Böndernas blod flöt på åkrarna

Än så länge känner greven sig trygg bakom borgens tjocka murar, men en del av hans män sympatiserar med bönderna.

De öppnar en dörr, som bönderna kan smyga in genom, medan greven är på påskgudstjänsten, och sedan löper angriparna amok: Riddare och legosoldater huggs ned med knivar och hötjugor.

Efter en timme är endast Ludwig von Helfenstein och tretton av hans riddare vid liv. De förs ut på en äng, där den 27-årige greven ber för sitt liv och erbjuder 30000 guldfloriner för att få löpa.

”Om du så gav oss två ton guld, ska du ändå dö!” svarar Jäcklein iskallt.

Bönderna ställer sig i två långa led, varpå riddarna tvingas löpa gatlopp mellan dem. De når inte långt.

Efter bara några steg har de dödats av böndernas hötjugor och yxor. När det till slut blir grevens tur, kliver en musikant fram och rycker åt sig grevens hatt.

”Den har du haft länge nog! Nu vill jag vara greve!” ropar musikanten och börjar spela en melodi på sin flöjt.

Greven får en hård knuff i ryggen, så att han snubblar fram mellan de ilskna bönderna, som kastar sig över honom.

Skinnade på skatter och avgifter

Böndernas attack mot greve Helfensteins borg blir snabbt känd som ”Blodsdådet på Weinsberg”, och den inspirerar till ett flertal revolter under 1525.

I generationer har missnöjet pyrt bland bönderna, och Martin Luthers uppgörelse med kyrkan är gnistan som får Tyskland att explodera i våld.

Bönderna vill nämligen ha mer än en nyordning av sin relation till Gud – de kräver ett uthärdligt liv här på jorden.

I början av 1500-talet är en bondes livsvillkor värre än någonsin: Utöver att betala kyrkoskatt – så kallat tionde – och arrende för godsägarens jord måste bonden utföra oavlönat arbete åt honom – som att skörda och reparera vägar.

Godsägaren äger vattendragen, sjöarna och skogen, så när bonden behöver vatten och ved kostar det.

Dessutom bestämmer godsägaren vem en bonde får gifta sig med, och när bonden dör har godsägaren rätt att kräva en så hög arvsavgift att de efterlevande inte har något kvar. Flytta från träldomen kan bonden inte – det förhindrar tjänstetvånget.

På stora möten har bönderna redan 1524 formulerat tolv krav till adeln och kyrkan, bland annat avskaffande av kyrkoskatten – i stället ska pengarna gå till lokalsamhället.

Dessutom ska tjänste­tvånget upphävas och bönderna ha rätt att bruka åkermark, skogar, sjöar och vattendrag. Kraven, som låter rimliga i vår tid, är på 1500-talet en krigsförklaring.

Luther avvisar bönderna

Till en början hyste Martin Luther stor sympati för bönderna, men han vill inte ha någon våldsam konfrontation med adel och furstar.

Luther vet att om reformationen ska ha en chans måste han ha makthavarna på sin sida, och när han hör talas om blodsdådet på Weinsberg mister han all sympati för bönderna. Nu betraktar han dem som ”galna hundar”:

”Därför måste alla som kan slåss, döda och hugga ned i övertygelsen om att det inte kan finnas något giftigare, skadligare, mer djävulskt än en upprorisk män­niska. De (bönderna, red.) har mer än väl gjort sig förtjänta av döden som de landsvägsrövare och mördare de är”.

Bland de adliga uppfattas Luthers ord som en välsignelse att ta i med hårdhandskarna mot bönderna, som redan kan visa upp oroväckande resultat: In­emot 50 kloster och slott har under våren 1525 bränts eller plundrats.

Bland det rövade godset finns adliga spannmåls­lager, dyrbara föremål från kyrkor samt kanoner, som gör bondearméerna till en allt starkare motståndare.

Den tyska adeln fruktar att världsordningen står inför ett sammanbrott. I panik flyr många till befästa städer, där den tyske kejsaren kan garantera deras säkerhet. Sedan samlar adelsmännen sig till ett motdrag.

De finansierar en armé med den kejserliga drotsen Georg von Waldburg i spetsen. Totalt 1 500 riddare och 9 000 välutbildade legosoldater sätter sig i rörelse för att rensa landet från upproriska bönder, som i regel saknar militär erfarenhet.

I många fall håller bönderna stånd i bara några minuter, innan Waldburgs armé kör över och slaktar dem.

Luther kallas för en lögnare

Bondeupproret har sitt epicentrum i byn Allstedt tio mil väster om Luthers hemstad Wittenberg. Där predikar Thomas Müntzer, landets kanske mest upproriske präst. I ett brev har han förkunnat att ”tiden är mogen för Antikrist”.

