Från sitt domarsäte betraktar Pontius Pilatus folkmassan som har samlats utanför hans palats i Jerusalem.
Judiska skriftlärda, präster och vanliga medborgare ropar glåpord åt den misshandlade oansenlige mannen som står framför ståthållaren.
”Korsfäst honom!” ropar de rasande.
Pilatus oro tilltar. ”Vad har han gjort för ont?” frågar han.
Mannen som kallar sig Jesus inbillar sig visserligen att han är en kung, men bortsett från det ger han ett stabilt intryck. Att kräva att han ska korsfästas framstår som drastiskt till och med för Pilatus.
Än värre är det faktum att avrättningen utan tvekan skulle provocera de anhängare som brukar följa Jesus tätt i hälarna. Pilatus vet att han är tvungen att fatta ett beslut. Sju långa år bland de krävande judarna har dock lärt honom att det är bäst att försöka undvika att ta ansvar.
”Jag är oskyldig till den här mannens blod.” Pontius Pilatus efter dödsdomen över Kristus
”Korsfäst honom!” hörs det från folkmassan, nu ännu högre än tidigare.
Pilatus ger upp. Folkmassan får sin vilja igenom. Medan alla ser på går han fram till ett handfat och tvättar händerna.
”Jag är oskyldig till den här mannens blod”, tillkännager han med en suck.
Domen över Jesus nämns i Bibelns evangelier. I dem beskrivs hur det gick till när Pontius Pilatus, Roms ståthållare över Judeen, dömde Jesus Kristus till döden omkring år 33.
Denna handling, som ledde till Jesu korsfästelse och därefter kristendomens explosiva tillväxt, gav Pilatus en plats i historien.
Pontius Pilatus skrev ofrivilligt in sig i historien när han pressades till att döma Jesus Kristus till döden.
I kristna kyrkor världen över nämns han – tillsammans jungfru Maria – när präster och församlingar bekräftar sin tro på Jesus Kristus med Apostoliska trosbekännelsen: ”... född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven ...”
Det var dock allt annat än självklart att Pilatus skulle få en framskjuten position i världshistorien. Faktum är att han bara ville sköta sitt jobb i lugn och ro utan alltför mycket drama. Det visade sig emellertid vara omöjligt i Judeen, som var alla tjänstemäns mardröm.
Rom krossade Pontius Pilatus folk
Historikerna vet inte mycket om Pontius Pilatus tidiga år i livet, men han kom troligen till världen ett par årtionden före Jesus och hans släkt Pontius tillhörde stammen samniterna.
Samniterna, som höll till i södra delen av den italienska bergskedjan Apenninerna, var väl bekanta med romarnas brutalitet. Genom historien utkämpade samniterna flera krig mot Rom, tills de år 290 före Kristus tvingades acceptera den mäktiga stadens herravälde.
År 321 före Kristus besegrade samniterna romarna och tvingade de överlevande att ”gå under oket”.
År 83 före Kristus utbröt inbördeskrig i Rom och då hamnade samniterna på den förlorande sidan. Det fick ödesdigra följder.
Som straff lät inbördeskrigets segrare, diktatorn Sulla, avrätta tusentals samniter för att stammen aldrig mer skulle kunna resa sig. ”Deras städer har nu krympt till små byar, medan andra står tomma”, skrev författaren Strabon 50 år senare.
De överlevande samniterna glömde aldrig den brutala utrensningen, men med tiden kom de att assimileras i romerska riket. Det gällde även släkten Pontius, som hade lärt sig att inordna sig.
Pilatus far blev rentav en del av riddarståndet, en klass som stod strax under de politiskt inflytelserika senatorerna i rang.
Mycket tyder på att släkten Pontius stred i den romerska armén, för tillnamnet Pilatus gavs sannolikt för färdigheter i att kasta det romerska pilum, ett särskilt spjut med en lång järnspets.
Pontius Pilatus fick eventuellt tillnamnet Pilatus för att han var skicklig på att kasta det romerska spjutet pilum.
Om det var Pontius Pilatus eller hans far som gjorde sig förtjänt av hedersnamnet är oklart, men historikerna tror att den unge Pilatus en kort tid före Kristi födelse tjänstgjorde som officer och troligen stred mot bland andra germanerna vid floden Rhen.
Hur länge Pilatus tjänstgjorde i armén vet man inte heller, men år 26 efter Kristus kom ett sändebud till honom med en vaxtavla från självaste kejsar Tiberius. På tavlan stod det att Pilatus hade utnämnts till praefectus, ståthållare, över provinsen Judeen.
