Oanständiga nunnor

Vardagen bakom de höga klostermurarna bestod inte bara av lovsång, bön och andra fromma gärningar. Dokument som har hittats i Vatikanens arkiv avslöjar att tristess, bitterhet och köttets lustar drev renässansens unga nunnor mot mörkrets makter.

En morgon år 1583 steg Eliseo Capis in i nunneklostret San Lorenzo i Bologna. Han var granskningsdomare, utsänd av påven. Nunnorna viskade nervöst med varandra under pelargångarnas valv.

Alla visste att Capis var kättarjägare från inkvisitionens högkvarter. Tidigare hade han dömt tre män till döden på bålet, och hans ärende till klostret var mycket allvarsamt. Det gick rykten om att nunnorna i San Lorenzo ägnade sig åt häxkonster. Nu skulle påvens utsände undersöka saken.

Capis satte sig på en stol i parlatoriet – samtalsrummet. Det var ett litet rum avdelat av en vägg med en liten gallerförsedd öppning i, så att nunnorna i den ena halvan av rummet kunde tala med besökare i den andra utan fysisk kontakt. Men i dag var parlatoriet förhörs­lokal.

Priorinnan, den högsta nunnan, var det första vittnet. Capis såg granskande på henne genom gallret medan hon talade:
”Jag vill knappt säga det för jag vet det inte säkert, men jag har hört att man använt häxkonster för att hitta en viola da braccio (en altfiol, red:s anm.), som kommit bort. Vissa säger att novisen Angela Tussignana använde sig av magi för att avslöja vem som tagit violan. Endast Gud vet om det är sant.”

Capis var van vid svävande svar och anade att det här skulle ta tid. Hundra nunnor och personer med anknytning till klostret skulle förhöras. Dessutom skulle Capis avlägga rapport till traktens biskop och en kommitté av kardinaler i Vatikanen, och kyrkans speciella regler försvårade hans uppdrag. I hans riktlinjer stod att ”nunnor normalt inte utsätts för tortyr, men kan hotas med det om det förefaller nödvändigt”.

Capis förhörsprotokoll finns i dag i Vatikanens arkiv i Rom. Här har den amerikanske historikern Craig A Monson nyligen gått igenom ett antal disciplinärenden mot nunnor mellan 1500- och 1700-talet. Beskrivningarna är i många av fallen bristfälliga, för brev och andra dokument har försvunnit under årens lopp, men i enstaka fall kan man följa processen från början till slut. Ett sådant fall är det från San Lorenzo.

Akterna målar upp en överraskande bild av klosterlivet och avslöjar att till­varon bakom murarna inte bara var vigd åt Herren; nunnorna, och i synnerhet de unga noviserna, var ofta mycket frustrerade över att behöva leva isolerade från omvärlden.

Överflödiga döttrar blev nunnor

Unga överklassdöttrar tvingades gå i kloster och avstå från det ljuva livet.

Oftast skickades flickorna till klostret när de var 15 år – och lämnade det aldrig mer. Övergången till klosterlivet var dock inte enkel, och många familjer sände sina döttrar i kloster ­redan när de var i sjuårsåldern. Innan flickorna hade upptäckt vad världen där ute hade att erbjuda var det lättare att vänja dem vid det isolerade och enformiga klosterlivet.

Var tionde invånare i 1600-talets större städer i Italien var nunna. Flickorna kom i regel från rika familjer med många döttrar, och bara den äldsta eller vackraste dottern giftes bort. Överklassen bestod av adliga familjedynastier, som ville behålla sina rikedomar från ­generation till generation, och när en rik mans son skulle gifta sig krävde hans familj en ansenlig hemgift, som skulle täcka brudens uppehälle resten av livet.

Det blev alltså dyrt att ha många döttrar. Att gifta bort en dotter till en man av lägre social rang sågs inte med blida ögon, och ogifta döttrar som bodde kvar hemma var inte bara en ekonomisk börda utan kunde dess­utom hamna i skandaler och skada familjens heder. Därmed var klostren den enda respek­tabla utvägen för att göra sig av med ”överflödiga” döttrar. Och kostnaderna var låga.

Ibland fanns flera generationer kvinnor ur samma släkt samlade i ett kloster. Nya noviser välkomnades av mostrar, gammelmostrar och storasystrar. Vid ett tillfälle skickade familjen Chigi från Siena sju systrar till samma kloster. När nunnorna kallade varandra ”syster” var det alltså ofta bokstavligt talat sant.

Traditionen att sända bort döttrar för att bevara familjeförmögenheten var utbredd i hela Italien, och i t ex Milano var det bara var fjärde rikemansdotter som blev gift – de övriga tillbringade ­sina liv bakom klostrens murar.

Klostren tog även emot flickor ur lägre samhällsklasser. De arbetade i köket, tvättade kläder, städade eller var uppasserskor åt överklassnunnorna, medan nunnor från rika familjer ägnade sig åt musik, körsång och handarbete. I vissa kloster höll nunnorna silkesmaskar och tillverkade det finaste siden; andra kloster hade enorma trädgårdar, där nunnorna ägnade sig åt att odla örter, frukt och blommor.

Överklassflickorna gick därmed från ett liv med dans, opera och sociala sammankomster till en enformig tillvaro som präglades av bön och isolering. Enligt klosterreglerna fick de bara möta andra människor i det särskilda parlatoriet dit familjen kom på besök, och endast lämna sitt kloster om de hotades av krig, eldsvåda eller epidemier, eller om de skulle förflyttas till ett annat kloster. I så fall skulle nunnan eskorteras av familjemedlemmar och resan genomföras på kortast möjliga tid.

Medan noviser och nunnor vantrivdes bakom murarna, blomstrade världen utanför. Italien och övriga Europa upplevde en enorm ekonomisk tillväxt, och konst och kultur hamnade i högsätet. Opera, teater och målarkonst nådde nya höjder, och för de lägre klasserna fanns det karnevaler, maskerader, gycklare och annan underhållning.

Frigjordheten gav katolska kyrkan problem. Den menade att festerna väckte Guds vrede. En påve förbjöd t ex karnevaler i flera år efter en serie jordskalv som han ansåg berodde på de gudlösa upptågen på gatorna.

Nakna nunnor i bön

Kyrkans män försökte få klostrets uppstudsiga nunnor på rätt kurs med hjälp av bland annat exorcism.

När inkvisitorn Capis skulle förhöra Angela Tussignana i San Lorenzo-klostret i Bologna, såg Angela stressad ut. Påvens utsände fick henne att erkänna att hon ägnat sig åt häxkonster i klostret.
”Jag ritade en cirkel på golvet med en kniv och stack ned den i mitten. Jag läste en ramsa som började med diabolus och andra latinska ord, men jag minns inte resten.”

Cirkeln var ett gammalt sätt att frammana djävulen. Novisen ville att cirkeln skulle visa henne vem som stulit violan, och på så vis hjälpa hennes moster, som var nunna i klostret och ägare till det försvunna instrumentet.

De övriga vittnena berättade bl a för Capis att Angela ofta verkade besatt, pratade med fladdermössen och hade kastat sin novisdräkt på golvet och trampat på den. En nunna försvarade henne dock med att det varken var häxkonster eller djävulsdyrkan; den unga novisen var bara arg och olycklig över att hon tvingades bli nunna.

Det var dock inte bara Angela som hade svårt för att följa den smala vägen. Capis avslöjade också att andra nunnor i San Lorenzo-klostret hade ägnat sig åt förbjudna häxkonster – bland annat hade de stått nakna i sina celler med ett stearinljus på golvet bakom sig. Utövaren skulle därefter säga ”God afton, skugga” och be djävulen om hjälp. Tanken var att skuggan på väggen skulle skapa kontakt med onda makter – som bara ­visade sig om en kvinna klädde av sig naken.

Ritualen var gammal och särskilt utbredd bland prostituerade. Angela hade lärt sig cirkelritualen av en bekant, innan hon blev novis i klostret, och en annan nunna kände troligen till skuggan sedan hon levt bland underklassen i Bologna.

Cirkeln och skuggan var de två värsta exemplen som Capis lyckades avslöja i klostret, men det hade förekommit en lång rad andra, mer oskyldiga häxkonster. Många noviser och unga nunnor bar lyckoamuletter och läste besvärjelser, som skulle trollbinda män.

Till Capis förvåning inbillade sig många av flickorna att de var inblandade i ”parlatorieromanser”, och att avlägsna släktingar som kom på besök var stormande förälskade i dem. Det var uppenbarligen viktigt för de unga kvinnorna att känna sig eftertraktade, men i Capis ögon var deras uppförande ömkligt och farligt för moralen. En idealisk nunna var en from kvinna som endast var intresserad av Guds kärlek.

Nunnor brände ned sitt kloster

I den syditalienska staden Reggio gick nunnorna ett steg längre än till att drömma om hemliga romanser.

Deras kloster brann ned, och ärkebiskopen misstänkte att branden var anlagd. I maj 1673 skrev han chockad till Vatikanen: ”Detta är ett brott utan motstycke i kristendomens historia.”

Nunnorna hade flytt innan elden spridit sig, och under förhören avslöjades snart att underpriorinnan Giovanna Monsolino och hennes syster Anna låg bakom eldsvådan. Nunnorna var trötta på klosterlivet och hade tvingat fram en omröstning där majoriteten röstade för att bränna ned klostret. Priorinnan var gammal och förmådde inte tygla sina nunnor. De sammansvurna bar upp ­torra grenar på vinden, smorde in takbjälkarna med olja och svinfett och tände på.

De fina familjerna i staden lyckades tysta ned det hela och bekostade återuppbyggandet av det nedbrunna ­huset. Efter tre år i förvar i ett annat kloster återvände systrarna Monsolino och de övriga nunnorna till Reggio.

Fallet med häxkonsterna i San Lorenzo-klostret fick inte heller några allvarliga följder. Den upproriska Angela förvisades ur klostret, vilket inte var någon större skandal, eftersom hon var novis och ännu inte hade avlagt de bindande klosterlöftena. Vad som därefter hände henne är okänt, och det framgår inte heller av protokollen vem som stulit violan.

Trotsiga nunnor kunde degraderas till noviser

Det profana livet utanför murarna kunde bli en alltför stor frestelse för nunnorna.

På 1400- och 1500-talen hade forna tiders hårda fysiska straff för nunnor ersatts med mer humana. Beroende på sitt brott kunde nunnor och noviser bli fråntagna privilegier, sättas i husarrest eller – allra värst – bli utstötta ur kyrkan.

Klostrets straff

  • Uteslutning ur parlatoriet.

  • Berövande av rösträtt vid val av ny priorinna och abbedissa.

  • Uteslutning ur klosterkören.

  • Berövande av det dok nunnan fick då hon avlade sitt klosterlöfte.

  • Degradering från nunna till novis; hon fick börja från början – bära noviskläder och äta med noviserna.

  • Förvisning av noviser som ännu inte avlagt nunnelöftet.

  • Förflyttning till ett annat kloster.

  • Husarrest i cellen.

  • Exkommunicering (uteslutning ur kyrkogemenskapen).

Nunna sov med novis

Mindre fromma nunnor ägnade sig t ex åt häxkonst, mordbrand, flyktförsök eller lesbiska kärleksrelationer.

Lesbiska förhållanden finns inte beskrivna, men allt tyder på att en del nunnor stod varandra närmare än tillåtet.

Enligt klosterreglerna var det strängt förbjudet för nunnor att sova tillsammans. De fick inte ens hålla varandra i handen. En regel från medeltiden löd: ”Det är förbjudet att hålla någon annans hand på kärleksfullt vis, oavsett om man står, går eller sitter tillsammans. Hon som gör så ska straffas med 12 slag.”

Inom kyrkan visste man att klosterlivet kunde locka till lesbiska relationer, men ämnet var tabu, och det finns bara en­staka indikationer i Vatikanens ”straff­register”, som vittnar om homosexualitet.

I ett fall där en nunna och en novis rymde från ett kloster, kom det till exempel fram att de alltid sov tillsammans, och en flicka som bodde i närheten av klostret berättade att ”syster Aurelia rymde tillsammans med Balcona, och de höll varandra i hand”.

Klostrets kvinnliga portvakt sade under ett förhör: ”Jag hörde andra säga att Aurelia var så förälskad i novisen att hon varken brydde sig om kristen lydnad eller kristet uppförande.”

Det står ingenting om huruvida det var ett sexuellt förhållande, men varken biskopar eller kardinaler lär ha tvivlat på vad som antyddes.

Även i andra fall behandlas frågan lika försiktigt. Enligt reglerna skulle nunnorna sova ensamma i var sin cell men reglerna bröts ofta i kloster där det var ont om plats.

Under en inspektion i ett nunnekloster på 1590-talet fick samtliga nunnor en repri­mand och stränga order om att varken dela säng eller cell hädanefter.

Läs också:

Medeltiden

Milano var riddarnas modemekka

8 minuter
Medeltiden

Nunna flydde och lurade ett helt kloster

2 minuter
Religionshistoria

Olydiga nunnor bröt mot renässansens klosterregler

12 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!