Vad var trettioåriga kriget?
Trettioåriga kriget (1618–1648) var från början ett religionskrig mellan katoliker och protestanter, men andra maktkonflikter spelade också in.
Slagen utkämpades huvudsakligen inom Tysk-romerska rikets område. Trettioåriga kriget var dock aldrig ett sammanhängande krig, och de aktiva kombattanterna avlöste varandra.
Här är en överblick över förloppet under trettioåriga kriget med en beskrivning av förhållandena i de krigshärjade områdena, porträtt av de största fältherrarna och skildringar av krigets mest avgörande slag.
Innehållsöversikt
- Trettioåriga kriget i korthelt
- Vilka deltog i trettioåriga kriget – och när?
- Kristian 4. och Danmark går in i kriget
- Svenskarna drömde om storhet
- Trettioåriga krigets fyra största fältherrar
- Hären blev ett hem för miljontals människor
- De viktigaste slagen under trettioåriga kriget
- Westfaliska freden
Upptakten till trettioåriga kriget
Den 23 maj 1618 stormade en grupp rasande protestanter kungliga slottet på borgklippan Hradcany i Prag.
De trängde sig in i de överdådigt utsmyckade salarna och fram till det rum där två katolska ståthållare befann sig, lyfte upp de båda männen och kastade ut både dem och rådssekreteraren genom fönstret – på 20 meters höjd ovanför en torrlagd vallgrav.
De tre katolska herrarna hade tur: en stor sophög under fönstret dämpade fallet och de klarade sig undan med några skråmor och kränkt värdighet.
För Europa som helhet gick det inte lika väl; sammandrabbningen mellan katoliker och protestanter i Prag blev gnistan som antände den europeiska krutdurken. Och i hela 30 år skulle kontinenten komma att stå i brand efter det som historikerna kallat ett genrep inför 1900-talets blodiga världskrig.

År 1618 bröt sig protestanter in i kungliga slottet i Prag och kastade ut två katolska ståthållare genom fönstret. Detta ledde till ett 30 år långt krig mellan Europas stormakter.
Den direkta orsaken till dramat i Prag var att protestanterna var arga och besvikna över att kung Ferdinand II av Böhmen (nuvarande Tjeckien, red:s anm.), som utsetts till blivande kejsare i det mäktiga Tysk-romerska riket, hade avskaffat de rättigheter som protestanterna fått nio år tidigare.
Ett kejserligt brev av år 1609 hade garanterat total religionsfrihet men nu försökte den ärkekatolske Ferdinand bland annat kasta ut protestanterna och tvångsinföra katolicismen i flera böhmiska städer.
Protestanterna visste att reformationen fortfarande var svag och de såg med fasa på när Ferdinand försökte stoppa utvecklingen.
Följden blev att de böhmiska protestanterna tog saken i egna händer genom den så kallade defenestrationen då de kastade ut de katolska ståthållarna genom fönstret och satte sin egen kung, protestanten Fredrik V, på tronen.
Medan upproret spred sig till grannregionerna reste böhmenborna en armé och tågade mot Wien för att störta självaste kejsaren.
Men redan utanför Prag möttes de protestantiska upprorsmännen av en stor katolsk styrka, den katolska ligan.
I spetsen för ligan, en armé uppbyggd av ett antal tyska furstar, stod den spanskfödde greven Johann Tserclaes Tilly, som kallades ”den harneskklädde munken” på grund av sin starka katolska tro och väldiga kampvilja.
Spansk kung blev kejsare