Med ”Antikrist” menar Müntzer att domedagen är nära förestående – och att adeln står i vägen för böndernas försök att nå Gud innan undergången inträffar.

Müntzer talar så övertygande att han har fått Allstedts bönder att ta saken i egna händer. År 1524 brände de ned ett pilgrimskapell, vilket fick den lokale furs­ten att kalla Müntzer till ett förhör med regionens mäktigaste män.

Predikanten rasade mot de församlade: ”Vilken syn – ålar och ormar tillsammans i en enda omoralisk hög”, rasade Müntzer. ”Mina högt ärade regenter av Sachsen: Sök omedelbart Guds rättvisa, och kämpa för evangeliet!”

Under vintern 1524–25 ger Müntzer ut flera smädesskrifter mot Luther, som han kallar ”ärolös” och ”Doktor Lögn”. I februari 1525 beslutar Müntzer sig för ”att slå till med knytnäven”.

Tillsammans med sin församling samlar han ihop en armé som han kallar för ”Guds eviga härskare”, och som genom att besegra adeln ska påskynda domedagen.

Arméns baner är vitt med en regnbåge och parollen: ”Guds ord kom­mer att bestå för evigt”.

Det blir för mycket för Luther, som skickar ett brev till Sachsens adliga: ”Jag har förstått att denna själ (Müntzer, red.) inte tänker hålla sig till ord utan hotar med näven och samlar en styrka mot de världsliga auktoriteterna och inleder en världsrevolution”.

Martin Luther har mäktiga bundsförvanter i Sachsen, så Müntzer väljer att fly. Han lämnar hustru och barn i Allstedt, och beger sig under natten till staden Mühlhausen, där han möter en ny upprorisk församling.

Domedagsarmén redo för strid

Den 15 maj når Georg von Waldburg med sin armé av riddare och landsknektar staden Frankenhausen, där Thomas Müntzers domedagsarmé och flera tusen lokala bönder har samlats på ett backkrön.

Förutom åtta erövrade kanoner har de inte mycket mer än hötjugor, slagor och liar att slåss med.

Waldburgarmén inleder slaget med ett kraftigt artilleribombardemang, som får de flesta av bönderna att fly för livet nedför kullen.

De försöker nå in bakomFrankenhausens stadsport, men de flesta hinner inte så långt, innan landsknektarna hugger ned dem. Backen färgas röd av blodet från 6 000 dödade bönder, medan några hundra tas till fånga.

Predikanten Thomas Müntzer är en av de få som når in i Frankenhausen – bara för att kort därefter gripas, torteras och avrättas.

Müntzers huvud placeras på en påle i hemstaden Mühlhausen, där det får sitta i flera månader för att avskräcka andra från att göra uppror.

De övriga bondearméerna klarar sig inte mycket bättre. En efter en besegras de av adelns landsknektar, och den 24 juni slås det sista stora upproret ned i ett slag utanför samhället Pfeddersheim, då 6000 bönder stupar.

På fyra månader har Waldburgs armé tillryggalagt mer än hundra mil och längs vägen dödat många tusen bönder.

Det tyska bondekriget har slutat med rebellernas totala nederlag, men adelns hämndtörst har ännu inte släckts.

Under de följande månaderna begås det mängder av övergrepp och massmord: I landsdelen Elsass (i dag Alsace i Frankrike) dödas 3000 obeväpnade bönder, i Lothringen (Lorraine) våldtas flera tusen kvinnor, byar bränns ned, och sammanlagt 25000 människor dödas.

De flyende upprorsledarna har förklarats fredlösa, och bondepräster döms till döden genom hängning, halshuggning eller dränkning.

Totalt kräver bonde­kriget och de påföljande massakrerna 75 000 – 100 000 människoliv. Adelns blodtörst ebbar ut först när förlusterna bland bönderna hotar den lantbruksproduktion som adeln ska leva av.

Luther avvisar all kritik

I stället för att få sina tolv frihetskrav uppfyllda tvingas de överlevande tyska bönderna acceptera ännu högre skatter och hårdare kontroll från adelns sida.

Bondekrigets skrämmande förluster får många inom kyrkan att kritisera Martin Luther för hans uttalande att bönderna har ”förtjänat döden”. Reformationens upphovsman står dock fast vid sina ord:

”De ropar: Där ser du Luthers verkliga ansikte. Han uppmuntrar till skoningslöst våld. Han dansar efter djävulens pipa”, skriver Luther.

”Jag måste varna dem som kritiserar min bok, för de måste tiga och tänka sig för, såvida de inte själva vill förlora huvudet. En rebell kan man inte svara med argument, för han lyssnar inte”.

Förlusterna av människoliv har varit oerhörda, men bondekriget har entydigt stärkt furstar och adel – just de bundsförvanter Luther behöver om reformationen ska ha en chans att lyckas.