Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Böndernas blod flöt på åkrarna

Luthers tankar får de tyska bönderna att göra uppror. De beväpnar sig med yxor och hötjugor för att göra upp med sina adliga förtryckare. I tio blodiga månader härjar bondeupproret i Tyskland.

Allt verkar fridfullt denna påsksöndag 1525. Greve Ludwig von Helfenstein vet emellertid att missnöjet är stort i hans byar.

För ­säkerhets skull har greven samlat ett livgarde av 16 trofasta riddare och 60 lego­soldater på sin sydtyska borg Weinsberg.

Nedanför borgen har 6000 rasande bönder samlats, men Helfenstein låter sig inte skrämmas. Han ger dem ett ultimatum: Återvänd hem – eller så bränner vi ned era gårdar och byar.

Budskapet förvånar inte bondearméns ledare Jäcklein Rohrbach. Grevar och godsägare behandlar bönderna som slavar, men så kommer det inte att gå i dag: ”Mot Weinsberg! Mot Weinsberg!” ropar Jäcklein till sin trashanksarmé.

”Om du så gav oss två ton guld, ska du ändå dö!”
Jäcklein Rohrbach till greve Ludwig von Helfenstein

Än så länge känner greven sig trygg bakom borgens tjocka murar, men en del av hans män sympatiserar med bönderna.

De öppnar en dörr, som bönderna kan smyga in genom, medan greven är på påskgudstjänsten, och sedan löper angriparna amok: Riddare och legosoldater huggs ned med knivar och hötjugor.

Efter en timme är endast Ludwig von Helfenstein och tretton av hans riddare vid liv. De förs ut på en äng, där den 27-årige greven ber för sitt liv och erbjuder 30000 guldfloriner för att få löpa.

”Om du så gav oss två ton guld, ska du ändå dö!” svarar Jäcklein iskallt.

Bönderna ställer sig i två långa led, varpå riddarna tvingas löpa gatlopp mellan dem. De når inte långt.

Efter bara några steg har de dödats av böndernas hötjugor och yxor. När det till slut blir grevens tur, kliver en musikant fram och rycker åt sig grevens hatt.

”Den har du haft länge nog! Nu vill jag vara greve!” ropar musikanten och börjar spela en melodi på sin flöjt.

Greven får en hård knuff i ryggen, så att han snubblar fram mellan de ilskna bönderna, som kastar sig över honom.

Skinnade på skatter och avgifter

Böndernas attack mot greve Helfensteins borg blir snabbt känd som ”Blodsdådet på Weinsberg”, och den inspirerar till ett flertal revolter under 1525.

I generationer har missnöjet pyrt bland bönderna, och Martin Luthers uppgörelse med kyrkan är gnistan som får Tyskland att explodera i våld.

Bönderna vill nämligen ha mer än en nyordning av sin relation till Gud – de kräver ett uthärdligt liv här på jorden.

I början av 1500-talet är en bondes livsvillkor värre än någonsin: Utöver att betala kyrkoskatt – så kallat tionde – och arrende för godsägarens jord måste bonden utföra oavlönat arbete åt honom – som att skörda och reparera vägar.

Godsägaren äger vattendragen, sjöarna och skogen, så när bonden behöver vatten och ved kostar det.

Dessutom bestämmer godsägaren vem en bonde får gifta sig med, och när bonden dör har godsägaren rätt att kräva en så hög arvsavgift att de efterlevande inte har något kvar. Flytta från träldomen kan bonden inte – det förhindrar tjänstetvånget.

På stora möten har bönderna redan 1524 formulerat tolv krav till adeln och kyrkan, bland annat avskaffande av kyrkoskatten – i stället ska pengarna gå till lokalsamhället.

Dessutom ska tjänste­tvånget upphävas och bönderna ha rätt att bruka åkermark, skogar, sjöar och vattendrag. Kraven, som låter rimliga i vår tid, är på 1500-talet en krigsförklaring.

De fattiga och utnyttjade samlade sig för strid

Det tyska bondekriget betecknar ett antal konfrontationer mellan ­bönder och adelns armé. De första oroligheterna utbröt i slutet av 1524, och redan under sommaren året därpå ebbade striderna ut.

Under upproret plundrade och förstörde bönderna omkring 1000 borgar, slott och kloster. Större delen av de förstörda egen­domarna byggdes aldrig upp igen – inte heller borgen Weinsberg, som sedan 1525 har stått som en ruin.

Reformationen gav bränsle åt ett bondeuppror, som hade pyrt i många år. Från att den första styrkan samlades till det sista betydande slaget vid Pfeddersheim gick det endast tio månader.

Leipheim

2 000 bönder mister livet 4 april 1525.

Blodsdådet på Weinsberg

Påskdagen 1525 stormar 6 000 bönder borgen Weinsberg. Greven och 16 riddare dödas.

Frankenhausen

Thomas Müntzers bondearmé möter legoarmén den 15 maj 1525: 6 000 stupar.