Samtida skildring från 1620 av slaget vid Vita berget.
Spansk kung blev kejsare Tilly och katolska ligans insats mot rebellerna hade inte bara religiösa motiv – även politiska intressen spelade en viktig roll.
Medan protestanter och katoliker delade upp Europa mellan sig växte starka statsmakter fram och försökte göra sig politiskt oberoende av påven.
Starkast av dem var det katolska Spanien, som på 1500-talet hade etablerat sig som en global stormakt tack vare sina enorma intäkter från guldgruvorna i Syd- och Centralamerika.
Spanien nådde sitt klimax när rikets regent Karl I utsågs till kejsare i Tysk-romerska riket och därmed kom att regera i en stor del av Europa.
När Karl I år 1556 delade sitt rike i en spansk och en tysk-romersk del under Ferdinand I såg Spanien till att de båda nationerna behöll en nära relation.
En protestantisk kung i Prag och ursinniga rebeller på marsch mot Wien var ett hot mot Spaniens ställning. Spanjorerna valde därför att sätta hårt mot hårt för att bevara sin stormaktsstatus.
Utanför Prag hade de böhmiska trupperna inte en chans mot Tillys vältränade soldater. Efter några timmar låg 4 000 protestanter döda på slagfältet, medan bara 700 katoliker miste livet.
På gatorna i Prag spred sig paniken när överlevande stapplade in i staden och berättade om protestanternas nederlag.
Fredrik och hans hov flydde hals över huvud när katolikerna tågade in i staden. Snart konfiskerades all jord som tillhörde protestanter; historikerna uppskattar att hela 60 procent av all mark i Böhmen bytte ägare på det viset.
Samtidigt lämnade 300 000 protestanter hus och hem av rädsla för en massaker.
Trettioåriga kriget i korthelt

Modern skildring i äldre stil av slaget vid Rocroi (1643), som var det sista av de stora slagen under trettioåriga kriget.
Tidslinje för trettioåriga kriget
1618
Katoliker kastas ut: Protestanter i Böhmen kastar ut två kejserliga sändebud genom ett fönster i borgen i Prag. Det utlöser strider mellan protestanter och katoliker.

1619
Uppror i Böhmen: Böhmens katolske kung, Ferdinand II, blir kejsare i Tysk-romerska riket. Ständerna i Böhmen avvisar den nye regenten som vill göra landet katolskt igen. I stället väljer de protestanten Fredrik V av Pfalz till kung. Konflikten sprider sig.
1620
Rebellerna besegras: De kejserliga styrkorna besegrar de böhmiska upprorsmakarna i slaget vid Vita berget utanför Prag. Böhmen tvångskatoliceras. Fredrik V mister kungadömet Pfalz.
1621–24
Katolikerna stormar fram: De kvarvarande protestantiska härförarna fortsätter kriget på flera platser i Centraleuropa men lider svåra nederlag.
1625–28
Kristian IV går ut i krig: Katolikerna rycker norrut. Kristian IV samlar Nordtysklands protestantiska furstar och ställer upp en armé mot katolikerna. Men kriget går dåligt för den danske kungen Kristian IV. Efter två år har katolikerna erövrat Jylland.
1629
Danmark besegrat: Vid freden i Lübeck lovar Kristian IV att dra sig ur kriget. Samma år sänder kejsaren ut det så kallade restitutionsediktet som gör det möjligt för katoliker att överta protestantiska besittningar.
1630
Sverige lägger sig i: Sveriges kung, Gustav II Adolf, har ambitionen att göra sitt rike till en av Europas stormakter. Den 6 juli går han i land på den tyska ön Usedom med 14.000 man och tar upp kampen mot de katolska styrkorna i Nordtyskland. Året därpå skaffar han sig viktigt ekonomiskt stöd från Frankrike.

20 maj 1631
Magdeburg utplånades: Efter 10 dagars beskjutning går kejsarens katolska armé till angrepp på den protestantiska staden Magdeburg. Mer än 22.000 soldater bryter igenom stadens befästningsverk. Därefter löper de katolska soldaterna amok.
De tar allt av värde och dödar alla män – och dessutom våldtar, mördar och lemlästar de kvinnorna. I panik söker invånarna i staden skydd i kyrkorna, men katolikerna visar ingen nåd – de bränner ned kyrkorna och lämnar människorna att dö i lågorna. Bara 450 av stadens 35.000 invånare överlever kriget.
Nyheten om massakern i Magdeburg sprids med otaliga protestantiska flygblad som väcker en enorm vrede och ger protestanterna ny kampvilja.

1632
Gustav Adolf dör: Den svenske kungen tränger långt ned i Tyskland och erövrar bl.a. Nürnberg, Augsburg och München. Den 6 november möter han en katolsk här vid Lützen i Sachsen. Här träffas han av flera pistolskott och dör.
1635
Kriget fortsätter: Den katolske kejsaren sluter fred med det protestantiska Sachsen men Frankrike och Sverige ansluter sig inte till freden. Kriget fortsätter.
1641-48
1641: Krigets parter kommer överens om att inleda fredsförhandlingar. Men villkoren är tuffa och förhandlingarna måste ske via mellanhänder eftersom katolikerna vägrar tala med ”kättarna”.
1645: Frankrike och Sverige vinner avgörande segrar över kejsarens trupper. Kejsaren är pressad och nu görs äntligen framsteg i förhandlingarna. Drygt 100 delegationer har samlats – katolikerna i Münster och protestanterna i Osnabrück 4 mil därifrån.
1648: Trettioåriga kriget har utvecklats till ett virrvarr av enskilda krig där länderna parvis förhandlar om fred. Inte förrän den 24 oktober kan de församlade sändebuden underteckna westfaliska freden och därmed avsluta trettioåriga kriget. Avtalet sätter en ny standard för samarbetet inom Europa: hädanefter betraktas alla stater som likvärdiga och självständiga.

Spanien går till angrepp

När efterverkningarna av kriget i Böhmen kommer till Nederländerna blossar kriget mellan Spanien och Nederländerna upp igen. Nederländska frihetskriget inleddes 1566. Under de sista 30 åren pågår det parallellt med trettioåriga kriget.
Händelserna i Böhmen sammanföll med att en vapenvila, som garanterat fred mellan Spanien och Nederländerna i tolv år, löpte ut.
Spanien fick ny moralisk styrka efter katolikernas seger i Prag och krigsivrare som ville återuppta striderna mot Nederländerna fick ökat inflytande.
Snart avfyrade imperiet åter sina kanoner mot de motsträviga protestanterna.
Samtidigt blossade stridigheter upp även i Tyskland där rester av de fördrivna böhmiska rebellerna reste sig till kamp mot katolikerna.
I takt med att upprorsmännen skaffade sig bundsförvanter bland protestantiska furstar spred sig stridigheterna över hela Tyskland.
Vilka deltog i trettioåriga kriget – och när?

Kristian 4. och Danmark går in i kriget

Kristian IV såg sig själv som en stor krigsherre, men vid Lutter söder om Hannover kom han till korta mot Tillys trupper.
Runtom i Europa uttryckte protestantiska regenter sitt ursinne över katolikernas försök att knäcka deras trosfränder, men för de allra flesta stannade det vid ilskna ord.
England, den starkaste protestantiska nationen, hade nyligen fört ett kostsamt krig mot Spanien och hade inget intresse av att ännu en gång engagera sig i krig på kontinenten.
Detsamma gällde Sverige. Landet var militärt starkt men hade fullt upp i Polen där svenskarna kämpade om kontrollen över Östersjön och den lönsamma handeln i området.
Detta maktvakuum lockade Kristian IV, kung i dubbelmonarkin Danmark-Norge, att kliva in på slagfältet.
Kristian menade att hans rike var hotat av stridigheterna i söder och såg samtidigt kriget som en bra chans att etablera sig som fältherre och samtidigt göra sig ett namn som protestantismens främste försvarare.
Danskarna krossades

Illustration av slaget vid Lutter am Barenberge. Kopparstick från bokverket Acta publica av den tyske författaren och historikern Michael Caspar Lundorp (ca 1580 till 1629).
I juni 1625 förde Kristian IV sina trupper in i Tyskland och ställde upp längs floden Weser mittemot Tillys trupper.
Men innan de båda parterna hann börja strida förändrades förutsättningarna helt och hållet.
Den tysk-romerske kejsaren Ferdinand, som dittills låtit Spanien och de tyska katolikerna strida på slagfälten, hade tröttnat på sina allierade som blivit både giriga och självsvåldiga.
Detta gällde i synnerhet den bayerske kurfursten och hertigen Maximilian som redan tagit ordentligt betalt för att skicka sina trupper mot de böhmiska rebellerna.
Bland annat hade han fått en stor del av Österrike som pant för Ferdinands skuld till honom. Dessutom var Maximilian en slug rackare som lyckades ställa sig in hos påven genom att bl.a. skänka honom hela det kurfurstliga biblioteket.
Kejsaren ansåg att Maximilians växande inflytande måste begränsas och slog därför genast till när adelsmannen Albrecht von Wallenstein erbjöd sig att ställa upp en armé om 24 000 man.
Med den här utvecklingen stod den dansk-norske kungen Kristian IV plötsligt mittemot två väldiga arméer – ledda av två av historiens främsta generaler: Tilly och Wallenstein.
Efter bara några månader i fält blev Kristians trupper grundligt besegrade av Tillys styrkor vid Hannover år 1626. Danskarna tvingades vända hem med svansen mellan benen medan Wallenstein följde hack i häl och plundrade bland annat Jylland. Nu låg scenen öppen för Danmarks ärkefiende: Sverige.
Svenskarna drömde om storhet

Gustav II Adolf. Målning av okänd konstnär.
I de svenska kyrkorna predikade prästerna mot katolicismen och målade upp skräckscenarier kring hur Sverige riskerade att invaderas av katolska horder söderifrån. De betonade att svenskarna skulle mota Olle i grind genom att sända en armé till Europa.
Kung Gustav II Adolf kom närmare sanningen då han år 1629 konstaterade att ”det har gått så långt att alla de krig som förs i Europa har blandats in i varandra och blivit till ett enda”.
Kungen syftade på att kejsaren börjat skicka trupper till Polen, som Sverige låg i krig med. Den svenske kungen gav motvilligt order om att hans trupper skulle dras ut ur Polen och skickas till Tyskland.
Men trots sin motvilja kom den driftige Gustav II Adolf, som under sina 20 på tronen hade reformerat Sveriges förvaltning, militär och rättsväsende, snart på andra tankar.

Kung Gustav II Adolf drog in Sverige i det 30 år långa kriget och lade grunden till rikets stormaktstid.
Kriget gjorde Sverige till stormakt
På 1600-talet blev Sverige en av Europas mäktigaste nationer – men förlorade snart allt igen.
Sveriges spektakulära segrar under trettioåriga kriget, och rikets diplomatiska spel vid freden 1648, förvandlade kungadömet till en av Europas ledande nationer. Landet, som under den starke kung Gustav Vasa (1496–1560) gått över till protestantismen, utnyttjade nu sin ställning och erövrade Skåne, Halland och Blekinge från danskarna.
Snart kontrollerade Sverige ett område som sträckte sig från Finland över Estland, Lettland och Litauen till flera provinser i norra Tyskland.
Till ytan var Sverige Europas tredje största nation – bara Ryssland och Spanien var större. Men Sverige lyckades inte upprätthålla rollen som stormakt. Efter neder-laget i stora nordiska kriget (1700–21) började imperiets nedgång, som kulminerade 1809 då landet tvingades avstå Finland till Ryssland.
Gustav II Adolf stupar

Idealiserad skildring av Gustav II Adolf i en romersk fältherres utrustning. Okänd målare.
När de krigstränade och väl utrustade svenska trupperna besegrade katolikerna vid Leipzig i september 1631 och därefter fortsatte till Münchens portar började den svenske kungen få stormaktsvisioner.
Han drömde om något annat och större än att bara försvara protestantismen. Tidigare hade han främst velat skaffa sig kontrollen över de tyska hamnstäderna längs Östersjön, men nu var hans tanke att hela Östersjökusten skulle bli svensk.
En del historiker hävdar till och med att kungen hade planer på att etablera ett förbund av protestantiska tyska stater med sig själv som ledare – något som skulle göra Sverige till en stormakt på kontinenten.
Men kungens drömmar gick aldrig i uppfyllelse. Tidigt på morgonen den 6 november 1632 drabbade hans trupper samman med de kejserliga styrkorna vid Lützen.
Morgondimman låg fortfarande tung över landskapet när Gustav II Adolf plötsligt försvann utom synhåll.
Oförmögen att orientera sig i dimman och den tjocka krutröken kom han ifrån sina soldater, omringades och sköts ned av en grupp fiendesoldater.
Trettioåriga krigets fyra största fältherrar
De fyra största fältherrarna
Skiftande allianser och opålitliga legosoldater gjorde trettioåriga krigets fältherrar till avgörande figurer, som med sina mer eller mindre personliga arméer och strategiska kunskaper kunde avgöra krigets gång.

