När dog asatron i Skandinavien ut?
När dog asatron slutgiltigt ut i Skandinavien? Och vet man vem som var den sista asatroende i Sverige?
Ansgar kom med kristendomen till Birka på 830-talet.
SVAR. Religionsskiftet i Skandinavien var en minst sagt segdragen process. Redan på 300-talet, när Romarriket blev kristet, kom nordborna i kontakt med den nya läran. Möten med kristna uppstod till exempel i samband med handel eller om man blivit värvad som soldat till den romerska armén. Det kan alltså ha funnits troende katoliker i vårt land långt tidigare än vad man kan tro.
Under vikingatiden blir det tydligt hur den gamla och den nya tron existerar parallellt i samhället. Det är vid denna tid som de första missionärerna dyker upp i det skriftliga källmaterialet. Den mest kända av dem är Ansgar, som missionerade i Birka på ön Björkö i Mälaren under 800-talet. Han kallas Nordens apostel, men sådde bara ett frö; det skulle dröja ännu ett par hundra år innan svenskarna konverterade.
Kors och Torshammare
Det finns flera tecken på vikingatidens »blandreligion«. I en av Birkas kammargravar från 900-talet har man funnit resterna efter en man, en kvinna och ett barn. I graven låg en torshammare och ett silverkors. Kanske kan det vara så att någon av de tre övergått till den nya religionen? Eller så ansåg man sig inte behöva välja, Jesus var bara ytterligare någon att tillbedja i den stora gudaskaran.
Ett annat arkeologiskt exempel kommer från danska Trendgården på Jylland, där man har funnit en gjutform i vilken man kunnat tillverka både kors och torshammare.
En jämförelse mellan Sigtuna och Gamla Uppsala under 1000-talet ger en god bild av förhållandena. Sigtuna gick under benämningen »Guds stad«, här firades gudstjänster och här höll kristna kungar till. Men bara ett par mil därifrån samlades svearna för att offra djur och människor till gudarna, åtminstone om man får tro Adam av Bremens skildring från 1070-talet.
Tor med sin hammare Mjölner.
Höll ut längst i Uppsala
Att säga vem som var den siste »asatroende« är omöjligt, däremot stödjer de senaste årens utgrävningar i Gamla Uppsala teorin om att denna plats var en av de sista utposterna för den gamla tron.
Några hundra meter öster om Kungshögarna har arkeologerna undersökt ett gravfält, där de yngsta gravarna är från mitten av 1000-talet. Samtliga var brandgravar, vilket innebär att man kremerat de döda. Det är ett tecken på att de gravlagda inte varit kristna, eftersom dessa ville begravas obrända för att bokstavligen kunna stå upp ur graven på den yttersta dagen.
Även i de isländska sagorna kan man läsa om att asatron levde kvar länge i just Gamla Uppsala. Det berättas att den kristne kung Inge den äldre vägrade förrätta blotet där under slutet av 1000-talet. På grund av detta blev han fördriven av sin egen svåger, Blot-Sven.
Blota i smyg
Man måste söka sig en bit in på 1100-talet innan man kan tala om att kristendomen helt slagit igenom i vårt land. På vissa håll kompromissade man. När beslut fattats på Islands Allting år 1000 om att anta kristendomen, gjordes det på vissa villkor. Ett par av dem var att man skulle få blota i smyg och fortsätta äta hästkött, vilket troligtvis var viktigt i de rituella måltiderna.
De gamla asagudarna och asynjorna levde kvar i folks medvetande, långt efter att Skandinavien officiellt var kristnat.
Enligt runforskaren Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet är det svårt att hitta spår efter den gamla tron i medeltida runinskrifter, men ett exempel finns från Bryggen i norska Bergen. Ristningen som är daterad till cirka 1185 lyder: »Lycklig må du vara och vänlig till sinnet. Tor må ta emot dig. Oden må äga dig.«
Asaguden Balder dödad med en pil skjuten av hans blinde bror Höder.
Blotförbud i landskapslagar
I de medeltida landskapslagarna finns förbud mot det man inte får tro på. I Gutalagen står till exempel att »…blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar«.
Men även långt senare, ända in på 1800-talet, levde asatron kvar i folks medvetande. Ett exempel är så kallade åskviggar, det vill säga forntida stenyxor som bönderna hittade i marken. De uppfattades vara hammare som Tor kastat och användes i husen som skydd mot åsknedslag. En åskvigg kunde också läggas i ölet man skulle brygga eller i djurens mat för att den skulle skänka extra kraft.
Väder och asagudar
Enligt folklivsforskaren Ebbe Schön, som skrivit Asa-Tors hammare (2008), förknippades också spektakulära väder med de gamla gudarna. Till exempel hörde Oden samman med stormar, särskilt under den mörka Lucianatten, då han drog fram med sitt följe. Även minnet av jättarna levde kvar. De ansågs ha format landet, bland annat genom att kasta flyttblock, »jättekast«, på kyrkan för att de inte tålde kyrkklangen.
Än i dag existerar det samfund vars medlemmar är asatroende. Ett av dem är Samfundet forn sed Sverige, vars medlemmar håller vårblot i Gamla Uppsala varje år. Då går man i procession med gudabilder och bjuder in makterna med sång och åkallan, varefter det blotas.
I detta sammanhang innebär det att bland annat ägg, bröd, öl och fröer bärs fram och läggs på »stallen«, en motsvarighet till ett altare. Till blotet hör också ett ceremoniellt drickande, där man sänder iväg sina önskningar och tacksägelser.