägde en gruva och tjänade tillräckligt för att kunna ge familjen ett bekymmersfritt liv.

Familjen hade också tillräckligt med pengar för att låta den begåvade Martin studera. Han levde det glada student­livet i staden Erfurt, som han senare beskrev som ”ett horhus och en ölstuga”. 

Akademiskt sett var universitetet ett av de främsta i landet – särskilt inom juridik, som Luther till sin fars stora stolthet började studera år 1505.

Luthers framtid såg ljus ut, men den unge mannens tankar kretsade kring andra ämnen än juridik. Inte långt före den omvälvande dagen på landsvägen hade Luther råkat sticka sig själv i benet med ett svärd och varit nära att dö av blodförlusten. Strax därefter dog en av hans jämnåriga kamrater oväntat.

Döden kom plötsligt obehagligt nära och Luther började grubbla kring sin egen död och kring hur livet efter detta skulle komma att se ut. Om han skulle tro vad prästerna sade väntade helvetets alla plågor på syndarna – i värsta fall i all evighet. 

I bästa fall kunde pinan vara tillfällig – i skärselden, en övergångsvärld mellan himlen och helvetet där synderna bokstavligen brändes bort ur den avlidnes själ.

Det enda den enskilde troende kunde göra var att sätta sin lit till kyrkan och prästerna, som hade en särskild kontakt med Gud. Av samma anledning borde Guds fromma barn ge generösa gåvor till kyrkan och klosterväsendet.

Luther var rädd för skärselden och ivrig att komma så nära Gud som bara munkar och präster kunde, och började därför fundera på att gå i kloster.

Mitt i den unge studentens existentiella grubblerier kom fadern med en nyhet när Luther var hemma i Eisleben på besök i juni 1505: Han hade hittat en brud till sin son – en flicka från trakten.

Hon kom från en fin och förmögen familj – det skulle vara ett lämpligt parti. Nu tvingades Luther välja mellan att lyda sin far och att leva ett liv utan mening, eller att följa sitt hjärta och göra fadern besviken.

Tankarna surrade i huvudet på Luther när han gick längs lands­vägen på väg hem till Erfurt – och just då kom det våldsamma åskvädret som förändrade hans liv.

Dekadens chockerade Luther

Om Luther hade räknat med att få frid i själen i klostret, blev han grymt besviken. Han tvingades inte bara stå ut med anklagelser från sin djupt besvikne far som arbetat hårt för att kunna ge sonen den prestigefyllda juridikutbildningen – han arbetade också nästan ihjäl sig.

”I klostret förlorade jag både min själs frälsning och min kropps hälsa”, hävdade Luther, som utöver studier och undervisning måste följa det strikta schemat med mässor och dagliga böner.

Eftersom han inte alltid hann med ­alla dagens böner fick han läsa dem när han var ledig.

”Då tog jag ledigt på lördagen eller låste in mig i tre dagar åt gången då jag varken fick mat eller dryck förrän jag läst alla bönerna”, skrev Luther, som sakta men säkert bröt ihop av stress, både fysiskt och psykiskt.

”Efteråt kunde jag inte få en blund i ögonen på fem nätter i rad, jag låg dödssjuk och tokig. Även om jag snart återhämtade mig och började läsa, snurrade det bara runt i huvudet.”

Under sitt slitsamma liv började Luther i sitt stilla sinne fundera över om den katolska kyrkan verkligen hade patent på Gud. Medan prästerna predikade anspråkslöshet – och slängde ut fattiga bönder ur kyrkan om de inte betalade kyrkoskatten, levde katolska kyrkans överhuvud, påven, ett liv i sus och dus.

Påve Leo X tillhörde den rika, italienska släkten Medici och levde som en furste i Rom. Under installationsceremonin hade han låtit täcka en pojke med bladguld för att visa att han tänkte bringa välstånd till påvestaten. Pojken dog av förgiftning, men festligheterna fortsatte med pompa och ståt.

Påven visste hur man festar och han var i synnerhet känd för sina överdådiga middagsbjudningar då nakna pojkar hoppade ut ur enorma tårtor.

Det var däremot sämre ställt med den religiösa disciplinen i den eviga staden – det kunde Luther själv konstatera när han sändes till Rom år 1510 av sin munkorden. 

Han såg hur prästerna fnissade under nattvarden och upplevde hur högt uppsatta män inom kyrkan höll sig med älskarinnor som de överöste med guld och ädla stenar.

Luther blev chockad men han såg ingen annan utväg än att fortsätta det klosterliv han påbörjat.  

Frälsning till salu

På våren år 1517 hände emellertid någonting som fick Luther att gå i taket. Med ett kors och påvens fana i högsta hugg intog Johann Tetzel – en rund, liten dominikanermunk – den ena tyska staden efter den andra.

Medan han högljutt förkunnade att ”när pengarna i kistan klinga kan själen ur skärselden springa” sålde munken avlatsbrev från sin vagn. Handeln var livlig och människor betalade glatt för ­dokumentet som lovade ”fullkomlig förlåtelse för alla synder”.

Påven själv hade utsett Tetzel till handelsresande i frälsning – officiellt var ­syftet att samla in pengar till en ombyggnation av Peterskyrkan, men i själva verket skulle pengarna i lika stor utsträckning användas för att finansiera påvens extravaganta livsstil.

Luther blev ursinnig. I Bibeln kunde han varken hitta texter om skärselden eller om möjligheten att köpa sig en plats i himlen. Däremot kunde han läsa att Jesus hade sonat alla människans synder genom att dö på korset, och att alla som trodde på Jesus därmed var garanterade en plats i paradiset.

För Luther, som själv fruktat skärs­elden, blev denna insikt en stor lättnad och han delade den gärna med andra. Luther skrev ned sina tankar i pamfletter, indelade i 95 avsnitt – så kallade teser – och skickade dem till lärda män i hela Tyskland. Därefter spikade han upp de 95 teserna på porten till slottskyrkan i Wittenberg.

”Om påven kände till avlatspredi­kanternas sätt att driva in pengar på, skulle han hellre låta Peterskyrkan gå upp i lågor”, förklarade han i teserna i ett försök att undvika en direkt konfrontation med påven.

Men alla som läste Luthers teser insåg att de var religiöst sprängstoff. Under medeltiden styrde katolska kyrkan i stort sett hela Europa och upprätthöll en ordning där alla – hög som låg – visste sin plats.

Det var kyrkan som genom sitt monopol på avlat satt på nyckeln till himmelriket – ett enormt viktigt maktmedel gentemot medeltidens religiösa människor. Nu var Luther på väg att slita den makten ur händerna på påven.

Luther såg försäljningen av avlatsbrev som ett svek från påvens sida. Munken ansåg att Jesus hade sonat människans synder.

© Bridgeman

Luther utmålade påven som en djävul

Reaktionen uteblev inte. En av dem som fick läsa Luthers teser var ärkebiskopen av Mainz och Magdeburg. Han anmälde omedelbart Luther för kätteri. 

Påven Leo X bestämde sig för att undersöka ­saken ”grundligt, som lämpligt är” och under de följande tre åren skickade han ut ett antal teologer som skulle korsförhöra Luther.

Men förhören gjorde bara reformatorn än mer motsträvig. I predikningar och pamfletter gick den alltmer välformulerade Luther nu direkt emot påven. Kyrkans traditionella hot om bannlysning, utstötning ur kyrkan, bet inte längre på honom, konstaterade Luther:

”Välsignad är den som dör under en orättfärdig bannlysning. Ty den som har varit trogen mot rättfärdigheten skall förtjäna livets krona.”

I oktober 1518 sade Luther till en av påvens utsända att han inte betraktade påven som en del av den kyrka som beskrevs i Bibeln.

”Och jag viskar detta i ditt öra: Jag vet inte om påven är Antikrist eller Antikrists apostel, så som han med sina dek­ret korrumperar och korsfäster Kristus”, skrev Luther under samma period till en vän.

Även de påvetrogna dominikaner­munkarna fick känna av Luthers vrede:

”Gud hjälpe oss, de kallar sig själva ­lärare för de kristna”, skrev han om munkarna som var ”besatta av begäret att få bränna” oskyldiga människor.

Så småningom började Luther vädra sina uppenbart kätterska åsikter i allt ­vidare kretsar och därmed blev ett fördömande från påven oundvikligt.

I juni 1520 utfärdade påven Leo X en bannbulla vari han jämförde Luther med ett vildsvin som härjade i Herrens vingård. I bullan anklagades den uppstud­sige munken för 41 fall av kätteri och påven gav honom 60 dagar att ta till­baka allt han hade skrivit.

Luther vägrade att ge vika för påvens krav. Under normala omständigheter skulle han ha skickats direkt till kättarbålet, men turligt nog för Luther var förhållandena inte normala. 

Fredrik den vise, kurfurste av Sachsen, hade några år tidigare grundat universitetet i Wittenberg där Luther undervisade, och han var beredd att gå långt för att värna om universitetets obestridde stjärna.

Även den unge Karl V, som nyligen krönts till tysk-romersk kejsare, insåg Luthers potential. Karl betraktade Leo X som en farlig rival, och ville inte stärka hans makt genom att låta arrestera Luther.­ 

Till påvens stora förtret lät kejsaren i stället kalla in Luther inför riksdagen, som kyrkan inte hade någon makt över, i staden Worms. Här skulle Luther få redogöra för sina åsikter.

Kejsar Karl V gav år 1521 Luther en sista chans att ta tillbaka sina utfall mot påven. Luther vägrade.

© AKG-Images

Folket ställde sig bakom Martin Luther

Vid det laget hade Luthers 95 teser fått starkt stöd hos folket som tröttnat på ­katolska kyrkans överhöghet. Överallt samlades folk för att höra honom predika, och den 16 april 1521 reste Luther in i Worms i triumf – det jämfördes med Jesu intåg i Jerusalem.

Inför riksdagen stal munken hela föreställningen. Sedan han bekräftat att han författat de påstått kätterska skrifterna som låg i en stor hög i fönsterkarmen, gav sig den vältalige Luther ut i ett försvarstal för sina synpunkter. 

Om någonting i texterna var felaktigt skulle han vara den förste att kasta dem på bokbålet, sade han. Men hans skrifter följde Bibelns och inte påvens ord, sade Luther, och passade på att tala väl om kejsar Karl.

Församlingen måste vara uppmärksam på vilka onda krafter den skulle släppa lös om ”vi börjar fördöma Guds ord. 

Och vi måste se upp, för annars kommer det att göra regenttiden för vår unge och noble prins Karl, till vilken vårt hopp står näst efter Gud, till en olycklig och ogynnsam tid”, bredde Luther på. Genom att ställa Karl på samma sida som Guds ord skapade han ett avstånd mellan kejsaren och påven.

Luther kände nu att han hade både kejsaren och riksdagen där han ville ha dem, och avslutade med att bestämt konstatera att ”mitt samvete är fångat av Guds ord – jag varken kan eller vill ta tillbaka någonting”.

Nöjd med sin insats lämnade Martin Luther den fullsatta salen och gav sig ut på de smala gatorna, där entusiastiska åskådare mötte honom med jubel.

Martin Luther fördes bort av furste

Kejsar Karl hade lovat Luther fri lejd tillbaka till Wittenberg och skickade ut 20 kejserliga soldater för att skydda honom. Men under resan omringades kortegen plötsligt av en grupp ryttare som övermannade soldaterna och förde bort den skräckslagne Luther.

Ryktet om vad som hänt Luther spred sig snabbt, men medan hans anhängare rös vid tanken på fuktiga fängelse­hålor och tortyr, kunde en omtumlad Luther vila ut i den trivsamma miljön på fästningen Wartburg.

Kidnappningen hade arrangerats av Fredrik den vise – en djupt troende katolik – som på grund av sin nära relation till kyrkan i Rom inte öppet kunde hjälpa Luther.

I trygghet bakom Wartburgs tjocka murar tog Luther av sig munkkåpan, skaffade helskägg och började utveckla sina tankar om att reformera kyrkan.

I en enkel kammare med stengolv arbetade Luther energiskt vid sitt tunga skrivbord. Nu när hans motvilja mot påven var allmänt känd hade Luther en bestämd känsla av att han levde på lånad tid. Förutom ett antal pamfletter och skrifter tog han sig även an den enorma uppgiften att översätta Nya Testamentet till tyska.

Bibeln fanns redan på Luthers modersmål men översättningen från latin var både dålig och trist. I Luthers version, översatt från grekiska och hebreiska, Bibelns originalspråk, blev torr predikan till klingande poesi.

Luther drog sig inte för att justera texten lite så att den bättre stämde överens med hans egen tolkning. Han gjorde till exempel ingen hemlighet av att ”djuret” som i Johannes uppenbarelse symboliserar djävulen i själva verket var påven.  

Bönder mördades av furstar

Medan Luther arbetade med sin bibel­översättning började det uppror han hade startat mot påven att leva sitt eget liv. Självutnämnda predikanter trängde in i kyrkor och störde katolska gudstjänster, andra slog sönder helgonbilder. Kloster brändes ned och munkar och nunnor blev hemlösa.

”I min frånvaro har Satan trängt in till mina får och orsakat skador som jag inte kan reparera endast genom att skriva, utan bara genom min person­liga närvaro”, skrev Luther i mars 1522 och reste till Wittenberg för att stävja upproret.

Ett tag såg det ut att lyckas. ”Åh, vilken lycka att doktor Martin är tillbaka hos oss. Genom gudomlig nåd för hans ord de villfarna tillbaka till sanningens väg”, skrev en jurist från Wittenberg.

På våren 1524 bröt emellertid upp­roret ut i ljusan låga. I spetsen gick ­Thomas Müntzer, en av Luthers tidigare anhängare. Han ansåg att upproret mot den katolska kyrkan bara var det första steget i en större uppgörelse med all jordisk orättvisa – först och främst representerad av herremän och furstar.

Luther blev ursinnig över att se sin tro användas i en politisk kamp. Och när Müntzers bondearmé i maj 1525 gick emot furstar och lokala herrar, valde han genast sida: Upprorsmakarna skulle få stränga straff för att de missbrukade Guds namn.

”Stick, slå, döda ... Dör du, är du salig. En mera salig död kan du aldrig få, för du dör i lydnad till Guds ord”, skrev Luther i pamfletten ”Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna”.

Furstarna tvekade inte att följa Luthers uppmaning. När bondearmén närmade sig Frankenhausen i mitten av maj 1525 slogs den brutalt ned av furstens vältränade soldater. Müntzer torterades och avrättades och de upproriska bönderna och deras sympatisörer halshöggs.  

Martin Luther såg sig själv som ett fiasko

Överallt i Tyskland började lokala furstar att ta reformationen till sig på allvar och använda den politiskt i de maktkamper som skakade hela Europa.

Furstar, kejsare och påven krigade och ingick allianser kors och tvärs, medan kyrkan splittrades och Europa förvandlades till ett lapptäcke av katolska och protestantiska furstendömen.

Martin Luther sökte tillflykt i sitt hem. Den före detta munken kände sig alltmer utanför den rörelse som han själv hade startat. Omgiven av sin hustru Katharina – en före detta nunna som hade lämnat sitt kloster – och sina sex barn skrev Luther såväl psalmer som predikningar och försökte bygga upp en ny kyrka.

Men allt oftare slutade Luthers ansträngningar med bittra gräl mellan honom och hans anhängare. Detaljer som barndop och nattvards­firande växte sig stora och viktiga för den alltmer halsstarrige Luther, som kände att det mesta gick honom emot.

Men trots att han var desillusionerad fortsatte reformatorn envist sitt arbete, och trots att det nu var nya krafter som styrde hans rörelse var Martin Luther fortfarande eftertraktad.

I början av år 1546 blev han tvungen att rycka ut för att medla i en strid mellan två grevar i sin födelsestad Eisleben. Under resan blev Martin Luther sjuk.

”Jag har en beskyddare som är bättre än dig och alla änglarna”, skrev han förtröstansfullt till sin bekymrade hustru i slutet av januari 1546.

Martin Luther hade precis hunnit bli färdig med medlingen i Eisleben då han blev så sjuk att han inte kunde lämna sängen. Bara några dagar senare, på natten till den 18 februari medan han fortfarande befann sig i Eisleben, vaknade han med kraftiga smärtor i bröstet.

Klockan tre på natten somnade den 62 år gamle Martin Luther in, omgiven av sina närmaste anhängare.

Efter Martin Luthers död år 1546 gjorde hans trogna anhängare en avgjutning av reformatorns ansikte.

© Bridgeman

Kanske är du intresserad av...