KRIGARMUNKEN: Johann Tserclaes Tilly (1559–1632)
Till skillnad från dåtidens många legosoldater och skiftande allianser gav den starkt troende Tilly prov på villkorslös lojalitet gentemot den katolska sidan.
Tilly var överbefälhavare för katolska ligan, och hans styrkor fick en avgörande betydelse redan från början, då de gick i täten vid segern över de böhmiska rebellerna vid Vita berget 1620. De följande åren ledde ”den harneskklädde munken” sina katolska veteraner till åtskilliga segrar mot ofta numerärt överlägsna motståndare. Tilly belönades 1622 med titeln greve.
Sida vid sida med Wallenstein slog Tilly den danske kungens styrkor vid Lutter am Barenberge 1626, och 1631 brände och plundrade katolikerna Magdeburg, vilket senare ledde till Tillys nederlag vid Breitenfeld. Tillys armé var knäckt, och några månader senare stupade den harneskklädde munken under flykten efter ett annat nederlag till den svenska armén.

LEGOSOLDATEN: Albrecht von Wallenstein (1583–1634)
Efter att 1621 ha krossat sina landsmäns uppror överöstes böhmaren Wallenstein med titlar av kejsaren, och 1625 lejdes han som överbefälhavare för den nya kejserliga armén. I den rollen dominerade Wallenstein i många år på trettioåriga krigets slagfält, tills interna stridigheter 1630 tvingade kejsaren att upplösa armén.
Som militär ”entreprenör” var Wallenstein nu arbetslös, och när svenskarna 1631 stormade fram drog han sig inte för att erbjuda dem sina tjänster. I stället blev han emellertid på nytt överbefälhavare för kejsarens styrkor, och på rekordtid satte han ihop en ny armé som ersättning för Tillys slagna trupper.
Den återfunna lojaliteten höll emellertid inte i sig, och efter att 1634 ha förberett en militärkupp mot kejsaren mördades krigets mest framgångsrike legosoldat av sina egna män.

NORDENS LEJON: Gustav II Adolf (1594–1632)
När Gustav II Adolf 1630 gick in i trettioåriga kriget var han redan en erfaren fältherre. De många åren av krig mot Polen, Danmark och Ryssland hade han utnyttjat för att utveckla den svenska armén till en formidabel krigsmakt, som kunde besegra betydligt större arméer. Hans kombination av överväldigande musköteld och lätta kanoner, som kunde flyttas omkring på slagfältet, visade sig vara en dödlig innovation.
Efter den förkrossande segern vid Breitenfeld 1631 verkade Gustav II Adolfs armé ostoppbar. Först när den svenska armén sommaren året därpå drabbades av sjukdomar led svenskarna vid Nürnberg sitt första nederlag till Wallensteins återupprättade kejserliga armé.
I tumultet under slaget vid Lützen 1632 blev den svenske krigarkungen avskuren från sin huvudstyrka och han och hans livvakter stupade. Slaget var vunnet, men utan kungen gick luften ur den svenska offensiven. Sverige skulle fortsätta kriget ända till 1648, men aldrig med samma framgång som under ”Nordens lejon”.

