Bestraffningar av personer som misstänkts för att stå i maskopi med onda krafter har efterlämnat blodiga spår långt tillbaka i historien.
Redan i det gamla Babylon föreskrev Hammurabis lag från 1700-talet före Kristus dödsstraff för personer som uttalade besvärjelser.
Senare bedrevs jakt på utpekade häxor även i bland annat antikens Grekland och Rom.
Den mest omfattande systematiska förföljelsen av häxor ägde dock rum i Europa under perioden från cirka år 1450 till år 1700, då tusentals personer, framför allt kvinnor, befanns skyldiga till häxkonster och trolldom och dömdes till döden i juridiskt tvivelaktiga rättegångar.
I många fall brändes ”häxorna” offentligt som en varning till andra.
Kvinnor utgjorde majoriteten av offren för häxförföljelserna. Enligt vissa bedömningar var upp till åttio procent av offren för häxprocesserna i Europa kvinnor.
Offren torterades ofta för att de skulle erkänna att de var häxor. Tortyr blev vanligt framför allt efter år 1468, då det fick påvens välsignelse.
Bålet var i regel straffet för häxeri, men även hängning och halshuggning var vanligt. I lindrigare fall kom den anklagade undan med piskrapp, böter eller fängelse.
Den första påvliga bullan mot trolldomskonst kom år 1233, men häxjakten tog fart på allvar först på 1400-talet, då påve Innocentius VIII gav förföljelserna kyrkans välsignelse och instruerade inkvisitionen att utreda häxor och trollkarlar.
På flera håll bedrevs jakten enligt anvisningarna i Häxhammaren, en handbok i hur man avslöjar, torterar och dömer häxor som skrevs år 1487.
De historiska källorna kan inte ge något exakt svar på hur många liv de europeiska häxjakterna krävde, men olika källor anger mellan trettiofemtusen och hundratusen.
Baserat på bland annat rättegångsprotokoll från häxprocesserna lutar forskarna nu mest åt cirka femtiotusen döda.