Genvägen till himlen försvinner

Mot slutet av medeltiden fruktar människorna skärselden mer än döden, för i skärselden ska alla renas, innan de kan få plats hos Sankte Per i himlen.

Hur lång vistelsen i lågorna blir är svårt att säga – det beror på synden och i värsta fall kan det handla om flera år.

Kyrkan utlovar dock en utväg: ”När pengarna i kistan klingar, hoppar själen genast ur skärselden”, lyder avlatshandlaren Tetzels försäljningsargument, och byborna ställer sig ivrigt i kö.

Adliga ska betala sex–tio guldfloriner, köpmän tre, medan bönderna kan förkorta sin tid i skärselden med en guldflorin.

Det motsvarar vad ett par bra kängor kostar hos skomakaren.

Pengarna är en bra investering, för avlatsbreven besitter en gudomlig kraft.

Johann Tetzel bedyrar att hans brev kan rädda en man, om så mannen har förlustat sig med den heliga jungfru Maria – och gjort henne gravid!

Avlatsbreven kan även rädda avlidna familjemedlemmar, som just nu plågas i elden.

”Hör du inte dina föräldrars och förfäders röster, som vädjar om hjälp? ’Visa nåd! Vi lider oerhörda plågor. Vill du inte köpa vår frihet med en allmosa?’”, säger Tetzel.

Legenden förtäljer att det mitt i stadens vimmel står en adlig riddare. Han kallar sig ”von Hagen” och ber om ett avlatsbrev som ska gälla för en synd som han har tänkt begå nästa dag.

Tetzel funderar inte närmare på detta märkliga önskemål, trots att en synd som ännu inte har begåtts enkelt kan undvikas. Riddaren får sitt avlatsbrev försett med ett lacksigill.

Den mystiske von Hagen lägger sina guldfloriner i handen på Tetzels bokhållare, som slänger ned dem i en tung ekkista med järnbeslag och tre kraftiga lås.

Tetzel gör allt för att locka pengar ur sina åhörare, och hans metod fungerar. I samhälle efter samhälle fylls kistan med mynt, men pengarna är inte avsedda för den trinde, 52-årige avlatshandlaren – även om han tar bra betalt för sina tjänster.

Turnén genom Tyskland ska gynna framför allt två personer i toppen av katolska kyrkan: påve Leo X samt Albrekt av Magdeburg och Mainz, det tysk-romerska rikets mäktigaste ärkebiskop med hela två biskopssäten.

Båda männen är i desperat behov av pengar, och det får invånarna i Tyskland lida för.

Ännu vet Leo och Albrekt inte att deras girighet kommer att bli gnistan som utlöser den våldsammaste religionsstriden i Europas historia och sliter isär den kristna kyrkan.

Två män behöver pengar

Ett par år tidigare hade den då blott 24-årige Albrekt utsetts till ärkebiskop i Magdeburg och strax därefter i Mainz.

Kyrkan tillät egentligen inte att en ärkebiskop hade två biskopssäten, men den unge mannen kringgick lagen genom att ge påven 48 000 gulddukater.

Pengarna lånade Albrekt av Jakob Fugger, Europas rikaste köpman.

Ärkebiskop Albrekt levde ett slösaktigt liv och hade helt öppet ett förhållande med en gift kvinna, som gav honom en dotter.

Om Albrekt skulle kunna betala sin skuld till Jakob Fugger och samtidigt fortsätta leva sitt lyxliv var han tvungen att hitta intäkter – helst med påvens välsignelse.

Lyckligtvis var även Leo X i svårigheter. När han som 37-åring blev den yngste påven någonsin utbrast han: ”Om nu Gud har gett oss påvestolen, så låt oss njuta av den!”

Det mottot levde han upp till. Under sina första två år spenderade Leo hela Vatikanens tillgångar i form av 4,5 miljoner gulddukater – 15 ton guld.

En stor del av pengarna gick till baler, fester och jakt.

Under Leos storslagna middagsbjudningar underhölls gästerna med exotiska djur som elefanter och leoparder.

Orkestrar och pojkkörer fördes till Rom från hela den katolska världen enkom för att roa påven. Någon kvinnojägare var Leo inte – å andra sidan florerade envisa rykten om orgier med minderåriga pojkar.

Utsvävningarna bekymrade Vatikanens bokhållare, som år 1516 kunde meddela att kassan var tom och att bygget av den storslagna Peterskyrkan i Rom skulle komma att avstanna.

Endast genom att snabbt skaffa fram pengar kunde Leo undvika en skandal.

Att pantsätta allt från juveler till kardinalhattar gav en smula pengar, men Vatikanen var fortfarande oroväckande nära en konkurs.

Därför kom förfrågan från Albrekt vid den perfekta tidpunkten – och hans idé var frestande enkel: En förtroendeingivande man med talets gåva skulle resa runt i Tyskland och sälja avlatsbrev, varefter påven och ärkebiskopen kunde dela på intäkterna.

Albrekt hade redan rätt man för jobbet: Johann Tetzel – en tidigare dominikanermunk, som arbetade som avlatshandlare i hela det tysktalande området.

Han var den perfekte säljaren, men pengar hade korrumperat honom.

Redan 1510 hade Tetzel dömts till döden i Innsbruck för falskspel och för att leva i synd med en gift kvinna.

Kejsaren slog fast att straffet var döden, och avrättningsmetoden dränkning.

Rånet i skogen

Endast en tysk furstes vädjan räddade Tetzel från döden – i stället skulle han tillbringa resten av livet i en fängelsehåla. Trots det var han snart fri igen, eftersom hans begåvning behövdes.

Biskopen i Meissen gjorde honom 1516 till ”underkommissarie för handeln med avlat till Peterskyrkan i Rom”.

Året därpå gjorde ärkebiskop Albrekt honom till generalkommissarie, med samma uppgift.

För att hålla uppsikt över pengarna placerade köpmannen Fugger sin egen bokhållare i Tetzels stab.

Under sommaren 1517 hann avlatshandlaren besöka Berlin, Halle och Magdeburg.

Enligt legenden passerade han vid ett tillfälle genom det skogsklädda området Elm mellan byarna Königslutter och Schöppenstedt, när en riddare klev fram med sina män.

Tetzel kände igen mannen. Det var von Hagen, adelsmannen som föregående dag köpt ett avlatsbrev.

Nu höll von Hagen brevet framför näsan på Tetzel – och enligt det hade påven redan gett syndernas förlåtelse för det brott som von Hagen nu var i färd med att begå.

Med höjt svärd förmådde von Hagen avlatshandlaren att lämna över den tunga kistan med guldflorinerna. Sedan försvann riddaren i skogen.

Historien har berättats i många versioner, men även om platsen för brottet varierar är sensmoralen densamma: Avlatshandeln hade gått över styr.

Trots överfallet fortsatte Tetzel sin turné och sålde avlatsbrev med oförminskad ihärdighet. Det var emellertid som om hans tur höll på att ta slut.

Även en annan man var ute efter honom.

Luther blir provocerad

I den sachsiska staden Wittenberg hade predikanten Martin Luther mötts av flera sockenbor som viftade med Tetzels avlatsbrev och hävdade att de inte behövde få syndernas förlåtelse från honom.

”Det tänker jag slå hål på”, utbrast den 33-årige Luther, som var teologie doktor och professor vid Wittenbergs universitet.

Efter noggranna bibelstudier kunde han konstatera att ingen kan köpa sig fri från Guds rättmätiga straff.

Under sina predikningar rasade han sedan mot avlatshandeln. Luther uppmanade sin församling att ångra sig uppriktigt i stället för att försöka betala för frälsningen.

I flera månader funderade han på hur han skulle konfrontera den mäktiga kyrkan.

Den 31 oktober 1517 var han till slut redo att publicera sina argument mot avlatshandeln – utformade som 95 teser. Enligt legenden spikade han fast dem på Wittenbergs kyrkport, så att alla kunde ta del av kritiken: ”Vad som är säkert är att snikenhet och girighet kan öka när pengarna klirrar i bössan”, skrev han i tes 28.

I tes 32 stod: ”Den som tror att han kan vara säker på sin frälsning därför att han innehar ett avlatsbrev, kommer liksom sina lärare att drabbas av evig förbannelse.”

Luther får trösta Tetzel

Av eftervärlden har den 31 oktober 1517 firats som den dag då reformationen inleddes, men inget tyder på att Martin Luther hade någon aning om vad hans teser skulle föra med sig.

Luther visste inte ens vilka hans motståndare var – inledningsvis ville han bara få igång en teologisk diskussion.

Att påven och ärkebiskopen personligen profiterade på avlatshandeln visste inte Luther, när han skickade sina 95 teser till ärkebiskop Albrekt: ”Jag kan inte vara tyst längre”, förklarade Luther i ett bifogat brev.

Albrekt, som omöjligt kunde undvara pengarna från Tetzel, vågade inte riskera en debatt, så han skickade teserna till Leo och varnade för att ”Luther vilseleder det stackars oförstående folket”.

Påven kunde emellertid inte göra något åt frågan just då, för han hade händerna fulla av problem: Osmanska riket hotade att invadera det kristna Cypern, flera italienska städer var i uppror och en grupp kardinaler hade ertappats med att förbereda ett attentat mot honom.

Leo nöjde sig därför med att be den tyska Augustinorden att sätta den irriterande predikanten från Wittenberg på plats under sin samling i april 1518.

Påven hade emellertid förbisett att Luther och hans snabbt växande skara av sympatisörer hade tillgång till ett mäktigt vapen: tryckpressen. Innan påvens svar hade nått Tyskland hade Luthers teser hunnit tryckas i flera hundra kopior.

”De spreds över hela Tyskland på fjorton dagar”, mindes Luther senare.

Därför dröjde det inte länge förrän Johann Tetzel kunde läsa de 95 teserna.

Han blev rasande och hotade att ”kasta den där kättaren Luther på bålet”.

Trots sitt mörka förflutna var Tetzel själv teolog och han ansåg sig ha goda argument för att kunna försvara avlatshandeln.

Han författade därför 106 motteser, som han skickade till Wittenberg.

De gjorde dock inget intryck på Luther. Hans studenter köpte 800 exemplar och brände dem.

Nu insåg Martin Luther att striden höll på att spåra ur. Han skrev därför flera texter, i vilka han försvarade påven och förklarade sin kritik av avlatshandeln.

Det var dock för sent: Tetzel och många andra teologer piskade upp en hatisk stämning genom att publicera den ena smädeskriften efter den andra.

Dessa provocerade den hetlevrade Luther: ”De har aldrig sett en Bibel”, och ”är fyllda med hat”, ansåg han.

Luthers anhängare drogs snabbt in i konflikten och började förfölja Johann Tetzel.

Varhelst avtalshandlaren dök upp med sin vagn möttes han av spott och spe.

Det var därför en nedbruten Tetzel som 1518 var tvungen att ge upp sin avlatshandel och söka skydd bakom dominikanerklostrets tjocka murar.

Samma år gav katolska kyrkan honom ett symboliskt doktorat i teologi, men det var ingen tröst för Tetzel, som under sommaren drabbades av pest.

När Luther fick reda på att Tetzel låg för döden skrev han ett långt brev till honom: ”Oron (i kyrkan, red.) är inte ditt fel”, tröstade Luther. ”Barnet har en helt annan fader”, skrev Luther, och syftade på påven.

Kort därefter avled Tetzel, men konflikterna inom kyrkan hade bara börjat.

Påven utfärdar skarp varning

Den eskalerande striden fick påve Leo X att blanda sig i – ”med stor försiktighet, som sig bör”.

Han skickade flera kardinaler till Tyskland för att förhandla med Luther och få honom att dra tillbaka sina mest kritiska påståenden.

Påvens diplomatiska försök att påverka Luther fick dock inte avsedd effekt, tvärtemot.

Luther vägrade ge sig – och skrev ännu fler kritiska texter, som nådde många tusen tyska bönder, lantarbetare och hantverkare.

Även adeln började se fördelen med att begränsa kyrkans makt. Bland dem fanns Sachsens kurfurste Fredrik III, som blev en av Luthers viktigaste anhängare.

Martin Luther var medveten om att han i värsta fall kunde bli bränd som kättare, så han skrev på nytt ett antal insmickrande brev till påven: ”Jag kastar mig i gruset”, stod det i en skrift på hundra sidor. ”Jag erbjuder dig allt jag har och vad jag är. Oavsett vad du beslutar kommer jag att betrakta din röst som Jesu röst.”

Samtidigt fortsatte Luther att föra fram sina argument mot avlatshandeln – och mot påvens makt – under stora möten i Tyskland. Därför skickade påven den 15 juni 1520 en skarp varning till Wittenberg.

Påven ”fördömer och avvisar alla skrifter och predikningar av nämnde Martin”, stod det.

Om Luther inte drog tillbaka sina anklagelser skulle han bli exkommunicerad, vilket bland annat skulle innebära att han inte fick predika.

Varningen fick motsatt effekt. De följande månaderna skrev Luther tre böcker, i vilka han argumenterade mot avlatshandel, helgontillbedjan och inte minst påvens monopol på att tolka Bibeln.

Från att ha varit en principiell strid om avlatshandel ifrågasatte Luther nu hela kyrkan, dess hierarkier och själva läsningen av de heliga skrifterna i Bibeln.

Den 10 december 1520 var Luther redo att gå sin egen väg.

På torget i Wittenberg brände han påvens hot samt sina motståndares skrifter och böcker med kyrkolagar, medan han förkunnade: ”För att du, gudlösa bok, har skadat Faderns helighet, ska du slukas av de eviga lågorna i helvetet.”

Denna symboliskt laddade handling kunde knappast få någon annan konsekvens än den förväntade från påvens sida.

Den 3 januari 1521 blev Luther exkommunicerad – utstött ur kyrkan.

Luther betraktas som kättare

Kurfursten Fredrik av Sachsen ville ge Luther en chans att försvara sig inför den tysk-romerska riksdagen – en rådgivande församling av furstar, adliga, biskopar och representanter för de fria städerna.

I värsta fall kunde församlingen döma predikanten som en kättare.

I april 1521 red Luther de 50 milen från Wittenberg till Worms, och resan utvecklades till ett triumftåg.

Bönder lämnade sina arbeten på åkrarna för att hylla honom, och i städerna samlades många för att uppmuntra den rebelliske predikanten.

Den 16 april nådde han Worms, där han sattes i husarrest på slottet Bischofshof, där förhöret skulle hållas.

Även i Worms samlades ett stort antal människor. Alla ville med egna ögon se mannen som vågade utmana påven.

Soldater fick fösa undan folkmassan, innan Luther kunde föras till slottssalen. När han klev in riktade alla i riksdagen sina ögon mot honom – nyfikna på att få se den rebelliske mannen från Wittenberg.

Luther ombads att resa sig, varpå mötets ledare med myndig röst sade: ”Martin Luther, det kejserliga majestätet har kallat dig till Worms av två skäl. För det första för att ta reda på om du är beredd att kännas vid de böcker som sprids i ditt namn. För det andra för att ta reda på om du i så fall är beredd att erkänna eller ta avstånd från böckernas innehåll.”

Luther var nervös, för han visste att han var tvungen att väga sina ord för att undvika att hamna på bålet: ”Jag varken kan eller vill återkalla något, eftersom det inte är en riktig handling mot förtroendet. Gud hjälpe mig, amen.”

Dagen därpå höll den 21-årige kejsaren Karl V ett tal som måste ha fått blodet att frysa till is i Luthers ådror: ”Det är säkert att en enskild broder tar fel, när han sätter sig upp mot hela kristendomens mening, för annars måste kristendomen ha haft fel i tusen år eller mer”, sade kejsaren.

Han beklagade att han inte för länge sedan satt stopp för Luther: ”Hädanefter kommer jag att betrakta honom som en notorisk kättare, och hoppas att ni som goda kristna kommer att göra likadant.”

De följande dagarna diskuterade riksdagen Luthers öde, men innan ett beslut fattats flydde Luther.

Att han kunde försvinna väckte ilska, och kejsar Karl förklarade reformatorn och alla hans anhängare fredlösa: ”Vi förbjuder alla – i ord eller gärning – att ta emot, försvara, stödja eller visa sympati för Martin Luther. Tvärtemot önskar vi att han ska gripas och straffas som en notorisk kättare, på det sätt som han förtjänar”, förkunnade kejsaren.

Fredlöshet innebar en säker död, för den dömde gick miste om allt skydd, hade ingen rätt till boende och blev tvungen att leva som de vilda djuren.

Om någon dödade Luther skulle inget åtal väckas, eftersom det inte rörde sig om något brott.

På en öde väg på väg mot Wittenberg hejdades Luther av okända, beväpnade män, som drog en säck över huvudet på honom och förde bort honom.

Reformationen hotas av uppror

När säcken så småningom drogs av konstaterade Luther att han inte hade hamnat i en fängelsehåla, utan i en behaglig miljö på borgen Wartburg.

Mannen bakom kidnappningen visade sig vara kurfursten Fredrik III av Sachsen. Han ville skydda Luther och ge reformationsrörelsen en välbehövlig chans att hämta andan.

På Wartburg, som låg på en höjd ovanför staden Eisenach, gjorde Luther därför allt för att dölja sin identitet.

Han kallade sig ”Junker Jörg”, anlade skägg och lät håret växa på sin rakade hjässa, medan han tillbringade dagarna i en enkel kammare.

Isoleringen tog dock hårt på honom. Han led av depression och fick vid flera tillfällen ”jaga iväg djävulen” genom att kasta sitt bläckhorn på vad han trodde var onda demoner.

Så småningom insåg Luther att om han ville behålla sitt förstånd var han tvungen att arbeta – uträtta något som gynnade reformationen.

Han satte sig vid ett skrivbord och översatte på endast elva veckor Nya Testamentet från grekiska till tyska.

Han fick även tid att bygga på sin kritik av kyrkan. I Bibeln fann han bland annat argument mot celibatet.

Helt avskuren från världen var Luther dock inte. En strid ström av brev berättade för honom om vad som hände i reformationens centrum, Wittenberg.

I december och januari kunde han med fasa läsa om hur staden präglades av oro och förstörelse.

Luthers frånvaro hade nämligen gett mer radikala predikanter plats att argumentera för ett våldsamt uppror mot kyrkan, och vid ett tillfälle hade munkar löpt amok och krossat helgonbilder i sitt kloster.

Den 6 mars 1522 återvände Luther i hemlighet till staden. För sin räddare kurfursten förklarade han: ”Medan jag var borta har djävulen smugit sig in i min fårhjord och förstört så mycket att jag inte kan laga det med mina brev, utan endast genom min personliga närvaro och det levande ordet.”

Därför klev Luther åter in i Wittenbergs kyrka, där han höll åtta predikningar och slog fast att reformationen skulle vara ett fredligt projekt: ”Vet ni vad djävulen tänker, när han ser män bruka våld för att sprida evangeliet? Han sitter med armarna i kors vid helvetets eldar, med en ond blick och ett hemskt leende och säger: ’Åh, det är bra av dessa galningar att spela mitt spel! Låt dem hålla på, det gynnar mig!’ Men när han ser Ordet ensamt på slagfältet så darrar han av skräck.”

Luthers närvaro skapade lugn i Wittenberg, medan de radikala predikanterna drog vidare för att förmå fattiga bönder och hantverkare att göra väpnat uppror.

Martin Luther hade startat en rörelse som han inte längre hade full kontroll över.

Om hans kyrkoreformation inte skulle gå under i kaos behövde han mäktiga bundsförvanter.