ERSÄTTAREN: Bernhard av Sachsen-Weimar (1604–1639)
Den protestantiske adelsmannen hade kämpat mot katolikerna sedan krigsutbrottet, så när den svenska armén gick i land i Tyskland anslöt han omedelbart. Han blev snabbt en av de mest betrodda krigarna i Gustav II Adolfs följe.
När kungen stupade i slaget vid Lützen tog den starkt motiverade Bernhard över befälet och ledde med sitt engagerade ledarskap svenskarna till seger. Efter segern fortsatte han en kort tid offensiven, och pressade ut Wallenstein ur Sachsen. Men när den svenska armén besegrades vid Nördlingen fick Bernhard ge upp sina landvinningar och ta tjänst hos fransmännen.
År 1638 återvände han i spetsen för 18 000 franska soldater och drev ännu en gång tillbaka den kejserliga armén till Rhenlandet. De många åren i fält hade dock slitit hårt på honom, och året därpå avled han på grund av dålig hälsa.
Den svenska armén splittrades
Politiskt och moraliskt innebar kungens död en katastrof, men de militära framgångarna fortsatte ännu en tid.
Svenskarna vann slaget vid Lützen – två mil väster om Leipzig – och armén som nu leddes av rikskanslern Axel Oxenstierna var stark med cirka 100 000 man under fanorna.
Oxenstierna hade emellertid inte samma inflytande på soldaterna som kungen hade haft. Han var den försiktige – en roll som han haft även medan kungen levde.
Oxenstierna hade själv konstaterat att hans ”kyla” balanserade den handlingskraftige kungens ”hetta”.
Följden blev att generalerna tog över ledningen av de enskilda härerna som nu började strida på måfå utan någon övergripande ledning.
De dåliga resultaten lät inte vänta på sig. År 1634 tvingades svenskarna till reträtt efter ett nederlag i Bayern, och efter det följde fler motgångar.
Året dessförinnan hade svenskarna haft sex stridsdugliga arméer; nu hade de bara en och Sveriges tyska allierade började också falla ifrån.
En av de första var det protestantiska Sachsen som inte ville sluta som förlorare och därför valde att ingå fred med kejsaren år 1635.
Oxenstierna var förtvivlad och övervägde att ge upp:
”Allena för vårt anseende har vi utgjutit vårt blod och kan inte förvänta oss annat än otack”, suckade rikskanslern bittert – till synes oförmögen att minnas varför hans soldater egentligen hade gett sig ut i kriget.
Plundring och övergrepp

Soldaterna plundrade de civila tyskarna som redan var så utsvultna att de tog till kannibalism för att överleva.
För civilbefolkningen i Tyskland fick svenskarnas kris fasansfulla konsekvenser. Under Gustav II Adolf hade soldaterna hållits i strama tyglar när det gällde plundringar och våld mot civila.
Men i februari 1636 gav Oxenstierna sina soldater order om att plundra och förstöra. Målet var att hindra Sachsen, svenskarnas före detta allierade, att föra krig mot svenskarna, och att samtidigt statuera exempel inför andra allierade som funderade på att byta sida.
”Människorna går omkring som levande döda. Inte ens liken skonas längre av de utsvultna människorna.” Tysk tidning om civilbefolkningens umbäranden.
Soldaterna plundrade de redan utsvultna civila och förstörde gårdar, brunnar och åkrar. Till sist blev övergreppen så våldsamma att den högste befälhavaren i området blev tvungen att ingripa och stoppa härjningarna.
”Om eländet i dessa områden kan vi berätta att byar och mindre städer ligger alldeles folktomma och att städerna i stor utsträckning är förstörda. Soldaterna kräver pengar och mat, men inget av detta finns längre kvar.
Allt järn, bly, tenn och glas förs bort”, skrev den tyska veckotidningen Ordinari-Wochen-Zeitung år 1636 om förhållandena i det krigshärjade Tyskland.
På vissa orter var de civila så desperata av svält att de rentav börjat ägna sig åt kannibalism, kunde samma tidning avslöja:
”Människorna går omkring som levande döda. Inte ens liken skonas längre av de utsvultna människorna. Och inte heller de levande går säkra, eftersom de starkare angriper de svaga för att stilla sin hunger och klara livhanken.”
Hären blev ett hem för miljontals människor

Familjeidyll i militärlägret. Soldaterna tog med sig hustrur och barn på arméns marscher.
”Bagaget” större än arméerna
Utöver soldaternas familjer följde köpmän, hantverkare och prostituerade efter arméerna. Men civilisterna krävde betalning, annars gick de till en annan här.
När härarna drog fram genom landet från slagfält till slagfält hade de efter sig en lång svans av civilister som levde av att serva och underhålla soldaterna.
Marketentarna sålde förnödenheter, skräddare tog hand om uniformerna och kuskar hjälpte till att transportera materiel. Därtill kom skomakare, vapensmeder, snickare, hela kolonner av daglönare som grävde skyttegravar och herdar som drev boskap och fårhjordar.
För många föräldralösa pojkar blev armén en försörjningskälla. Här kunde de få plats som knektar som tog hand om soldaternas utrustning och hjälpte till att plundra erövrade städer.
Under de långa perioderna mellan slagen behövde soldaterna nöjen: värdshusvärdar, musikanter, skådespelare, björntämjare och prostituerade stod beredda att tillfredsställa deras behov.
De historiska källorna berättar att det gick tre–fem civilister för varje soldat i trettioåriga kriget. Det innebar att en armé på 40.000 man drog med sig uppemot 200.000 civilister.
Om det gick bra för armén sträckte sig den långa svansen av civilister, ”bagaget”, flera kilometer efter soldaterna. Men om solden uteblev och plundringarna inte gav något utbyte försvann civilisterna snabbt till andra, mera framgångsrika, härar.
Kriget slet ut arméerna
Civilbefolkningen var inte de enda som led. Under krigets sista årtionde blev arméerna allt mindre på slagfälten. Det var inte bara striderna utan även svält och sjukdomar som skördade dödsoffer inom hären.
År 1640 stod svenskar och katoliker på var sin sida av floden Saale i Thüringen. Här stirrade de länge på varandra med tomma blickar – handlingsförlamade av interna konflikter, svält och sjukdom – innan båda arméerna slokörade drog sig tillbaka och gick i vinterkvarter.
Att kriget trots allt fortsatte berodde först och främst på att Frankrike hade allierat sig med svenskarna.
Trots att de var katoliker, liksom spanjorerna, ville fransmännen inte att Spanien skulle kunna utöka sin makt på den europeiska kontinenten och valde därför att strida på samma sida som Oxenstiernas svenska trupper.
Fransmännen var emellertid inte blinda för Sveriges militära och politiska ambitioner och var därför mycket försiktiga med att ge ett helhjärtat stöd.
Följden blev att Frankrike alltid drog sig tillbaka eller inte ingrep alls när Sverige höll på att tillkämpa sig det avgörande övertaget på slagfältet.
Inte förrän år 1647 – då fransmännen såg sina gränser hotade av Bayern som fick allt större inflytande i södra Tyskland – slöt sig Frankrike helhjärtat till svenskarna.
Och snart kunde de båda ländernas arméer svepa fram genom Tyskland och vidare till Böhmen.
De viktigaste slagen under trettioåriga kriget

Gustav II Adolf i det ögonblick då han stupar i slaget vid Lützen. Bataljmålning av den svenske konstnären Carl Wahlblom (1810–58).
Trettioåriga krigets fram- och motgångar böljade fram och tillbaka mellan katolikerna, kejsaren och de olika protestantiska eller franska fraktionerna. Flera hundra slag och större eller mindre drabbningar präglade under krigsåren hela den centraleuropeiska kartan. Enstaka slag har dock varit mer avgörande än andra, och de ger en överblick över krigets utveckling i stora drag.
Svenskarna intar Prag
Den 15 juli 1648 stod de svenska trupperna på den plats där de böhmiska rebellerna hade lidit ett så smärtsamt nederlag 28 år tidigare.
Medan soldaterna väntade utanför staden kunde de höra hur kyrkklockorna kallade munkarna till midnattsmässa i det katolska Prag.
I skydd av nattmörkret gick svenskarna in mot staden och gömde sig i adelsfamiljernas trädgårdar strax utanför stadsporten, redo att gå till anfall i gryningen.
Nästa morgon stormade 3 000 svenska soldater Prag och intog kungaborgen Hradcany.
De kejserliga trupperna, som hade förlorat så många soldater att de nu bara förfogade över 10 000 man, kunde inte göra annat än att se på från andra sidan floden Moldau.
Den formella freden slöts den 24 oktober 1648. Vid det laget var alla inblandade länder så utmattade av kriget att till och med de starkaste insåg att de tjänade mer på att sluta fred än på att slåss.