Om utnämningen var en befordran eller ett straff är svårt att säga, men om Pilatus hade förstått hur stora problem ämbetet skulle vålla honom hade han garanterat tackat nej.
Judeen hade varken guld eller andra rikedomar och området var till på köpet en politisk häxkittel, som gett otaliga av Roms utsända gråa hår under lagerkransen.
Hamnade i Roms knivigaste provins
På Pilatus tid omfattade provinsen Judeen området mellan Döda havet och Medelhavet. Regionen hade nästan ingen ekonomisk betydelse alls för romarna.
Den lilla landremsan kontrollerade dock land- och sjövägen till Egypten och därmed Roms omistliga spannmålsförsörjning. Dessutom utgjorde området en buffertzon mot det krigiska partherriket i öster.
När Pilatus kom till Judeen år 26 efter Kristus var det 20 år sedan Rom lade under sig området och gjorde det till en provins. Sedan dess hade de många judiska grupperingarna varit avogt inställda till ockupationsmakten.
Pontius Pilatus utsågs till sitt ämbete av kejsar Tiberius, som var fruktad av både vänner och fiender.
Vissa befarade att Rom skulle införa mångguderi, medan andra ogillade romarnas inblandning i judarnas inbördes konflikter. Oron i området var därmed konstant.
Pilatus visste att han var tvungen att gå försiktigt fram, men han befann sig i en knivig situation. Pilatus var nämligen också tvungen att göra kejsar Tiberius nöjd, och kejsaren var känd för både sin brutalitet och sin rädsla för sammansvärjningar.
I sitt residens på ön Capri roade sig den paranoide kejsaren bland annat med att låta kasta ner såväl verkliga som inbillade fiender från öns hundra meter höga klippor. För Pilatus gällde det följaktligen att hitta en balans mellan att stå på god fot med kejsaren och samtidigt undvika att väcka judarnas vrede.
Den nyutnämnde ståthållaren trampade dock omedelbart i klaveret. När han gjorde sitt intåg i Jerusalem lät han enligt romersk tradition sina trupper bära kejsarens porträtt på arméns standar. Det skulle han inte ha gjort.
”De kastade sig ner, blottade sina halsar och förklarade att de hellre valde döden än bröt mot lagen.” Historikern Josefus om judarnas reaktion på Pilatus hot
Judarna uppfattade bilderna som avgudadyrkan och stora mängder demonstranter strömmade till staden. Pilatus såg emellertid protesterna som ett hån mot kejsaren.
Därför sammankallade han sina trupper och hotade demonstranterna med att ge soldaterna fria tyglar ifall de inte skingrades. Inget gick dock som förväntat, för i stället för att be om nåd gjorde sig judarna beredda att dö.
”De kastade sig ner, blottade sina halsar och förklarade att de hellre valde döden än bröt mot lagen” (mot avgudabilder, red.), skriver den samtida historikern Josefus.
Av rädsla för konsekvenserna av en massaker gav Pilatus sina trupper order om att dra sig tillbaka. Även standaren tvingades ståthållaren slokörat skicka ut ur staden.
Judarna tyckte inte om Pilatus gåva
Det uppenbara nederlaget fick Pilatus att försöka sig på en ny taktik. Nu skulle han i stället skämma bort judarna. Ståthållaren lät anlägga en två mil lång akvedukt, som skulle leda in vatten i det snustorra Jerusalem.
Planen slog emellertid helt fel. Pengarna till bygget togs nämligen från judarnas tempelskatt. Trots att det var fullt lagligt gjorde det lokalbefolkningen upprörd, så när Pilatus anlände till Jerusalem omringades han återigen av rasande judar.
”Många dog, vissa av slagen de fick, medan andra trampades ihjäl under flykten som följde.” Josefus om Pilatus angrepp mot judiska demonstranter
En arg och besviken Pilatus skickade ut sina män, förklädda i judiska dräkter, bland de otacksamma demonstranterna. På hans signal gick de loss på folkmassan med trästavar. Soldaterna gick dock betydligt hårdare fram än förväntat.
”Många dog, vissa av slagen de fick, medan andra trampades ihjäl under flykten som följde”, skriver Josefus.
En tid senare, omkring år 32 efter Kristus, gick det återigen illa för Pilatus, och den här gången blev självaste kejsaren inblandad.
Ståthållarens residens låg i staden Caesarea vid Medelhavskusten, men han hade också ett palats i Jerusalem. Där lät ståthållaren hänga upp gyllene sköldar med kejsarens namnteckning, något som även det uppfattades som avgudadyrkan av judarna.
En delegation av högt stående judar kom därför till palatset för att kräva att sköldarna togs ner. ”Använd inte Tiberius som en ursäkt för att förnärma vårt land”, sa delegationen, enligt den samtida filosofen Filon av Alexandria.
Jerusalems Sanhedrin hade befogenhet att döma lokala brottslingar, men inte i ärenden som kunde leda till dödsstraff.
Pilatus satt på två stolar
Som ståthållare över Judeen var Pontius Pilatus tvungen att tillgodose såväl kejsarens som de lokala judarnas krav. Felsteg riskerade att stå både romerska riket och Pilatus personligen dyrt.
Judeens judar hade en hög grad av självstyre. Varje stad hade sitt eget Sanhedrin, ett råd bestående av en överstepräst och 22 respekterade män, bland dem präster och överhuvuden för inflytelserika familjer. Till dem kom även skrivare och juridiskt kunniga personer.
Rådet dömde i både religiösa och icke-religiösa frågor. Det gällde även Jerusalems 71 man stora Sanhedrin, som fungerade som en sorts högsta domstol.
Självstyret hade emellertid sina begränsningar. Rådet kunde bestraffa tjuvar och rånare, men vid allvarliga brott som kunde leda till dödsstraff krävdes romarnas medverkan. Pilatus hamnade ofta i kläm, eftersom judarnas intressen inte alltid överensstämde med Roms.
Än värre var det faktum att provinsen lydde under kejsaren, inte under senaten, som många andra provinser gjorde. Dessutom löd Pilatus under den romerske guvernören i grannprovinsen Syrien.
Denna maktfördelning gjorde att Judeens ståthållare tvingades gå balansgång mellan hänsyn till judarnas känslor, den syriske guvernörens order och kejsarens infall. På spel stod inte bara Judeens och Roms öde, utan i hög grad även Pilatus egen karriär.
När Pilatus vägrade vände sig de högt stående judarna genast till kejsar Tiberius, som de stod nära.
En kort tid senare kom kejsarens kraftfulla reaktion, som måste ha gjort Pilatus vettskrämd. ”Kejsaren skrev ett brev där han tillrättavisade och skällde ut honom efter noter”, berättar Filon.
Pilatus hade inget val; sköldarna togs omgående ner. Tiberius hade kunnat krossa honom, precis som Sulla på sin tid krossat släkten Pontius stam.
Tursamt nog för Pilatus gjorde kejsaren inte det. Det fanns dock inte utrymme för fler misstag.
Pilatus försökte undvika en process
Under tiden växte oron i Judeen. Området myllrade av religiösa sekter och frälsarfigurer som proklamerade gudsrikets ankomst. Många av dem var harmlösa, men Pilatus hade nu lärt sig av bitter erfarenhet att alla former av missnöje bland judarna kunde få allvarliga konsekvenser.
Sekterna utmanade till och med de judiska ledarna, vilket komplicerade saken ytterligare. Judarnas råd Sanhedrin ansvarade för interna konflikter, men rådde inte på de fanatiska judarna, som inte erkände rådets auktoritet.
Det hela kulminerade under den judiska påskveckan år 33 efter Kristus, då Pilatus befann sig i Jerusalem.
Händelseutvecklingen var snabb. Inför högtiden hade en predikant vid namn Jesus kommit till staden. Vittnen berättade att han hade uppmanat judarna att vägra betala skatt till romarna.
Dessutom kallade han sig kung och utgjorde därmed ett potentiellt hot mot Roms herravälde. När Jesus under sitt besök vållade skadegörelse i templet i vrede över platsens många penningutlånare fick de judiska ledarna nog.
De grep Jesus för hädelse och förde honom till översteprästen Kajafas hus. Eftersom brottet kunde bestraffas med döden skickade översteprästen ärendet vidare till Pilatus.
På påskveckans fredagsmorgon släpade de judiska ledarna Jesus till Pilatus palats. Ståthållaren insåg med en gång att han återigen riskerade att hamna i en svår situation, så när han fick höra att Jesus var från Galileen såg han en chans att komma undan.
Galileen styrdes nämligen av den judiske fursten Herodes Antipas. Pilatus skickade därför Jesus till fursten, som dock vägrade döma i frågan.
Till Pilatus stora förtret återfördes därför Jesus till hans palats. Ståthållaren var tvungen att fatta ett beslut.
”Judarnas kung” oroade Pilatus
Pilatus gick ut till folkmassan och vände sig till de judiska ledarna.
”Vad anklagar ni den här mannen för?” frågade han enligt Johannesevangeliet, som jämte Bibelns tre övriga evangelier är processens huvudsakliga källor.
Ledarna svarade att Jesus var en förbrytare och att de hade kommit för att bara de romerska myndigheterna hade befogenhet att utdöma dödsstraff.
Inne i palatset frågade Pilatus ut Jesus: ”Du är alltså judarnas kung?”
För judarna var ett sådant påstående hädelse, medan det för Pilatus var en tänkbar förelöpare till ett uppror. Om Pilatus hade hoppats att Jesus skulle backa undan misstog han sig.
”Vill ni alltså att jag ska frige judarnas konung?” Pontius Pilatus till judarna före Jesu korsfästelse
”Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” svarade Jesus.
”Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” frågade Pilatus.
”Mitt rike hör inte till denna världen”, svarade Jesus lugnt.
”Du är alltså kung?” frågade Pilatus i ett försök att komma vidare, men han fick inte något användbart svar.
Ståthållaren kände sig villrådig. Om han lät avrätta den anklagade mannen riskerade han att dennes anhängare skulle starta ett uppror. Om han lät honom gå riskerade han att judarna ännu en gång skulle klaga hos kejsaren.
Hur som helst var det hans ansvar. Så fick Pilatus plötsligt en idé. Han vände sig åter till folkmassan.
”Det är sed att jag friger någon åt er vid påsken”, sa han. ”Vill ni alltså att jag ska frige judarnas konung?”
Det nappade inte folkmassan på. ”Inte honom, utan Barabbas!” ropade de. Barabbas var en dömd rövare, som satt fängslad.
Tvingades avkunna dödsdom
Pilatus lät därefter sina soldater piska Jesus. Medan han såg på flätade de en törnekrona som de satte på den anklagade mannens huvud. Sedan lät Pilatus föra ut Jesus på palatsets gård.
”Här är mannen”, sa han när den misshandlade Jesus trädde fram med blod rinnande nedför ansiktet.
Enligt traditionen satt Jesus fängslad i den här cellen i Jerusalem inför sin korsfästelse.
Om Pilatus hade hoppats att folkmassan nu skulle tycka att Jesus hade lidit nog misstog han sig återigen. ”Korsfäst, korsfäst”, rungade det på palatsgården.
En sista gång försökte Pilatus desperat få Jesus att avsäga sig kungatiteln. ”Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?” utbrast han.
Jesus förblev tyst. Nu spelade folkmassan ut sitt trumfkort: ”Om du släpper honom är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren.”
Omnämnandet av kejsaren avgjorde saken för den pressade Pilatus, som reste sig. ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak”, sa han medan han tvättade både svetten och ansvaret från sina händer.
In i det sista försökte Pilatus desperat två sina händer.
Efter korsfästelsen lämnade Pilatus enligt källorna över Jesu döda kropp till lärjungen Josef från Arimataia, så att den döde kunde begravas.
Evangelierna berättar att en grupp kvinnor dagen därpå fann graven tom och att den återuppståndne Jesus senare visade sig för sina lärjungar.
Om Pilatus någonsin hörde talas om dessa gåtfulla händelser nämns inte i källorna. Vad gällde uppror och kejserlig vrede kunde emellertid ståthållaren andas ut.
Först 200 år senare skulle Jesu lära skaka romerska riket i grunden – och säkra ståthållaren Pilatus en plats i världshistorien.
År 36 lämnade Pilatus Judeen i vanära. Trettio år senare gjorde judarna uppror och krossades av Roms legioner.
Fanatiska judar satte stopp för Pilatus karriär
Tiden med Pilatus som ståthållare över Judeen präglades in i det sista av kontroverser. Tre år efter Kristi korsfästelse fick Pilatus överordnade nog och skickade hem den klantige ståthållaren till Rom i onåd.
År 36 jäste Judeen återigen av religiösa oroligheter. Plötsligt fick Pilatus besked om att en stor folkmassa var på väg uppför berget Gerizim i provinsens norra del.
De lokala judarna hade kommit fram till att förbundsarken, som innehöll tavlorna med tio Guds bud, fanns på berget. Nu ville de hitta de heliga föremålen.
Målet var helt och hållet religiöst, men den ängslige Pilatus befarade ett uppror. Därför gav han sig ut med sina soldater för att driva bort judarna. I tumultet som uppstod dödades folkmassans ledare.
Judarna klagade genast hos guvernören i Syrien, som var Pilatus överordnade. Guvernören, som kände till Pilatus tidigare misstag i sin hantering av judarna, skickade honom till Rom för att ställas till svars inför kejsaren.
Innan Pilatus hann fram avled emellertid Tiberius, och ståthållarens vidare öde är okänt. Kanske levde han sin sista tid som pensionär. Pilatus, en av historiens mest kända gestalter, lämnade världen som en bortglömd man.