Luther förändrade livet i Sverige

I sin strävan att befästa kungens grepp om landets tillgångar och att bygga upp en statsmakt med starka ekonomiska muskler reducerar Gustav Vasa kyrkans befogenheter och bryter med Rom.

ISverige löper reformationen längs två spår, ett religiöst och ett politiskt.

Luthers tankar och idéer uppmärksammas av flera av kyrkans män, framför allt Olaus Petri.

På 1520-talet var Petri diakon i Strängnäs, där han tillsammans med ärkediako­nen Laurentius Andreæ propagerade för de reformatoriska tankarna.

Andreæ var en av kung Gustav Vasas rådgivare och tillsammans med Olaus Petri översatte han 1526 Nya Testamentet till svenska.

Året därpå, 1527, sammankallade Gustav Vasa en riksdag i Västerås. Syftet med riksdagen var att möta ett uppror i Dalarna, men den kom att markera slutet för den katols­ka kyrkans makt i landet.

Kungen hävdade att rikets problem berodde på brist på pengar och att kyrkans enorma tillgångar skulle tillfalla kronan.

Riksdagen beslutade att kyrkan skulle bistå med medel till kronan, alltså betala ett slags skatt, biskoparnas slott och borgar skulle överföras till kronan, klostren skulle förvaltas av adeln och adeln skulle få tillbaka de gods som kyrkan fått under Karl Knutsson (Bondes) räfst 1454.

Vinnarna efter riksdagen 1527, den så kallade recessen, var adeln och inte minst kungen, som var en stor jordägare.

Långsam övergång

Den katolska kyrkans världsliga makt var bruten i och med 1527 års recess, men kyrkans lära och organisation var i stora delar oförändrad.

Under riksdagen i Västerås 1527 lät kungen arrangera en teologisk debatt mellan Olaus Petri och den katolske teologen Peder Galle, men resultatet av denna är oklart och arbetet med att reformera kyrkan dröjde.

Först 1536 beslutades att mässan skulle hållas på svenska och att kravet på celibat för präster skulle avskaffas.

På riksmötet 1544 förbjöds katolska kyrkans helgondyrkan och själamässor.

Gustav Vasas intresse för kyrkan byggde kanske mer på en strävan att befästa kronans makt över landets tillgångar än på ett intresse för Luthers läror.

Reformarbetet fortsattes av hans söner, som var mer religiöst engagerade.

Under Johan III antogs 1571 års kyrkoordning med regler för kyrkans evangeliska, alltså lutherska, verksamhet. Johan III hade nära kontakter med det katolska Europa och strävade efter ett närmande mellan åskådningarna.

Efter Johans död ställdes saker och ting på sin spets och vid Uppsala möte 1593 bildades en egentlig svensk evangelisk-luthersk kyrka utifrån den Augsburgska bekännelsen, som 1530 blivit alla lutherska kyrkors bekännelseskrift.

Två år senare förbjöd riksdagen i Söderköping katolska gudstjänster, alla katoliker förvisades ur landet, och det sista katolska klostret stängdes.

Med reformationen följde på framför allt kontinenten en ofta radikal förändring av kyrko­rummet.

Altartavlor och helgonfigurer slängdes ut, och väggarnas målningar av berättelser ur Bibeln och andra religiösa symboler målades över med vit kalkfärg.

I Sverige såg det annorlunda ut. Den luthers­ke ärkebiskopen Laurentius Petri uttryckte i och med 1571 års kyrkoordning ett visst stöd för den kyrkliga konsten och väggmålningar fick därför lov att vara kvar.

I de delar av Sverige som på 1500-talet var danska kalkades målningarna över, och i samband med klassicismen på 1700- och 1800-talet målades väggmålningar över på många håll i landet, vilket förklarar varför många kyrko­rum i dag ändå är vita, trots att de klarade sig undan reformationens vitkalkningar.

När Luther lusläste Bibeln upptäckte han att den inte med ett enda ord nämner nunnor eller munkar. Upptäckten fick stor betydelse för honom.

”En kvinna kan inte kontrollera sig själv fullständigt. Gud skapade hennes kropp för att hon ska kunna vara med en man och bilda familj”. Så skrev Luther 1524 till tre tvivlande nunnor – medan han var munk.

Luther hade inga planer på att gifta sig. Han var orolig för att äktenskapet skulle hålla honom borta från hans stora uppgift och möjligen framställa honom i ett dåligt sken.

Den katolska kyrkan reagerade med oerhörd ilska, när tidigare munkar och ­nunnor bröt sina kyskhetslöften.

Sakta men säkert övertygade Luther dock sig själv om att även han måste leva enligt reformationens lära. Till hustru tog han Katharina von Bora – den nunna som han hjälpt att fly.

Luther var inte förälskad, men känslorna växte fram hos de nygifta makarna. Medan Katharina fann ­lyckan, hade de rättrogna nunnor som stannade kvar på klostren det svårt.

I reformerade områden i Tyskland kastades nunnor och ­munkar ut ur klostren.

I Sverige skedde övergången långsammare, och Vadstena kloster stängdes till exempel först 1595.