I Bibeln står det inget om att kristna helgedomar ska förses med klockor, men de troende uppmanas att vara högljudda och kliva fram inför Gud med ”jubel”, ”glädjerop” och ”lovsång”.
Därför använde präster och predikanter sedan kyrkans första år sig av höga ljud, när de skulle kalla de troende till gudstjänst. Höga rop, trumpeter eller träbitar som slogs hårt mot varandra användes.
Påven välsignade klockorna
Traditionellt sett har den romerske biskopen Paulinus av Nola fått äran för att omkring år 400 ha monterat den första klockan på en kyrka. Hans inspirationskälla ska ha varit de små klockor som lokala präster klingade med för att kalla de troende till kyrkan.
En del historiker hävdar dock att äran bör tillskrivas biskop Niketas av Remesiana, som några decennier tidigare ska ha infört kyrkklockor.
Under alla omständigheter blev de stora kyrkklockorna snabbt populära, och i början av 600-talet var de så vanliga att påve Sabinianus gav sin välsignelse till användningen av klockor i samband med tidegärd och nattvard.
Under tidig medeltid fick de flesta kyrkor i Europa klockor.
Klockorna skyddade de döda
Därmed hade klockorna fått ett officiellt godkännande, och under tidig medeltid installerades klockor i kyrkor och kloster överallt i Europa. Med tiden förknippades kyrkklockorna även med en del vidskepelse. Klämtandet användes till exempel för att skrämma bort onda andar, bota sjuka eller skydda de dödas själar.
En utbredd föreställning var att kyrkklockorna kunde ringa av sig själva om en tragedi eller katastrof inträffade. Det sägs till exempel att klockorna i katedralen i Canterbury klämtade av sig själva, när den engelske ärkebiskopen Thomas Becket mördades år 1170.