Den islamiska tideräkningen inleddes den 16 juli år 622, då profeten Muhammed och hans följare lämnade Mekka och flyttade till Medina för att undkomma religiös förföljelse.
Utvandringen hade föregåtts av att Muhammed under omkring tio år fått ett antal uppenbarelser och börjat samla en mindre skara anhängare kring sig.
Men Muhammed och hans nya religion var en nagel i ögat på Mekkas mäktiga klaner, och därför flyttade Muhammed till Medina, där han slog sig ner och grundade den första muslimska församlingen.
Klagomål gav muslimerna ny kalender
Den islamiska kalendern infördes år 638 av kalif Umar ibn al-Khattab, som var Muhammeds svärfar och muslimernas ledare efter profetens död.
Enligt en berättelse beklagade en av kalifens tjänstemän sig över att han hade svårt att hålla ordning på kalifens order, eftersom de inte var daterade.
Dessförinnan hade araberna namngett varje år – till exempel Jordskalvets år – efter årets viktigaste händelser. Men efter att ha diskuterat med sina rådgivare beslutade kalifen sig för att införa en kalender med årtal – med början vid Muhammeds utvandring från Mekka.
Den islamiska kalendern följer månens faser, och därför tar ett år enligt den endast 353–355 dagar.
Det muslimska året är kortare
Kalifens nya kalender är en så kallad månkalender, då årets tolv månader följer månens faser. I den gregorianska kalendern, som används i västvärlden, följer kalendern i stället jordens bana runt solen.
Det innebär att månaderna i den islamiska kalendern har 29–30 dagar, och att ett år omfattar 353–355 dagar.
Därför följer året inte heller årstiderna, och många muslimska länder använder den islamiska kalendern enbart för att slå fast religiösa högtider – till exempel ramadan – medan den gregorianska kalendern används till vardags.