Efter fem års hårda förhandlingar kunde diplomaterna 1648 till slut förkunna att freden hade sänkt sig över Europa.
Fredsförhandlingar ledde till kaos
Under hela fem år var de tyska städerna Osnabrück och Münster rena cirkusen medan försupna och fåfänga diplomater förhandlade om ett fredsavtal under trettioåriga kriget.
Akkurat som selve krigen var også fredsforhandlingerne under Trediveårskrigen lange og indviklede. Da aftalen endelig blev underskrevet den 24. oktober 1648, havde skiftende diplomater forhandlet i hele fem år.
Selve møderne blev holdt i de tyske byer Münster og Osnabrück, som op- levede en invasion af diplomater med følge af familier, sekretærer og tjenere. I alt 10.000 tilrejsende invaderede byerne, hvor delegationerne kappedes om at overgå hinanden i pomp og pragt. Våbenskjold blev hamret op over døre, lænestole forvandlet til tronstole, og strålende banketter og operaer fyldte byens sale – alt sammen for at imponere forhandlingspartnerne.
Latin var diplomaternes foretrukne sprog, men nogle af forhandlerne brugte bevidst deres eget sprog i breve og dokumenter. Denne praksis førte til absurde episoder, hvor fx franskmændene henvendte sig til svenskerne på fransk og fik svar på svensk.
Absurditeten var også herskende, når diplomaterne begav sig ud i lange diskussioner om, hvem der havde den fineste titel. Den evindelige ævl og kævl fik til sidst mægleren Fabio Chigi til at udbryde, at han gerne titulerede enhver “Deres Majestæt”, hvis blot forhandlingerne fik lov til at fortsætte.
Efter forhandlingerne begyndte de natlige festligheder, hvor diplomaterne ravede funde rundt efter mørkets frembrud og gjorde gaderne farlige. Trods al ravagen faldt freden endelig på plads, og roen kunne igen sænke sig over Münster og Osnabrück.
Blandt traktatens vigtigste punkter var bl.a., at Nederlandene og Schweiz fik selvstændighed. Desuden indførte aftalen trosfrihed og erklærede, at alle trosretninger skulle “tolereres med tålmodighed”, og at de troende havde lov til at holde andagt i deres hjem.
Westfaliska freden
Detta gällde även Sverige, som från sin stärkta position i Östersjön kunde se fram emot en tongivande roll i fredsförhandlingarna och en framtid som europeisk stormakt.
I september 1649 firades freden med en överdådig bankett på rådhuset i Nürnberg.
Vid bord som glittrade av finaste silver och fantasifulla blomsterarrangemang satt diplomater, adelsmän och militärer klädda i sina finaste kläder.
Bordsplaceringen hade varit enormt krånglig; freden innebar en hårfin balans mellan protestanter och katoliker och den fick absolut inte rubbas av en ogenomtänkt placering kring borden.
Värden – den senare blivande svenske kungen Karl X Gustav – hade till sist kommit fram till en lösning som knappast var den mest angenäma men å andra sidan mycket diplomatisk: i stället för att placera en hedersgäst tillsammans med värden vid bordsänden fick två män, en protestant och en katolik, tränga in sig på var sin sida om kungen för att få var sin del av hedersplatsen.
Med denna hårfina balans sänkte sig freden äntligen – efter mer än hundra år av religionsstrider och krig – över ett Europa som inte längre hade sitt centrum i Rom.