Böblingen

9 000 bönder dör på en dag i juni 1525.

Pfeddersheim

Sista stora slaget, 23 juni 1525: 5 000 döda.

Luther avvisar bönderna

Till en början hyste Martin Luther stor sympati för bönderna, men han vill inte ha någon våldsam konfrontation med adel och furstar.

Luther vet att om reformationen ska ha en chans måste han ha makthavarna på sin sida, och när han hör talas om blodsdådet på Weinsberg mister han all sympati för bönderna. Nu betraktar han dem som ”galna hundar”:

”Därför måste alla som kan slåss, döda och hugga ned i övertygelsen om att det inte kan finnas något giftigare, skadligare, mer djävulskt än en upprorisk män­niska. De (bönderna, red.) har mer än väl gjort sig förtjänta av döden som de landsvägsrövare och mördare de är”.

Bland de adliga uppfattas Luthers ord som en välsignelse att ta i med hårdhandskarna mot bönderna, som redan kan visa upp oroväckande resultat: In­emot 50 kloster och slott har under våren 1525 bränts eller plundrats.

Bland det rövade godset finns adliga spannmåls­lager, dyrbara föremål från kyrkor samt kanoner, som gör bondearméerna till en allt starkare motståndare.

Den tyska adeln fruktar att världsordningen står inför ett sammanbrott. I panik flyr många till befästa städer, där den tyske kejsaren kan garantera deras säkerhet. Sedan samlar adelsmännen sig till ett motdrag.

De finansierar en armé med den kejserliga drotsen Georg von Waldburg i spetsen. Totalt 1 500 riddare och 9 000 välutbildade legosoldater sätter sig i rörelse för att rensa landet från upproriska bönder, som i regel saknar militär erfarenhet.

I många fall håller bönderna stånd i bara några minuter, innan Waldburgs armé kör över och slaktar dem.

Landsknektar krossade de tyska bönderna

Bönderna var fler, men de hade inte en chans mot adelns legoarmé.

I spetsen för adelns armé stod den kejserliga ­drotsen Georg von Waldburg, som våren 1525 samlade 9 000 legosoldater och 1 500 riddare.

Jakten på bondearméerna tog honom tvärs genom Tyskland, och han fick det lätt. Bönderna var i regel utrustade endast med sina arbetsredskap – hötjugor, yxor och liar – och många hade inte ens skor.

När en bondearmé slagits jagade Waldburg de flyende, som torterades och dödades. Bland dem fanns ledaren från ”Blodsdådet på Weinsberg” – Jäcklein Rohrbach surrades till en påle och ­brändes långsamt, så att han fick lida svårt.

Georg von Waldburg vann alla sina slag och miste endast några hundra man i strid, medan 100 000 bönder dödades. Som tack för insatsen tilldelades Waldburg stora landområden.

Fast månadslön

En menig landsknekt fick fyra guldfloriner i månaden i lön. Ett par bra stövlar kostade cirka en guldflorin.

Välbeväpnad armé

Landsknektens långa vapen kunde vara en hillebard, ett tre meter långt spjut eller ett 180 cm långt svärd. Det korta ­vapnet var i regel Katzbalger-svärdet och användes enbart i närstrid. Svärdets namn syftar troligen på ”kattstrid”.

Psykologiskt krig mot bönderna

Den färgsprakande uniform som landsknekten bar skulle ingjuta skräck i fienden redan innan slaget hade börjat.

Luther kallas för en lögnare

Bondeupproret har sitt epicentrum i byn Allstedt tio mil väster om Luthers hemstad Wittenberg. Där predikar Thomas Müntzer, landets kanske mest upproriske präst. I ett brev har han förkunnat att ”tiden är mogen för Antikrist”.

Med ”Antikrist” menar Müntzer att domedagen är nära förestående – och att adeln står i vägen för böndernas försök att nå Gud innan undergången inträffar.

Müntzer talar så övertygande att han har fått Allstedts bönder att ta saken i egna händer. År 1524 brände de ned ett pilgrimskapell, vilket fick den lokale furs­ten att kalla Müntzer till ett förhör med regionens mäktigaste män.

Predikanten rasade mot de församlade: ”Vilken syn – ålar och ormar tillsammans i en enda omoralisk hög”, rasade Müntzer. ”Mina högt ärade regenter av Sachsen: Sök omedelbart Guds rättvisa, och kämpa för evangeliet!”

Under vintern 1524–25 ger Müntzer ut flera smädesskrifter mot Luther, som han kallar ”ärolös” och ”Doktor Lögn”. I februari 1525 beslutar Müntzer sig för ”att slå till med knytnäven”.

Tillsammans med sin församling samlar han ihop en armé som han kallar för ”Guds eviga härskare”, och som genom att besegra adeln ska påskynda domedagen.

Arméns baner är vitt med en regnbåge och parollen: ”Guds ord kom­mer att bestå för evigt”.

Det tyske bondeoprørs flag - "Guds ord vil evigt bestå - Det er tegnet på Guds evige pagt."

