Mystisk munk skrev djävulens bibel

I en mörk cell i ett kloster i Böhmen (dagens Tjeckien) knäböjer en munk i en brun kåpa. Han har ertappats med att synda och inväntar nu sitt straff av abboten, klostrets ledare.

Munken har vigt sitt liv åt Gud och svurit fattigdom, kyskhet och total underkastelse inför Herren och benediktinorden.

Hans synd är så allvarlig att den inte får nämnas. Straffet visar sig vara lika strängt: total isolering tills svält, törst och Guds vrede långsamt tar hans liv.

Så börjar myten om den böhmska jätte­bibeln, en myt som berättats sedan 1200-talet. Den fortsätter:

Mannen är skräckslagen och ber för sitt liv. Om klostret benådar honom lovar han att sona sina synder genom att framställa en bibel som är större än någon annan i hela världen och han lovar att göra det över bara en natt.

Klostrets abbot låter munken försöka och hela natten sliter syndaren i skenet av ett talgljus. Han skriver sida efter sida men det går för långsamt. I ren desperation åkallar han den enda som kan hjälpa i denna situation: Djävulen.

Den onde vill gärna skriva färdigt boken åt honom. Men priset är högt – det kostar munken hans själ.

Naturligtvis skrevs jätte­bibeln varken av Djävulen eller en munk över en natt. Men eftersom boken finns inställer sig ändå frågan:

Vem var det som skrev den?

Boken är nästan en meter hög

Jättebibelns namn är "Codex Gigas" som betyder "stor bok" på latin. Namnet är inte heller någon underdrift då boken är det största kända manuskriptet från medeltiden.

Den mäter ca 50 centimeter på bredden och 92 centimeter på höjden och de 310 sidorna pergament väger nästan 75 kilo. Två personer måste hjälpas åt för att bära den.

Enligt myten kom Codex Gigas till i ett böhmiskt kloster och manuskriptets innehåll tyder på att det är sant.

Dels innehåller boken krönikan "Chronica Boemorum" skriven av Cosmas av Prag (1045–1125) som handlar om det böhmiska folkets historia. Dels finns en kristen kalender i boken med en övervikt av böhmiska helgons dödsdagar.

Dessutom berättar en notis på bokens första sida att Codex Gigas ­första ägare var benediktin­klostret i Pod­lažice – i Böhmen. Manus­kriptet var dock inte nödvändigtvis skrivet på det relativt lilla och ­fattiga klostret.

Notisen är daterad år 1296 men kalendern i boken slutar någon gång mellan åren 1223 och 1230. Jättebibeln måste därför skrivits under den sistnämnda perioden – för nästan 800 år sedan.

Handstilen avslöjar munken

Enligt myten skrevs boken av en enda munk med Djävulens hjälp. Den sistnämnda har forskarna inte sett några spår av men en analys av handstilen visar att den är likartad på samtliga 310 sidor.

Likhet är inte ovanligt i medeltida manuskript eftersom de munkar som samarbetade om att kopiera texterna skolades på samma plats och där också lärde sig samma stil.

Det som utmärker stilen i Codex Gigas är tvärtemot det att skriften är grov och klumpig, som om skrivaren inte fått någon formell skolning utan snarare var självlärd.

En sådan skriftstil kan inte efterliknas av flera olika skrivare och de många sidorna skrevs förmodligen av samma person.

En UV-analys av bläcket underbygger teorin. Medeltidens munkar blandade sitt eget bläck som bestod av extrakt från gall­äpplen, garvsyra och järn­vitriol.

Alla munkar hade olika proportioner och UV-analysen visar att allt bläck i Codex Gigas framställts efter samma recept.

Ständigt arbete i tio år

Mytens och sanningens vägar skiljs åt när det gäller tiden. Jättebibeln kan o­möjligt ha skrivits under en enda natt.

En medeltida skrivare som arbetade med fjäderpenna och pergament kunde inte arbeta hur snabbt som helst om texten skulle vara läsbar.

Forskare har under modern tid experimenterat med samma material som munkarna använde under medeltiden. De kom fram till att det tar en dag att skriva 100 rader.

Det motsvarar en halv sida i bibeln.

En person som arbetade dygnet runt skulle alltså behöva ungefär fyra år för att framställa material och slutföra bokprojektet som har 620 textsidor och är rikligt dekorerat. Men en benediktinmunk kunde självfallet inte skriva dygnet runt.

Hans tid var exakt schemalagd och utöver att sova och äta skulle han be och delta i mässan åtta gånger om dagen.

Han kan därför inte ha ägnat mer än cirka fem timmar om dagen åt arbetet med boken. Med de förutsättningarna måste upphovsmannen till Codex Gigas lagt minst tio år på sitt verk.

Ramsa fördrev sju förkylda systrar

Det är inte bara jättebibelns storlek som skiljer den från andra medeltids­manuskript, också innehållet är annorlunda. Boken rymmer såväl heliga texter som historiska beskrivningar, instruk­tioner i medicinsk behandling och olika kalendrar.

Bibeln utgör ­manuskriptets ­första halva. Efter den följer ­historiska verk av den judiska ­krönikeskrivaren från romar­riket, Flavius Josephus (37-100), och av Isidor av Sevilla (ca 560-636), biskop i Sevilla och en av kristendomens första historieskrivare.

Avsnittet som följer kallas "Medica" och bygger på grekisk och arabisk läke­konst. Det var medeltidens svar på ett medicinvetenskapligt uppslagsverk.

Men det var inte alla sjukdomar som kunde botas med läkarhjälp, medicin och örter. Under medeltiden var den ­gängse uppfattningen att vissa symtom tydde på att den sjuka var besatt av Djävulen.

Framförallt plötslig uppkomst av sjukdom, feber, epilepsi, kramper och våldsamma infektioner var tydliga tecken.

Manuskriptet innehåller därför också ­instruktioner om hur sjukdomar drivs ut ur kroppen med exorcism. Även en vanlig snuva kunde jagas bort med följande ­heliga ramsa:

"I Faderns, Sonens och den helige Andes namn besvärjer jag er sju förkylningar, för ni är sju systrar. Ilia, Restilia, Jogalia, Suffogalia, Affrica, Ionea, Ignea. Jag besvärjer er förkylningar, oavsett var­ifrån ni kommer."

Straffet var egentligen en ära

I bokens kalender över viktiga dagar under det kristna året har en dödsdag lagts till efter att manuskriptet färdig­ställts.

Handstilen är en annan än den i resten av verket. Dödsdagen gäller en person vid namn Hermanus Monachus Inclusus.

Det finns ingen mer information nedtecknad om denna Hermanus men tillnamnet "Inclusus" är en ledtråd.

Det gavs nämligen till munkar som frivilligt lät sig isoleras för att helhjärtat ge sig hän åt Gud. Många olika forskare har med myten i åtanke gissat på att Hermanus är Codex Gigas upphovsman.

Bene­diktinerna använde nämligen inte isolering som ett straff utan det var en ära som förunnades få.

Den fri­villiga isoleringen innebar att munken inte kunde delta i klostrets arbete och att andra fick komma med mat till honom.

Troligtvis lät sig Hermanus Monachus Inclusus frivilligt spärras in för att skriva medel­tidens största verk.

Ingen vet med säkerhet om ­detta är den slutgiltiga lösningen på mysteriet. Däremot berättar boken själv om sin fortsatta historia. Och den innehåller såväl kungar som stölder och brand.

Pressade munkar pantsätter bibeln

Anteckningen på Codex Gigas första sida berättar inte enbart att manuskriptets första ägare var benediktin­klostret i Podlažice.

Här står också att klostret hade ekonomiska problem och var skyldigt en stor summa pengar till ett cistercienskloster i Sedlec.

De fattiga munkarna från Podlažice hade därför inget annat val än att ge cistercienserna jättebibeln i pant för skulden.

Codex Gigas ansågs redan på 1200-talet vara mycket värdefull och i notisen påstås boken "... tillhöra världens sju under­verk på grund av sin enorma storlek..."

År 1295 köpte abboten Bawarus tillbaka bibeln till benediktinorden och förvarade den i ett kloster i Brevnov.

Där var den i tryggt förvar fram till början av 1400-talet när husitkrigen bröt ut i ­Böhmen. Kyrkans anhängare och den böhmiska monarkin stred emot Jan Hus som ville reformera kyrkan.

Många kloster angreps och plundrades av Jan Hus anhängare och munkarna i Brevnov valde därför att år 1420 flytta Codex Gigas bort från det ­oroliga området nära Prag till ett avsides be­läget ­kloster i Broumov.

Fina gäster skriver i boken

De följande åren blev jättebibeln populär och ryktbar, och manuskriptet lockade prominenta gäster till ­klostret.

Några av gästerna fick till och med lov att skriva några ord i boken. På sidan 309 står exempelvis: "Under Herrens år 1591 var broder Bartholomeus Salvator här."

Andra inskriptioner var mer de­taljerade: "År 1527 efter Kristi ­födelse, på tisdagen efter Cantate (21:a maj, red.) tillbringade Ferdinand I, den mest kristna kejsaren av romarna, kung av Ungern, Böhmen och Dalmatien, ärke­hertig av Österrike, en natt i detta kloster och såg denna stora bok då han var på väg från Breslau i Schlesien till

Böhmen med sitt kungliga och rykt­bara följe. Och han hade då samtidigt varit i ­staden Schweidnitz där han låtit hänga befolkningens upp­roriska ­predikant i en snara i ett päronträd utanför staden."

Rudolf II förälskar sig i Djävulen

I slutet av 1500-talet fick klostret besök av kejsaren av det tysk-romerska riket och ­tillika kungen av Böhmen, Rudolf II.

Han var mycket intresserad av vetenskap och det ockulta, och hade en enastående samling av böcker, konst och naturvetenskapliga ­artefakter vid sitt hov i Prag.

Han blev hänförd av det enorma manuskriptet och dess ockulta historia, och inte minst av det ohyggliga porträttet av Djävulen som prydde en av sidorna.

Den fina g­ästen var beredd att betala vad som helst för att få ha boken i sin ägo, men inte ens en gång kejsaren av det tysk-romerska riket kunde få benediktinmunkarna att sälja manuskriptet. De kunde sträcka sig till att låna ut bibeln till honom under en begränsad period.

Det verkar dock som om ­Rudolf ­II glömde att lämna tillbaka jättebibeln till klostret. Några år senare finns nämligen Codex Gigas med i en förteckning över den kejserliga boksamlingen.

Där fanns den också kvar fram till år 1648 då trettio­åriga kriget precis avslutats och den svenska armén plundrade Prag.

Codex Gigas togs då som krigsbyte och skickades till Stockholm som en gåva till ­drottning Kristina som samlade på ­antika ­manuskript. Sex år senare abdikerade den djupt ­religiösa drottningen och flyttade till Rom. Boken fick dock stanna kvar i Sverige.

Boken kastas ut genom fönster

År 1697 utbröt en omfattande brand på slottet i Stockholm.

Enligt legenden ska en plikttrogen tjänare inte kunnat leva med att se det vidunderliga manuskriptet förstöras i branden.

Han samlade därför alla krafter han kunde uppbåda och släpade det enorma ­verket fram till ett fönster innan bibeln kastades ut.

Olyckligtvis stod en intet ont ­anande person under fönstret och träffades av den 75 kilo tunga boken.

Personen i fråga skadades allvarligt men var på sätt och vis med och räddade manuskriptet som klarade sig förvånansvärt bra. Det fick endast några brännmärken i kanterna.

Idag är jättebibeln en del av det ­svenska kulturarvet och den förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm.