Trettioåriga kriget: Europa härjades av heligt krig

Den 23 maj 1618 stormade en grupp rasande protestanter kungliga slottet på borgklippan Hradcany i Prag.

De trängde sig in i de överdådigt utsmyckade salarna och fram till det rum där två katolska ståthållare befann sig, lyfte upp de båda männen och kastade ut både dem och råds­sekreteraren genom fönstret – på 20 meters höjd ovanför en torrlagd vallgrav.

De tre katolska herrarna hade tur: en stor sophög under fönstret dämpade fallet och de klarade sig undan med några skråmor och kränkt värdighet.

För Europa som helhet gick det inte lika väl; sammandrabbningen mellan katoliker och protestanter i Prag blev gnistan som antände den europeiska krutdurken. Och i hela 30 år skulle kontinenten komma att stå i brand efter det som historikerna kallat ett genrep inför 1900-talets blodiga världskrig.

Den direkta orsaken till dramat i Prag var att protestanterna var arga och besvikna över att kung Ferdinand II av Böhmen (nuvarande Tjeckien, red:s anm.), som utsetts till blivande kejsare i det mäktiga Tysk-romerska riket, hade avskaffat de rättigheter som protestanterna fått nio år tidigare.

Ett kejserligt brev av år 1609 hade garanterat total religionsfrihet men nu försökte den ärkekatolske Ferdinand bland annat kasta ut protestanterna och tvångsinföra katolicismen i flera böhmiska städer.

Protestanterna visste att reformationen fortfarande var svag och de såg med fasa på när Ferdinand försökte stoppa utvecklingen.

Följden blev att de böhmiska protestanterna tog saken i egna händer genom den så kallade defenestrationen då de kastade ut de katolska ståthållarna genom fönstret och satte sin egen kung, protestanten Fredrik V, på tronen.

Medan upproret spred sig till grannregionerna reste böhmenborna en armé och tågade mot Wien för att störta självaste kejsaren.

Men redan utanför Prag möttes de protestantiska upprorsmännen av en stor katolsk styrka, den katolska ligan.

I spetsen för ligan, en armé uppbyggd av ett antal tyska furstar, stod den spanskfödde greven Johann Tserclaes Tilly, som kallades ”den harneskklädde munken” på grund av sin starka katolska tro och väldiga kampvilja.

Spansk kung blev kejsare Tilly och katolska ligans insats mot ­rebellerna hade inte bara religiösa motiv – även politiska intressen spelade en viktig roll.

Medan protestanter och katoliker delade upp Europa mellan sig växte starka statsmakter fram och försökte göra sig politiskt oberoende av påven.

Starkast av dem var det katolska Spanien, som på 1500-talet hade etablerat sig som en global stormakt tack vare ­sina enorma intäkter från guldgruvorna i Syd- och Centralamerika.

Spanien nådde sitt klimax när rikets regent Karl I utsågs till kejsare i Tysk-­romerska riket och därmed kom att regera i en stor del av Europa.

När Karl I år 1556 delade sitt rike i en spansk och en tysk-romersk del under Ferdinand I såg Spanien till att de båda nationerna behöll en nära relation.

En protestantisk kung i Prag och ursinniga rebeller på marsch mot Wien var ett hot mot Spaniens ställning. Spanjorerna valde därför att sätta hårt mot hårt för att bevara sin stormaktsstatus.

Utanför Prag hade de böhmiska trupperna inte en chans mot Tillys vältränade soldater. Efter några timmar låg 4 000 protestanter döda på slagfältet, medan bara 700 katoliker miste livet.

På gatorna i Prag spred sig paniken när överlevande stapplade in i staden och berättade om protestanternas nederlag.

Fredrik och hans hov flydde hals över huvud när katolikerna tågade in i staden. Snart konfiskerades all jord som tillhörde protestanter; historikerna uppskattar att hela 60 procent av all mark i Böhmen bytte ägare på det viset.

Samtidigt lämnade 300 000 protestanter hus och hem av rädsla för en massaker.

Händelserna i Böhmen sammanföll med att en vapenvila, som garanterat fred mellan Spanien och Nederländerna i tolv år, löpte ut.

Spanien fick ny moralisk styrka efter katolikernas seger i Prag och krigsivrare som ville återuppta striderna mot Nederländerna fick ökat inflytande.

Snart avfyrade imperiet åter sina kanoner mot de motsträviga protestanterna.

Samtidigt blossade stridigheter upp även i Tyskland där rester av de fördrivna böhmiska rebellerna reste sig till kamp mot katolikerna.

I takt med att upprorsmännen skaffade sig bundsförvanter bland protestantiska furstar spred sig stridigheterna över hela Tyskland.

Runtom i Europa uttryckte protestantiska regenter sitt ursinne över katolikernas försök att knäcka deras trosfränder, men för de allra flesta stannade det vid ilskna ord.

England, den starkaste protestantiska nationen, hade nyligen fört ett kostsamt krig mot Spanien och hade inget intresse av att ännu en gång engagera sig i krig på kontinenten.

Detsamma gällde Sverige. Landet var militärt starkt men hade fullt upp i Polen där svenskarna kämpade om kontrollen över Östersjön och den lönsamma handeln i området.

Detta maktvakuum lockade Kristian IV, kung i dubbelmonarkin Danmark-Norge, att kliva in på slagfältet.

Kristian menade att hans rike var hotat av stridigheterna i söder och såg samtidigt kriget som en bra chans att etablera sig som fältherre och samtidigt göra sig ett namn som protestantismens främste försvarare.

I juni 1625 förde Kristian IV sina trupper in i Tyskland och ställde upp längs floden Weser mittemot Tillys trupper.

Men innan de båda parterna hann börja strida förändrades förutsättningarna helt och hållet.

Den tysk-romerske kejsaren Ferdinand, som dittills låtit Spanien och de tyska katolikerna strida på slagfälten, hade tröttnat på sina allierade som blivit både giriga och självsvåldiga.

Detta gällde i synnerhet den bayerske kurfursten och hertigen Maximilian som redan tagit ordentligt betalt för att skicka sina trupper mot de böhmiska rebellerna.

Bland annat hade han fått en stor del av Österrike som pant för Ferdinands skuld till honom. Dessutom var Maximilian en slug rackare som lyckades ställa sig in hos påven genom att bl.a. skänka honom hela det kurfurstliga biblioteket.

Kejsaren ansåg att Maximilians växande inflytande måste begränsas och slog därför genast till när adelsmannen ­Albrecht von Wallenstein erbjöd sig att ställa upp en armé om 24 000 man.

Med den här utvecklingen stod den dansk-norske kungen Kristian IV plötsligt mitt­emot två väldiga arméer – ledda av två av historiens främsta generaler: Tilly och Wallenstein.

Efter bara några månader i fält blev Kristians trupper grundligt besegrade av Tillys styrkor vid Hannover år 1626. Danskarna tvingades vända hem med svansen mellan benen medan Wallenstein följde hack i häl och plundrade bland annat Jylland. Nu låg scenen öppen för Danmarks ärkefiende: Sverige.

I de svenska kyrkorna predikade prästerna mot katolicismen och målade upp skräckscenarier kring hur Sverige riskerade att invaderas av katolska horder ­söderifrån. De betonade att svenskarna skulle mota Olle i grind genom att sända en armé till ­Europa.

Kung Gustav II Adolf kom närmare sanningen då han år 1629 konstaterade att ”det har gått så långt att alla de krig som förs i Europa har blandats in i varandra och blivit till ett enda”.

Kungen syftade på att kejsaren börjat skicka trupper till Polen, som Sverige låg i krig med. Den svenske kungen gav motvilligt order om att hans trupper skulle dras ut ur Polen och skickas till Tyskland.

Men trots sin motvilja kom den driftige Gustav II Adolf, som under sina 20 på tronen hade reformerat Sveriges förvaltning, militär och rättsväsende, snart på andra tankar.

När de krigstränade och väl utrustade svenska trupperna besegrade katolikerna vid Leipzig i september 1631 och därefter fortsatte till Münchens portar började den svenske kungen få stormakts­visioner.

Han drömde om något annat och större än att bara försvara protestantismen. Tidigare hade han främst velat skaffa sig kontrollen över de tyska hamnstäderna längs Östersjön, men nu var hans tanke att hela Östersjökusten skulle bli svensk.

En del historiker hävdar till och med att kungen hade planer på att etablera ett förbund av protestantiska tyska stater med sig själv som ledare – något som skulle göra Sverige till en stormakt på kontinenten.

Men kungens drömmar gick aldrig i uppfyllelse. Tidigt på morgonen den 6 november 1632 drabbade hans trupper samman med de kejserliga styrkorna vid Lützen.

Morgondimman låg fortfarande tung över landskapet när Gustav II Adolf plötsligt försvann utom synhåll.

Oförmögen att orientera sig i dimman och den tjocka krutröken kom han ifrån sina soldater, omringades och sköts ned av en grupp fiendesoldater.

Politiskt och moraliskt innebar kungens död en katastrof, men de militära framgångarna fortsatte ännu en tid.

Svenskarna vann slaget vid Lützen – två mil väster om Leipzig – och armén som nu leddes av rikskanslern Axel Oxenstierna var stark med cirka 100 000 man under fanorna.

Oxenstierna hade emellertid inte samma inflytande på soldaterna som kungen hade haft. Han var den försiktige – en roll som han haft även medan kungen levde.

Oxenstierna hade själv konstaterat att hans ”kyla” balanserade den handlingskraftige kungens ”hetta”.

Följden blev att generalerna tog över ledningen av de enskilda härerna som nu började strida på måfå utan någon övergripande ledning.

De dåliga resultaten lät inte vänta på sig. År 1634 tvingades svenskarna till reträtt efter ett nederlag i Bayern, och efter det följde fler motgångar.

Året dessförinnan hade svenskarna haft sex stridsdugliga arméer; nu hade de bara en och Sveriges tyska allierade började också falla ifrån.

En av de första var det protestantiska Sachsen som inte ville sluta som förlorare och därför valde att ingå fred med kejsaren år 1635.

Oxenstierna var förtvivlad och övervägde att ge upp:

”Allena för vårt anseende har vi utgjutit vårt blod och kan inte förvänta oss annat än otack”, suckade rikskanslern bittert – till synes oförmögen att minnas varför hans soldater egentligen hade gett sig ut i kriget.

För civilbefolkningen i Tyskland fick svenskarnas kris fasansfulla konsekvenser. Under Gustav II Adolf hade soldaterna hållits i strama tyglar när det gällde plundringar och våld mot civila.

Men i februari 1636 gav Oxenstierna sina soldater order om att plundra och förstöra. Målet var att hindra Sachsen, svenskarnas före detta allierade, att föra krig mot svenskarna, och att samtidigt statuera exempel inför andra allierade som funderade på att byta sida.

Soldaterna plundrade de redan utsvultna civila och förstörde gårdar, brunnar och åkrar. Till sist blev övergreppen så våldsamma att den högste befälhavaren i området blev tvungen att ingripa och stoppa härjningarna.

”Om eländet i dessa områden kan vi berätta att byar och mindre städer ligger alldeles folktomma och att städerna i stor utsträckning är förstörda. Soldaterna kräver pengar och mat, men inget av detta finns längre kvar.

Allt järn, bly, tenn och glas förs bort”, skrev den tyska veckotidningen Ordinari-Wochen-Zeitung år 1636 om förhållandena i det krigshärjade Tyskland.

På vissa orter var de civila så despe­rata av svält att de rentav börjat ägna sig åt kannibalism, kunde samma tidning avslöja:

”Människorna går omkring som levande döda. Inte ens liken skonas längre av de utsvultna människorna. Och inte heller de levande går säkra, ­eftersom de starkare angriper de svaga för att stilla sin hunger och klara liv­hanken.”

Civilbefolkningen var inte de enda som led. Under krigets sista årtionde blev arméerna allt mindre på slagfälten. Det var inte bara striderna utan även svält och sjukdomar som skördade dödsoffer inom hären.

År 1640 stod svenskar och katoliker på var sin sida av floden Saale i Thüringen. Här stirrade de länge på varandra med tomma blickar – handlingsförlamade av interna konflikter, svält och sjukdom – innan båda arméerna slokörade drog sig tillbaka och gick i vinterkvarter.

Att kriget trots allt fortsatte berodde först och främst på att Frankrike hade allierat sig med svenskarna.

Trots att de var katoliker, liksom spanjorerna, ville fransmännen inte att Spanien skulle kunna utöka sin makt på den europeiska kontinenten och valde därför att strida på samma sida som Oxenstiernas svenska trupper.

Fransmännen var emellertid inte blinda för Sveriges militära och politiska ambitioner och var därför mycket försiktiga med att ge ett helhjärtat stöd.

Följden blev att Frankrike alltid drog sig tillbaka eller inte ingrep alls när Sverige höll på att tillkämpa sig det avgörande över­taget på slagfältet.

Inte förrän år 1647 – då fransmännen såg sina gränser hotade av Bayern som fick allt större inflytande i södra Tyskland – slöt sig Frankrike helhjärtat till svenskarna.

Och snart kunde de båda ländernas arméer svepa fram genom Tyskland och vidare till Böhmen.

Den 15 juli 1648 stod de svenska trupperna på den plats där de böhmiska rebellerna hade lidit ett så smärtsamt nederlag 28 år tidigare.

Medan soldaterna väntade utanför staden kunde de höra hur kyrkklockorna kallade munkarna till midnattsmässa i det katolska Prag.

I skydd av nattmörkret gick svenskarna in mot staden och gömde sig i adelsfamiljernas trädgårdar strax utanför stadsporten, redo att gå till anfall i gryningen.

Nästa morgon stormade 3 000 svenska soldater Prag och intog kungaborgen Hradcany.

De kejserliga trupperna, som hade förlorat så många soldater att de nu bara förfogade över 10 000 man, kunde inte göra annat än att se på från andra sidan floden Moldau.

Den formella freden slöts den 24 oktober 1648. Vid det laget var alla inblandade länder så utmattade av kriget att till och med de starkaste insåg att de tjänade mer på att sluta fred än på att slåss.