© Basileus1389/Wikimedia

Det blir för mycket för Luther, som skickar ett brev till Sachsens adliga: ”Jag har förstått att denna själ (Müntzer, red.) inte tänker hålla sig till ord utan hotar med näven och samlar en styrka mot de världsliga auktoriteterna och inleder en världsrevolution”.

Martin Luther har mäktiga bundsförvanter i Sachsen, så Müntzer väljer att fly. Han lämnar hustru och barn i Allstedt, och beger sig under natten till staden Mühlhausen, där han möter en ny upprorisk församling.

Domedagsarmén redo för strid

Den 15 maj når Georg von Waldburg med sin armé av riddare och landsknektar staden Frankenhausen, där Thomas Müntzers domedagsarmé och flera tusen lokala bönder har samlats på ett backkrön.

Förutom åtta erövrade kanoner har de inte mycket mer än hötjugor, slagor och liar att slåss med.

Waldburgarmén inleder slaget med ett kraftigt artilleribombardemang, som får de flesta av bönderna att fly för livet nedför kullen.

De försöker nå in bakomFrankenhausens stadsport, men de flesta hinner inte så långt, innan landsknektarna hugger ned dem. Backen färgas röd av blodet från 6 000 dödade bönder, medan några hundra tas till fånga.

Predikanten Thomas Müntzer är en av de få som når in i Frankenhausen – bara för att kort därefter gripas, torteras och avrättas.

Müntzers huvud placeras på en påle i hemstaden Mühlhausen, där det får sitta i flera månader för att avskräcka andra från att göra uppror.

De övriga bondearméerna klarar sig inte mycket bättre. En efter en besegras de av adelns landsknektar, och den 24 juni slås det sista stora upproret ned i ett slag utanför samhället Pfeddersheim, då 6000 bönder stupar.

På fyra månader har Waldburgs armé tillryggalagt mer än hundra mil och längs vägen dödat många tusen bönder.

Det tyska bondekriget har slutat med rebellernas totala nederlag, men adelns hämndtörst har ännu inte släckts.

Under de följande månaderna begås det mängder av övergrepp och massmord: I landsdelen Elsass (i dag Alsace i Frankrike) dödas 3000 obeväpnade bönder, i Lothringen (Lorraine) våldtas flera tusen kvinnor, byar bränns ned, och sammanlagt 25000 människor dödas.

De flyende upprorsledarna har förklarats fredlösa, och bondepräster döms till döden genom hängning, halshuggning eller dränkning.

Totalt kräver bonde­kriget och de påföljande massakrerna 75 000 – 100 000 människoliv. Adelns blodtörst ebbar ut först när förlusterna bland bönderna hotar den lantbruksproduktion som adeln ska leva av.

Thomas Muntzer c. 1600 hand coloured woodcut

Thomas Müntzer var med i kretsen kring Luther, men blev sedan ledare för böndernas uppror.

© Bridgeman

Rebellen Thomas Müntzer blev martyr i DDR

Redan 1517 kom den unge teologen Thomas Müntzer till Wittenberg för att vara nära Luther. Ett par år senare såg Luther till att Müntzer fick ett jobb som präst i Zwickau.

Efter hand blev Müntzers åsikter mer radikala. Han identifierade sig med Jesu lidande och kritiserade de rikas privilegier: ”De som klär sig i pälsrockar och sitter på sidenkuddar är motbjudande för Jesus”, ansåg han.

Müntzer tvingades bort från Zwickau och samlade sedan den bondearmé som krossades utanför Frankenhausens stadsport 1525.

Bland protestanter blev Müntzer en föraktad despot – endast kommunistpartiet i DDR hyllade honom som en sann revolutionär, som kämpade för arbetarklassen och fick sitt ansikte på femmarkssedeln.

Luther avvisar all kritik

I stället för att få sina tolv frihetskrav uppfyllda tvingas de överlevande tyska bönderna acceptera ännu högre skatter och hårdare kontroll från adelns sida.

Bondekrigets skrämmande förluster får många inom kyrkan att kritisera Martin Luther för hans uttalande att bönderna har ”förtjänat döden”. Reformationens upphovsman står dock fast vid sina ord:

”De ropar: Där ser du Luthers verkliga ansikte. Han uppmuntrar till skoningslöst våld. Han dansar efter djävulens pipa”, skriver Luther.

”Jag måste varna dem som kritiserar min bok, för de måste tiga och tänka sig för, såvida de inte själva vill förlora huvudet. En rebell kan man inte svara med argument, för han lyssnar inte”.

Förlusterna av människoliv har varit oerhörda, men bondekriget har entydigt stärkt furstar och adel – just de bundsförvanter Luther behöver om reformationen ska ha en chans att lyckas.

Läs också:

Byggnader

Den svenska adelns historia

16 minuter
Politiker

Otto von Bismarck var Tysklands järnkansler

3 minuter
Kungar och drottningar

Kungen tvingade adeln att kyssa ett lik

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj